Dagis i Birkastan.

Tidig förmiddag: Just nu är jag så upprörd, för ledsna barns skull, att jag darrar. Och då har jag ändå haft tid att lugna ner mig.

Det är så att det dagis i mitt hus som spritt idel värme och vänlighet och som jag haft de bästa förbindelser med i decennier – ibland har jag även jobbat lite där som sagoläserska – nu har tagits över av en helt ny människotyp. (Många ur den gamla personalen slutade eftersom de inte kunde hålla med om en kommande ny pedagogik.) Nyligen fastnade ett helt gäng små ungar i hissen därför att den blev överlastad, och flera av dem grät förstås och blev rädda. Kvinnan som var med dem var ungefär lika hysterisk hon. När jag försökte lugna barnen genom rutan i dörren (vi har alla fastnat i denna hiss därför att den reagerar så snabbt) slog hon på den och gallskrek åt mig att försvinna. (Dagiset förfogar över bv och lokalen en trappa upp.)

Nu hade barnen varit på gården, och just när jag kom ner till bottenvåningen på väg ut, skulle de in. De var helt ifrån sig av skräck och skrek, de ville INTE in i hissen. En liten en som hette Mikael pekade storgråtande på trappan – det rör sig alltså om EN trappa, med extra lågt räcke för små barn – för att få gå upp till fots.

Men nej. Samma kvinna som fastnat tidigare skulle på död och pina ha in hela den gråtande ungskocken i hissen, plus skrymmande saker hon bar på. Jag erbjöd mig att bära upp grejorna, så att hon skulle kunna ta barnen i handen och gå. Absolut nej. Hon hade noll empati och noll eftertanke. När jag gick var barnen helt förtvivlade. Mikael pekade och pekade. Men istället för att låta dem steg för steg vänja sig vid hissen igen – kanske åka med en i taget och hålla i hand? – skulle barnen tvingas. Vad de kände spelade ingen som helst roll.

Så här får det inte gå till. Det var rena barnmisshandeln. Jag skulle aldrig någonsin ha mina barn på ett dagis som behandlar ungar på det sättet. Jag funderar på hur jag ska kunna ta kontakt med föräldrarna (något jag aldrig tidigare ens tänkt på att göra, under mer än trettio år), så att de får diskutera saken med personalen. Det ser ut som om det numera finns olämpliga personer bland dem.

Senare: Jag funderar på att av pietet ta bort adressen i rubriken. Jag vet inte om samtal och utbildning av vissa personer kan rätt till saker och ting – om så är, bra, men om inte, bör adressen faktiskt vara kvar.
– Senare igen: Har inte fått några reaktioner, men ändrar rubriken lite.
.

//Jag är rörd av Greta Thunbergs ankomst till New York, av den entusiasm hon möts med, av hennes anspråkslöshet och att hon samtidigt visar en väg till den kompromisslöshet som snart kommer att behövas. (Egentligen nu, genast.)På fredag sitter hon framför FN, som har sitt huvudkontor på Manhattan.

Cecilia av Assisi.

IMG_5968.JPG
”Cecilia av Assisi”.

Jag har hört att Franciskus av Assisi predikade för fåglarna. Cecilia följs av duvor. När hon sakta går uppför gatan, följer tolv duvor efter henne (sju syns på bilden). ”Det är för att jag matar dem nere vid Rörstrandsgatan”, säger hon. ”Vad matar du dem med?” ”Köttbullar!” (Hon tar vad hon har, och duvorna är med på noterna. Som synes.)

Cecilia är en tuffing. 85 år, ofta sjuk, har svårt att gå – men ger sig aldrig. Hon har en spännande livshistoria som började på en bondgård och fortsatte i det militära, hon uppfostrade många barn (flera fosterbarn) och hon går envist ut minst tre gånger på dagen. I sommar har man kunnat möta henne elva på kvällen, i det varma vädret.

Tre pojkar.

På tunnelbanan idag stod jag precis bakom en man och en pojke i åtta-nioårsåldern. Kanske far och son, kanske någon annan konstellation. De pratade lugnt och vänligt med varann.

Så utbrast plötsligt pojken lyckligt: ”Du luktar GOTT!” och försökte komma lite mer intill mannen. Mannen blev förstås glad men också väldigt generad, och med ett litet skratt värjde han sig. Och så hade pojken lärt sig en oskriven regel mellan män: Man ger inte den sortens komplimanger, och kommer helst inte så nära.

På Odengatan hamnade jag bakom en annan duo av vuxen man/liten pojke.De gick ganska fort. Pojken sökte hela tiden kontakt,pratade och frågade, och försökte komma åt att hålla mannen i handen. Det gick inte alls. Vad jag kunde höra fick han inga svar, mannen såg inte på honom, och undvek att ta hans hand. Det skar i hjärtat. Till slut satte pojken av i språng, mot det hus där dit de tydligen var på väg.

Framför bibliotekets ena ingång väntade så där sexton personer på att porten skulle öppnas klockan tio. En av dem var en smal pojke som kanske var fjorton (eller mer), svårt att avgöra. Han hade böcker under armen.

Plötsligt greps han av otålighet, flög upp från trappan där han suttit och började traska runt medan han svor. Han ville in! ”Det är några minuter kvar”, sa jag. ”Men man vill ju in NU!” svarade han. ”Det är så irriterande!”

Han gick fram till dörrarna, kollade öppet-tiderna, kikade in genom glaset. ”Det är ingen där!” klagade han. ”Jodå, de har bara en del att göra först”, sa jag. För jag hade en känsla av att han behövde få prata lite, och ville inte att alla de andra femton skulle reta sig och titta snett på honom, där de stod tysta och tålmodiga.

Strax innan dörrarna öppnades, började han berätta om rotfyllningen han gjorde för ett par dagar sedan.Lite ömt fortfarande, men inte så ont. Och så kom han in och fick äntligen lämna tillbaka sina böcker.