Ytligheter? Hur man ser ut, till exempel.

När jag lämnade Riksdagsbiblioteket igår, var det faktiskt med ett leende på läpparna. Jag hade gått in i läsrummet och metodiskt gått genom alla fyra dagstidningarna, och i DN fanns en gratulationsartikel om skådespelerskan Yvonne Lombard som fortfarande jobbar på scenen – och fyller 90 år. Nittio. Som en lillasyster till Meta Velander som hon jobbar med, med andra ord. Meta är 94. Och båda är sådana där människor som säkert upplevt både det ena och det andra, men seglar fram okuvliga och entusiastiska.

Och hur såg Lombard (fembarnsmamma, och till hans död 2015 gift med finurlighetslegenden Lennart Hellsing) ut på den stora grattisbilden? Jo, hon hade grått hårrufs, vita brallor – och islandströja! Och så var hon rolig. Hon berättade att ofta fick hon spela fina damer – ”vet inte varför, jag kanske ser snorkig ut” – det var där jag började fnissa. Mindre snorkig än YV kan man knappt tänka, sig.

Eftersom jag inte hittade några bra ursäkter för att slippa, gick jag (som MÅSTE köpa nya kläder) sedan in i en klädaffär. och fick förklaringen till att det inte finns något kul street fashion att fotografera i stan. Det är inte folk som är trista, det är modet! Idel slafsiga klänningar i  murrigt småblommigt som vi i min ungdom ansåg passade äldre damer (de hade inte islandströja då). Trista blusar, skrynkliga brallor. Inga glada färger utom kräkrosa, Inte ens Marimekkoavdelningen hade något man kunde känna för, de som var så roliga en gång i tiden. Jag såg en gråhårsdam med besvikelse tecknad över hela ansiktet gå därifrån, kanske tänkte hon som jag.

Hittade en ärmlös vit blus, troligen linne, som visserligen också var skrynklig men användbar – och den kostade åtta hundra. På Åhléns!

Vad göra? Vardagsvaror satsades det på förr – det fanns vackra temuggar och -koppar, genomtänkta klädmodeller med fina färger, roliga grytlappar. Det var kul att köpa kläder till sig och barnen. Särskilt som man just börjat gå in för att skippa mycket av särskilda flick- och pojkkläder. Där har det gått bakåt med stormsteg – enda framsteget är att en liten grabb nu för tiden som vill ha rosa tyllkjol med glitter på klassens adventsfirande, kan få ha det.

Och så hår. Nu tänker jag klafsa rakt ut i spenaten med ena foten och klaveret med den andra och undra över MP´s Amanda Linds, ja, alltså – hår. Naturligtvis har jag inte det minsta mot att hon rullar upp det i en bulle på skallen, men texturen…? Det är tvinnat i långa dreadlocks som tyvärr ser ut som urgamla wienerkorvar som legat och torkat på en vind i femtio år. Knastertorra, matta, tycks så spröda att de kan pulvriseras när som helst. Varför? Såg liknande tåtar på en person i kön på Coop igår. Samma matta ljusbruna färg. Man skulle inte våga ta i dem. Varför, varför?  (Och AM hade lång, tråkblommig tantklänning på Alma-galan också – precis som Victoria bredvid henne.)

Vet inte vad jag ska köpa. Vit topp, svarta brallor, röda gymnastikskor? Alla har gympaskor, utom de som kör med boots med vansinnigt höga klackar

Men först ska jag läsa  Strålsäkerhetsmyndighetens (ssm.se) regleringsbrev. Ordentligt.

PS – en läsare hittade ett inlägg om drottning Elisabeth 1 –  eller snarare, om en tavla som föreställer henne, Ditchley-tavlan. Där kan man prata kläder – bland annat.

 

 

 

Annonser

Frostensons bok ”K” finns på Hedengrens / Dagen på stan.

Tänkte bara jag skulle tala om det där om boken. Igår ville en nästan förtvivlad kvinna på Odenplans Akademibokhandel ha ”K” NU, IDAG! Det gick inte, trots att de ringde och hade sig. Idag – alltså, idag-idag – var den slutsåld på samma kedja i huvudbutiken på Mäster Samuelsgatan. (Även de hade dock Horace.)  Men på Hedengrens på Odenplan har de säkert femton ex inne, och fler kommer! Hedengrens har allt. Därför håller de alltid på att nästan gå omkull, så jag köpte ”1793” där. Folk säger att den är väldigt bra. (OK, två stycken just till mig, men tror nog det är fler.)

