Pyttipanna-blogg igen. Med fräscha ingredienser. /Uppdaterat

Äntligen har lyan städats efter värmebölja och vansinnesfilmande. Golven torkats, matbordet befriats och fått en duk.  Och Evy den gulliga tog med mig på Liljevalchs för att se Lars Lerins tavlor. Jag har sett honom på TV och fått en konstig uppfattning om att han nog målar kor och stugor och så, men istället är han ju en akvarellälskande jätteformatsdiggande passionerad kolorist. Hans kärlek till nyanser och färgsammanställning formligen hoppar ut ur tavlorna. Det var väldigt roligt att se utställningen. Fiket var fullt och skränigt (barnfamiljer, panschisar och truliga skolungdomar var besökarna) så vi traskade vidare till Nordiska museet och fikade där i lugn och ro. De är vana – man får ett litet klistermärke om man bara vill till restaurangen.

Nu kan jag alltså jobba tio timmar i sträck utan att sorgen breder sig över allting. Den finns precis under ytan, och Uffe är med överallt, men den håller sig där. (Utom på kvällarna och ibland morgnarna.) Något konstigt hände nyligen: Jag fick plötsligt tillbaka min identitet. Jag menar emotionellt. Jag hade inte ens märkt att den var borta, men plötsligt rullade den in fysiskt: Annika, Uffes och Peters mamma, två döda män och allt vi gjorde tillsammans, artiklar, tre böcker, migrän, huset vi byggde i Vallentuna, Surbrunnsgatan, jular, kameror, skoj, tårar, studier, sorg, skratt, kompisar, ensamhet, tystnad, förlamande förtal. Jag kände hur jag sitter i mitt huvud och tittar ut.

Ibland tänker jag att eftersom det är som det är kanske jag i alla fall skulle börja göra lite nytta? Jag hjälper till där det går i vardagslivet, men på ett annat sätt? Att släppa allt finns inte på kartan eftersom de som dött och inte ville dö skulle ge så mycket för att få bara en dag till. Då skulle jag säga att jag lider, så nu hoppar jag av? Nej. Jag kan tänka, jag kan prata, jag kan undersöka, jag kan skriva och jag kanske kan skapa.

Så bland det som susar förbi: jag lyssnar på Sara Danius sommarprogram och undrar hur Engdahl kan bemöta det med trams om brevhemlighet och att han inte lyssnade. Efter det som hänt i Akademien var det hans förbenade plikt att lyssna – det är klart han lyssnade.

Och jag ser att en flicka som på en jobbintervju vägrade ta en manlig chef i hand fick sin intervju avbruten, och för denna kränkande diskriminering bad hon om 80 000 kronor och fick 40 000, och jag undrar varför i all världen en arbetsdomstol ska bestämma ett hälsningspolicyn på en arbetsplats? (Följden blir kanske dessutom att folk nu blir betänksamma inför att ens kalla personer med utomeuropeiska namn till intervju).

Skolan – vi behöver en kunskapsskola som lär ut grundfakta med ordning och mobilförbud , och med läroböcker – utmärkta samlingar grundfakta som bildade personer redan källkollat och sammanställt i pappersform, dvs man har dem kvar för referens och påminnelse. Vi behöver också lära barnen praktiska grundkunskaper som gör att de inte bara står där när den uppkopplade kylen kopplas ner och de, i något läge, måste veta hur man odlar hallon, lagar en tröja och rensar en fisk.

Jag ser att Busch Thor vill ha mer kärnkraft – har man ingenting lärt? – och fler vuxna på dagis och fritids, men för det senare vill hon höja avgiften (skatterna ska ju ner).  Hela alliansen plus SD vill ha kärnkraft, och S har vikit sig i den frågan. Jag undrar också om och hur flygbolagen bereder sig för minskat flygande – det skulle jag vilja ta reda på genast. Till att börja med. Jag vill också ha bort plastgräsmattorna från dagisgårdarna.

