Lite ovanlig födelsedag.

Saker och ting är som de är och har varit det alldeles för länge och jag har bara suttit och varit moloken över det, men nu tänkte jag igen att jag skulle göra något åt det så där i alla fall lite grann, så jag kontaktade K1 och L i torsdags eller fredags och frågade om de ville fika med mig på Ritorno i all anspråkslöshet igår.

-Uh… jag fyller år på lördag, mailade jag alltså till K1.  -Uh… jag fyller år på söndag, svarade hon. Ridå! Som ni hör har vi inte varit birthday buddies förr, det har inte fallit sig så. Så nu ska vi till Ritorno på tisdag i stället, och fira varandra.

Men L var game! (Hon är mycket äldre än jag, hon fyllde ju i våras.) Hon antydde att en liten drink kvällstid på krogen kunde vara en option, men det blev fika, och efteråt skrev jag i min  almanacka ”trevligt tramsiga timmar”.

Vi fikade. Jag fick lite roliga presenter. ”En broderad tvålkopp” föreslog jag inför ett av paketen, ett litet ett (L är ju i textilkonstbranschen), och lo and behold, en gammaldags Gahn tvålkopp var det, dock icke broderad. Hon har varit hemma hos mig och sett en klar tvålkoppsbrist. (Jag har flytande gästtvål också). Det här var en rolig liten grej där man ska ställa tvålen på högkant.

Så vi tramsade på, skrattade högt, blev också känslosamma, och sedan gick vi till biblioteket för att L ville låna mina böcker och vi tog en dator och kikade på youtubeklipp av skojiga papegojor (Peter, var är din musikvideo, inte apropå fåglar men apropå Youtube?!) och tappade mina vantar, och åt glass och hittade vantarna, och satt till slut i bibliotekets kafé rätt trötta och tittade på en tjej när hon ordnade sin knut-på-skulten-frisyr. Vid det laget stormvärkte mina ögon, eftersom jag glömt solhatten och suttit i timmar i Ritornos kristallkronemiljö.

Det är ju inte så dumt att träffa folk, ju. Jag gick hem i mörkret, köpte en SvD som jag lusläste och mådde klart lite bättre. Även L har en del att stå i nu och har ett visst tramsbehov.

På vägen hem gick jag in på nyrenoverade Coop på Tomtebogatan för att inhandla sagda tidning och två bullar. Den renoveringen har verkligen gått på rekordfart, men självscanningen har inte blivit någon succé. Alla stod i den nu enda vanliga kassakön, och när den trevliga långa killen där sa något om att inget vågade sig på scanningen, utbröt en medelålders kvinna temperamentsfullt bakom mig: ”Det är inte det att vi inte vågar! Jag HATAR självscanning! HATAR!”

Jag delar känslan. Jag kan köpa en banan och scanna själv på Odenplan, men det är inte kul alls, och på mitt lokala Coop finns bara kortsjälvscanning. Om de någon gång tar bort kontantkassan helt och hållet på mitt hemmacoop, kommer jag inte tillbaka (tyvärr, för det är en mysig butik och man blir liksom bekant med alla där).

Och nu finner jag mig plötsligt på jakt efter riskkapitalister. Och jag har grunnat på Margareta Davidson 5 igen, den där polisens omorganisation tagit fart, och när jag skrev om ett möte i sektionen (rotlar har blivit sektioner) kände jag plötsligt hur det kändes att vara i den situationen, och med ens dök en helt oplanerad ”Mona” upp, en ny bekantskap för MD i hennes nya gruppkonstellation, och enligt vad jag skrev är hon (Mona)  en pragmatiker som har förmågan att samla ihop till synes osammanhängande skärvor av info och skapa hyggliga scenarios av dem (hade jag ingen aning om fem minuter tidigare).

Det är en av de saker som gör det roligt att skriva: Personer och deras karaktärer och känslor, och miljö och situationer tar form medan man håller på. Det är som att läsa en helt ny bok, även för författaren.

Lite söndagsgodis: Minns ni  den här ?

 

 

Annonser

Till och med Al Franken.

