1973 – utflykt i det gröna med hela familjen.

Idag är det underbart solsken och lagom kallt, is här och var men inte på trottoarerna. Efter debaclet med osandade gångbanor förra vintern har de redan strött ut lite sand på sina ställen – bara lite, för att visa god vilja, men ändå – känns kul att gå på torr gata med lite grus under klackarna.

Här är bilder från en annan solig dag. KG och jag åkte ut, troligen till Djurgården, med hans mamma Mimmi, min mamma Gerd, Ulf och Peter om min väninnas dotter. Vi fikade och Mimmi satt i gräset och log och ungarna spelade kort på en filt och jag satt och läste en bok om astrologi, och Peter tog en bild av mig. Han har alltid gillat att posera och fotografera. Han är den i gröna shorts, Uffe den i bruna.

IMG_6358.JPG

IMG_6359.JPG

IMG_6362.JPG

IMG_6363.JPG

IMG_6360.JPG

IMG_6361.JPG

IMG_6364.JPG

IMG_6365.JPG
KG och Uffe i bakgrunden!

På tal om ord…

Till att börja med – jag skrev om Akademien, och nu hittade jag Peters krönika från förra året om just Nobelpriset i litteratur, vad det blivit och kanske borde vara. Jag tror inte jag länkat till det tidigare.

Han hade lite att säga om ord också, vad man vill ha sagt och hur och hur det kan fungera. Och lite om hemmet han växte upp i. Inte säker på att jag länkat till det heller.

Jag lyssnade på ett program om och med konstnären Makode Linde idag – han med den skrikande tårtan, som ni kanske minns. Han var ganska överlägsen och mästrande, och när han använde ordet ”radikalfeminister” slog det mig att det är ett av de signalord som får mig att lystra, för det ingår i en grupp ord som ska föreställa skarpa och träffande, men i själva verket döljer en rätt konservativ, inskränkt och föraktfull inställning och en ovilja att diskutera på allvar. Andra exempel är moralpanik (man kan inte tänka sig att diskutera den etiska sidan av en företeelse), politisk korrekthet (man anser att folk som talar om t ex solidaritet bara låtsas) och borgarkärringar (man är rädd för eller avskyr kvinnor, men vågar inte ge sig på kvinnor i allmänhet, och väljer då ut att ge uttryck för sina känslor under en socialistisk täckmantel.)

Det finns mycket att säga – och tänka – om ord.

Akademien tonar bort.

Till Svenska Akademien får man lust att säga: Det var roligt så länge det varade. Det var kul med sammet, kristallkronor och glans, Den Gyldene Freden (med eller utan ärtsoppa), hemligheter och lyckliga författare som fått Nobelpris.

Men nu är det slut.

Vad mig beträffar kom den nästa sista sucken när jag läste de papper (kallade biobiliografier) som Anders Olsson skrev om årets och förra årets litteraturpristagare. Det är stor skillnad mellan dem.

Det som gäller Peter Handke är en enda lång panegyrik, lovsång. PH vill skriva världen ny, säger AO – hur det nu går till eftersom man, som man kan läsa lite längre ner, bara kan göra det en enda gång, den är ”bunden vid själva nedtecknandet”, och är därför ”en språklig tilldragelse”. Men vi hittar , skriver AO, en exakt tidskänsla. PH har ägnat sitt liv åt att häva beskrivningsimpotensen (?). Få kan som PH beskriva en plats, och hans egenart ligger i en förening av utomordentlig närhet till tingen med ett existensiellt sökande över alla yttre gränser i rummet. Det gör fotvandringen till hans bestämmande modus, och landsvägen till platsen där hans ”episka steg” (citattecknen där Olssons)kan tas.
Om boken Smärtans kines skriver AO att beskrivningen av staden Salzburgs utkanter är svindlande detaljrik, medan intrigen är starkt stiliserad, nästan obefintlig. Han ”återerövrar det marginaliserade rummet”.

Så fortsätter det. Man frågar sig – inte AO, men jag -, inte minst efter de hårda diskussionerna kring hans märkliga politiska ställningstaganden som han själv inte anser vara ställningstaganden alls, om jag förstår saken rätt, om Handke gör litteratur av konsten att smita?

