Jag skäms över migrationsverket.

Igen. 

Skicka en sexåring som just förlorat sin mor OCH far (som avsagt sig vårdnaden), ensam till Ukraina där ingen finns som kan ta hand om honom – han hamnar troligen på barnhem – medan han har morföräldrar här, som är hans enda trygghet och vill adoptera honom?

Migrationsverket skriver helt fräckt att de tänker strunta i alla direktiv om att handla för barnets bästa. Gång på gång gör de så här – avvisar barn, hedersmordhotade tonåringar, sjuka åldringar, etablerade invandrare som har jobb och betalar skatt.

Jag skäms.

 

Annonser

Just nu, Lööf. / Trump på ”60 minutes”. /Cissi Wallin

Annie Lööf (C) håller presskonferens efter sitt samtal med talmannen (jag har ett SVT-fönster öppet och följer med). Och hon är fortfarande vag. Det är som om hon inte kan tala ur skägget. ”Jag söker blocköverskridande samtal, var de landar vet jag inte, V och SD ska hållas utanför, alliansen ska hålla ihop och min statsministerkandidat är Ulf Kristersson”.

Vad i hela friden menar hon? Vad ska dessa samtal handla om? En ny decemberöverenskommelse? Och varför detta tjat om att ledaren för det mindre av de två största partierna ska vara statsminister? (Nu sa hon det igen.) Journalisterna försöker och försöker, men hon säger gång på gång samma sak: ”Låst läge – vi behöver samtal.”

Och ”S har ett majoritetsmotstånd mot sig i riksdagen, därför ska han inte inte bli statsminister”. Så där räknar hon plötsligt in SD…?

”Om Löfven sonderar och närmar sig dig, möter du honom då hon C-ledare eller Alliansrepresentant?” Smart fråga. Och hon svarar: ”Det är samma sak.” Och det är, tycker jag, inte ett bra svar. Om alliansen sitter ihop organiskt, vilket jag tvivlar på att hon faktiskt menar, kan de ju bilda ett enda stort parti.

Hennes presskonferens är slut, och Sjöstedt sitter just nu och pratar med talmannen.

SVT´s kommentator försöker få reda i vad hon säger.  Förgäves.

Sjöstedt (V) är nu uppe inför journalisterna.

President Trump har blivit intervjuad i det anrika, högt respekterade amerikanska programmet ”60 Minutes”. Jag såg det inte, men här är en artikel om det (med klipp) på Huffpost. Intervjuare är veteranen Lesley Stahl.

Cissi Wallin har högt nämnt namnet på den hon säger har utsatt henne för våldtäkt. Nu kommer hon att åtalas för förtal. Vad betyder detta – att om man inte får rätt i rätten (få våldtäktsoffer får det, om de inte överfallits av främmande svartmuskiga män utan av de vanligaste förövarna, någon man känner) kan man inte heller berätta?

 

Det stora och det lilla. /PS, lite senare – politik.

Den 14:e i varje månad är Uffedag. Den 4:e september varje år är Peter och Uffe-dag. Och min dag, eftersom jag födde dem. Och KG´s dag, eftersom vi gjorde dem tillsammans – uppe i en väldigt liten etta på Furusundsgatan 8.

Jag är inte out of the woods. Allting vältrar sig ständigt över mig som en mörk tsunami i slow motion. Värken i magen, när den drabbar, är olidlig, jag kan knappt låta bli att stöna där jag står i skymningen och väntar på fyrans buss. Jag kommer aldrig att komma out of the woods. Men jag vill, verkligen vill, att min son ska göra det.  Och mina barnbarn är små livskraftiga plantor med nya groddpunkter överallt! Vatten, värme och kärlek och lagom mycket sol, så kommer de att växa.

Nuet. Gamla lampdatorn (iMac med rörlig skärm) strejkade igen. Och där satt jag, medveten om att skriva är det enda som håller mig något så när förankrad, eller vad vi ska kalla det. Det verkade som om datorn inte gillar kyla. (Allt är relativt – för datorn är allt under så där 26 grader kyla.) Så jag blåste med hårtork från sextiotalet på den. No response. Ställde varmvattenflaska intill, hämtade extraelementet. No response.

Till sist värmde jag handdukar i ugnen och bäddade in datorn! Den såg riktigt söt ut med en blårutig kökshandduk och en liten mörkblå frottéhandduk runt den runda magen. Värmde dem igen och bäddade en gång till. Och det fungerade! Och jag skrev snabbt som ögat ner det jag redan krafsat i ett kollegieblock, och matade in i extraminnet.