Och snart fyller Alma elva år. Hennes åttaårspresent i silverpapper står fortfarande i vardagsrummet. Min lilla gumma.

Annonser

Bakom kulisserna – rapporten. /Plus ett tack till Antonio.

Det skulle ju göras kortfilm här, men efter ett antal olika trassel (det senaste när min skådespelare kände sig sjuk en timme innan kameran skulle hämtas ut) stod jag med inga skådespelare, nästan ingen tid, värmebölja och grav sömnbrist och kunde ändå inte riktigt ge mig, även om jag faktiskt kan prata på Stadsbiblioteket i timmar den 6 september om litteraturens språk kontra filmens. Och det var då jag ringde Antonio för att fråga en sak, och det slog mig: Han kan spela en av rollerna i den ursprungligen fler-rolliga filmen, omgjord för tillfället och för honom. En filmskiss, en raw cut och samtidigt en kortfilm! Antonio sa visst, kul, och han hade tre dagar.

Jag träffade Antonio för antal år sedan på en humanistfest, och han och en Tommy övertygade mig om att jag borde ha en skrivkurs. Dit kom också L-eleven, och det var en av de roligaste upplevelser jag haft. Vad jag minns av den där festen var att Antonio och jag pratade mer och mer, medan han ordentligt drack vin ur ett pytteglas han hittade någonstans, och det blev fler och fler glas och jag petades längre och längre in mot väggen. (Nej, inget sånt – bara en oändligt ämabel och pratsjuk och glad kille.) Sedan har vi hörts av någon gång då och då med ett par år mellan gångerna. Han var en av dem jag ringde i total chock efter Uffes död. Jag måste ha berättat ungefär allt om allt, men av det samtalet minns jag ingenting överhuvudtaget, och Antonio för det inte på tal.

Anonio heter Alvarez i efternamn. När man träffar honom första gången tänker man vagt att han är det svenskaste man kan föreställa sig, så han måste ha en svensk förälder, troligen en lågmäld kvinnlig norrländsk skogshuggare. Men han är född helspansk och kom hit som barn.

Det visade sig att nu var min älsklingshyrkamera trasig efter en Gotlandsresa, förkyld eller vad det var, så det som återstod var skruttkameran (med kassettband!) som vi redan provfilmat med. OK, det fick bli skruttkamera, den duger för en filmskiss, bara man undviker soldränkta scener.  Så vi tänkte filma vid Rådhuset  – Antonio är advokaten Fred, en omskriven roll från första filmmanuset, och ska till tingsrätten där om en stund – och vid en park och på ett fik och en annan lokal och pendeltåg och på gatan och så, och vi tog en scen i Rådhusets t-baneuppgång, och jag tänkte att det här går ju galant!

Jodå.  Det var senare det långsamt ässade till sig. Nästa stopp vad Rådhusets baksida, där det är skugga hela förmiddagen. Domstolsskylten på framsidan filmade vi senare. När man saknar mikrofonbom måste man antingen manövrera kamera och mick själv, vilket ju går jättebra eftersom man har flera fingrar tralala, eller ge den till skådespelaren med stränga order att hålla den i lagom höjd framför magen. Ett tag satte Antonio fast mikrofonen vid en skjortknapp med en gummisnodd, men då lät den mot skjortan. Dessutom trånar skådespelaren hela tiden efter sitt manus (som man snor eftersom han låter bättre utan) som det kungliga sovande lejonet i den tecknade Robin Hood-filmen, han som gnyr efter sin tumme. Det fanns en brusten saknad i Antonios blick. Men vi körde på medan folk gick ut och in intill oss, solen sken, barn skrek och en kärlekskrank ringduva hoade i ett träd. Polishusparken är livligt besökt för att den är så mysig.

