Övervåld mot ett barn.

Det här gör en kall av ilska.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/det-var-inte-jag-varfor-skulle-jag-doda-min-basta-van/

Ett barn misshandlad av vuxna år efter år, och experimenterad på som i ett Sovjet eller Nazityskland. Kan man åtala någon?

Annonser

Och det vart morgon den första dagen.

Det börjar som en Hollywoodfilm.

Slammer i farstun där hissen ska bytas, och jag vaknar efter att ha lyckats sova lite i alla fall mellan fyra och halv nio, och utan huvudvärk. Slår upp fönstret mot den svala höstvinden och lätt molniga himlen, och på gårdarna kommer ungar till sina dagis och stadens ljud stiger upp mot mig. Får lust att genast gå till datorn och skriva precis som igår, men ändrar mig: Promenad! Runt kanalen! (Eftersom jag åt middag klockan ett på natten, är behovet av frukost inte särskilt överhängande.)

Drar diverse plagg direkt över nattpajtorna (bad kommer att behövas efter promenixen i vilket fall), dricker lite vatten, sveper den nytvättade Evyschalen om mig och småhoppar nerför trapporna. Ute fortsätter Hollywoodfilmen: Bilar susar förbi med ivriga förare som längtar efter att få komma fram till jobbet, kyltåliga personer sitter på kaféerna och frukosterar, snubbarna som har en frukt-och-blommor-tält utanför Filadelfiakyrkan lastar ur sin svarta skåpbil. (Svarta? Var är det vanliga vita vraket?) Himlen står hög över bron, med en gyllene gryning över stadssilhuetten i öster. Överallt byggs och repareras det; får ta en omväg eftersom trappan ned till stranden från Sankt Eriksterrassen också byts. Kommer ner till sjön och marinorna och ser en sothöna tvätta ansiktet.

Tänker att min nya slogan ska bli: Även olyckliga människor har rätt att vara lyckliga! Till exempel för små saker, som att det finns ost kvar i kylen när man trodde det inte fanns det.

Och då hör jag plötsligt Uffes barnröst inom mig. Han är barn på Surbrunnsgatan, och ensam med kassettbandspelaren i vardagsrummet. Det hörs tydligt. (Jag har berättat det här förr någon gång.) Han har slagit på den, och nu säger han ivrigt och konspiratoriskt: ”Mamma, du vet inte att jag säger det här till dig just nu…” Så hör man min otydliga röst långt borta i bakgrunden, förmodligen från köket, och Uffe glömmer hela den roliga hemligheten och utbrister lyckligt: ”Rostat bröd! Vad bra!” och hans röst är så  öppen, så fin, så glad, utan bekymmer, och så sårbar. Men allt som väntar där och då är rostat bröd med mig och Peter.

När jag kommer hem är det lite mindre Hollywood, för nu har jag alltså fyra trappor att gå UPP. De två som donar med hissen är en ung kvinna i god form (det är hon som får springa i trapporna upp till vinden) och en rätt trött medelålders man som inte riktigt verkar bry sig.

Nu är vi vana vid att vår husägare ALLTID ger oss vissna hantverkare som inte kan passa in en list, sätta fast duschslangen med rätt ände åt rätt håll eller passa in kranar så att de inte läcker. Så jag är inte förvånad över att den utlovade sittplatsen i trappan inte finns där, men börjar bli lite tveksam till hissbytet. En hiss är en HISS. Jag har ingen anledning att tro något ont om de här två, men ramlar den ner, gör den det med besked. Och jag bor högst upp. Funderar i mitt stilla sinne på att resten av mitt liv kanske bara åka hiss två våningar. Ett fall därifrån kanske man överlever…?

Knatar upp tre trappor. Det går OK, men hjärtat dunkar som en stångjärnshammare. (Det uttrycket måste vara på väg ut ur språket – skriver unga människor någonsin stångjärnshammare på sina sociala medier eller i sina mess? Gör de inte det, finns inte ordet, för läser böcker och tidningar gör de ju sällan.) Jag sätter mig alltså i trappan och vilar rejält. Beslut: Två trappor, vila, och så de två sista trapporna. Och INGA trappor i några andra sammanhang.

