Lite snö, vanor, intelligenstest och böcker och samiska.

I förmiddags:
IMG_6717.JPG
Slott i snöglopp.

IMG_6718.JPG
Joggare i snöglopp.

Man ska inrätta vanor i sitt liv, säger Lena Andersson (fast hon kallar det rutiner), jag själv (med förbehållet att man måste kunna bryta dem) och nu norska hotellmiljardären Petter Stordalen. Det förenklar tillvaron: Man behöver inte tänka ut hela tiden vad man ska göra.

Så jag traskar runt sjön när det går, och den senaste vanan är ju att bada med en god bok. (Dvs jag badar, boken är bara sig själv). Nu blev det bekymmer igår, för jag hade ju redan läst ut Stordalens ”Äntligen vardag!”, och hur skulle jag då kunna bada? Det blev till att gräva fram ett gammalt nummer av Fokus.

Stordalens bok har tio teser som ska hjälpa en att förena lycka med framgång, utan att trampa på omgivningen. Var inte helt limmad vid idén att förverkliga en dröm, t ex, håll ögonen öppna för andra möjliga drömmar som går att förverkliga. Och gör hellre något som blir av som är OK till 80% i stället för att gneta med något som sedan aldrig blir av. Hellre än hyfsad bok i handeln, än en genialiskt alster i byrålådan.

Det roligaste exemplet är att han säger sig beredd att betala ordentligt, att han betalade mer än han egentligen behövde när en man skulle sälja ett hotellkomplex som sin sista affär och ville lämna arenan med flaggan i topp. Stordalen säger att han blir kritiserad för att betala för mycket – men, frågar han, om jag som läsare hade ett hotell att sälja just nu, vem skulle jag då ringa först..? Honom, förstås.

Det är ingen huvudgrej, men Stordalen har också med ett par intelligenstest i sin bok. Uffe älskade sådana test, medan jag förhåller mig skeptisk, för de säger ofta mer om testkonstruktörerna än om en själv. Ta det här till exempel:

IMG_6709.JPG

Man ska, sägs det, förbinda de nio punkterna med fyra raka streck. Då gäller det att lista ut vad konstruktören menar med ”förbinda”. Om man menar att de ska känna lite samhörighet med varann, kan man ju åstadkomma det genom att inte alls tänka utanför boxen, utan göra en: Dvs rita fyra raka streck omkring dem. Där ligger då i sin låda och trivs!

Men nix – så här kan man göra:
IMG_6710.JPG

Jaha? Ser disharmoniskt ut, tycker jag. Och man kan lika gärna kalla det ett streck som dras genom punkterna, och hur förbunden är egentligen den där punkten som hänger ensam på högersidan?

Så var det den här:
IMG_6711.JPG

Ni har sett det förr – vilken figur av de tillåtna ska komma sedan…? Stordalen lyckades inte lösa den, det här är för verkliga IQ-giganter.

Vad är då lösningen? Jo:
IMG_6713.JPG

Det är där vi ser konstruktören – hen UTGÅR ifrån att matematik ska in i lösningen! Man ska räkna prickar! Inget annat finns i konstruktörens hjärna. Och gör det inte det i en egen skalle, har man inte himla hög IQ.

Varför, why och porque? Det är bilder. Ringar med prickar i. Man kan se dem som figurer, små öron, ögon eller vad som helst. Och tänka ut helt andra svar, grundade på helt andra samband, även de logiska.

Böcker – för att klara nästa bad plockade jag med mig en deckare från 1956, en ”månadsdeckare” från B. Wahlströms. Jag visste inte att de en gång hade en sådan serie. Författaren är en kvinna som heter Disney, och handlingen utspelas till min förtjusning i Washington (DC).

När jag gick i skolan (Whitlock), ansågs det att vi skulle ha hum om övriga nordiska språk. jag fick alltså resa mig upp och läsa något på norska, och någon annan som kunde danska fick prata det. Vad vi INTE fick höra var samiska.

Jag har aldrig sett ett enda ord samiska i tryck. Det är ju rätt fånigt, eftersom vi delat land i millenier. Men så fann jag att biblioteket hade samiska böcker på sin temahylla, och kikade på dem, och bad att de skulle ställa dit ett lexikon så att man i alla fall kunde dechiffrera titlarna. Och det gjorde de!

IMG_6699.JPG
Den röda där.

Och nu fick jag lära mig att titeln på den här boken betyder ”damm, stängsel”.
IMG_6695.JPG

På tiden.