Jag tror det var på Centralen skruttkameran började tröttna. Plötsligt åkte kassetten upp. TAPE END sa kameran. Jag vet, sa jag, nu tänker jag återspola. CLOCK sa kameran av någon anledning, och ville inte återspola. Jag tjafsade med den en lång stund, innan den gav med sig.

På kvällen, när vi tittade på resultatet på min TV-skärm, visade det sig att kameran stundom varit påslagen utan att jag märkte det. Man hör regissör och skådespelare prata utan att de vet att de hörs! Jag rodnade där jag satt, men där fanns ingenting att skriva minsta upprörda sociala medier-kränkthetsgrej om. Vi lät som en artonhundratalskurs i hur man visar Höflighet mot andra Menniskor. Det här är helt mitt fel, jag ber SÅ mycket om ursäkt, sa jag, och Antonio sa att Alls icke, nej då, han hade bara roligt. Och så var det på varenda ofrivillig läcka.

Dag 2 körde vi vidare och upptäckte att man inte ska försöka få ett bord på en lunchkrog på Stockholms Kungsholmen, där det finns polishus, tingsrätt, hotell, butiker, sjukhus och vad icke. Så vi hittade ett gammaldags kondis på Hantverkargatan, där det fanns fyra bord med ett par saktmodiga äldre stammisar vid och man kunde få gammaldags mackor med ägg och ansjovis eller köttbullar med rödbetssallad.

Så hände två saker. Kameran trilskades igen, och regissören hanns ikapp av tre-fyra veckors sömnlöshet. Ingen har väl sovit bra under värmeböljan, men jag har vaknat – bokstavligen – varje timme eller varje timme och en halv  i veckor. Plötsligt hade jag 1. Ingen pålitlig kamera, 2. NOLL idéer. För första gången i mitt liv. Det kändes märkligt tomt.

Så den dagen tog slut i vetskapen om att vi måste gå över till mobilen, och hur få in hela filmen på en dag? Jag rasade i säng och svävade i och ur konstiga drömmar redan på sena eftermiddagen. Men kvart i nio på kvällen kom äntligen Idén.

Filmen heter Dilemma och handlar om en nyförälskad, vanligen strikt och lågmäld advokat som finner att han måste rädda sin poliskvinna, som just drabbats av ett trauma efter att ha sett ett mordoffer. Allt han har är telefonen och i den hennes ovilliga chef som anser att det här fixar hon själv, och hennes jobbiga kompis som inte vill göra något.  Medan advokaten vet att hon har piller och alkohol. Inte kan han åka till henne själv, eftersom hon tror att hon inte behöver det (och vill dricka sig till sömns), och polischefen misstänker att han är en knäpp stalker, eftersom han bara känt henne i två dagar.

Jag kom på att jag skulle skära hejvilt i manus och ge Antonios Fred en dubbel personlighet: En när han pratar i telefon, och en där han pratar rätt in i kameran om hur han verkligen känner.

Så vi gav oss ut på det äventyret, Antonio och jag. Jag har aldrig filmat med en mobil, och vi måste ta om scener som redan tagits med skruttkameran. Och det var nu allt började knasa till sig.  Jag lade t ex den frustrerade advokaten Antonio i gräset i en park, och fann att tre britter kapade grenar ur träd och delade dem med MOTORSÅG. Antonio låg där med handen på pannan, och väste så fort det blev tyst ett ögonblick: Kör! Kör! Mobiljäkeln blev förvirrad av bildbeskärningen och vred hela formatet. Jag satte honom i en trappa, och ställde honom i tunnelbanan där han mitt i röran med ryggen mot en svart pelare uttalade (högt in i kameran) följderna (förlora jobbet var en risk) om han trots allt åkte till sin tjej, och lät honom dessemellan ringa och gulla med henne på ett fejkat kondis, utan att visa sin oro.

Antonios milda man blev stundom en helt annan här. Han blev ett mellanting mellan töntig, omtänksam, arg och direkt creepy. Oväntat och spännande.