Innan dess var jag på Riksdagsbiblioteket. Jag provade att skicka foton till Evy, men fick en chock när jag upptäckte att datorn hade kvar alla bildnamn på fotona i mappen ”ULF” som jag öppnade från ett USB-minne när jag stött på Gustav Fridolin och Alma där för att sedan skicka Alma- och Ulfbilder till honom. Jag var akut dålig i flera dagar efter det mötet och förstod att det här är faktiskt allvar. Och nu stirrade bildnamnen på mig – barnen och jag på gården Surbrunnsgatan där vi bodde när de var små, till exempel.

Lite darrigt bad jag bibliotekarien ta bort dem. Själva fotona finns inte på deras dator, men namnen på bilderna säger rätt mycket och Uffe jobbade på MP och jag vill inte att någon ska råka se dem. Hon raderade dem, men tog sedan en skärmdump för att visa IT-folket, så att det inte händer igen.

Så hon hämtade ett eget minne. Men där var det stopp för mig. Plötsligt stod jag inte ut med att skärmdumpen med alla Uffeord skulle skickas iväg till okända, hur förnuftigt det än var. Jag tryckte ner begynnande panik och bad henne snällt låta bli. Det gjorde hon, och de där tårarna som är tysta men ostoppbara kom fram. Det går inte att hejda dem när de kommer. Men jag tror inte någon märkte något.

Det var precis som när jag besökte Evy i Norrtälje, och då hade jag ändå verkligen sett fram mot både bussresa och besök. Någonstans mitt i resan kom ändå tårarna. Gick inte att hejda. Försökte verkligen, och återigen märkte inga av de andra passagerarna något, men när vi var framme fick en välkomnande Evy ta emot en gråtande gäst.

”Det går över”, snörvlade jag. För det gör det ju. Och hon kramade mig, och så gick vi och åt lunch.

Nu lugnade jag också ner mig och tog med mig fina vykort som man framställt för att hylla att det var hundra år sedan kvinnor fick rösträtt – det finns en liten utställning i bottenvåningen också.

Gick ut förbi vakterna och kom ner till Mynttorget, där det alltid händer något. Borta vid bron utanför Gamla Riksdagshuset signalerade blåljus att vietnamesiskt besök var på gång, och på själva Mynttorget demonstrerade en stor, tyst samling eritreaner för att familjemedlemmar (särskilt barn) ska få komma till Sverige. (Enligt min mening får man inte skilja barn från föräldrar.) En svensk höll tal.  Inga svenskar fann i själva demonstrationsgruppen, men jag fångade en ung kvinnas blick och gjorde tummen upp på avstånd, och hon log.  Och jag såg ett gäng cykelpoliser, ordentligt försedda med svarta hjälmar.

-Varför cykel? För att jaga bovar i gränder? frågade jag en trevlig en som hade rött vikingaskägg, och han log och sa att nej, där kör man sedgeway! Aha, sa jag, men du skulle ha kunnat norpa den dumma cyklist igår som jag såg cykla utan att håll i styret, samtidigt som han tittade i telefonen! Men nix – när man förbjöd mobiltittande bakom ratten, glömde man tyvärr att förbjuda mobiltittande på cykel, berättade vikingen.

På Drottninggatan vimlade turisterna. Passerade Sergels torg och gick vidare uppför backen för att ta mig över åsen och nerför Mäster Samuelsgatan, och hela området är fullt av täta byggen av fula hus och av jättekranar, och det var som om jag gick i två tidsdimensioner – här sprang en liten Uffe omkring (finns på 16 mm film) när hela platsen var en krater och högar av damm och tegel efter nerrivna hus låg på sandiga tomter. Och jag gick ner mot Stureplan och passerade f d bion där jag sprang med Birger för att se film, och nere på Stureplan tog jag på sextiotalet en bild av välklädda damer vid spårvagnsspåren på Birger Jarlsgatan (som jag just korsade i nutid) – den bilden står nu i min bokhylla – två verkligheter. Helt intill varandra.

Det var en fin promenad. Det brunna huset på Biblioteksgatan tycks hålla, och alla de skulpterade fåglarna uppe på takkransen verkar sitta kvar. Stora starka balkar håller ihop fasaden, för innanmätet inklusive träbjälkar har rasat.

Väntar med Frostensons ”K” tills den kommer till biblioteket. På snabblån. För det står över hundra i kö.

(För den som hamnat här för första gången – jag gråter därför att jag sörjer min ena son).