Tvätta händerna! /Och Britt-Marie Mattsons ”Bländad av makten”.

Så nu har vi två fall av coronavirus i Sverige. Min läkarbekant hoppas att viruset inte ska vara farligare än våra vanliga influensor – de orsakar tyvärr cirka 2% dödlighet bland de drabbade varje år. Med denna coronavariant, främst de med tidigare sjukdomar och lungbesvär.

Första budet för att skydda sig är vad jag förstår att tvätta händerna. Inte ta i saker utanför hemmet, och sedan peta sig i ansiktet, där viruset kan ta sig in via ögon, näsa, min – förlåt,typo där, mun menar jag förstås. Och tvätta betyder TVÄTTA, som i sjukhusserier som Scrubs. Det är själva det ivriga skrubbandet med tvål och vatten på både handflata och handrygg som gör susen, inte främst bakteriedödande substanser.

Biblioteket har en besökare som jag inte känner, men pratat med någon gång om hans svåra lungproblem. Han måste verkligen anstränga sig för att andas och har ofta med sig diskret syrgas i en liten ryggsäck med en slang till näsan. Tyvärr såg jag honom här igår och blev orolig. Han ska INTE ha coronavirus.

Har läst klart Mattson-boken Bländad av makten. Jag blev faktiskt besviken, är jag rädd. Hon har en stark USA-baserad politisk thrillerhistoria där, men av någon anledning måste de två amerikanska journalisterna som står i centrum ha en stark svensk koppling, och man måste genom långa tråkiga skildringar av matlagning i Sverige och midsommarfirande med blommor och gräl och relationsdramer och allt, och svenska tjejmiddagar, när man bara vill ha fortsättning på grundhistorien, som är riktigt intressant. (Dessutom radas gärna hudkrämsmärken och dylikt upp, som om det det vore en chic lit-bok).

Perspektivet är baserat på Mattssons eget gediget erfarna journalistperspektiv, och det finns förstås en poäng med att visa hur allvarliga nyheter stoppas av traditioner, mäktiga stämningar i samhället och fega redaktörer, och hur de som stoppas ändå vagt förstår hur pengar, PR-byråer, makt och hänsynslöshet samarbetar. Det frustrerande är att dessa två kvinnor (deras vänskap är fint skildrad) inte riktigt bryr sig, inte är grävande journalister med mera sisu och initiativ.

Det vore intressantare om deras misslyckande kom efter intensiv kamp och risktaganden, istället för på grund av velighet. Jag antar att det är just detta Mattsson vill visa, hur svårt det här är i realiteten, men henne hjältinnor ligger inte precis vakna om nätterna och grunnar sig magra över hur i helsike de ska få fram fakta och hela den skandalösa historien. Den mer alerta av dem undrar bara lite löst hur det kunde bli så här, det går ju inte riktigt ihop… Och så går hon vidare. Varför samlar hon inte fakta förklädd till lyktstolpe, om det behövs, och skriver en bok?

Dagens badkarsläsning: Den norska miljardären Petter Stordalens Äntligen vardag, hans tio råd. Återkommer.

För övrigt gråväder och lite snabbsmulten snö.

Kinas skam, Britt-Marie Mattsson-bok, Ulf och Peter med sin mor på Furusundsgatan.

Domen mot Gui Minhai är förstås, som alla instämmer i, skandalös. Den lika skandalöst hotfulla och förolämpande kinesiska ambassadören borde betänka hur han skulle reagera om vi här kidnappade en kinesisk medborgare, stängde in honom i åratal, påstod att han blivit svensk på egen begäran utan att någon fått prata med honom om saken, samt dömde honom till tio års fängelse för att ha velat offentliggöra hemligheter (i Minhais fall kan det vara meningar om Kinas ledarskap).

Ambassadören vet naturligtvis att vi inte tror på det han säger en sekund – tror hans chefer i Kina att vi låter oss luras? Man undrar för vem ambassadören egentligen spelar det här spelet som narr. Är det någon som förolämpar någon, så är det Kina som dels förolämpar sitt eget folk, dels oss. Vi ska akta oss väldigt, väldigt noga för att ge Kina några hållpunkter i Sverige.
(Jag skrev förresten under protestlistan, den finns här.)