Nu har Hollywood nog tonat bort en smula, för jag kommer nog inte att möta min nya kärlek vare sig via trappspring eller hissåkande. Jag kommer inte att tappa en påse apelsiner framför hans fötter, varpå vi tillsammans kravlar omkring och plockar upp dem, och så möts våra blickar (han är ungefär tio år yngre än jag och gillar film, visar det sig, och vi har samma humor) och han bjuder ut mig.

OK. Stockholm är bra, det också.

Visst ja – jag spanar ju lite efter spännande street fashion, men har som sagt hittat mer street än fashion. Men två små trender skymtar: Enkla regnkappor med huva (blå, mossgröna, lär kosta 300 kronor i någon butik nära Drottninggatan) och svarta kläder kombinerat med vitt. Svarta brallor, någon sorts vit topp, vita gympaskor. That´s it.

 

Deckar vidare, och en oväntad busstation.

Tröttnade på Lehane och har nu hamnat hos Reginald Hill, vars hjälte är stor och fet och har en otrevlig vana att kalla alla kvinnor ”stumpan”. OK, realistiskt och så, men det gör ett ganska fånigt intryck när han sitter och äter lunch med en vuxen, intelligent kvinna. Hans akuta arbetsplatsproblem i den här boken är annars att han måste sätta sig i respekt efter en tids sjukfrånvaro efter en explosion. Hill är brittisk, men han kör inte så mycket med  pubbesök.

Något har hänt i mitt inre. Huka sig inför verkligheten skulle man tro är vad man vill göra efter en katastrof som gett en obeskrivlig plåga och tagit bort allt liv i ett svart blint universum, men istället har tillvaron på något sätt hällt kallt vatten i mitt ansikte och sagt: Vakna! Inte för att jag har gömt mig från det som hänt precis, snarare tvärtom, vilket kanske just är förutsättningen för nästa fas. (Inte för att jag ens visste om det fanns en nästa fas.) Man kanske måste se verkligheten i vitögat för att kunna röra sig alls. Alla pusselbitarna, ont som gott.

Det är som om planeten hamnat på plats med ett omilt ”bonk”. Och där sitter man ensam i planetbussen, den sista avstigande, och gungar efter färden, förvirrad, och tittar ut genom fönstret: Var är jag? Och allt står stilla – hus, träd, himmel. Stig av om du vill, dörrarna går att öppna. Se dig runt. Du vet knappt vad du heter, men nu står du här. Inga råd, inga skyltar. Här är här, nu är nu. Varken mer eller mindre. Se dig runt. Du känner igen dig, eller hur?

Så i morse blev jag nyfiken på några saker jag har. Jag har lagt dem i ett eget hörn av datorskärmen. Jag öppnade ett dokument, ett utkast, kikade på det, började möblera om lite i texten.

Alla känslorna, alla tårarna, sorgen, längtan, saknad, all kärleken, all värmen ligger precis under ytan. Jag klarar inte att läsa en tidning.  Men jag blev lite nyfiken. Bussen har stannat.

 

 

 

Lördag igen.

Nytt terrordåd i tunnelbanan i London. Och det hör troligen inte ihop, men när jag åkte i Stockholms tunnelbana för någon timme sedan, var nedgångarna till pendeltågen därifrån stängda på grund av brandlarm. Vid de stängda glasdörrarna stod ordningsvakter och några poliser (i lugn och ro, tack och lov) och en röd lampa blinkade. Någon röklukt nådde inte upp till oss.

Kanske var det bara ett mindre elfel, som på biblioteket för några år sedan när brandlarmet körde igång men personalen ändå måste putta på folk för att få dem att faktiskt gå ut ur huset. Mig också. Panik är ju tydligen inte det första som inträffar om man inte personligen ser flammor eller känner lukt av rök.

Igår var det slammer utanför ytterdörren. Någon kom åkande med massor av grejor inför hissbytet och bar upp dem på vinden. På hissdörren längst ner satte han upp en lapp med som meddelade att hissen ”kommer vara avstängd i tre veckor” pga renovering. Renovering? undrade jag och skrev till ett ”att” mellan kommer och vara, ska de inte byta hissen helt och hållet? Och tre veckor, inte fyra? Det låter bra!