Luften går ur en. Här har man suttit och hållit med komikern och demokraten Al Franken om det ena och det andra, och köpt en bok av honom – och så visar det sig att till och med han – se komikern  Stephen Colberts knivskarpa nedtagning av honom  (spela videoklippet!) –  har kört samma aggressiva sexuella maktspel som alla de andra.

Var är de goda männen? Finns de? Stand up and be counted! De som inte hånar, förminskar, ler nedlåtande, förklarar självklarheter, blir aggressiva, hindrar kvinnor från att tala – och inte tafsar och våldtar.

Huvuden rullar i #metoo´s spår. Märkligt nog verkar en mängd karlar fortfarande inte begripa vidden av företeelsen ”män trakasserar kvinnor”. En sajt där jag hängde rätt länge är nu helt prisgiven åt flinande manliga mähän som jämställer rasism och feminism. Jag vill se äckel bli avslöjade, men framför allt vill jag se män som – utan skelett i garderoben – KRAFTFULLT ställer upp för kvinnor och flickor! Försvarar dem verbalt, hindrar övergrepp fysiskt, stoppar jargongen, river ner tjejbilder från arbetsplatsväggar. Vågar ta fajten mot sina bröder.

Och – min son har, efter flera månader, äntligen mailat och berättat att han är rätt så frisk. Det var en enorm lättnad att höra. En lång, avslappnad suck – frid i hjärtat.

Rikard Wolff är död. Han är en av dem man inte glömmer. Och jag kanske har helt jättefel, men man fick en känsla av att han gjorde ungefär det han hade lust med och fick ett fint liv. Eftersom han hade sin allvarliga sjukdom gjorde han flera avskedsuppsättningar, om jag förstått det rätt, men levde lite till – och lite till. Och sjöng mera.

Tack för Rikard!

 

 

4 månader.

Och nu är det fyra månader sedan min son och Peters bror och tre barns pappa gick bort, och det är fortfarande lika otroligt. Det går bara inte.

Det är svårt (omöjligt) att acceptera därför att det är han, men också därför att man plötsligt får kastat i ansiktet och hjärtat insikten att varje människas liv, som är så stort och fyllt av känslor, upplevelser och förväntan, ändå betyder så lite i det stora hela.

Universum är på något sätt hopklistrat igen och jag ser att det finns andra människor och att de är av kött och blod och tredimensionella, inte tunna staffagefigurer av papper, och jag går inte längre nerför en gata och känner att den och allt annat är gjort av sorg, men bristen på motivation  och den tunga känslan dröjer sig kvar. Det som håller mig på fötter är ren existens, organismens eller själens, eller vad man vill, envisa vilja att finnas.

En gång sa min son till mig att han inte kände sig älskad av mig. Jag blev fullständigt överraskad eftersom det var så åt pepparn inte sant, och svarade som det var att det här med att få ut en bok eller skriva en artikel inte var någonting, det var något jag utan vidare skulle byta bort mot att få ha mina barn.  Det jag gjorde fanns hela tiden mot bakgrunden av kärleken till dem jag älskade, det var något extra ovanpå det riktigt viktiga, som en rosett på en levande kropp. Och det är precis vad som visar sig nu. Idéer finns, men de har ingen riktig mening längre. Jag kan bry mig en aning, men det är inte på långa vägar som det var. Utan Ulf är det en annan värld, ett annat liv – det som finns kvar av det.

Men det jag sa och kände gick inte in. Det är något av det sorgligaste som finns. Och det blev en backlash som inte går att beskriva här och som jag inte kunde försvara mig mot, och det växte i cirklar till människor som inte vet någonting om bakgrunden. Om jag skrev om vad som hänt och händer i denna familj, inklusive med de tidigare avlidna, skulle det bli en mycket, mycket tragisk bok. En i stora delar dysfunktionell familj med mycket begåvning och – någonstans – en sund kärna (som ofta inte fått en fair chans hos flera av oss). Jag planerade inte Morden i Buttle, men det visade sig att jag skrev den för att visa hur hemska handlingar och misstag i en familj får återverkningar i flera generationer, och den linjen måste brytas. (Just ämnet i Buttle är inte ämnet i min familj, måste jag påpeka – i alla fall inte huvudsakligen.)