Läsning: En fin aspekt av Burmans Bellmansbiografi (750 sidor) är att hon inte låtsas vara tvärsäker – hon kan säga att troligen hände x då och då, men det kan också vara tvärtom. Och vill man veta det mesta både om vad han skrev och hans liv (jag visste t ex inte att paret Bellman förlorade en liten tvåårig son i smittkopporna, eller att han i verkligheten som så många andra hade kopp-ärr i ansiktet) är boken nog oundgänglig.

Men jag måste erkänna att jag tröttnade på både Venus och Bacchus redan efter så där 300 sidor. Det blir otroligt tjatigt med fylla, bakfylla, längtan efter fylla, parodier på hemliga ordnar, minnestexter och sex. Det är inte på något sätt Burmans fel, det är dels att man ”måste ha varit där” när hans alster först kom och sett dem i tidens ljus och helst hört hans egna framföranden (han var en gudabenådad entertainer), dels och framför allt att boken av naturliga skäl saknar den musik som är så organiskt sammankopplad med texterna. Bellman var ett geni, och jag skrev en gång ett inlägg med just det innehållet.

Nu läser jag journalisten Britt-Marie Mattson, ”Bländad av makten ” från 2003.
IMG_6692.JPG

Jag har alltid gillat henne, hon är rolig och skarp. Artikeln i Wiki börjar så här:

Journalistik

Britt-Marie Mattsson anställdes på Göteborgs-Posten 1968. På tidningen var hon länge utrikeschef och blev därefter förstereporter[2] på utrikesavdelningen. Bland annat har hon bevakat elva presidentval i USA – samtliga sedan 1976 – och gjort flera reportageresor till Asien, bland annat till Nordkorea, Tibet och Kambodja.
Åren 1989–1995 var hon verksam vid TV, exempelvis med intervjuprogrammet Britt-Marie Mattsson i SVT, vilken 1996 gav henne Stora journalistpriset. Hon har även fått motta pris från Västra Publicistklubben.

Nu tänker jag ge mig på även hennes andra böcker – jag tror den senaste kom 2017.

Och så tillbaka till 1965.
IMG_6668.JPG

Här är vi precis utanför vårt hus, och man kan se hur det kan bli med två energiska ungar: Jag håller tag i foten på den ena som intresserat studerar stenläggningen, så att han inte snabbt som blixten ska försvinna vidare (de är snabba som ekorrar), och samtidigt ett öga på den andra, som lyckligt övar sig på att gå och håller sig i parkbänken, men kan riskera att trilla på näsan när den tar slut.

Men jag var inte det minsta bekymrad – jag älskade att ha två, jag kunde inte tro min stora tur när jag fick veta att det var tvillingar (på BB när Peter just kommit fram!). Det hände aldrig någonsin att jag önskade att jag fått bara en, det här kändes mycket roligare och naturligare.

Följaktligen, när jag nu ser en trött men lycklig mamma med tvillingvagn, går jag alltid fram och gratulerar och talar om hur roligt jag tyckte det var att ha två. Och oftast blir svaret ett leende och ett ”Tack! Alla andra bara undrar om det inte är för jobbigt!”

Hade jag fått fler barn, hade jag hoppats att det skulle bli flickor – också två, givetvis. Uffe sa förresten en gång att han tyckte det hade varit kul att få se sig, som han sa, i kvinnlig version.

Februarimorgon.

IMG_6677.JPG
Rörstrandsgatan vid sjutiden.

Traskade ut för en runda runt Karlbergssjön, försedd med varma kläder och promenadbanan. Allt var lugnt – folk åt frukost på kaféet och 7-Eleven, bagaren hade just börjat kavla deg men inte öppnat än, nere vid Karlbergs slott hörde man hammarslag (de renoverar huvudbyggnaden, det ursprungliga slottet, i trakten där varg och björn en gång kunde strosa omkring utanför barockträdgården).

Jag undrade just var Bellman hade gjort av den här scenen – han hade i alla fall inte kunnat skriva ”hör hur folket sjunger!”, eftersom folk inte sjunger när de jobbar längre. Inte bagaren, inte de tre renhållningskillarna som bytte sopsäckar i papperskorgarna, inte de som hamrade på slottet.

Folk joggade förbi, bland annat en pigg tjej som kom kutande med stor svart hund, men fick tvärnita när vovven skulle sniffa på en intressant sopbehållare. Och jag upptäckte att det är tur att jag inte är ornitologiintresserad – jag har ingen tur med fågelfoton alls.