Som man märker är jag ändå ingen fixare med fysiska ting för ögonblicket. (Eller är jag det?) Det är stopp i badkarsavloppet, och jag rev till sist upp gallret för att rensa – och så ligger det så djupt att det inte gick. Hur tvätta håret nu, innan jag får hit hjälp?

Jag tänkte på min mors generation, vars credo var att man aldrig fick sjåpa sig. Anledningen var att livet då (tänk fyrtiotal)  helt enkelt inte skulle fungera: Det fanns för många yttre faktorer som man måste handskas med och improvisera kring, helst med schwung och gott humör. Man måste elda i kakelugnar som vrenskades, tvätta utan maskin, kanske värma vatten på en vedspis, bada i en zinkbalja, vara van vid att frysa, sy på konstiga trampsymaskiner. Och nu stod jag där i nutid och kunde inte tvätta håret under duschen, medan jag med slutna ögon vände ansiktet mot himlen, som i filmer.

Men diskhon finns ju. Och huvudet får plats under kranen – vattenkranen, inte min näsa. Och i utslagsvasken fångar ett galler upp hårstrån.

Jodå, det gick prima!  Och de flesta i min generation har någon gång – om inte annat så på landet – tvättat sig vid en kommod med vatten i skål och tillbringare, tvål och tvättlappar. Det fanns inget badrum på Farmors släktgård. Eller WC. Eller centralvärme. Men alla var rena och glada.

På Viggbyholms internatskola, där jag tillbringade ett år ungefär – lång tid för en sju-åttaåring – och som verkligen inte var gratis, fanns det inte WC så det räckte för alla småflickorna i den röda stuga där vi bodde, upp till fyra i samma rum. Hur löste man det? Med hinkar i det stora ”badrummet”! Där vi alla samsades samtidigt. Det var inte mysigt, men man ansågs kunna vänja sig. Och inte vara sjåpig.

Det är bra med yttre faktorer, med saker man måste göra, problem man måste lösa, folk man måste ha kontakt med, datorer man måste gosa med och tvinga sig ner i en stol framför. Och bibliotek som ska besökas. Som det jag är nu, för att lämna tillbaka SD-ledaren Jimmie Åkessons böcker, äta en glass och läsa dagens tidningar. (Högarna hemma är för stora, jag kan bara inte köpa fler!)

/PS (Mår alltid lite bättre efter att ha skrivit en del här.)

Kristersson (M) gick i kaklet med sina misslyckade försök att bilda regering, precis som väl alla väntade sig – det var som om han var utsedd att paradera på det här pinsamma sättet, talmannen var tvungen att låta honom utforska sina möjligheter och konstatera att det inte gick – och Jimmie Åkesson (SD) skiner som en sol och säger att antingen måste någon börja prata med honom, eller också blir det nyval (extraval). Vilket han vill ha.

Men varför skulle det behöva bli det? Det finns bara en lösning, och det är att L och C vänder sig till det andra blocket. Varför tar det sådan tid att erkänna det, varför måste man ta det steg för steg? Inget är förstås säkert, men det är svårt att tro att det går att göra på något annat vis, och då kunde man väl lika gärna ta tjuren vid hornen och fixa det lite snabbare. (Den verkliga skandalen här och nu är inte rörigheten vid regeringsbildningen, utan att nuvarande regeringen kommit med ett fruktansvärt förslag om ännu fler nerdragningar i LSS-ersättningen. ) Svenska folket för inte dåndimpen för att partier väljer den mest rakryggade och förnuftiga vägen, även om den inte är exakt den man som C- eller L-väljare (eller S-väljare) hoppats. T o m Sjöstedt (V) inser det.

Vad som helst kan hända när som helst. Det är bara att andas lugnt. Bibliotekarien sa för en stund sedan att hennes magkänsla signalerar extraval, för hon tror inte Löfven (S) får positiva besked heller. Jag hoppas hon har fel.

Här är en av Peters senaste krönikor .

 

 

Fullt på Stadsbiblioteket…

… var det, när det annonserades att Maryse Condé får den nya akademiens alternativa (Nobel)-pris i litteratur. Alexandra Pascalidou är en hejare på att hålla tal, hon fick t o m mig gråtmild – tills ett hostanfall tvingade ut mig i deckarhörnan där man kan hosta i fred. Men som sagt, fullt var det och många kameror var det, och ceremonin (där Condé själv bara syntes på skärmen) var väldigt uppåt och livestreamades på youtube.

