Alla helgons dag. Och lite mer. Till exempel Lasse Swanberg.

Det var extrabussar till Norra begravningsplatsen igår i duggregnet. Jag tvekade om jag skulle åka, men till slut köpte jag ett par lyktor och en ljungplanta och satte mig på bussen. Och började omedelbart gråta.

Man vet aldrig i förväg när tårarna kommer, det går inte att förbereda sig eller stålsätta sig, bara försöka att inte störa omgivningen.

Tyvärr hamnade en märklig person bredvid mig, med en son stående intill. Det är lika bra jag säger som det är: Hon var fruktansvärd, som en filmkliché av en satmara. Och hon knäckte mig. (Kanske är hon en olycklig människa, men den tanken hjälpte inte då.)

Hon såg direkt att jag grät i all stillsamhet, men det berörde henne inte (vilket jag väl inte heller begärde att det skulle). Hon och sonen pratade om arkitektur och skrattade och hade trevligt. När jag ställde en helt neutral fråga till chauffören (”Kör ni in på området?” Vilket han skulle), talade hon om för mig att jag var en hemsk och otrevlig person. Inga svar godtogs, inte heller att jag skulle till en sons grav. ”Jag ska också till en grav!” svarade hon med den särskilda triumf i rösten som de självrättfärdiga har.

Jag kunde inte försvara mig, eller ens värja mig. Jag bröt ihop totalt, vilket jag ju inte annars gör, och storgrät. Då snäste hon att nu fick jag ta mig samman, de skulle väl inte behöva ringa efter ambulans också? Jag snyftade mig fram till dörren, följd av ironiska kommentarer, vacklade av bussen och snubblade fram till familjegraven.

Ingen var där. Den var tom, inga människor, bara gräs och löv. Jag stod och grät och försökte andas lite lugnare och tänkte att nu har jag slutgiltigt brakat ihop, och det är OK.

Jag längtade efter någon att sörja med, efter Peter att krama och sörja Uffe och KG och Mimmi med, det var ju han och Uffe och KG och jag i hans ursprungsfamilj, och Uffe och han och jag på Surbrunnsgatan. Och jag längtade efter barnbarnen.

Till slut var jag lite stadigare på benen. Hämtade snyftande en spade och planterade ljungen och tände ljuslyktorna. Tog ett par bilder. Mumlade en ursäkt till Uffe för att jag inte fått det helt symmetriskt. Jag vet inte riktigt var han är nu. Sköljde händerna i kallt regnvatten. Stod där och hoppades att någon skulle komma.

Så föreställde jag mig att jag, i en annan parallell dimension, utan att jord och gräs rördes där och då, lyfte upp Uffe från marken som det lilla barn han en gång var och som vi i ett hörn av våra jag alltid är, och försiktigt, försiktigt tryckte honom intill mig. Han var allvarlig.

Åkte hem med samma buss. Kvinnan och hennes son med det neutrala ansiktet tog samma buss, men försvann lyckligtvis bakåt.

Det tog timmar att hämta sig. Jag blev förvånad över att det alls gick. Jag trodde ärligt och uppriktigt att nu går det inte längre.

IMG_6312.JPG

IMG_6311.JPG

Så något annat. När tror ni den här bilden är tagen?

IMG_6315.JPG

Kunde vara nu, eller hur? Men det var 1964.

Stockholms fotoskola, som håller till i Gamla Stan, är på utflykt till Birka, ser det ur som. Jag är höggravid (inte med på bilderna, jag tog dem). Mannen som står på knä är vår lärare, Lasse Swanberg. Då höll han ihop med Ruffa Alving, senare skulle han bli filmfotograf och plåta Äppelkriget, Grisjakten och mycket mer. Många år senare hade vi ett par korta träffar. Vilket åtminstone en kvinna till som jag känner också hade. Ännu kortare. (Lasse gick bort 2006.) Lasse berättade om hur sjuk Ruffas mamma Barbro Alving, Bang, tyvärr var då. (Idag, som alla andra dagar, hamnar de som söker Ruffa på denna blogg.)

IMG_6314.JPG
Ja, det är Ivar Lo-Johansson där borta – författaren.

De här bilderna föreställer alltså de tjejer som nu är i åldern sjuttio plus (jag hoppas de mår bra). De som Sverigedemokraterna föreställer sig som gamla rigida gummor som inte tål en Prideflagga eller modern konst. Man skulle vilja säga till SD – vi var inte så bakåtsträvande ens då, som ni är nu. Det här är era ”äldre medborgare”.

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

4 reaktioner till “Alla helgons dag. Och lite mer. Till exempel Lasse Swanberg.”

  1. Märklig person som du träffade på. Det var ju Alla helgons dag och ni var på väg till en kyrkogård. Borde man inte vara extra empatisk då?… Man ryser.

    Gilla

    1. Jag vet inte hur det där funkar, men man möter ju sådana människor lite då och då, tyvärr – får en känsla av att det handlar om att de själva känner sig förbisedda och orättvist behandlade i livet, och så tar de ut det på någon de kan trycka ner och såra. Kanske är det så?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s