IMG_6679.JPG

IMG_6678.JPG
Här var det en (eller kanske två) skator som hoppade högljutt tjattrande in och ut i ett gammalt bo, men tror ni de stannade till så att jag kunde plåta ordentligt?

IMG_6682.JPG
Och de vackra svanarna i morgonljuset vände som vanligt ändan upp när jag kom.

Innan man kommer ner till dem, går man förbi den enorma högen med porslinskross från forna Rörstrands Porslinsfabrik, där kvinnor satt på pallar och grejade med tallrikar (slipade kanterna, kanske), medan de betalade en arbetskamrat att läsa högt för dem. Smart! Kanske sjöng de också?
IMG_6681.JPG
Undrar vilken porslinsserie den här ingick i?

Det tog sig lite på Kungsholmssidan.
IMG_6684.JPG
Snygga vattenpölar där till höger på stigen – och det var tunn is på dem.

Varför lägger man alltid märke till obetydliga saker, när man är fullt kapabel att missa en enorm buss som svänger in framför en på två meters håll?
Det här, till exempel? Här byggde de en fin plats för ett stuprör, uppenbarligen, och så sitter röret ändå bredvid.
IMG_6685.JPG
(Och nu har ni också detta onödiga vetande…)

Sedan kom jag hem, vanvettigt trött av ingen orsak alls, och bestämde mig för att vackla ner i badkaret i stället för sängen. Med läsning, givetvis. Häftade femtiotalsdeckare passar precis, och i en Stieg Trenter från 1948 har man dessutom nöjet att läsa om hur svårt det är att köra bil på Sveavägen när det byggs för tunnelbanan, och hur man kan bo på Brunkebergstorg och köra ut på Beridarebansgatan till gyttret av hus, där nu Sergelstorg ligger. Det blir en rolig dubbelbildseffekt.

Trenter skrev gärna om vilka vägar hans huvudperson fotografen Friberg tog, och man får hela tiden tänka om inte bara till en annan gatubild utan också till vänstertrafik. (Högertrafik kom 1967, jag har en gammal smalfilm från när vi gick ut hela familjen för att se på omställningen.)

Men vad läser jag nu? Jo, Carina Burmans bok Bellman. Biografin.
Dryga 700 sidor. Tung som synden.

Så där gör man sig i ordning – bok, kaffe, bad. Hm.
IMG_6687.JPG

IMG_6688.JPG

Men det funkade!

SD vill ta bort spärrar mot politisk påverkan på public service och annan kultur – igen. /Uppdaterat: VD Stjärnes svar.

SD visat återigen att de inte har den minsta respekt för hur svensk demokrati fungerar. T ex att public service INTE ska styras av politiker. Det måste finnas armlängds avstånd mellan politiskt styre, antingen det är kommunalt eller parlamentariskt, och vad radio, TV och t ex bibliotek och kulturskolor gör. Annars blir det en verklig åsiktsdiktatur.

I DN idag står det:
Sverigedemokraterna försökte på torsdagen kalla ansvariga chefer för public service-bolagen SVT, UR och SR till riksdagens kulturutskott för att svara på frågor.

Partiet är missnöjt med två program som sänts i två olika kanaler och anser att bolagen generellt har brister i sin opartiskhet.

– Vi kan inte ha det så att varje gång SD tycker att ett program är dåligt så ska det lyftas i riksdagen, säger riksdagsledamoten Christer Nylander (L).

Det här är en del av SD´s längtan efter en ”Ungern-fiering”, och de försöker gång på gång politiskt påverka t ex biblioteks programpunkter liksom vilka konstverk en stad ska ha. Om det finns något som SD som politiskt parti inte gillar, dvs som inte följer SD´s åsikter, så anser de att det kan stoppas.

Att programmakare och chefer på public service ska förhöras i parlamentet, som sedan tydligen ska rösta om enskilda program nyhetsrapportering, är fullständigt otänkbart. Det här är SD´s kärna, inte invandringen. Det här är vad som gör den farliga – de vill ingalunda konservera det svenska i Sverige, de vill krossa det.

Uppdaterat (klipp från DN):
På fredagen kommenterar SVT:s vd Hanna Stjärne förslaget förslaget från SD i ett skriftligt uttalande. Hon skriver:

”Det är en gräns som har passerats, när man vill kalla publicister direkt till riksdagen för att stå till svars för en enskild publicering. Det är anmärkningsvärt och jag har inte hört talas om något liknande i Sverige. Vi har ett system med en Granskningsnämnd dit synpunkter kan framföras. Det gäller alla, även politiker”, skriver Hanna Stjärne.