 

 

 

 

 

 

 

Lästa bokstäver. (Långt).

Lördag: Går in i en bokhandel och frågar efter Katarina Frostensons bok K, som handlar om hennes och makens, nu våldtäktsdömda Jean-Claude Arnaults, landsflykt efter metoo-debaclet.
-Den har inte kommit hit än, svarar mannen jag frågar. Så lyfter han blicken och flinar uppmuntrande: -Men vi har Horace!

Horace Engdahls nya ”De obekymrade”, en tunn liten skrift med aforismer och korta åsiktstexter, står förstås på nyhetshyllan. Längre in i butiken står den på hyllan för ”samhälle och ekonomi”. Jag har läst en rad recensioner. Några skriver att han är en enfant terrible eller vill vara en farlig man, andra citerar lite trött hans deviser om man/kvinna och författare/läsare/texter.

I mina ögon är han fortfarande en vattenkammad gymnasist från 1955, en som uppriktigt älskar att forma meningar, som beundrar skrivande och litteratur och äldre manliga av den dåtida samhällsandan utsedda genier, men en som aldrig blir tillräckligt vuxen för att stå ut med att kvinnor skriver, är begåvade och jämlika såväl i som utanför sängen. Detta ämne återkommer han ständigt till – samtidigt som han, lite vid sidan av, vill låtsas att det nog bara är lite ironi, och försöker avväpna läsarna. Han framstår som en typisk underhållande sällskapsbroder.

Hans problem är förstås att samhällsandan ändrats under den tid som gått sedan 1955 och obönhörligen puttat undan den låda han så gärna vill stå på. Kvinnor har egna lådor, och någonstans måste väl någon ha talat om för honom att sexuell penetration inte är mannens seger och kvinnans nederlag, som är en av hans aforismer, utan att han kanske tvärtom servar henne? Han är, som det verkar, inte flexibel nog att ge sig in i denna tydligen skrämmande värld, och det gör honom irriterad och förnärmad. För det är ju inte så det ska vara. Och resultatet blir som en recensent skriver: Han riskerar att ingen tar honom på allvar.

Vad Kristina Frostenson beträffar verkar hon enligt en rad citat, som Jens Liljestrand säger, tyvärr sakna vanlig anständighet. (De snällaste recensenterna skriver att man trots allt bör betrakta boken som fiction, och att det är vacker litteratur.) Men hon kastar sig över kvinnorna som anklagat hennes man, kallar dem allt fult hon kan komma på, och beskyller dem inte bara för lögn, utan för att delta i en DN-konspiration mot finkultur och försök att förstöra Svenska Akademien. (Man kommer att tänka på Lena Andersson, som inte heller kan tänka sig att kritik av Akademien kan bero på något annat än kulturhat.) Att hon sedan lägger ihop en rad S för att förklara förföljelsen mot henne och maken – Sveden, SS (nazistkåren i Tyskland) och SD – blir ofrivilligt nästan komiskt, eftersom hon faktiskt själv liknar SD för ett ögonblick när hon hellre än att överväga var sanningen faktiskt ligger, tar till en konspirationsteori. (Och inte heller undrar över hur hennes goda make, som bara är lite ”lätt amoralisk”, har lyckats skaffa sig 18 kvinnliga fiender som är till den grad sårade att de vittnar i en artikel om hån, tafsanden och våldtäkter..?)

DENISE MINA – nu har jag läst två av de tre böckerna i serien Garnethill, och blev som jag skrev helt utpumpad. En oöverskådlig skara originella, kraftfulla, rättfärdiga eller gravt brottsliga, trogna vänner eller vidriga fiender befolkar sidorna. Det äts, kräks, sups, knarkas, röks oavbrutet, misshandlas och mördas, det regnar och blåser eller är outhärdligt hett, och folk slås ner och reser sig igen, okuvligt självständiga, okuvliga till döden. Huvudpersonen Maureen med sin såriga men starka bakgrund tål att fundera över – blir hon inte med tiden, och genom det hon utsätts för och gör själv –  faktiskt rubbad? Man hänger med i svängarna och är för det mesta på hennes sida, men efteråt undrar man – hur kan det bli ett lyckligt slut? Men det blir det. Hon har gjort vad hon anser att hon måste, och allt blir bra, och det är bra för läsaren att få möta allas olika sidor, t ex den försupna mamman som egentligen är rolig och sund men nästan stalkar sin dotter, som ändå längtar efter henne. Verkligheten är motsägelsefull, och det hedrar Mina att hon låter den vara det. (Ändå – ingen av de sammansvetsade kvinnorna, som också retar sig på varandra stundtals, är någonsin i tvättstugan eller har mens.)