Precis som jag inte kan minnas vissa samtal jag haft efter 16 juli, minns jag inte vad jag skrivit och inte skrivit om sorgen. Förmodligen upprepar jag mig, kanske till och med ordagrant – men jag kollar inte. Om jag gör det, hör det också till historien.

Jag vet fortfarande inte om jag överlever det här. Jag längtar efter min andra son och efter mina barnbarn, men de där cirklarna på vattnet är något mammorna fortfarande tror benhårt på. Det gör oerhört ont, därför att det speglar Uffes sorg som gör så ont, och för att det drabbar mig och barnen och kanske även mödrarna.  Jag har gjort ett försök att nå fram, men utan något gensvar alls. Jag måste fortsätta.

Jag mailar min son och frågar om han är frisk, om han mår bra (så bra han nu kan må) men får inget svar. Det gör mig inte bara ensam utan också orolig för honom.

När han var barn var jag ständigt rädd att förlora honom. Inte hans bror (inte för att jag inte älskade båda, utan för att det inte kändes som om han var i fara), utan honom. Jag drömde mardrömmar. Och något hände, han blev överkörd av en backande brandbil i Vanadisparken när han var där utan mig, men hamnade mellan bakhjulen och överlevde. Brandbefälet hämtade mig till sjukhuset dit de förde honom – nästan oskadd men chockad – och där låg han och ropade på mig – ”Mamma!”. Jag var stum av chock.

Min pojkvän och jag gick till parken och såg det som var kvar av det splittrade staketet som han stått lutat mot, ur vägen – trodde han – för brandbilen.

Några år senare hade både han, hans bror och deras pappa kunnat dö. KG körde längs slingrande grusvägar i Vallentuna, fick sladd och voltade så där trettio meter rakt ut på en åker. Han ringde mig från något hus i närheten, och vänner körde mig till olycksplatsen. Det såg fruktansvärt ut, bilen låg på taket och allt i den var kringslängt på marken i en vid cirkel runtom. KG och barnen kom emot oss – Peter sprang före och ropade på mig igen – ”Mamma!”. De hade klarat sig alla tre. Jag kan inte föreställa mig chocken att kastas runt i den voltande bilen.

Sedan, på senare år, var det Uffe jag oroade mig för.

Men jag tror att barnen mår bra. Jag tror att de är friska, och att de mår bra.

 

 

 

 

 

När filmbolaget Universal hade 30 kvinnliga regissörer.

Här  kan man läsa om Universals tidiga era (för hundra år sedan) under sin skapare Laemmle, som förutom de trettio kvinnliga regissörerna – en av dem den kända Lois Weber, även skådespelerska – också hade 45 kvinnliga manusförfattare. Sexuella trakasserier förekom förmodligen ytterst sällan där och då.

Så allt går inte framåt. Enligt artikeln är lite mer än hälften av publiken kvinnor, ändå styrs nutida Hollywood av män, män som producerar, regisserar och distribuerar. Hur ska deras makt punkteras och få en mer normal omfattning – kan vi se början på det nu?

För övrigt: Inte ens Donald Trumps stabschef John Kelly läser hans tweets. Han anser att han har viktigare saker att göra. Strunta i tweeten, är hans råd till alla andra.

Shirley MacLaine och Christopher Plummer – i nya filmer.

Hittade dvd:n Elsa & Fred på biblioteket. Det är en romantisk komedi på det rätt slitna temat ”grinig gubbe förlöses av glad vild kvinna” – men den här står ut eftersom huvudrollerna spelas av de erfarna rävarna Shirley MacLaine och Christopher Plummer. När den här filmen spelades in 2014 var han 85 år och hon 80, och de är i utmärkt form, skickliga och roliga ned till minsta ögonkast, och han dessutom rätt stilig. Så det som hade kunnat bli ännu en klichéfilm, blir tack vare dem väl värd att se.

MacLaine debuterade i en Hitchcock-komedi (Ugglor i mossen 1955) som ung, fräsch och speciell, och nu är hon ansiktslyft över förskräckelsens gräns, men fortfarande så charmig och snabb i repliken att man ger sig. Och båda fortsätter att jobba. De har på varsitt håll gjort fler långfilmer efter den här.