I uttalandet skriver Stjärne att det är fritt att kritisera, diskutera och ogilla det som SVT gör, innan hon tillägger:

”Men politiker har ett ansvar för att respektera systemet och hålla armlängds avstånd till oberoende medieföretag som har i uppgift att granska dem. Det är tydligt formulerat i sändningstillståndet: SVT:s verksamhet ska ’präglas av oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället’”, skriver Hanna Stjärne.

De fyra ståndens talmän – och Åke Axelsson och Ulla Viotti, som inrett riksdagsbiblioteket.

Någon gång på 1400-talet bildades Sveriges Riksdag, dvs man delade in folket i fyra olika stånd – Adel, Präster, Borgare och Bönder. (Det här gällde givetvis huvudsakligen män. Kvinnorna fick hänga med.) Riksdagarna hölls i Rikssalen, först i slottet Tre Kronor och sedan i det nuvarande, efter den stora branden i slutet av 1600-talet. De olika ståndens Talemän fick gå fram till aktuell konung, som satt på sin tron, och vördsamt göra sina föredragningar.

Inte förrän 1866 avskaffades Ståndsriksdagen, och få fick vi en första och andra kammare, ungefär som de brittiska Över- och Underhusen. Till sist blev de en enda kammare, och en period när Riksdagen höll till i Kulturhuset, fick storheter och ledamöter åka uppför en prosaisk rulltrappa till det högtidliga öppnandet. Det såg rätt kul ut.

Jag minns förresten hur hovets damer i hovdräkt – svartvitt – för inte länge sedan satt för sig uppe på en läktare i Rikssalen under samma öppnande, och att så sent som på Palmes tid statsråden fick sitta på pallar framför kungens tron. Dessa pallar kallades taburetter, och därför sades dessa statsråd ha en taburett. Att se Palme på en pall vid nuvarande kungens då väldigt unga fötter var även det rätt kul.

Allt det där vet vi. Men hur såg ståndens ledande män ut?

I hallen till Riksdagsbiblioteket hänger fyra imponerande målningar av de olika ståndens ”Talemän” år 1810. Här är de:

IMG_6659.JPG
Bondeståndets Lars Olsson.
Det är lite gulligt att han inte riktigt kunde fästa de två små mitthakarna i rocken. Men han har en fin enkel träkäpp. Och ser ung ut.

IMG_6662.JPG
Adelns Friherre Claes Fleming.
Här är det glitter och glans, en varm stickad halsduk och en mantel knuten runt bak och mage. Ser ut att ha varit lite kyligt.

IMG_6660.JPG
Borgareståndets Johan Wegelin.
Självklart måste ett Commerceråd ha ett svärd vid sidan (hör till en orden, Rexxie?). Och maggördel. Men jag blir inte klok på byxorna – är det tajts? Jag menar inte att vara oförskämd, men tajts på fina herrar har varit högsta mode många gånger.

IMG_6663.JPG
Presteståndets J.A.L. Lindblom, ärkebiskop.
Blir inte helt klar över halsdekorationerna. Först grundklädsel, sedan kedja, sedan någon sorts spetsduk, sedan Serafimerorden (är det väl) och sist liten krage?

Arkitekten Åke Axelsson har, bland mycket annat, ritat Riksdagsbibliotekets inredning och möbler. Igår kom han på besök med två unga danskar. En nitisk anställd försökte hindra mig från att ens fråga honom om att få ta en bild, men han hade inget emot det, och här är han.

IMG_6658.JPG
Trevlig man. Min stil- och inredningsintresserade granne kände genast igen honom, när jag visade bilden.

Det fantastiska golvet, som kallas ”Rikets matta” och består av stenarter från olika delar av landet, skapades av Ulla Viotti.

IMG_6665.JPG

Vad mer? Jo, härom dagen tittade jag in på Buttericks på Drottninggatan, där man ju säljer masker och rolighetsartiklar, och fick reda på att den butiken startades redan 1903 av en bestämd dam vid efternamn Butterick, från USA. Så här står det på affärens hemsida:

En skräddare vid namnet Ebenezer Butterick, bosatt i New Jearsy började arbeta hårt för att sy upp skjortor till barn och vuxna. En dag kom hans fru med den briljanta idén att massproducera ett mönster som gjorde det möjligt att sy upp sin egen skjorta. Konceptet blev snabbt en succé och paret lät bygga en av de första skyskraporna på Manhattan. Byggnaden ligger kvar än i dag och är i Butterick’s ägo. Paret Butterick var duktiga på att göra affärer och drev på konceptet ”franchising”. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade de mönsterbutiker över hela världen.

