Sommaren mitt i stan.

Vaknar med en riktigt taskig rygg. Oroar mig inte – det går över – men det är en konstig värk, eller rygg, eller skor. För jag vet vad den beror på: Jag tog kvällspromenaden runt sjön igår med de bekväma skorna. Hejade på Lonely George som satt och njöt av solens sista strålar i sin ventil helt osynlig för alla som samlats längre ner för att titta på beiga kaniner, gladdes åt alla prunkande blommor i slottets koloniträdgårdar, kikade ut över båtar och fjärd och annat, och tog helvetestrappans 71 steg på Kungsholmssidan.

Och fick ryggvärk. Hade jag hasat mig fram på de obekväma sandalerna, varav en fortfarande är prydd med norsk knallrosa silvertejp, hade ryggen varit nästan OK. Förstår ni varför jag aldrig försöker förklara saker för läkare?

Lufsade i alla fall upp och började med kaffe och nyheter på P1. Datorn ville inte gå igång. Häromdagen gjorde den ju det en kväll, efter att jag haft ett långt kul samtal med Angelica nere i butiken. Denna tjugosexåriga ängel av tålamod utsattes för all min lust att berätta saker. Då och då kom kunder, och sedan var jag på g igen: ”Slaget vid Hastings 1066 … Bayauxtapeten… ” osv.  Hon slog upp tapeten på sin telefon. Istället för att dänga mig i huvudet med en tuggummipåse och be mig hålla klaffen.

Mina barn och jag lekte och hade skoj, men de levde också i detta energiska infoflöde, och eftersom vi var av samma skrot och korn, älskade de det. När de blev vuxna försökte jag diskret peta in ovanliga ord i den vanliga konversationen, och jag minns den gången Peter försökte låta bli att fråga. Det blev en lång paus, och så gav han upp inför sin nyfikenhet: ”Vad betyder X”? En gång fick jag ett mail där han ville veta varför jag använde ”Före” i stället för ”Innan” i en presumtiv boktitel.

Nu bildade jag A. Egentligen är det ju mina barnbarn (och antagligen svärdöttrar) jag ska ösa alla dessa historier och kunskaper över, och ungarna, som ju till min glädje läser böcker, skulle trivas med det. När jag äntligen slitit mig loss från A (mycket nöjd och belåten, jag alltså) gick datorn hemma oväntat igång, och det blev en sådan där natt när man skriver och skriver och plötsligt vaknar till och upptäcker att det är mörkt och tyst ute, och att den enda lampa man har tänd är den vid skrivbordet. Nu kom jag i säng vid tredraget.

Som sagt, lufsade upp och satte på kaffe, duschade och gjorde  frukost. Eftersom jag inte tål bröd så bra, blir det lagad mat, så jag stod och skar potatis och morot och lök i bitar och kokade i kort spad, tog fram älsklingsskålen och lade smör, stenbitsrom och klippt dill i den, och tillsammans med grönsakerna blev det faktiskt en riktig god röda. Satte mig och lyssnade vidare på radio, åt, tryckte då och då på datorn (nix pix action där) och läste James Herriott igen (veterinären i Yorkshire). Måste hitta de böcker i hans 70-tals-serie som jag inte har, på något antikvariat.

Gick och köpte glass och banan på Ica på Rörstrandsgatan. Den gatan är en sommar bara den, med alla sina uteserveringar, lustiga butiker och enorma installationer med hopflätade rosa pelargoner. (Hur håller stan liv i dem? De finns överallt på de tillfälliga gågatorna.) Nu halv tio på förmiddagen spolade restaurangpersonalen gatan och leveransbilar stannade till och det doftade bröd från brödbutikerna. Igår mötte jag den gängliga franska konstnären som målar kamouflagerockar, på Odengatan. Han ledde en cykel med sin lilla dotter på. ”Idag jag inte arbetar”, sa han. Dottern är anledningen till att han är i Sverige.