Kort sagt – ett papper som är ett skinande exempel på mäns behov av att göra andra män till hjältar? Inte en enda rad har ett uns av tvekan.

Papperet om den andra pristagaren, Olga Tokarczuk, är helt annorlunda. Här blir AO plötsligt en magister i katedern, som bedömer, kritiserar och ger OT beröm, som om hon vore hans student. Riktigt duktig är hon med en del skrifter, men hennes essäer 2012 ”känns mer livlösa”. Samtidigt har hon där nått fram till ”ett program som hon knappast var mogen för i sin genombrottsroman”. Kriminalromanen Styr din plog över de dödas ben är konventionell men likväl säregen (godkänd, med andra ord?), medan Jakobsböckerna på grund av rikedomen på material ställer OT inför tekniska problem och ”tvingar” henne att skapa tre olika berättarröster.

Dessa papper med sin blandning av inställsamhet åt ena hållet och faderlig myndighet åt det andra gjorde mig starkt tveksam inför Anders Olsson, som jag dittills betraktat som en neutral figur (dvs, jag visste ingenting om honom). När jag strax efter fick veta att Horace Engdahl läste upp sin spya till Expressenartikel om Sara Danius för Olsson och fick Olssons gillande för en våldsam attack på en dessutom svårt sjuk kvinna, ett prov på total illojalitet och brist på aktning och kamratskap, försvann den sista gnistan hos Akademien för mig.

Nu är den borta. Jag saknade den tidigare, led av förlusten och ville att den skulle överleva, men nu bryr jag mig inte. Låt den tyna bort. Det kommer den att göra. Den är för svag och rutten för att kunna ge något mer än vårdandet av språket.

Adjö, Akademien. Det var roligt så länge det varade. Och nu är det slut.

Ulf Bodach Söderström ”Detonerade drömmar”.

IMG_6293.JPG
Uffes roman heter Detonerade drömmar och finns på Stadsbiblioteket. I magasinet, men man kan låna den.Han skapade i princip omslaget själv. Året var 1996, och han var 31 år. Han kallade sig ännu inte Ulf Bodach Söderström. (Bodach är hans farfars släktnamn.)

Han talade om att boken skulle komma ut på Norstedts när vi just passerade Sankt Eriksplan. Jag blev så chockad och förtjust och imponerad att jag måste gripa tag i en gatlykta, tror jag. Själv verkade han helt oberörd. Han kunde berätta om de mest fantastiska saker som om de vore alldagliga.

IMG_6291.JPG
Så fina bilder av honom.

IMG_6340.JPG
Kan det bli mera Ulfskt?

IMG_6341.JPG

När jag öppnar den igen, är det som att dyka rakt in i Uffe-land. Hela energin, Observatorielunden, allting. Wow.

På stan.

Ibland får man direkta frågor.

IMG_6321.JPG

Eh… nej, det behövs inte mer drama.
Men vespan gör sig bra mot graffitin!

Och en fråga ställer jag själv – vad är meningen med det här?

IMG_6322.JPG

Fading World?
Sliten matta, nytt mode? En raspgrej och några stenar ligger där nere som bevis för äktheten.
Själv vill jag nog helst att världen fadar lite mindre.

Förresten satt jag på Mellqvists igår och frågade en helt okänd dam där, när hon trodde att de svartvita fotona i förra inlägget hade tagits. (Jag visade dem i kameran).

Hon tittade noga och länge – och sa att de kändes sextiotalsaktiga. Jag som hoppades de skulle kännas nutida! Så jag undrar: Hur drog hon slutsatsen? Bara att jag frågade var förstås en ledtråd – men kläderna och frisyrerna, ser de så daterade ut? Eller var det det faktum att bilderna är svartvita?

IMG_6316.JPG
Mer sextiotal – Kersti i Olovslund.

Alla helgons dag. Och lite mer. Till exempel Lasse Swanberg.

Det var extrabussar till Norra begravningsplatsen igår i duggregnet. Jag tvekade om jag skulle åka, men till slut köpte jag ett par lyktor och en ljungplanta och satte mig på bussen. Och började omedelbart gråta.