Ett annat bibliotekslån som visade sig vara ett lyckokast var Domen i Berlin från 1988, en rättegångsfilm som hålls just i Berlin efter en flygkapning som egentligen var en flykt från Östtyskland. Martin Sheen är en kompetent domare som utan att förfalla till skrik och oväsen elegant avvärjer statlig inblandning, falska vittnesmål och och ryska påtryckningar (handlingen utspelas 1978 när Berlin var en ockuperad stad delad i tre delar, varav en under amerikanskt överinseende), det är oväntat spännande, och en ung Sean Penn har en fantastisk scen som östtyskt vittne. Rekommenderas. (Kvinnorollerna förstås underordnade. Det HAR skett en viss förbättring sedan 1988).

För övrigt fortsätter SvD att gå i bräschen för teater- och filmbranschens uppror mot sviniga kulturmäns dominans.

Hundra år är hundra år.

Gick just förbi Odenplan, där två långa köer väntade på att få gratis varm choklad av Fazer, som hade ett reklamjippo. Folket vid vänsterpartiets lilla bord längre bort gick det sämre för.

Egentligen gick jag också förbi Vegagatan, en kort gatstump som mynnar vid Odenplan, och där jag och mamma bodde i nummer 13, två trappor upp i en fyra, för en evighet sedan. Toa, ingen dusch eller varmvatten, och en liten inbyggd pigkammare i köket. Där hade vi ingen piga, men strykbordet. Där försökte jag stärka underkjolar när det var modernt bland skolflickor med rutig kjol med många underkjolar under.

Och där hade mamma maskerader. Och där satt KG i soffan på en av dem och sa till tolv- eller trettonåriga mig, klädd som page eller liknande: ”Hör du Annika..? Du har snygga ben!” Jag fnös surt, och han skrattade. KG är förmodligen den enda som kunde säga en sådan sak till en på tok för ung tjej utan att låta klibbig.

Året efter, eller så, var jag indiska i en silkig alldeles för avslöjande scarf som överdel. Till den maskeraden kom en skum figur klädd som munk som avlagt tystnadslöfte. Allt man såg var ögonen. Som stirrade konstigt. Hela maskeraden undrade – vem sjutton var det? Och varför sa han ingenting? (Vissa av er har läst det här förr, men det var så kul att vi tar det igen). Hade han crashat festen? Var han farlig…?

Han bjöd upp mig i köket, och där dansade vi (inte kind mot kind) och han bara SÅG på mig.

Sedan blev klockan tolv. Och munken visade sig givetvis vara KG. Som, som den pratkvarn han var, hade slagit vad om att han skulle kunna hålla tyst ända till tolvslaget.

Och det kunde han. Han vann vadet. Men jag undrar om han någonsin gick hem den natten. Han hade så mycket prat att ta igen!

Och idag skulle han ha fyllt hundra år. Hundra! Så jag sjöng en liten grattis-sång till honom i morse. Och i morgon är det fars dag. Papporna i graven trängs, KG hamnade där tio år för tidigt om man tycker att folk kunde få bli 83, och Uffe i så fall hela trettio år för tidigt. Fan, fan.

Jag funderar på att ta mig dit i morgon, om inte värk i skallen säger stopp. Om man tänker på Ulf är det inte så ovanligt att medelålders män dör, men det som gör det så svårt att tro på är att han inte var särskilt medelålders i sitt inre. Han var vuxen med jobb och fru och barn, men på ett sätt kunde han vara som en nyfiken fjortonåring, samma själ som jag kände så väl från hans barn- och ungdom. Jag tvivlar på att någon som kände Uffe såg honom som medelålders. (Inget fel på att vara medelålders, oftast är det tvärtom riktigt bra, det var bara en iakttagelse.) Så det var som att begrava ett barn, inte bara för att han var mitt barn, men för att han var han. Man har ju en känsla av att sådant som händer ett barn borde man klara av. (Vilket man ju sorgligt nog inte kan, ens när det gäller någon som verkligen är ett barn i år räknat.)