Och så traskade jag iväg på de obekväma skorna till biblioteket. Och fick stormvärk i vänsterarmen. Men, som sagt, allt går över – och det gjorde det också. Fibron, antagligen. Och utanför tjöt blåljusbilar förbi på gatan, och under hela juli har det smattrat ovanligt många helikoptrar under den stockholmska himlen. Inte bara den som brukar lågsniffa över våra tak i natten och låta som steampunk.

 

 

Annonser

Graven, barnens första sparkar, solen, regnet och Katarina Frostensons bok K.

Det är varmt i Stockholm, men just nu har det precis störtregnat, och åskan dundrar över Observatorieparken, åsen och staden.

Den 14 juli, Uffes dödsdag, visste jag inte om jag skulle åka till graven eller inte. Jag började med en lång fin promenad förbi slottet och runt sjön, och det var vackrare än vanligt. Senare var jag inne hos Angelica på 7-Eleven och kunde bara inte bestämma mig. Åka eller inte åka? Jag hade tänkt att om datorn startar stannar jag hemma, jag behöver verkligen göra saker här och nu, och den startade inte – men jag var fortfarande obeslutsam.

Jag åkte. Det var sol och varmt. Bussföraren var somalier, och han fick stanna mitt i gatan vid en hållplats, eftersom en annan buss tydligen fått motorstopp just där.

Gick in på begravningsplatsen. Stillhet, sol, tystnad. Ytterst få besökare. På Mimmis, KG:s och Uffes grav hade någon annan planterat ännu en blomma. Två av mina verkade ha torkat, men den som stod närmast sin nya granne tycktes ha fått lite vatten.

Jag stod där med den märkliga känslan att hälsa på den jag älskade, den känslan som jag inte riktigt förstått hos andra gravbesökare tidigare. För den är ju egentligen lite märklig. Men den är ändå på riktigt. Jag stod där och tittade ner i gräset, där Uffe finns i sin kista (hur djupt?), och mindes den gången jag kände mina barns allra första, späda rörelser långt, långt inne i magen. KG och jag låg just då i våra sängar i den första lilla ettan på Furusundsgatan 8, högt upp, en lägenhet så trång att vi fick fälla ihop den ena sängen på dagarna.

Det var inga sparkar i magen, det var tunna, små rörelser, de rörde armar och ben. Jag var alldeles i början av  fjärde månaden och barnen hade så att säga just kommit in i vår storleksdimension från den mikrovärld där vi alla startar våra liv. Sextonde veckan eller lite mer, jag vet inte riktigt hur man räknar.

Vi blev alldeles till oss, upprymda och glada. Barnmorskan på MVC däremot trodde mig inte, hon skrev beslutsamt i sina papper att de första sparkarna inträffade när de skulle enligt alla tabeller, efter 4, 5 månader. Att det kunde vara tvillingar slog henne inte. Inte oss heller.

Jag gick och hämtade vattenkanna och vatten. Allt finns närmast vägen, spadar och kannor och rakor och vatten i en liten bassäng. Vattnade alla blommorna. Gjorde en andra runda. För första gången har det känns trösterikt för mig att ta hand om och pryda en grav. jag tror det beror på att det just är mitt barn som ligger där, en av mina två i hjärtat absolut närmaste. När han var barn kändes det som världens centrum att dona för honom och hans bror, laga frukost, köpa kläder, leka, sitta på sjukhuset när de opererats och trösta dem, dela deras tystnad och huvudvärk och småprat i timmar. Antingen man gjorde saker eller bara satt hos dem, var det alltid meningsfullt. Och nu vattnar jag blommor på hans grav.

På väg tillbaka till stan. Snälla människa 1: Bussen gick just när jag kom upp framför Karolinska sjukhuset, trött och varm. Jag slog ut med armarna, och föraren stannade fast han redan var fullt igång. Jag tackade, gömde mig i ett säte och grät. Snäll människa 2: Kom till Angelica som bjöd mig på iskaffe, och tårarna bröt fram igen. Försökte säga att det smakade gott, fick nästan inte fram orden. Gör något snällt för en lessen människa, och hon börjar gråta.