Nu sitter jag med alla dessa tagningar men ingen dator att ens se dem och redigera dem på. En del från skruttkameran skulle kunna användas, om man accepterar att formatet är annorlunda. Camrentkillarna har egna projekt, och tiden går.

Dags för en ny idé!

Uppdaterat: Jag måste bara säga att maken till stamina som Antonios har jag sällan sett. Jag är enormt tacksam mot honom, för tålamod och gott kompisskap och för att han lånade mig sin mobil och sedan gav mig ett USB-minne med alla scenerna på. Enda arvodet han fick var en varm korv och några glassar, och han bjöd mig på vin på Wasahof.

 

 

Rapport följer!

Det blev en fullständigt vansinnig filmdag igår. Vi hade tre dagar på oss (min skådespelare Antonios lediga fönster). Vi hade efter diverse kameratrassel EN dag på oss  och körde tio timmar i sträck. Regissören/förf kom upp med en idé kvällen innan som  ändrade Antonios roll i en lätt demonisk riktning , och vi gick raskt över till hans mobil. Det regnade, tunnelbanor gick åt fel håll, vi måste köpa konstiga sladdar, arborister började kapa träd intill oss just när vi skulle filma och what not, men vi gav oss inte.

På kvällen landade vi i min lägenhet, varpå vi raskt vandrade iväg till Wasahof där en animerad filmdiskussion tog vid och Bryn blev berusad på ett (1) glas vin. Och om en timme kommer Antonio med mobiltagningarna på ett USB-minne.

Wow!

Som sagt – rapport följer.

Kortfattat

Ena löpsedeln säger att man ska träna för att bromsa åldrandet, den andra att man ska äta choklad i stället. Himla svårt val, det där.

Idag har jag traskat runt Rådhuset/tingsrätten som en envis myra för att än en gång försöka hitta platser där det inte  låter hela tiden. Snokat, tittat, satt mig ner, undrat i mitt stilla sinne om man får flytta en bänk. Stuckit in näsan på ett par olika näringsställen. Jag vill ha en tingsrätt som ser arketypisk ut på utsidan, dvs som man väntar sig att en sådan ska se ut, så att man kan se att den handlar om en domstol, som i amerikanska filmer. Den här ser inte ens arketypisk ut på insidan!

Så är det – dels undviker man klichéer, dels behöver man klichéer som en sorts välbekanta vägmärken.

 

 

 

 

Lika illa idag, men… niqab på brittisk buss och polisskjutning i Stockholm. Och vardag.

Saker händer ju.

I Danmark förbjuds heltäckande klädsel (burka, niqab), och jag håller faktiskt med – MEN, man kan inte bötfälla kvinnorna. Det här bli kanske en oortodox sväng, men det är lite väl magstarkt att bötfälla dem som, hur man än ser på saken, i grunden faktiskt är offer för en paranoid, kontrollerande manlig idé. Även de kvinnor som helhjärtat stöder denna idé. (Det har alltid funnits kvinnor som stöder förnedrande idéer om hur de ska bete sig och se ut, från snörda fötter i Kina till bröstimplantat i nutid). Så – låt moskéerna betala. Till exempel. Bruket anses ju av en del muslimer vara religiöst, trots att, såvitt jag vet, koranen inte kräver heltäckande klädsel, eller ens en huvudscarf.

En brittisk bussförare har fått fan för att han bett en niqabklädd kvinna visa sitt ansikte innan hon steg på bussen. Jag vet inte om han gjorde det på ett ohövligt och elakt sätt, kanske, kanske inte, men hur som helst, hon kände sig kränkt och bussbolaget pudlar. Men jag tycker han hade rätt. Man kommer knappast in på en bank maskerad, och övervakningskameror är till för att kunna identifiera människor (brottslingar så väl som offer) i kritiska lägen. Burkor och niqaber är inte kläder, de är just maskering.