KG – som jag skrev en gång, var det min största sorg när han gick bort (tills det med Ulf hände och universum gick sönder), men den första som skulle ha kommit över hans död och slutat gå runt och vara ledsen var han själv. Och det är en tröst. Om jag ser KG för mig nu, är han uppmuntrande, säger något roligt och är spänd på att se vad man ska hitta på nu. Jag och Peter, och barnbarnen. Det är som en varm vind.

 

Kvinnorna som attackerats av skitstövlar i film- och teaterbranschen – läs, läs och läs!

Här  skriver ett halvt tusen skådespelerskor på SvD om hur de utsatts i jobbet. Ens reaktion blir: Spräng skiten i luften och börja om! Och tack för alla som ser till att kunskap om dessa brott – från ohyfs till trakasserier till direkta våldtäkter, fysiska som mentala – äntligen kommer ut.

Det har varit bekant länge, men de detaljerade beskrivningarna i offentligheten har uteblivit, eftersom risken för hårda konsekvenser – för kvinnorna! – varit så stor. Men en del har man ändå anat eller sett i vissa skitstövlars uppsättningar: Jag har avskytt Lars vom Trier sedan Breaking waves, jag tyckte hans misogyni var fullständigt uppenbar och förstod inte att så få reagerade. Mikael Persbrandt är någon jag alltid känt otroligt otäcka vibbar från och aldrig skulle vilja jobba med (vilket jag har skrivit ett antal gånger) eftersom enligt min perception hela hans kroppsspråk och tonfall vittnar om hans inställning, men jag har fått mothugg – ”han är ju en så bra skådespelare”.  En pjäs som jag definitivt vägrade att se var Fröken Julie regisserad av Tommy Berggren med MP som Jean. Bara tanken på att Marie Bonnevie skulle välja att låta sig hanteras av de där två gjorde mig betryckt.

Nå, nu har MP i en (för övrigt väldigt snyggt Lebovitz-inspirerat fotograferad) intervju erkänt att han burit sig åt som en mobbande ynkrygg i åratal, men är in i det sista för feg för att erkänna att en våldtäkt faktiskt ägde rum under en Trier-inspelning. Han bara flinar mot journalisten och säger ”kryptiskt”: ”Det var en dröm.” Varpå förlaget som ger ut hans självbiografi stryker den passusen ur boken. (Han är också omgiven av duttande kvinnliga agenter och assistenter och viskar konspiratoriskt om dem till intervjuaren: ”Kärringar”.

Nu undrar jag om Ruben Östlund. Kvinnohatet, och den totala oförståelsen för kvinnor och barn, var tydliga i Turist, och de är nästan övertydliga i The Square. De är faktiskt en stor del av temat.

Nu är det som bekant ingen film jag regisserar, det vill jag påpeka, och det är erkänt vansinnigt lätt att påstå saker om sin dygd innan den prövas, så jag sticker ut hela huvudet här, men om något i sextrakasseriväg hände on my watch, skulle idioten åka ut med snorren före och jag skulle recasta.

Då och då blir skådespelare givetvis också kära eller attraherade ömsesidigt och på riktigt under en inspelning, utan trakasseriinslag, men ligga med varann framför kameran får de ändå inte vad mig beträffar. Jag har varit i den situationen som regissör i ett väldigt litet sammanhang för väldigt länge sedan, och de få inblandade (inklusive jag själv) var fullständigt simmiga på ögonen, så tjock var stämningen.  Han var en gammal räv och hon nybörjare, och jag unnade dem förstås allt kul sex de kunde ha, men jag kände ansvar och de fick arrangera det själva! (Vilket de gjorde, vi sov över.)

Men det man kan läsa om att de nu femhundra+ skådespelerskorna utsatts för, måste få ett slut omedelbart – i alla branscher. Medierna, militären, polisen, dagis, skolorna – överallt. Elever som trakasserar ska ut ur klassen direkt och omplaceras. Håll ett tal vid varje termins början om att det råder nolltolerans för politiska, religiösa och sexuella trakasserier, och håll koll på vad de elever som anmäls råkar ut för i sociala medier.