///  Har läst Katarina Frostensons ”K”. Boken om tiden efter att hennes man Jean-Claude Arnault anklagats för sexuellt ofredande och även våldtäkt av 18 kvinnor i Dagens Nyheter, och hon själv  för jäv och för att ha skvallrat i förväg om blivande Nobelpristagare för sin man, och paret flydde till Paris.

Det är en märklig bok. Många tycker den en god bok om en människa vars liv är litteratur – och samtidigt  en kris förvandlad till litteratur. KF är verkligen dränkt i litteratur, hon kan inte runda ett hörn i Paris utan att bli påmind om någon passus hos någon författare, eller tänka på vad som händer i hennes eget liv utan att vilja citera en poet. Och det är ingen tråkig bok, det är en odyssé till fots genom hennes många litterära och ett fåtal andra minnen. Till och med enskilda bokstäver gör henne hänryckt eller inspirerad.

Det handlar om en stor och evig passion, skrev någon. Men jag kan inte låta bli att undra: Passion för vad? KF promenerar och promenerar på egen hand, besöker museer och tittar på Seine och tänker på litteratur – och man får intrycket av en enorm ensamhet. Ja, de ligger tätt ihop på natten, ja, de äter middag med trogna vänner – ”de som räddar våra liv”. Men Jean-Claude, som hon ändå stundom riktar sig till, är inte riktigt där. Inte vännerna heller.

Och de gånger hon inte citerar stora författare, blir det gärna bara vanlig svepande sociala medier-ilska på en närmast tonårig nivå, med tillmälen. Alla är dumma, elaka och orättvisa mot henne och hennes man. De är bara avundsjuka, eller fega medlöpare, och ett kulturhatande DN är enbart ute efter att krossa Akademien och ”få se dess hemligheter”.  Alla de arton kvinnorna ljuger av någon anledning för att främja tidningens syften. Det där med att JC ska ha försökt tafsa på kronprinsessan Victorias bakdel är bara en förvanskning – KF stod precis bakom honom, det var trångt och det enda han gjorde var att röra vid Victorias arm, möjligen kom han åt hennes midja, för att markera att han ville komma fram. Prinsessan ryckte till, skriver KF, vände sig om och skrattade.

Ett par gånger kryper det fram att hennes man kanske ibland ”ryckts hän och irrat vilse” och inte varit ”helt sedesam”, men våld? Omöjligt. På vilket sätt han gett sig hän och varit mindre sedesam får man inte veta. På ett annat ställe skriver hon att varför skulle man vilja ändra på den man älskar? (Nota bene – det är jag som här kopplar ihop de här yttrandena. Ser ni hur lätt det är att bli insinuant? )

Personligen tror jag inte att DN vill krossa Akademin, eller att de arton kvinnornas vittnesbörd är falska. Jag tror att JC är skyldig. Deras kulturklubb Forum var säkert på många sätt något att uppleva, men det är till stor del en annan sak. Att atmosfären var föraktfull mot kvinnor, som aldrig kunde anses som lika stora kulturpersonligheter som män, har  andra beskrivit.

 

Nuet och verkligheten. Ulf. Sapiens, språk, kvälls-stillhet och fransk lokal konstnär.

Häromdagen såg jag någon på biblioteket som liknade Uffe. Han var lite längre och mer axelbred och klädd i grå kostym, men det var något med ansiktet och det koncentrerade uttrycket, när han gick flera gånger mellan sin dator och printern, som påminde så starkt om Ulf. Så jag satt och såg diskret på honom och slappnade av och blev lite glad, för allt känns så normalt för några minuter när det här händer lite då och då. Det var ju så det skulle vara.

Först efter ett tag gick det upp för mig att den här mannen var rätt mörkhyad med kort, svart ulligt hår. Men det spelade ingen roll – och mot slutet av sitt liv, efter alla jobbiga cancerbehandlingar, hade Uffe kort, grått, ulligt hår. Som kändes (när jag var hos honom den där dagen på bårhuset för snart två år sedan) precis som mitt gör nu sedan ett bra tag tillbaka.