1898 öppnade paret Butterick en mönsterbutik i Köpenhamn och år 1903 kom turen till Sverige. En butik som kom att hamna på Drottninggatan 57. Första världskriget bröt kort därefter ut och för att munta upp stämningen mitt i allt elände tog man fram de klassiska skämten pruttkudden och konstgjorda vägglöss och här grundades Butterick’s klassiska skämt.

Som ni märker tycker jag det är roligast att ta sig genom stan om jag får veta en massa saker jag inte visste. Fyra av sex i Uffes och Peters ursprungsfamilj – min mor, jag och de själva – har den här researchlasten. Eller -genen.

Senaste IKEA-katalogen ramlade oväntat in hos mig. Den är närmast monokrom, inga färger just utom vitt, grått, svart och lite försiktigt ljusblått och ljusgrönt, temat är ”mysiga hem är röriga”, och det finns INGA BÖCKER! Massor av ”förvaringsmöbler” med hyllor i, men INGA BÖCKER. (OK, ungefär en och en halv hyllmeter i något hörn, varav en del publikationer tycks vara glossy Magazines.) Deprimerande.

Men min sondotter har ungefär två möbler i sitt lilla krypin – en våningssäng och en bokhylla med fler böcker i än i hela IKEAS katalog. Och hennes småbrorsor läser också. Så det finns kanske hopp.

På stan. Lite bildextra. Pauli, Graydon Carter (anti-Trump i Vanity Fair), Slussen, Blanche, några stenar och planeten Venus. /PS. Ulf.

Fast man kan ju börja i en sommaridyll – vad åt de egentligen till frukost på Hanna Paulis tavla från 1880-talet?

IMG_6623.JPG

Jag ser stora koppar, tallrikar, kanna för tevatten, kaffe, linneservetter med servettring i silver, socker, ost under glaskupa, ställ för olja och ättika med mera – men var är småfrallorna, gröten, sylten, de stekta äggen, prinskorvarna och den prickiga korven? På väg?

Och så kan man hoppa till USA där dåvarande chefredaktören för Vanity Fair, Graydon Carter, som normalt såg ut så här i bilden ovanför numrets ”Editor´s letter”…

IMG_6648.JPG

…tillfälligt bytte till nedanstående, efter att Donald Trump blivit vald till USA:s president 2016:

IMG_6650.JPG
Välkommen till Trumpistan!
Trump och hans anhang i Vita Huset – är det så här en (odemokratisk, diktatorisk) junta ser ut?

Men Stockholm, alltså.
Jag är ofta på väg hit.

IMG_6639.JPG
Riksdagsbiblioteket.

På vägen längs Västerlånggatan i Gamla Stan ser man gamla fina skyltar utanför hädangånga butiker. Germania, där man sålde svenska och engelska tyger, och Gustaf Mellbin, som kanske hade blivit chockad av de damunderkläder man nu kan inhandla i hans affär.

IMG_6630.JPG

IMG_6629.JPG

Och det finns mystiska prydnader på diverse hus. Är detta öronlösa lejon en lejoninna, eller en hanne som tappat håret?

IMG_6631.JPG

Idag kunde jag inte låta bli att gå och titta på Slussen. Jag har inte vågat mig dit på ett tag. Det var precis så rörigt som jag trodde. Och det tycks ta tid för dem att bli klara.

IMG_6655.JPG

IMG_6652.JPG

IMG_6654.JPG
Jag är så oändligt trött på alla dessa byggkranar som klottrar ner himlen och signalerar hur man ändrar stadslandskapet och framför allt proportionerna på (nya, fula) hus och gator. Nere i vattnet står stolparna där den s k guldbron så småningom ska sitta, den som fortfarande ligger och guppar i Medelhavet.

Jag blev stående utanför planket med en annan intresserad åskådare, Per som varit i byggbranschen, och vi diskuterade då och nu, och politiker, och han lärde mig allt om kranars bom, höna, hytt och katt. Vi pratade nog en halvtimme i snålblåsten medan skolklasser drog förbi, och jag till sist måste slita mig innan jag blev helt förfrusen, och fick gå och värma mig med en glass.

