Nutid.

Nyss satt jag hemma och försökte få igång gamla datorn samtidigt som jag läste en bok. (Det har fungerat ibland!) Jag läser och knäpper på on-knappen (på och av) och läser och knäpper.

Knäppt är ordet. Plötsligt såg jag för mig hur Uffe satt i soffan, i sin rätta ålder, och bara tittade på sin tokiga mamma som knäppte 218 gånger på en trilskande dator medan hon läste en bok av Michael Connelly och drack kallt kaffe, som om detta var det naturligaste i världen – och han hade precis samma min som den där gången när jag ringde honom och berättade att jag, hm, låst in mig i sovrummet genom att ta ur handtaget och sedan stänga dörren från fel håll, och kunde han vara bussig och komma och släppa ut mig?

Han kom, satte i handtaget och lät dörren dramatiskt glida upp, medan han stod på tröskeln och SÅG på mig.  Ungefär som på någon som trampar i en hundskit och råkar slå sig själv i huvudet samtidigt. Han hade perfekt tajming med dörr och blick! Och nu, med honom i soffan med exakt samma misstrogna ansiktsuttryck (”är jag verkligen släkt med dig som sitter där och trycker hoppfullt på en knasig dator?”) , kunde jag bara inte låta bli att börja skratta. Det var en så kul situation.

Det kanske är  nu alla positiva minnen kommer upp och man till och med kan skratta åt roliga minnen? Inget har förändrats, men plötsligt igår var kvällen inte ett hundraprocentigt helvete (kvällarna är värst) – det fanns några normala stunder. Ögonblick. En sak som jag är glad för, är att vi alla (KG, jag, ungarna, min mor) hade samma sorts humor.

Jag har börjat traska runt Karlbergssjön på morgnarna – ingen jogging här, inte! Första morgonen (hittills summa två traskanden) gick jag in i parken bakom slottet och fick se något fint – två rådjur som betade. Fåglar kvittrar och far av och an, och en ringduva ligger och ruvar på ett annat ställe där jag har vägarna förbi. Snart slår bladen ut. Folk börjar bli soltokiga och går ut i t-shirt. Det gäller att mysa innan sommarvärmen slår till, och Pressbyrån säljer fortfarande glass för halva priset. Jag verkar inte gå ner i vikt längre.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s