Det är som sagt varmt i Stockholm, och jag tycker synd om alla hijab-tjejer och -kvinnor. Mest synd tyckte jag om den kvinna jag såg idag, som var invirad från topp till tå i svart värmealstrande muslimsk dräkt – inklusive svarta vantar. Huvudbonaden, också i svart, såg ut som en sådan där mask terrorpoliser har och vars nederdel snabbt kan dras upp för att dölja mun och näsa. Hennes var nerkavlad, och allt man kunde se av henne var mun, näsa och ögon. Hon var tillsammans med man och barn. Den klädseln är illa nog här, men tänk er den i 45 eller 50 graders värme. Det är vansinnigt.

Beträffande tragedin med den skjutna pojken med leksaksgevär är hela händelsen obegriplig. Han var ca 155 lång, polisen hade en lampa att lysa på honom med om det nu var mörkt (inte enligt pappan), och ingen kollade och fann att den hotade kvinnan inte ringt in och inte ens bodde på platsen, och att den ev förövaren sitter häktad.

(Ännu ett fall har nu kommit i dagen där en annan autistisk pojke med leksaksvapen togs av polis som bröt hans ena arm – på tre ställen – och lämnade av honom till fadern med orden: ”Du kan vara glad att vi inte sköt honom”. Han fick inte ens anmäla händelsen. Barn som leker utomhus med leksaksvapen lever alltså i livsfara och kan bli skjutna av polis? Är vi i USA?)

Polisen fortsatte att klanta sig när medierna började ställa frågor om Eric i Stockholm. Den person som envisades med att kalla leksaken en replika, även när en radioreporter kallade den just en leksakspistol, gjorde med det snabbt slut på allt förtroende. Dessutom fick man veta att de av de skjutande poliserna som var schemalagda till dagen efter var i tjänst, som om detta att ha dödat en människa (skurk eller ej) är något fullständigt obetydligt och helt naturligt. Samtidigt ska man tycka synd om dem – det går inte ihop. Det tog också tid innan man begärde in vittnesmål. Man angav vidare fel antal skott, och en reporter hittade en av hylsorna.

Det enda man kan göra som medieperson hos polisen i en situation som denna är att lägga sig platt och ge en helt transparant redogörelse. Berätta om ALLA misstag som begicks, rakt av. Annars finns det ingen grund att bygga upp en ny tillit på.

Mitt liv just nu är lite mer än vanligt som taget ur Hitchcocks femtiotalsfilm Fönster mot gården. Det är snorhett, och man ser ut över gårdarna där folk har fest på balkonger medan solen går ner, eller pratar stillsamt, några jobbare sliter med en trädgård på dagarna, barn ropar och leker, en basröst-vovve skäller varje kväll.

Till skillnad från karaktärerna i filmen har dock inte mina grannar fotolampsupplysta lägenheter dygnet runt, så man ser faktiskt inte vad de har för sig. (Det är först nu jag kommer att tänka på att alla filmlägenheterna var ordentligt artificiellt upplysta!)

Någon hittade ett inlägg som heter Knappologi. Sätt i sökrutan och kolla gärna!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej på er.

Återkommer när jag orkar skriva. För nu kan jag inte ha fönstren öppna heller, för då kommer det in getingar. Jag tror de bor under takplåten.

Inatt kom två in i sovrummet. Inte ville de ut i nattmörkret igen, så jag retirerade till soffan i vardagsrummet och liksom sov. Lite. När jag kom tillbaka, hade de två blivit helt snurriga av att tydligen ha försökt komma till utedimensionen via en portal i den tända lampan, så de bara låg och surrade hjälplöst, stackarna.

Nu vädrar jag en minut i taget. Och håller fönstret under uppsikt. Det blir HETT. Och jag som har saker att göra! Jo, jag gör dem, men egendomligt bedövad. Fast effektiv.

Här vill man skriva om ett antal allvarliga och viktiga ting, men mina tankar om dem tar inte skrivbar form, och resten kretsar kring idéer om kalla bad. I badkaret.