PÅ NATTDUKSBORDET ligger Melinda Gates´ Kvinnor förändrar världen och jag dammsuger tidningarna efter samhälles- och kulturartiklar,och blir rörd av hur de polska brandmännen, som hälsades med jubel och polska flaggor när de kom förra året för att hjälpa oss med skogsbränderna, över hur de grät av rörelse själva när de fick kanelbullar, över hur Åsa Olsson skaffade fram pizzor till alla karlarna i skogen. ”Där satt vi mitt i en enorm brand, och så kom hon och frågade vilken sorts pizza vi tyckte bäst om? Vi fick till och med välja!”

Åsa, som inte är en vän av EU (denna DN-artikel igår handlade mycket om samarbete mellan EU-länder i katastrofsituationer), påpekar helt korrekt att vi måste bli självförsörjande. ”Vattnet i butikerna tog slut på två dagar.” Och jag kommer att tänka på Björn Erikssons utredning Närproduktion av livsmedel (den som jag gjorde en fallstudie till som bilaga – vad åt vi i lantbrukskommunen Vallentuna, och hur det kom dit. Grödan växte på åkrarna och korna gick på ängen- utom under Tjernobylsommaren 1986 – men mjölken, köttet och brödet kom från helt andra platser). Utredningen handlar just om hur vi blir självförsörjande i stället för att frakta mat enorma sträckor mellan länder.

Den borde plockas fram igen. Liksom MALTE 1990 – skriven 1978 – den studie av hur vi klarar energiförsörjning utan kärnkraft, som miljöorganisationerna fick 180 000 statliga kronor för att producera, och som tar upp alla samhällsaspekter, som boende och transporter, och även global uppvärmning.

Just nu är man bara glad över att det har regnat så mycket, och troligen kommer att regna mer. Och jag lånade Fanny Alvings bok Halvdager och helljus från 1924 – den låg i magasinet. Deckarhistorien finns bara på Kungliga Biblioteket.

 

Heja…

…all världens morsor!

Och på tal om mammor: Här är Fanny Alving, Barbro Alvings mamma (och därmed Ruffas mormor. Hon var författare till romaner och även annan sorts litteratur – ofta under pseudonymen Ulrik Uhland – och skrev  deckaren Josefssons på Drottninggatan, år 1918.

Ska se om jag kan leta fram den på biblioteket!

Djurlivet i stan. /Ruffa?

I förrgår gick jag runt sjön och såg en sorgesam syn. Svanparet var på plats nedanför Karlbergs slott, både hannen och honan, och nu försökte de bygga ett bo. Det gamla redet på andra sidan sjön, där flera generationer svanungar ruvats och kläckts, är ju borta sedan länge – jag misstänker att det beror på att vassen huggs ner och transporteras bort. Samma brist på vass hindrar också skäggdoppingar, änder och sothöns från att häcka. Inte material nog, och inget skydd.

Ena svanen stod  i vattnet alldeles intill gångstigen och försökte förgäves lägga ihop pinnar till ett rede. Det var rörande att se hur den försökte klä med små vita fjädrar också. Men både pinnar och fjädrar saknade fäste, pinnarna sjönk eller drev iväg och svanen själv plaskade omkring i vatten med simfötterna.

Man greps av lust att kånka dit en massa material till dem. Men en anledning till att bobygget inte verkar funka är att det saknas en rejäl botten – som t ex en matta av fjolårets vass. Jag såg skäggdoppingen misslyckas av det skälet också tidigare. Så jag och en karl på en bänk tittade medlidsamt på paret. Han försökte trösta genom att säga att det löser sig nog, men det gör det ju inte.

Igår hejade jag på en karl jag känner lite utanför Internationella Biblioteket, när han plötsligt utbrast: Titta! För upp från Odengatan kom en liten skräckslagen råbock farande. Den dök in i planteringarna mellan de två nordligaste ”limporna”, avlånga hus med gaveln mot Observatorielunden, an av dem nu skola, och ungarna tvärstannade, likasom många andra.

Råbocken insåg att det här var ingen bra miljö och störtade rätt ut i trafiken på Odengatan.  -Neeeej! skrek en kvinna bakom mig. Rådjuret klarade sig mellan bilarna och rundade nästa fil (undrar vad den närmaste föraren tänkte när den dök upp framför kylaren?) och verkade ha klarat sig upp på trottoaren på andra sidan. Kanske drog den mot Norrtull och lyckades krångla sig helskinnad vidare till Hagaparken, som en närbelägen cyklist trodde och hoppades.

