Det där med hudfärg.

IMG_6504.JPG

Alla mina gamla nummer av Vanity Fair (2015 och framåt) låg på golvet och samlade damm, så efter att ha tänkt till flyttade jag upp dem till fönsternischerna. Lättare att komma åt! Och kunde förstås inte låta bli att sortera dem. Så nu har jag dem som lektyr (har varken råd eller PLATS att köpa fler böcker), för det finns alltid artiklar man missade eller har glömt. Och på den här tiden var VF starkt emot Donald Trump och hans ev (och senare tyvärr inträffade) presidentkampanj, och synade honom i sömmarna rejält, och var ytterst ironisk. Det fanns mycket annat med tyngd också, t ex ett långt porträtt av Tom Wolfe, eller om sextrakasserier vid universitet. (VF:s artiklar är LÅNGA.)

Inom parentes: Kan inte undanhålla er ett par annonsfoton. Min favoritdonna på ett av de väldigt märkliga modeuppslagen var den jag kallade ”migränmodellen”, och här mötte jag henne igen!

IMG_6502.JPG
Vem är tänkt att bli charmad av det här, utom folk som jag som tycker knäppa grejer är kul? Hon såg ut att ha ont i huvudet i annonserna i ALLA tidningsnummer!

Det fanns en annan som tydligen hade ett helt sjukt förhållande till sin jätteparfymflaska eller väska eller vad det är – det finns ett helt annonsuppslag med så där tjugo bilder där hon kråmar sig i sängen med en kedja i munnen och drogad, liksom kissnödig blick.

IMG_6503.JPG

Men till ämnet! Jag har ju berättat att jag alltid tyckt att n-ordet var konstigt, även på den tiden alla använde det (inklusive svarta organisationer i USA). Jag var ett verbalt petigt litet barn och lade märke till att medan stockholmare och amerikan bara gällde en aspekt av en person, så försökte n-ordet samla en heltäckande beskrivning som skulle passa på miljoner totalt olika individer. Pah! tyckte jag. Jag har också berättat om när jag intervjuade svarta Vietnamveteraner i Harlem och lyssnade koncentrerat och såg en märkligt grådaskig hand och tänkte att hjälp, den stackars killen måste ha en hemsk sjukdom – tills jag upptäckte att handen var min. Jag var ju ”vit”.

Nu stötte jag på ett av Annie Liebovitz (beundrad fotograf) uppslag av årets mest omtalade skådespelerskor (inklusive Wikander). Det innefattade förstås både ljushyade och mörkhyade aktriser, bland andra min idol Viola Davis, och samma sak slog mig som när det gick upp för mig att detta att vara ”vit” bara är att vara en svart person som tappat färgen. För det är vad evolutionen ju gjort – men mirakulöst nog försett vårt pigment med en på/av-knapp, så att det kan aktiveras vid behov (dvs man blir brunbränd på sommaren, om man inte har mycket blek hud och är rödhårig. Eller är jag, som aldrig blir brun, men inte heller bränd.).

Den där insikten gjorde något med mig. Jag började tycka att färglösheten inte ser riktigt klok ut. Onaturlig, trots att naturen faktiskt gjort det. Och om jag kallar mig själv ”vit”, riktigt känner jag hur ett begränsande galler liksom rasslar ner runt mig och skiljer mig från andra.

IMG_6505.JPG

IMG_6506.JPG
De där vita armarna ser konstiga ut. En alldeles ny fördom, som kom sig av chocken att förstå det som vi ju alla redan vet, att pigmentet bara gick och gömde sig för att vi behöver kunna ta upp D-vitamin från solen?

Egentligen måste man beundra naturens mångsidighet.

Efter att ha märkt att ordet ”svart” inte heller funkar – det har en jäkla tendens att suga i sig alla fördomarna som ligger i n-ordet – har jag stannat vid mörk- resp. ljushyad. Det är så pass vagt att det går upp för oss att man faktiskt inte alltid behöver tala om vilken färg folk har, och man kan berätta att en mörkhyad mamma har en ljushyad dotter utan att stöta på konstiga reaktioner.( Försök göra DET med n-ordet, eller ens svart!)

I min bok förekommer faktiskt n-ordet på ett ställe. Ni får själva se varför vad det lider! 🙂 Den talandes mycket närstående säger när hon hör det: ”Varför använder du det där jävla ordet? Och vad fan menar du? Och varför använder du det förbaskade ordet?” (Jo, det finns en förklaring.)

Japp. Jag har så där sjuttio andra nummer av VF kvar att gå genom….

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s