I frysen ligger nu åtta liter väldigt frusen mjölk. Och ett fruset smörpaket. Och diverse kyckling-, kotlett-, fisk- och köttfärspaket.

Igår tänkte jag också på att så mycket av sorg handlar om medkänsla. Där satt jag ett tag och läste när det började regna, och tänkte med vemod att Uffe inte ens kan sitta på en stol en vanlig trist fredagseftermiddag och lyssna på regnets sus utanför fönstret. Det är en oändlig saknad, men också ett oändligt medlidande. Varför skulle han förlora tjugofem år av sitt liv? (Varför ska NÅGON förlora någon del av sitt liv?) Det är omöjligt att inte leva sig in i, eller snarare överrumplas av, den sorg och förtvivlan han kände, det krossar ens hjärta. Han var så nervig, så omedelbar, och också så sprudlande när han tyckte något var roligt eller absurt, han måste ha känt det så djupt.

Jag minns en gång när han var hemma hos mig och jag läste upp ett kul stycke ur en bok av Yorkshireveterinären James Herriot för honom (jag hade just sett det och vi hade inte ens hunnit sätta oss)  – det handlade helt skamlöst om när han skulle använda en artificiell vagina för att samla sperma från en tjur, och denna grej måste fyllas med varmt vatten, men bonden hade hällt i kokande vatten direkt från kastrullen. Den ivriga tjuren drog sig alltså tillbaka med ett bröl, varpå han vankade runt kossan fylld av respekt och tycktes tänka: Vilken kvinna! Hela tiden stod Uffe där och skrattade: Hehehe… Jag kan inte låta bli att le när jag ser hans ansiktsuttryck för mig.

Nu efter ett par månader klarar jag att känna någon sorts normalitet ungefär en och en halv timme i stöten. Konversera lugnt och trivsamt är inga problem, en annan del av mig kopplas in, och den är inte ansträngd utan alldeles äkta. Jag har börjat titta på mina projekt och skickat lite framstötar. (DN nappade dock inte på Vanity Fair-artikeln.) Till sist, om det här med att överleva och leva vidare går vägen, kommer vi troligen alla att känna att vi på något vis bär honom med oss.

Snart dags för dagens glass. Man ska inte förakta de små tingen som hjälper lite. Livet är väldigt skoningslöst och ibland bittert absurt, men också varmt och ibland rart och gulligt absurt.

Poetiskt avbrott?

Går och tittar längs bokhyllorna på Stadsbibliotekets avdelning för skönlitteratur på svenska (i rotundan), alltså prosa, och kommer fram till bokstaven G. Där tar romanerna slut. Istället börjar avdelningen för Lyrik.

Huh? Kul i och för sig – jag hittar en samling svenska haikudikter – men…?

Jo, prosan fortsätter på andra sidan ingången till de små falukorvsliknande rummen där man har just lyrik till vänster och kriminallitteratur till höger. Till höger syns ett tryggt H och där hittar man resten av alfabetet. Förklaringen är att man tycker att de som ska in till lilla lyrikrummet ska ha nära till dikterna.

Lite kul med det där asymmetriska avbrottet. Alltid kul med asymmetriska avbrott. Och det kan leda till nya upptäckter.

Department on Energy, påhoppare, Lehane, sorgbekämpning.

Kämpar på här och hittade en lång, informativ artikel i Vanity Fair som jag skulle önska att t ex DN köpte, översatte och presenterade som en nedkortad op-ed: Historien om hur Trump-administrationen av ren okunnighet fullkomligt missade övertagandet av DOE, Department on Energy.

Detta departement (110 000 anställda, 30 miljarder dollar i budget) har hand om övervakningen av elnätet, kärnvapen, rostande behållare (sedan femtiotalet och framåt) för kärnavfall som hotar att förorena omgivningen, med flera extremt viktiga fält. Beredda på överlämnandet till den nya administrationen ställde DOE i ordning trettio extra parkeringsplatser och gjorde sig redo för en 75 dagar lång introduktion till sin verksamhet och forskning. Liksom när Obama tog över. Så viktig är den.

Vad hände? Ingen kom. INGEN.