Och nu väntar jag på humlorna. Våra små vita rosor brukade locka mängder av små humlor, men den populationen minskade ju drastiskt häromåret. Så det är bara att hålla tummarna.

Och ja, jag har röstat. Trots att min klagan på Miljöpartiet, blev det på dem, där de har suttit i regering inklämda mellan sina ambitioner, S´s omvittnade översitteri och mediernas krav på ”regeringsduglighet”, vad nu det betyder. Själv anser jag fortfarande att de borde ha gått i opposition för att de inte lyckades hindra försäljning av det tysta kolet, så att det kunde ligga kvar i marken. Det hade stärkt deras position och därmed möjligheter att driva genom flera krav, det är jag övertygad om. Innerst inne inser vi alla att det är praktisk handling som behövs nu.

Här ett tidigare inlägg om svanarnas familjeliv vid Karlbergssjön!

/ Och jag blir alltmer glad, men nyfiken på varför det bokstavligt talat varje dag kommer besökare som vill veta mer om Bangs dotter, Ruffa Alving-Olin, och hamnar på mina tidigare inlägg om henne.

Finns det en Ruffatrend? Hur och var började den?

 

 

 

Försommar. /Fågeluppdaterat.

Vid halv nio-tiden på kvällen, i skymningen, hör jag ett välbekant ljud: En speciell fågelsång, ett kvillrande ljud högt uppe i tonskalan. Tittar ut genom sovrumsfönstret och ser dem: Svalorna.

De pilar förbi över innergårdarna, gör halsbrytande svängar i rasande fart, tycks försöka flyga in under takskäggen på hyreshusen från sent artonhundratal. En dunsar i en hoprullad markis utan att det tycks bekomma den, en annan störtar förbi en och en halv meter från mitt ansikte – och hela tiden låter de.

Kommer på att jag måste köpa potatis till frukosten och larvar in på Ica halv elva. Får lust att prata med någon och traskar vidare till Bagpiper´s Inn, puben där förmodligen någon ur kafé- och pubgänget sitter. Det är stillsamt där inne en halvtimme före stängningsdags. Några få män vid bardisken, ett par av dem i entusiastiskt samtal. Och längst bort I, precis som jag trodde. Men hon är inte riktigt på prathumör, för hon chattar med någon hon är intresserad av, så jag tittar bara på ett par av hennes dikter på en poesisajt – en av dem får mig att tänka på fåglar som flyger över Rörstrandsgatan – och traskar hem igen.

Läser lite Denise Mina, somnar och vaknar utan huvudvärk, tack och lov för det, och sticker ut i varma solen vid halv åtta-snåret för att gå runt sjön. Ute är det full rulle, har sällan sett fullare: grönsaks- och blomståndet vid Filadelfia är uppe, folk skyndar till jobbet i för trånga kostymer eller byxor och blus, en sammanbiten beslutsam karl leder en barnvagn med ena handen och sin mountainbike med den andra, och har hjälmen på. Cykeltur efter dagislämning!

Alla träd har slagit ut vid Karlberg, lonely George sitter i sitt ventilhem igen och en ensam svan ligger lojt mitt ute på vattnet. Klockan på slottet slår dubbelslag och det doftar stekt fläsk eller troligare bacon – jag får för mig att det där är signalen till kadetterna att de ska äta frukost åtta. Och där är skylten som uppmanar oss att tänka på dem som behöver tid på sig eller inte är så uppmärksamma, illustrerad med teckningar av en äldre man med käpp, ett barn, en hund – och ett förälskat par som bara har ögon för varandra, omgivna av små röda hjärtan.

Köper vaniljmunkar, bananer, en gul paprika, en satsumas och en tidning och kommer hem svettig och vill helst leka Hollywoodfilm och bara droppa mina kläder på golvet efter joggingen (fast jag joggar ju inte) och kliva in i en dusch och blunda med ansiktet riktad mot det strilande vattnet, men dusch i lyan med knepigt badkar kräver lite förberedelser och jag är för trätt för att plocka upp kläder från golvet. Antagligen skulle jag bara snubbla på dem.

