Traska # 3 – och lite till.

Igår fick jag så in i helsike ont i ryggen att jag knappt kunde gå. Det var på vippen att jag inte kunde ta mig hem, men till sist kunde jag stänga dörren om mig och lägga mig tidigt.  Vilket gjorde att jag var uppe redan vid halv sex, tog lite mer tablett, linkade runt och tvättade och hade mig och linkade vidare  ut redan i morgonväkten. Jag tror man behöver vara i närheten av träd, gräs, vissna löv och fågelkvitter!

Den första naturmorgon-grejen skedde redan på bron över till Karlbergs slott – den bro som är vansinnigt lång och krökt, och som Uffe påstod hade övertagits från annan plats i Solna och helt enkelt hakats på plats här, utan modereringar.  När jag knatade uppför den  såg jag en fågel sväva in uppe vid krönet och försvinna mot en stor betongkonstruktion. Stannade och kollade – och märkte att  i skuggorna finns någon sorts mystiska håligheter. Djupa sådana. Fågeln var borta, och jag antog (eller var bergsäker på) att den byggt bo någonstans där inne mellan motorled och tågdunder. Fick kolla på vägen hem.

Inga rådjur i parken, men fåglar flög av och an och kvittrade som de skulle i solen. Segade mig uppför en backe och vidare upp på en liten fin bergknalle. Ryggen morrade men höll. Tittade på utsikt, motorled, mossa och gräs. Nu är det så att kava sig uppåt går rätt bra med Rygg, problemet är att komma ner! Den kan nämligen låsa sig när som helst, precis som den gången när jag klev ut på en av massor av stora obearbetade stenbumlingar vid sidan av piren på Mallorca, och inte kunde ta mig in igen till själva piren, en meter därifrån. Trodde jag skulle bli permanent landmärke och staty (”lilla feta kolossen på Mallorca”). Kunde inte förmå mig att ropa på hjälp, och för övrigt var det ingen där. Som ni förstår lyckades jag komma loss till sist.

Kom ner från berget. Njöt av frisk luft och videungar och knoppar och grejer.  Såg en kul koltrast som stod och kastade vissna löv omkring sig, som om den var förbannad på någonting. Försökte filma, men just du slutade den förstås. Tydligen finns det något ätbart för koltrastar under gamla löv.

Passerade betongbjässen igen, och nu satt faktiskt en fågel i öppningen. Bra lik en ovanligt fet uppburrad mörkgrå duva utan teckningar och med en liten vit haklapp på halsen. Där satt den bara på ett ben och kollade motorleden under sig. Jag har sett ringduveungar, de är mera ljusgrå och mindre och med rakare näbbar – så vad var det här?

Det skrivs och sägs mycket tokigt just nu. I en ovanligt korkad debattartikel hävdas att föräldraledigheten måste inskränkas, så att vi kan ”rädda välfärden”. Föräldraledigheten ÄR en del av välfärden, debattörer! Att får vara tillsammans med sina små barn resp föräldrar är viktigt.

Sedan hoppar Hanif Bali fram och vill inte ha tillbaka barn som kan ha (haft) ISIS-föräldrar till Sverige, för även tvååringar kan vara farliga, om jag förstår honom rätt. Löfven mumlar att det tar tid och måste ske på ett rättssäkert sätt. Ja, helst förstås, men då frågar man sig – är inte första budet för rättssäkerhet att barnen får behålla liv och hälsa? Det påminner mig om andra världskriget, när en flyktingkvinna kom från nazi-ockuperade Norge till svenska gränsen med en grupp barn, och nästan inte blev insläppt eftersom hon inte hade efterfrågad dokumentation. Hennes svar: ”Men jeg har jo barna!” (Jag tror hon kom in.)

Visst kan det bli fel. Om svenskar har anslutit sig till IS-terrorn har de begått brott, men de är fortfarande svenskar. (Och deras barn har stark svensk anknytning.) Vi kan inte ta ifrån dem medborgarskapet, vi får ta hem stollarna och lagföra dem här, ev. lämna ut dem till Irak om det kan göras enligt svensk lag och är påkallat pga av brott där (bomber, strider, avrättningar).

Och barn måste räddas. Alltid.

Notre Dame. Det kändes i hjärtat att se den branden, även för svenskar. Jag tror vi blev överraskade av det, för Notre Dame är inte något man går och tänker på dagligen precis, den bara finns där, ju – och tydligen så ganska starkt i vårt medvetande och bild av hur världen ska se ut. Paris ska ha  Notre Dame. Så är det bara.

Och tack och lov förstördes inte katedralen. Det brann i byggnadsställningar på taket och den spira som skulle restaureras föll, men det mesta klarade sig – bland annat de stora fönstren. Taket är borta och på katedralens golv ligger svartnade träbjälkar och byggsten. Men kyrkan står kvar.

Nu ska jag posta påskkort till barn och barnbarn. Det skulle gjorts igår, men den dagen bara försvann. Bär Postnord ut post på skärtorsdagar…? Nåja, bättre sänt och sent än aldrig!

 

 

 

 

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s