Man vet aldrig i förväg när tårarna kommer, det går inte att förbereda sig eller stålsätta sig, bara försöka att inte störa omgivningen.

Tyvärr hamnade en märklig person bredvid mig, med en son stående intill. Det är lika bra jag säger som det är: Hon var fruktansvärd, som en filmkliché av en satmara. Och hon knäckte mig. (Kanske är hon en olycklig människa, men den tanken hjälpte inte då.)

Hon såg direkt att jag grät i all stillsamhet, men det berörde henne inte (vilket jag väl inte heller begärde att det skulle). Hon och sonen pratade om arkitektur och skrattade och hade trevligt. När jag ställde en helt neutral fråga till chauffören (”Kör ni in på området?” Vilket han skulle), talade hon om för mig att jag var en hemsk och otrevlig person. Inga svar godtogs, inte heller att jag skulle till en sons grav. ”Jag ska också till en grav!” svarade hon med den särskilda triumf i rösten som de självrättfärdiga har.

Jag kunde inte försvara mig, eller ens värja mig. Jag bröt ihop totalt, vilket jag ju inte annars gör, och storgrät. Då snäste hon att nu fick jag ta mig samman, de skulle väl inte behöva ringa efter ambulans också? Jag snyftade mig fram till dörren, följd av ironiska kommentarer, vacklade av bussen och snubblade fram till familjegraven.

Ingen var där. Den var tom, inga människor, bara gräs och löv. Jag stod och grät och försökte andas lite lugnare och tänkte att nu har jag slutgiltigt brakat ihop, och det är OK.

Jag längtade efter någon att sörja med, efter Peter att krama och sörja Uffe och KG och Mimmi med, det var ju han och Uffe och KG och jag i hans ursprungsfamilj, och Uffe och han och jag på Surbrunnsgatan. Och jag längtade efter barnbarnen.

Till slut var jag lite stadigare på benen. Hämtade snyftande en spade och planterade ljungen och tände ljuslyktorna. Tog ett par bilder. Mumlade en ursäkt till Uffe för att jag inte fått det helt symmetriskt. Jag vet inte riktigt var han är nu. Sköljde händerna i kallt regnvatten. Stod där och hoppades att någon skulle komma.

Så föreställde jag mig att jag, i en annan parallell dimension, utan att jord och gräs rördes där och då, lyfte upp Uffe från marken som det lilla barn han en gång var och som vi i ett hörn av våra jag alltid är, och försiktigt, försiktigt tryckte honom intill mig. Han var allvarlig.

Åkte hem med samma buss. Kvinnan och hennes son med det neutrala ansiktet tog samma buss, men försvann lyckligtvis bakåt.

Det tog timmar att hämta sig. Jag blev förvånad över att det alls gick. Jag trodde ärligt och uppriktigt att nu går det inte längre.

IMG_6312.JPG

IMG_6311.JPG

Så något annat. När tror ni den här bilden är tagen?

IMG_6315.JPG

Kunde vara nu, eller hur? Men det var 1964.

Stockholms fotoskola, som håller till i Gamla Stan, är på utflykt till Birka, ser det ur som. Jag är höggravid (inte med på bilderna, jag tog dem). Mannen som står på knä är vår lärare, Lasse Swanberg. Då höll han ihop med Ruffa Alving, senare skulle han bli filmfotograf och plåta Äppelkriget, Grisjakten och mycket mer. Många år senare hade vi ett par korta träffar. Vilket åtminstone en kvinna till som jag känner också hade. Ännu kortare. (Lasse gick bort 2006.) Lasse berättade om hur sjuk Ruffas mamma Barbro Alving, Bang, tyvärr var då. (Idag, som alla andra dagar, hamnar de som söker Ruffa på denna blogg.)

IMG_6314.JPG
Ja, det är Ivar Lo-Johansson där borta – författaren.

De här bilderna föreställer alltså de tjejer som nu är i åldern sjuttio plus (jag hoppas de mår bra). De som Sverigedemokraterna föreställer sig som gamla rigida gummor som inte tål en Prideflagga eller modern konst. Man skulle vilja säga till SD – vi var inte så bakåtsträvande ens då, som ni är nu. Det här är era ”äldre medborgare”.