Från hundra snytpapper till två – se där de första inledande orden till ett legendariskt litterärt storverk. I alla fall var det nattens resultat. Det verkar gå åt rätt håll här, till sist, förkylningsmässigt. Och de första orden i en bok är de viktigaste, har jag förstått. Som ”Äntligen stod prästen i predikstolen” – Selma Lagerlöf. Men Barbro Alving, Bang, undrade i en krönika (på femtiotalet!) att hur ska dagens illiterata ungdom förstå det? Man måste skriva så de fattar! Hon föreslog ”den där byttan som ser ut som en balkong” i stället för ”predikstol”.

Den snälla äldre iMacen (peppar, peppar) öppnar sig fortfarande. Jag hittar allt möjligt roligt i den, t ex 22 sidor riktigt bra och vass pjäs på (hyfsad) engelska som jag skickar till Sara Paretsky. (Resten finns, men oöversatt.) Och jag hittar foton på  barnbarnet Otis som nyfödd, där han är otroligt lik sin pappa i samma ålder. Uffe skickade bilder.

Letar intresserat vidare.

 

 

Overksamhet är inte kul.

Dagen började ganska bra med att min påhittiga hjärna roade mig med sketcher medan jag lagade min rejäla frukost.

Jag tänkte lite slött på små youtubefilmer om etymologi man kan göra (inte för att jag tänker göra dem), och upp hoppade en bild av hur sturiga svenska byggare på tusentalet fick veta av överlägsna tyska inhyrda byggmästare som kom för att bygga stora kyrkor och kloster av sten att det heter inte vindauga, gud så yesterday, det heter FENSTER, och det heter inte vall, det heter MUR, och svenskbyggaren gick hem till frun och började prata om fenster, och hon blev skitsur och flyttade omedelbart till Norge, där man ju fortfarande säger vindu. Och sedan hur småleende språkvetare talar om för upprörda språkpoliser att om tillräckligt många säger bol i st f bord, då heter det så även om en ettåring hörde fel och sa så först, och det hamnar i Svenska Akademiens ordlista, och de upprörda språkpoliserna kontrar med att kalla Svenska Akademien Pling Plong. Tusenden hakar på, och till sist hamnar Pling Plong (till Akademiens förtret)  i ordlistan. Konstigare saker har hänt. Tre fyra andra sketcher hann huvet med innan kaffet var klart.

På tal om Akademien har tydligen knutar lossats en aning i och med att en majoritet nu ber Frostenson att lämna sin stol eftersom hon läckt Nobelpristagarnamn till sin man, vilket man inte får (man får inte läcka någonting alls). Men det står inte en rad om Horace Engdahl i sammanhanget, trots att han både läckt namn (till sin fru, enligt henne), och hängt ut och nedvärderat Sara Danius offentligt i en tidningsartikel (”jag skrev så för att jag var arg”).  Så han sitter där han sitter?

På tal om HE såg jag honom igår. Han hade täckjacka, så först efter några ögonblick kände jag igen honom. Han såg lika förbannad ut som när jag råkade se honom förra gången och var  åtföljd av ungdomar nu också, nu med cyklar.

För en gångs skull fick jag hålla mig hemma idag – snart två veckors sjukdom tar lite på en, till sist. Knallade runt och fortsatte decimera högen av tidningar som artiklar ska klippas ur. Klimatartiklar, SD-artiklar och en del annat. Blev allt dystrare.

Nu börjar förresten någon kalla regeringsbildningsdansen för ”örådet”. Och det hela är verkligen fånigt. Jag läser SD-partiprogram från olika år som Daniel var snäll och mailade mig, och ser glappet mellan vad det står där och vad som faktiskt händer med detta parti. Vi har två ödesfrågor här: Klimathotet (senaste rapporten var alarmerande) och förtroende för sanning och demokrati. Vad klimathotet beträffar tror jag vi har passerat möjligheten att använda t ex ekonomiska styrmedel för att få utvecklingen åt rätt håll – vi måste börja förbjuda. Rakt av. Och jag tror vi skulle få folk med på det. Alla vill egentligen göra något, helst något kraftfullt, och känner sig bara vanmäktiga med sin lilla drive att ta färre plastkassar i affären.

Och så väntar jag på att bli frisk så att jag kan ha en spännande diskussion med en trevlig forskande lingvist (jepp). Det ser jag fram emot.

/PS. Läste just det här i Huffpost:

Washington state’s Supreme Court has ruled that the death penalty is unconstitutional and converted to life in prison all pending death sentences in the state.

The court’s decision on Thursday was unanimous, with the justices determining that capital punishment is applied “in an arbitrary and racially biased manner.”

Washington avskaffar dödsstraffet.

 

 

På västfronten intet nytt.