Så småningom dök det upp ett formulär med 74 frågor som administrationen ville ha svar på. Och nu vill man skära i budgeten. Kraftigt. Det är helt otroligt.

https://www.vanityfair.com/news/2017/07/department-of-energy-risks-michael-lewis

Det här fick det att rycka i mina aktivistgener. Vad jag är nyfiken på här i Sverige är t ex hur Myndigheten för samhällsskydd och beredskap klarar sin uppgift på arton olika plan, hur i helsike någon kan komma på att tillåta att vi förlorar vår kontroll över våra tillgångar genom att avskaffa kontanter (ett vagt statligt motstånd finns, men som vi vet står passionen i regeringskretsar på sparlåga just nu), med mera. Inte minst hur denna politiker- och myndighetströtthet – var kommer den ifrån? – leder till ett härjat Slussen, otrivsamhetsbyggen, förlängda driftstillstånd för kärnreaktorer och medgivande för kärnavfallsförvaring som alla vet inte kommer att fungera.

Det är nästan så att man vill ge sig in i politiken igen. Men så är det det där som jag befinner mig i.

Kanske har jag skrivit om det här förut, ibland minns jag inte vad jag mailat någon och vad jag skrivit här – orkar inte kolla, hoppas ni står ut i så fall! – men en av de jobbigaste sakerna med Odenplan är alla påhoppare som häckar där. Alla har de bländande vackra och behjärtansvärda syften, oftast någon sorts identifierande väst på sig och block och broschyrer i handen. Med kurs i bagaget och trosvisshet i blick närmar de sig sina offer med någon catch phrase, den värsta jag hört var: ”Bryr du dig om att barn dör i krig?” Hon som sa det menade inget illa, men illa var det. När jag gjorde en vänlig men avvisande gest, vände hon sig till personen bakom mig och kvittrade glatt: ”Men DU bryr dig om barn som dör i krig!”

I förrgår var det dags igen, på andra sidan gatan: Två medelålders troligen iranska män försökte få stöd för att stoppa avrättningarna i Iran. De hade en lista man skulle skriva på och var ivriga att få berätta och förklara. Jag är förstås  helt för att stoppa alla avrättningar överallt, rädda barn från krig och avskaffa alla diktatoriska regimer, men man kan inte göra allt överallt hela tiden för alla, och ibland har man helt enkelt inte ork. Så jag sa något, men gick vidare, och karln såg besviken ut. Vilket är otroligt stressande att se.

Igår stod de där igen. Samma karl lade huvudet på sned och såg bevekande ut – nu, då? Jag sa att jag känner till saken men inte just nu – och han blev sårad och vände bort huvudet. Och ny stress vällde fram.

Vad de här människorna måste begripa är att de inte vet ett skit om de människor de hejdar. De som de stoppar kan just ha fått cancerbesked, förlorat alla sina pengar eller jobbet, blivit slagna av sina makar, svikna av en vän, ha djävulskt ont, eller något annat. Att hoppa på dem och sedan ta ett nej som om den nekande är en grym typ som INTE BRYR SIG, och ofta ändå avsluta med den fras de lärt sig på kursen: ”Men ha en bra dag!” som en piska på vederbörandes rygg är väldigt, väldigt ansträngande för den som råkar ut för det.

Sluta! Man står inte ut med detta dag efter dag, särskilt inte i en livskris, eller ens om man är stressad i största allmänhet. Ställ fram ett bord, duka upp  info, var beredd att prata om vi kommer fram och är intresserade och har tid och ork, men LÄMNA OSS I FRED. Please.

Eskapismjakten har nu lett mig till Lehane. Händelsevis till en 90-talsbok som uppenbarligen handlar om scientologi – alltid intressant, och väl researchat här vad jag kan se – och är kryddad med en sorts lätthet som känns bra just nu.

Den är dessutom skriven i jagform, vilket har fördelen att författaren inte lockas att konstruera irriterande cliffhangers som får en att vilja slänga boken på hen medan man skriker: Cut to the chase!  Ni vet: Ett kapitel slutar med ”äntligen fick jag svaren på DNA-testet, som skulle avgöra allt!” – och så hoppar den jäkla författaren till ett långt stycke om en helt annan person som fundilerar på den vackra dagen och kan det där vara en gluttsnäppa och för tjugonde gången om sina känslor och frågor som ”Kunde X verkligen ha gjort det? Var det möjligt?” Om jag någonsin skriver en bok igen, ska jag göra det med ett drag av lugnande lätthet och utan cliffhangers.  Tro mig.