I Stadsgården planeras för övrigt nu Nobelhuset, som knappt kommer att få plats, och blockera glashuset bakom och vetta åt norr nedanför Katarinaberget och bli heltrist. Icke en blomst på dessa asfaltsfält. Och hur ska de aviserade tusentals turistbussarna navigera? Och stanna, och stå?

Varje gång jag går förbi ett hål í gatan där de fixar med rör, kikar jag nyfiket efter något gammalt och spännande. På Odenplan fann de rester av en begravningsplats, men här på Munkbron såg jag bara några stenar som tycks ha hört till… någonting.
IMG_6653.JPG
Trollgaddar…?

Uppe på Drottninggatan gick jag förbi Apoteket Ugglan häromdagen.

IMG_6644.JPG

Det finns en intressant skylt utanför.
IMG_6643.JPG

Här dog August Blanche 1868. Vem var han? Jo, författare till pjäser, böcker, lustspel, den som myntade satsen ”Det ska fan vara teaterdirektör” (ur ”Ett resande teatersällskap”). Mycket känd, hedrades av människomassor vid sin begravning. Det som hände här var att han var på väg till Kungsträdgården för att inviga Karl XII:s skulptur, när han mådde illa och gick in på apoteket – och avled framför detta spegelskåp.

IMG_6641.JPG
Inredningen är densamma nu som då, men det här skåpet KAN ha stått på annan plats i lokalen 1868.

Till sist – det är inte ofta man ser stjärnor på himlen inne i en stad med alla dess ljus. Men härom kvällen såg jag ensam stjärna gnistra över Rörstrandsgatan. Tog en bild för att kolla – det blev ingen skarp bild, men det var som man kunde gissa Venus som lyste där uppe.

IMG_6647.JPG
Natti, natti!

PS/ Senare. Råkade hamna på ett inlägg från 2013, där Uffe har skrivit en fin kommentar om drönare.
Han börjar: Hej, mamma. Och jag blir varm om hjärtat.

Två år senare fick han cancer, ville eller kunde inte tala om det direkt, och ingen annan gjorde det heller, och jag visste inte om det, eller vad som hände eller vad jag skulle säga eller fråga, och allt gick överstyr och det som var vårt universum dog. Han dog och jag dog med honom. Men där satt jag nu och kunde läsa ett lugnt och fint Hej, mamma. Från Ulf.

Jag trodde man kunde lita på NE.

I SVT:s Antikrundan har Hermann Göring – ökänd tysk nazist i de högsta kretsarna, dömd som krigsförbrytare, tog livet av sig innan man hann avrätta honom – beskrivits som ”en tysk politiker”. SVT försvarar sig med att de ”gick efter Nationalencyklopedin”. (NE beskriver sig själv som Nationalencyklopedin, NE, allmänt uppslagsverk på vetenskaplig grund).

Där står det tyvärr mycket riktigt så i de första meningarna, vilket tydligen är allt den aningslösa och historielösa researchpersonen har orkat ta sig genom. Läser man resten, får man hela historien, men fortfarande i en gravt missvisande neutral ton.

Koncentrationslägren, där åtminstone sex miljoner människor mördades via gaskamrar och svält, nämns enbart så här:
Göring spelade en central roll i den utveckling som banade vägen för nazismens maktövertagande och maktkonsolidering. I detta sammanhang skapade han den preussiska Geheime Staatspolizei (Gestapo) och tillsammans med Himmler och Heydrich de första koncentrationslägren för politiska motståndare.

”Koncentrationslägren för politiska motståndare”? Utan hänvisning till hur de snabbt utvecklades till dödsläger för framför allt judar men också romer och homosexuella. Och inte ens en bisats om vad Gestapo sysslade med, eller vad som var nazismens grundteser?

Inlägget i NE slutar med något som ser ut som en hyllning:
Hans odogmatiska, pragmatiska hållning säkrade honom emellertid många anhängare i kretsar som stod främmande för partiets socialt revolutionära sida och dess krigiska äventyrspolitik. Han åtnjöt också länge bred popularitet.
Popularitet hos vilka? Och vad är den ”krigiska äventyrspolitiken” – andra världskriget?

Att ingen på SVT rättade raden om Göring är illavarslande, men också NE:s katastrofalt dåliga beskrivning av Göring.

Nyspråk.

Vi har fått en massa nyord, och jag kan bidra med några som verkligen behövs.

