Ibland blir det bättre framåt natten.

Ofta känner jag att jag helt enkelt inte pallar med den tropikvärme som råder i min lägenhet från så där fyra på eftermiddagen – när den förbaskade solen kommer – och till nästa förmiddag. Tack och lov för regn och moln!

Igår kväll fick jag ner temperaturen till sensationella, kalla +25. Underbart. Men jag måste planera för mera värme – ”fint väder!” som empatilösa journalister kallar det. Måste ha en plan för tiden mellan fyra och åtta.

De två senaste sena kvällarna har varit helt fantastiska, dock. Jag öppnade alla fönster på vid gavel och satte mig och skrev, och det var härligt att se natten sakta sänka sig över stan och ha halva sig i USA med karaktärer jag känner så väl nu, medan den andra hör prat, viskningar, festande och skratt från staden och gårdarna omkring mig. Det blir perfekt! Trivsamt.

Så länge alla verkar må bra stör de mig inte det minsta, tvärtom. Man blir en liten del av det hela.Samma sak var det i Tunisien, dit jag gud hjälpe mig släpade en svintung skrivmaskin på tidiga nittiotalet. Jag satt lugnt och knackade på den i mitt (AC-lösa) hotellrum, medan städerskorna jobbade och småpratade bakom mig. Bara trevligt.

IMG_7153.JPG
Jag sitter och skriver, medan lampdatorn drömmande tittar på utsikten med 9000 av mina foton i magen. Och diverse annat.

IMG_7156.JPG
Och ju mörkare det blir, desto mysigare blir det inne hos mig.

Rekommenderas!

PS – och nu ser jag att man faktiskt kan läsa vad det står i datorn. Eh – okay…

Synapserna funkar inte riktigt än.

IMG_7139.JPG
Alla fönster öppna – inte tusan hjälpte det. (Säger någon ”tusan” nuförtiden?)

Det har varit hett. Och jag har ringt folk och pratat hål i huvudet på dem. Och försökt skriva på den där boken.

Det har inte gått så bra, och jag har inte riktigt fattat vad som stod i vägen (förutom halvt värmeslag). Men så pratade jag med Mats, och han frågade vad det var som hakat upp sig, och för första gången, faktiskt, klädde jag mitt litterära problem i ord inför en annan person. Eftersom jag pratade just med skådespelar-Mats (även sångar-, med mera), formulerade jag problemet som dramaturgiskt – och det visade sig att det var precis vad det var.

Research hade visat att jag borde placera ett gäng människor i ett rum, men jag ville bara ha två där (inte ett kärlekspar), eftersom det finns en speciell dynamik mellan dem som vi borde se utan störningar omkring. Det hade jag inte gjort klart för mig. Ofta funkar båda hjärnhalvorna bra samtidigt, den kännande och fantasifulla och den ordnande och analytiska, men inte den här gången.

Så jag får ge fan i researchen.

Vännen Evy har haft en jäkla otur med en jäkla tur – hon har stått uppe på en lång stege, som gled undan under henne, och hon landade pladask på marken. Lyckligtvis på sidan. Hade hon hamnat på rygg/bakhuvud eller mage/ansikte, hade det kunnat bli riktigt farligt.

Nu var det riktigt illa som det var. Hon slog i axeln och fick en stadig blåtira i ansiktet, och en fraktur på handleden, som gipsades nästan ner till armbågen. Jag har just sett bilden hon skickar. Hon ser ut som en boxare, precis som hon säger, och en som man INTE vill bli ovän med!

Dotter 1 och dotter 2 kom och bodde med henne ett par dagar och fixade och donade. Men tror ni inte hon ringde mig på vanlig tid (kolla att alla de mina är friska-rundan, hon har inkluderat mig, snäll som hon är) redan morgonen därpå? När hon sovit ungefär en timme? Kram (försiktig och avståndstagande) Evy!

Inatt kom äntligen regnet, rena skyfallet. Åskan mullrade praktiskt taget över ens huvud. Välkommet!

Det är så härligt att gå i solen. Hm.

Skönt att man har det svalt inne. Ute är det nämligen 32 grader i skuggan och 39 i solen.
IMG_7125.JPG
Tss. Bara 28. (Och varför torkade jag inte av termometern innan jag plåtade…?)

Man sitter och pustar. Halv fem på morgonen vaknar man genomsvettig och går upp och duschar. Mitt på dagen går man och köper glass och en tidning och sätter sig på en bänk i skuggan på Rörstrandsgatan. På ”andra Ica” vid Vikingagatan (de som fryser glassen bäst!) är det underbart svalt. Kan man inte få ta med sig sin dator dit och jobba där…?

På eftermiddagen när inga våta kläder i världen hjälper i fönstren, får man totalfnatt – man bara MÅSTE få röra sig och göra något! – och börjar krypa omkring och våttorka golv på knä, för hand. Man överlever detta och tar en ny dusch.