Till sist sitter jag vid skrivbordet med hett kaffe, bananer, munkar och kokt haricots verts (får man inte i sig lite proteiner av någon sort blir man bara hungrig igen) och läser tidningen. Per Bolund säger att Kristersson bara håller kärnkraften framför sig som ett fikonlöv för att dölja att M inte har någon miljöpolitik, och Kuhnke och Holmerg skriver att samma kärnkraft är för dyr och för farlig och ett för korkat alternativ. Rätt korkat, säger jag, är det också att som C och KD (senast Skyttedal) tycker vi ska hålla en miljöskadlig flygplanskultur igång därför att då får bolagen råd att hitta på någon fiffig metod att göra flygplan miljövänliga. (Och om de inte gör det, eller kan det, och hur skulle det i så fall kompensera för allt de spytt och spyr ut? Hoppsan…!)

Och så en helsida om Horace Engdahls nya bok, den som pryds av ett omslag med en målning som föreställer martyren Sankt Stefanus Sebastian, bunden och beskjuten med pilar. Stackars martyr. Tycker inte den låter något vidare som den beskrivs i recensionen, mer som något skrivit av en begåvad men omogen tonåring, berusad av sina egna (rätt ogenomtänkta) ordkonster.

Och så fler avslöjanden om den tafsande SD-politikern där händelsen uppenbarligen var ett trauma för den utsatta kvinnan, som hölls fast och fick sina bröst våldskramande under behån, fick panik, men sedan kände att det var hennes ansvar att skapa en fin stämning mellan dem efteråt.

Läser lite mer Mina, tittar ut genom fönstret igen och gläds åt att jordbruksarbete pågår på granngården, där en tjej i linne gräver upp en hel gräsmatta för hand med spade. När jag tittar förbi ser jag att tyvärr väldigt många små jordlevande bin (svarta och orange) fått sina bon förstörda. De svävar över marken, säker hundra stycken små stillsamma varelser, och letar förgäves efter sina hem.

Inte bra. Men för sent att göra något åt. Här ska bli buskar av olika slag, och blomrabatter. Hoppas de arma bina hinner skapa nya kull (betvivlas dock, om de kör med drottningsystemet).

Ger mig ut i dagsvimlet – för första gången helt och hållet i sommarkläder. Röda capribyxor, vit tröja, vit solhatt och solglasögon. Och med den utlästa Mina-boken i handen.

Fågeluppdaterat: Bert föreslog försynt att de där svalorna kanske istället är tornseglare – en helt annan art, förut felaktigt kallade tornsvalor – och jag till Wiki, och han har (förstås) med all säkerhet rätt! Så här skriver de:

Tornseglare (Apus apus) är en fågel inom familjen seglare och enda representant för familjen i norra Europa. Till formen påminner seglarna om svalorna, men de är inte närmare besläktade med dessa tättingar, utan likheterna beror på konvergent evolution. Istället är seglarna närmast besläktade med kolibrier och trädseglare.

    Utanför häckningstiden uppehåller de sig i luften under flera månader ofta utan avbrott.[4] På högsommaren är de sociala fåglarna mycket påfallande i luftrummet över städerna med sina gälla skrik. Vid sina flygmanövrer kan de i störtdykningar uppnå hastigheter på över 200 km/h.

Alltså: Det är apus apus som far runt och skriker!

 

 

 

Gratulerer med dagen, Norge! 17 mai -19.

Ville bara säga det. Vad är världen utan Norge? Det är en speciell luft i Norge. Och de har fortfarande (hoppas jag) norske vafler med smör. Norska våfflor är mjuka. Varm choklad enligt farmor skulle koka upp tre gånger, och hur många norska kök med träpanelade väggar har jag inte sett? Det verkade nästan vara lag på det, åtminstone när jag var barn. Så norska kök i trä ger mig en känsla av sommar, sol och trygghet. Och så karbonadekaker och hvalbiff (nix, inte längre hoppas jag) och fiskepudding.

Farmors hus står kvar, men på google kan jag se att hela gården och uthuset med två utedass (minutiöst renhållna) är borta, istället tränger sig höga lägenhetshus på i söder. Sandefjord ska inte förändras! En gång i forntiden gick jag till Ågårds plass (det ena av de två torgen) och köpte mjölk i SPANN. Det ni. Hälsoinspektörer skulle få dåndimpen, men vi blev aldrig sjuka av mjölk som slevades upp ur stora kar. Det fanns två biografer också. På den ena såg jag ”Tsarens kurir” med Curd Jurgens. Vet inte riktigt hur det var med barnförbjudenhet.

Kram, Norge! Och alla släktingarna där.