För den som undrar: Ingenting har ändrats i grunden, tystnad och meningslöshet är kvar. På ett överväldigande sätt. Men jag jobbar på det. Igår lyckades jag tänka ut en plan som faktiskt ledde mig till City och ett stort varuhus. Något rekande efter kläder orkades inte med, det slutade med att jag satt i bottenvåningens servering och grät bakom solglasögonen medan jag löste ett jädrans sudoku mittemot en turistkvinna som fikade och grejade med sin telefon. Sedan gick hon, och jag satt och stirrade på en stor tom länstol.

Men jag lyckades klippa håret på kvällen. Med kökssaxen. Spelade ingen större roll, eftersom hårburret numera ser ut som fluff och lockar sig vad man än gör. Nu dock kortare fluff. Jag försöker lita på att rutiner tar mig någonstans.

Lite senare. Nu har jag skickat artikellänk till DN.

 

 

Hasse Alfredsson – saknar hans heyday! / Mjölkuppdaterat.

Läste för några dagar sedan en krönika som dissade allt vi brukar anse att vi gillar, bland annat Hasse&Tage. INGEN tycker egentligen de är kul, brummade skribenten, de är passé, men det får man väl inte säga i det här landet!

Kanske, kanske var det ironi – men det såg inte riktigt så ut. Och det var förmodligen mycket få som höll  med honom. Och om man går in på youtube och tittar på deras gamla sketcher och inte skrattar, skrattade man förmodligen inte när det begav sig heller, och delar helt enkelt inte deras uppfattning om vad som är roligt.

Men de flesta tycks ha denna lätt absurda humor, som till skillnad från dagens variant skojar med våra svagheter på ett sätt som får oss att inse dem, samtidigt som vi går stärkta och gladare därifrån. Ingen enkel sak att åstadkomma, för det kräver båda knivskarpa insikter OCH en stor dos ödmjukhet och villighet att bli skrattad åt själv. Vi mår bra av att kunna få se oss själva och våra knäppigheter på ett sätt som ger oss värme och gör oss varmare.

Så, från hjärtat – heder och tack åt Hasse Alfredsson.

/ Uppdaterat. Massor har förstås skrivits in Hasse Alfredsson idag, om hela hans omfattande gärning – kul att läsa. Något som fastnade hos  mig var iakttagelsen att Hasse och Tage kanske var de sista som vi skrattade åt tillsammans, som kändes som hela landets angelägenhet, och att de kom just i en allmän befrielsetid – kvinnorna blev friare, man kunde tala friare, många sökte något bättre och smartare för alla, fler fick utbildning. Och, som sagt, det fanns ett gemensamt samtal. ”Utveckla dig själv och skit i andra” kom senare, efter kärnkraftsstriden, och snuttifieringen med flera radio- och TV-kanaler, och sedan Internet, splittrade oss. (Hur många noviser bara råkar lyssna på klassisk musik efter att en försvann från det som blev P1?)

Mjölk: Nu har jag researchat frusen mjölk. Tro mig, få saker är så otroligt djupfrysta som djupfryst mjölk.

Jag tog fram mitt provfrysta paket för att se vad som hänt, och till att börja med hade mjölken svällt så att den tryckte på ända in i skruvlocket. Sedan var den nästan hopplös att tina, förblev istadigt igloofrusen. Höll förpackningen under varmvattenkranen i hopp om att få ett glas mjölk till dagens vaniljbulle, men det gick inte alls. Så jag skruvade av korken, började gräva mig in i den sorbetliknande massan med en sågtandad grapefruktsked och fick loss lite mjölkflagor, en tesked ungefär. En timme senare blev det ett halvt glas.

Hur det smakade? Helt OK, lite gräddigare och sötare än vanligt, bara. Så jo, jag kan frysa in mjölk inför de fyra veckorna utan hiss som väntar. Tack för tipset!