Jag vill skriva om Uffe. Och andra saker. Men får återkomma när mina synapser fungerar.

Aktuellt. (Plus lite bildextra.)

På förekommen anledning: Black lives matter betyder bara att alla liv är lika mycket värda, inget annat.

På förekommen anledning 2: Ja, det finns statyer man kan undvara i det offentliga rummet. Belgiska kung Leopold är ett bra exempel på det. Hans behandling av invånarna i Kongo (som han betraktade som sin personliga ägodel) var horribel. Likaså amerikanska sydstatsgeneraler, vars statyer restes lång efter inbördeskriget, med Ku Klux Klans tillskyndan just som rasistiska statements.

Men det finns också tveksamma fall. Den amerikanska presidenten Theodore Roosevelt? Ingen anklagar honom, men hans staty, där han ses till häst, flankeras han av en native american och en svart man. När statyn restes var tanken förmodligen just att utan dessa två var inte Amerika fullständigt, medan det nu ser ut som att de enbart pekas ut som underordnade etniciteter.

Och Linné? Få känner honom som propagandist som just rasism – så det är bra att hans klassificeringar åt det hållet kommer fram. Men vad gör vi med statyn?

Det har föreslagits att dessa minnesmärken ska till museer med förklarande texter och filmer, eftersom man inte får förneka eller förtränga historien. Det tycker jag det ligger något i. Vi har inte råd att låtsas att rasism inte funnits och inte tog sig uttryck, och vi behöver veta VILKA uttryck.

Ta n-ordet, till exempel. Jag är hjärtans glad att det inte används, och var ju barn och ung i en tid då det verkligen användes, även i strikt officiella situationer. I en pocketbok om amerikansk historia som jag har hemma står det i registret: ”Slaveri – se N””’. (Jag tror den är från 70-talet.) Det fick mig verkligen att baxna.

Men det är nyttigt att se det, och påminns om hur det faktiskt var. man glömmer nämligen. I en femtiotalsdeckare stod det om ett tillfälle där två personer ingde på hos någon som gäster: ”Dörren öppnades av en n”” i vit jacka”. Och där sitter man och undrar vad i helskotta hans utseende hade med saken att göra?

Men företeelsen finns kvar. De flesta ljushyllta som kommer hem med en trevlig eller kul historia om en ny bekantskap, känner fortfarande att de måste ange hudfärg. ”Jag har just träffat en kille som är enormt bra på antikens historia” – inte ens det kan man säga utan att ange hudfärg. Jo – tänk efter!

Så spara historien, men förvisad till undervisningsdelen. Så att vi inte upprepar den.

Så vad pysslar vi med?

Tittar på film!
IMG_7118

Tittar på våta handdukar som hänger i fönstren!
IMG_7114
Det är ändå +27 grader inne hos mig. Dygnet runt.

Läser tidningar!
IMG_7119

IMG_7120
Långa artiklar!

Och GAMLA tidningar!
IMG_7105
Ack 1972…

Och kommer på att man kan fördela köttfärs i portionsbitar i en gammal pepparbaksburk innan man fryser in! Lätt att lossa.
IMG_7113
Avdelning husmoderstips. På förekommen anledning: De är stora som pannbiffar, inte som köttbullar.

Och så pratar man en hel del i telefon. Med Mats, som köpte munskydd hos Jean-Pierre på Maison Rouge efter mitt tips, och film och annat kul med Olle, och knagglig norska (det är som sagt varmt här, och vad tusan heter brevbärare på norska…?) med PE på gamla släktgården. Och om det mesta med Evy.

Ha det mys!

IMG_7110
Problemet med litet ordförråd begränsas inte till nutid.

Vill bara önska alla en trevlig midsommar. Även Johan Hilton, som i dagens DN klagar över sitt livs alla misslyckade midsomrar – inlåst i liten stuga under kallt ösregn, med ett enda torrdass till 20 personer, med mera….

Borde ha kontrat här med en bild där jag sitter och pussar min dåvarande på en klippa i skärgården, där vi campade med gänget. I solen.

Eller med en från midsommaren hos KG i Norrtälje där mamma visade sig vara bra på att dansa och Peter gick på styltor. (I solen.)

Hilton, stäng in dig i stuga med fem trevliga människor! Då gör det inget om det regnar.

Annars har det varit skönt med riktiga skyfall här, speciellt som jag för en gångs skull kunde känna doften av regn. Alltså hängde jag ut genom fönstret med lycklig min och sniffade hänfört, medan gården översvämmades nedanför. I huset snett emot satt en envis karl i blå skjorta på sin balkong och läste en tidskrift. Jo, han hade en balkong ovanför som tak, men ändå!