Mer förkylning, nu dessutom med en alldeles ovanligt enveten dunderhuvudvärk som hållit i sig en stor del av dagen. Jag är fortfarande groggy. Publikanen (dvs pubinnehavaren, jag) har strosat runt och småstädat och mailat och ställt frågor. Daniel Poohl på Expo har varit hygglig och skickat material jag behövde. Och han tyckte om Stiegfilmen, där han förstås också syns.

Blev rörd av en artikel i DN av Ulrika By om en syrisk familj som (efter tusen bekymmer och efter att ha varit åtskilda under flera år) flyttat till en liten stuga på skärgårdsön Möja. Vilket glatt den lokala skolan och förskolan, som båda fått ett lyft tack vare familjens barnaskara. Och ungarna har snabbt lärt sig språket, eftersom alla andra ungar på ön enbart talar svenska. Mamman lär sig svenska just nu, mannen är full av idéer: Han vill odla grönsaker, kanske ha bikupor. En stor skillnad mot  den tröstlösa politik som tvingar folk att sitta i flera år på trista förläggningar i väntan på besked om uppehållstillstånd, med arbetsförbud, och bli beskyllda för att vilja ”leva på bidrag” och bli utsatta för rätt skamlösa försök att ge dem ”enkla” (dvs lågavlönade) jobb. När det enda de vill är att skaffa ordentligt arbete, betala skatt  och göra rätt för sig och ta hand om de sina.

Mer när det blir piggare här.

 

 

 

Out of the loop, otålig och snuvig och seg och rastlös.

Har ju två icke helt friska iMacar. Av någon underlig anledning vågar jag mig fram till äldre, som stundom kan fås att fungera, först inpå natten, och sedan, när den faktiskt går igång, blir jag som förtrollad och sittande till halv två. Ni vet hur det är, man vill gärna hitta någon sorts ”regler” för tillvaron som gör att man kan anpassa sig och få den att funka, och nu har jag fått för mig att ”lampan” är en ytterst känslig själ som försiktigt måste öppnas varje dygn, för får den vänta längre tappar den sugen. Alltså skulle den röra på sig även sent igår. Och – ploong! Sedan letade jag genom den och USB-minnet för att se vad jag fått med mig från den yngre helstrejkande datorn – rätt mycket, men inte alla uppdateringar och nya idéer, tyvärr – och prövade mig på att faktiskt kasta ett dokument. Det gick!

Men något sova blev det inte just. Och att sitta och dega med godis och bok fick mig bara att må sämre. Mer hosta, mer snuva. (Regler, tack!) Jag hade lånat en tjockis till kriminalroman av en författare som säljer som smör (men vars namn jag inte sett förr, out of the loop som jag är), och den var ärligt talat rätt besvärlig. Olika intriger, massor av folk med olika problem, superkonstiga skurkar, och ”hjältar” och offer som alla trillade dit på samma sätt (”oj, vad gör den här grunkan här? tänkte han/hon. I nästa ögonblick blev allt svart…”) Redan vid den tredje  smällen började jag gäspa.

Igår var det ungefär samma lilla gäng (antalsmässigt) som vanligt i denna lilla pub, men från väldigt många länder och ni läste många inlägg. Kul.

Fatehmeh – den afghanska flickan som drog igång ”Ung i Sverige”, manifestationen av unga ensamkommande som vill stanna, jag skrev om den i fjol och minns hur hon klev fram och tillbaka med en megafon framför Medborgarhuset och styrde upp allt – var  på Stadsbiblioteket. Jag hade inte tid att lyssna, men gratulerade henne till hennes bok efteråt, och fick till min överraskning en kram. Hennes mamma, också i slöja, ville highfiva mig (eller om jag missförstod, hoppsan!), och jag grattade förstås henne till en fin dotter.

Nu känner jag inte F, men jag tror hon är precis en sådan som vi behöver i Sverige: En fixare, en doer. Vi är dåliga på att fixa i det här landet, se bara på FK som stressar ihjäl folk med sina konstiga bedömningar och Migrationsverket som utvisar människor som har familj och arbete och bidrar till våra finanser, på grund av fånigheter som att man fått 150 kronor för lite i lön eller liknande. När F utbildat sig (till vad vet jag inte – socionom?) kan hon köra igång på allvar. Saker och ting ska funka, det ska alltid vara målet. Jag tror det var i tidningen Vi hon berättade om ett snilledrag: Ung i Sverige kommunicerade inte med media på nät eller telefon. Ville media veta något, fick de pallra sig iväg till manifestationen, där de ju mötte den riktiga verkligheten.

Nu ska jag själv pallra mig hem med en nylånad Lehane för att försöka åstadkomma något på den snälla Lampan.