1. Klocktoffel.
Betyder en gammal skinntoffla där ens klocka får stå, eftersom den är gammal och ärvd och TICKAR. Och det är en väckarklocka. Dvs, man kan som det hette förr sätta den på ringning. Inte sätta på alarmet. Och när den låter, så ringer den!

IMG_6619.JPG
Typisk klocktoffel.

2. Mysavbrottsterror.
Utövas i poddar och älskade program som ”Spanarna”. Folk avbryter varandra, därför att det ska låta som ett jättetrevligt nästan privat samtal, så att lyssnarna känner sig lite hemma och lite med.

Alltså de bästa av avsikter, men det funkar inte alls, i alla fall inte lokalt i min lya. Istället blir man helfrustrerad när favoriter som Jessica Gedin och Göran Everdahl börjar på en spännande spaning, och så får de inte prata till punkt! Andra ska komma med egna minnen och invändningar och what not, och så avbryter de varann, och där sitter man och önskar att man kunde säga håll trudelutten på er, jag vill lyssna! Det har hänt att jag stängt av, och det vill jag ju egentligen inte.

3. Bisatsstaplande.
Utövas av folk i media som vill säga många och långa saker och hejdar alla försök till invändningar genom att stapla bisats på bisats och gå upp i tonfall efter varje, så att det inte GÅR att hejda dem.

Den verkliga stjärnan på detta är Heidi Avellan, Sydsvenskan, som ofta är med i P1:s panelsnack med journalister, och myndigt roffar åt sig minut efter minut, medan mer timida deltagare som Anna Dahlberg (Expressen) och Anders Lindberg (Aftonbladet) får maka på sig. Ibland försöker de tala med pondus och auktoritet för att motverka, men det hjälper inte, det är bisatsstaplandet som är grejen.

En del (särskilt yngre) kvinnor som vill få sagt det de har att säga använder sig av metoden att prata fort. Ibland går det. Veteraner, som drottning Silvia och Bodil Jönsson, behärskar konsten att helt behärska luftrummet genom att lugnt och vänligt tala lågt och långsamt. Jag vet inte hur de bär sig åt, men det går.

Det måste finnas fler nya termer som behövs i det nya samtalsklimatet? Ska tänka efter.

Svåra konstnärliga problem – reklam.

Det blir förstås allt svårare med åren att komma med nya idéer när det gäller stor braskande reklam, t ex i Vanity Fair.

En gammal älskling för modehusen är den rika tönten, jag vet inte varför.
IMG_6600.JPG
-Huh?

Väldigt vanlig idé. Hon har dyra knasiga kläder men ser helt borta ut. Man undrar vad som har hänt – och vem annonsen är tänkt att beröra?

Roligare är det nygamla tänket – 1930-talet!
IMG_6618.JPG
Attityden, baskern, halsduken!

Lite mer tvivelaktigt – de oerfarna tonåringsmodellerna, som inte framställs som särskilt smarta. Men man ser att de just tittar på en rik knös i 40-70-årsåldern. (Replikerna under är de som reklammakarna kanske föreställer sig att den manliga presumtiva köparen tror modellerna säger i den fiktiva verkligheten.)
IMG_6603.JPG
-Tjaa….

IMG_6604.JPG
-Och du är? OK, du har en minut att göra mig intresserad.Du ser rätt spännande ut, faktiskt, för att vara en boomer.

En variant är de svåra ungdomarna, som nog vädjar till tonåringarna och tjugoåringarna direkt.
IMG_6601.JPG
Vem vill inte vara himla svår, plågad och intressant (och humorfri)? Här släpps ingen liten knubbig gladlynt människa in!

Andra sidan av myntet: Den svindyra klockan den rika medelålders mannen ska inspireras att köpa till sin trivsamma, eleganta och taktfulla fru (som han har en rar dotter med) eller älskarinna.
IMG_6605.JPG

IMG_6602.JPG
Frun med sin bästa kompis, som förstås blir imponerad av presenten.

Så vem är då det här…?
IMG_6606.JPG

Hittade ingen rubrik för henne! Men hon ser kul ut.

Sist – 2014 blev filmmogulen Harvey Weinstein, nu åtalad för flera våldtäkter, intervjuad längst bak i Vanity Fairs Proust-frågerunda (alltid samma frågor.) På frågan om vad han drömde om att vara svarade han, otroligt nog – en sagohjälte som räddar kvinnor i fara!

IMG_6598.JPG