Djurliv.

Tänkte att vi kanske kunde glömma allt trassel ett tag och prata om våra noll-, två- och fyrfota vänner.

För att börja med de minsta: Har ni någonsin sett en hortensiamask? Det hade inte jag heller, förrän jag lyfte min hortensia ur ytterkrukan (blomställningarna är borta, jag väntar på ev. återväxt) för att hälla i vatten. Och fick syn på en fullständigt hysterisk liten mask (1,5 cm) som fnattade runt på bottnen och undrade vart i helskotta hela universum hade tagit vägen?

– Oj, förlåt, ursäkta, mumlade jag och ställde ner innerkrukan igen. Inte hade jag hjärta att hälla vatten på masken. Så den är kvar, och lever tydligen ett sololiv.

De andra maskarna häckar (eller vad maskar nu gör) ute hos Evy. Hon har fina rosenbuskar, eller hade, för blommorna äts upp av små gröna grejor. Evy börjar vattna med såpavatten som man ju har läst att man ska, för att schasa bort dem. Men det enda som händer då är att de blir rena och fina – de halkar inte ens av busken!

Då tar hon dem en och en och kastar i gräset bakom sig. Hennes dotter säger att det ska hon väl inte, hon borde väl slänga dem i en burk och bära bort i skogen? (För de tycks bara krypa tillbaka och käka vidare.) Men då säger Evy att hon inte kan hantera en burk också, för hon behöver ju ena handen för sprejflaskan och den andra för att kasta maskar.

Jag hoppar in och säger att när jag behöver bära tre saker från ett rum till ett annat – t ex en väska, en tidning och en kappa – bär jag kappan i munnen, dvs genom att ta kappkragen mellan tänderna. Förstås. Evy svarar att hon faktiskt varken vill bära sprejflaska eller gröna maskar i munnen. Problemet är olösligt.

(Senaste budet ­– hon HAR lagt dem i en burk! Fast inte burit bort den i skogen. Skogen ligger ju så långt bort.

– Men de blir ju lessna och hungriga! protesterar jag.

– Jag har lagt lite jord i botten av burken, lugnar Evy.)

För att gå högre i näringskedjan, pratar jag numera inte bara med ringduvor som slåss – lägg av, säger jag, och då plirar de på mig och lägger av innan de hunnit bryta vingarna av sig – utan även en och annan hund. I alla fall en. Det var en stor stark boxer som låg på Odengatstrottoaren och surade. Bredvid stod snälla husse och liksom viftade lite på kopplet. Boxern låg på mage med nosen mellan framtassarna och struntade totalt i honom. Sedan lade den sig plötsligt på sidan med utsträckta ben, som om den spelade död. Det var då jag blev nyfiken och stannade.

– Leker den död? frågade jag husse.

– Hon vill inte, sa han. Vad det nu var hon inte ville.

Så jag vände mig direkt till hunden, där jag stod i andra änden av trottoaren, med någon sorts småtrött common sense-röst.

– Upp med dig. Ligg inte bara där. Gör nu som husse säger.

Jag vet absolut ingenting om hundar, men ljudet av en ny röst fick boxern att lyfta huvudet. Jag pratade lite till. Hon tittade på mig. Så reste hon sig. – Tack, sa husse försynt.

Vovven ville komma fram till mig. Husse höll igen, och jag gick vidare. När jag vände mig om, var de i god ordning på väg till parken.

Och sedan har de busiga skatorna återvänt, och den där som hoppar på takstegen mittemot har glatt mig genom att göra om tricket. Den kraxar till nere vid hängrännan, varpå den skuttar uppför hela stegen utan att missa en enda pinne, bara för att det är kul, och kraxar när den uppe också.

Det är mysigt med glada lekande djur, som kajan som åkte kana ner i vattnet vid Karlberg en tid. Och flaxade lite i vattnet och rusade upp igen och åkte ner en gång till. Och duvan som tvättade sig i lilla strömmen i Observatorielunden, satt på en sten och doppade först ena vingen, sedan den andra i vattnet. Mycket prydligt.

Sådant ser inte de förbånkade joggarna!

 

Palmeutredningen och åklagaren. /PS Joe Biden och ev. trotsig Trump..

Nej, Krister Peterson och Melander var inte övertygande. Jag förstår inte varför de inte helt enkelt kunde lägga ner utredningen, utan att nämna och (utan att bli motsagda på plats) granska Stig Engström?

Det stötte mig. Inte minst eftersom Peterson talade i en ton som om han gjorde en sakframställan i domstol, med den blandning av saklighet och insinuationer som brukar höra till en sådan, särskilt i fall med inga eller svaga bevis. I en domstol finns en försvarsadvokat, men här fanns varken åtalad eller försvarsadvokat. KP kunde utan motstånd komma med spekulationer och förmodanden och egna tolkningar mot en död man, som hans själv säger att han inte ens kunnat åtala när det begav sig (däremot häkta).

Det fanns ett klipp där Engström sa att polisen försökte lägga pussel utan en bit som hörde till (dvs han själv), och lade till: ”De kanske inte är så bra på att lägga pussel”. Detta föranledde KP att i anklagande ton påstå att SE här hånade polisens arbete, och få det att låta som 1. ett bevis på hans skuld, och 2. som en orättvis anklagelse.(Att polisen var usel i sin utredning är annars ingen hemlighet.) KP:s egen anmärkning var dessutom ett värre hån mot en död person, mot vilken han hade noll bevis för brottslighet.

Att Mårten Palme stöder detta är hans ensak, men jag minns hur han 1986 helhjärtat trodde att Christer Pettersson var skyldig, och berättade hur han sett CP före bioföreställningen och mindes hans ”brinnande ögon”. Dessutom kanske man mer ska tro på Lisbeth Palme som faktiskt var på mordplatsen och inte, så vitt jag vet, vittnade om att någon försökt ”klappa Palme på axeln och blivit avvisad”, vilket var en teori Stig Engström hade om varför någon kunde få impulsen att skjuta Palme. En teori som anses kunna vara en beskrivning av hans egna känslor.

För övrigt tror jag inte att det olösta Palmemordet är ett sår och ett trauma i den svenska folksjälen, inte ens hos oss som var vuxna när det skedde. Ett mord är alltid förfärligt, men jag och säkert många med mig såg det som en tragisk engångshändelse. Det kändes inte som om Sverige som helhet förändrades mot något mer brutalt. Det är bra att utredningen läggs ner. Inrätta en tipstelefon om någon kommer med något nytt, skrev någon.

Jag har läst alla de fyra största tidningarna idag. De flesta reagerar likadant – det här var onödigt, misslyckat, och kanske åtalbart.

En (juristen Thomas Engström i AB)försöker lägga ett rätt konstruerat klassperspektiv på det hela, och kallar mordet (helt säkert begånget av SE) för en statskupp på Sveavägen, frammanipulerat av en Palmehatande och välfärdshatande överklass. Man skulle alltså mörda Palme få att få fram den ultrakonservativa socialdemokraten och Palmevännen Ingvar Carlsson…? Jag tror inte att nedmonteringen av folkhemmet började där.

PS. Joe Biden, f d vicepresident och högst trolig demokratisk preidentkandidat, har tänkt på risken att Donald Trump helt enkelt vägrar att lämna Vita Huset. Han är stolt över att vettiga militärer helt enkelt vägrar att låta sig kommenderas ut för att slåss mot demonstranter, och tror att de nog kommer att eskortera Trump från the Oval Office (om det skulle behövas).

Här brittiska The Guardian om samma sak.

Morgonpromenad i coronatider.

1. Försiktighet i hissen…
IMG_7084

2. Gå ut tidigt! IMG_7085

3. För då finns det tomma gator.
IMG_7087

4. Med bara en och annan medmänniska.IMG_7088
Ser ni honom?

5. Man kan t o m gå nere vid vattnet utan att flåsas på av väldigt många joggare.
IMG_7093

6. Och på vägen hem hittar man en himla billig modell som kan användas i en svensk Indiana Jones: en grotta! (Egentligen en trasig mur).
IMG_7096

7. Visst ja – Sankt Eriksterrassen är äntligen öppen igen.
IMG_7089

8. Och hemmavid är det blommor på gatan och nästan inga ute. Och så luktar det kanelbullar.
IMG_7097

Och så kommer man hem. fixar kaffe och skriver lite, och så ringer Evy…

Två tidsbilder bara. (Pausbild…)/ Uppdaterat

Den här fantastiska kastanjen är troligen äldre än husen på Odengatan mittemot – de byggdes runt förra sekelskiftet.
IMG_7063

Snett emot kastanjen står huset med Odengatan 104, byggt 1909, som ser ut så här.
IMG_7070

För drygt hundra år sedan satt ett gäng gatuläggare på en sandhög precis framför 104 och drack mjölk.
IMG_7072
Inga riktiga arbetskläder, bara brallor med stroppar för hängslen, och skjorta utan söndagskrage. Och väst, och hatt förstås.
Och en jacka hänger på trädet! Samma träd…?
Sanden var för att jämna till Odengatan innan själva körbanan lades på. Det fanns bilar vid den här tiden, men det var fortfarande gott om hästar i stan.Fler än bilar. Runt 1920 började det dock bli riktig trafikträngsel på sina håll.

Jag går förbi här nästan varje dag, och tänker på killarna som åt sin medhavda lunch där en gång.

Cykelaffären har en hel del att göra nu.
IMG_7069