Jag har sett att flera kommit tillbaka och läst om begravningen och inläggen om Ulf. Jag vågar själv inte titta på dem. Men nu när jag tänker tillbaka (och det fortgår ju än, som sammanbrottet på gravplatsen i midsomras) och på hur jag inte bara hoppade rakt ut genom fönstret när jag fick dödsbudet, som jag tidigare trott att jag skulle göra om det hände barnen något eftersom det var så otänkbart, utan lämnade detta otroliga i naturens händer – så ser jag vad naturen gjorde.

Naturen lät mig gå tillbaka i tiden och uppleva den absoluta plågan med att se och känna ur-Ulf, Ulf som barn, som jag inte kunde nå eller rädda. Hans röst, hans förundran. Och det pågick och pågick, och så småningom mindes jag honom som tonåring, hans ambition och jobb med att växa in i sitt liv och sig själv och sina tankar, och hur han bad mig ta bilder av honom, för han som var lite av en nörd som barn ville göra sig av med det, och det gjorde han. Han var ostoppbar. Och tuff som samtidigt så sårbar och öppen, och vad han gjorde med det. Och hans flickor och hans stora kärlek och strömmen av flickor efter det, en efter en, och hans arbete med MP och mödrarna och hans barn, som han ville vara en så fin pappa för.

Och sedan hur jag mer och mer mindes honom i vuxen ålder, och nu går han bredvid mig i den åldern och muttrar över saker, och jag längtar inte bara efter honom utan saknar och är nyfiken på vad han skulle ha sagt om det ena och det andra – liv, politik, böcker, absurda ting, roliga episoder, träffsäkra iakttagelser, käpphästar och svagheter. För det går inte att räkna ut vad han skulle ha sagt.

Han kan fortfarande inte vara död. Det går inte. Så då är han inte det. Men ens organism orkar inte vara stridsberedd oavbrutet, i evighet. Jag har fått veta något om livet som så alltför många har erfarit men som jag inte ville veta,döden, och jag har fått unik och överraskande insyn i hur människor kan reagera. Det var jag inte beredd på.

// Något annat, igen. Sapiens. Det har visat sig att vår art är kanske dubbelt så gammal som vi trodde, och fanns i Europa under lång tid tillsammans med neandertalare. Och då tänker man: Dels – märkligt att vi utanför Afrika inte har fler neandertalgener? Och – den här dateringen fungerar bättre när man tänker över det mänskliga språkets ursprung. De max 150 000 åren – många gissade att det rör sig om en betydligt kortare tid än så – som ansågs ha förflutit sedan människans språk fanns där med alla de karakteristika det har idag, har känts för kort. Hur många generationer har passerat under, låt oss säga, 70 000 år? Man har ofta ansett sig få uppfinna en big bang (plötsligt var språkförmågan där, åtminstone grammatiken) för att få det att gå ihop.

Till slut: Något mer vilsamt än parken vid Karlbergs slott när solens sista strålar skiner på de fina husen på Kungsholms strand på andra sidan vattnet, finns inte. Jag tog en liten kvällspromenad där igår. Några par satt och pratade lugnt på några av bänkarna, två karlar och en stor hund vid en annan, och ett par hade boat in sig på bryggan i kvällsbrisen med vilstolar, pizza och en liten dator, som visade film eller serie, på en pall.

Sedan tittade jag in hos den långa, gängliga franska konstnären som satt och målade små färgrika mönster, ögon och annat, precist och exakt på en militärrock. Han har en liten f d skivbutik, och när man kommer blir man föremål för en lång, lång svada på bruten engelska. (De ommålade rockarna och jackorna kostar runt 6 000, de är rätt fina. Jag sa att han förvandlar krig – kamouflagemönstret – till en trollskog, men jag vet inte om han höll med.)

Igår..

… lyckades jag tyvärr inte ringa Uffes son Louie och gratulera honom på födelsedagen. På landlinjen hemma hos dem svarade ingen, och på hans mamma Annelis mobil hamnade jag (efter många signaler) på hennes röstbrevlåda. Jag bad henne bara rätt snällt och nästan lite uppgivet full i skratt att hälsa honom från mig och säga grattis. För den är både djupt tragiskt (vi blir ju bestulna på varandra) och på ett sorgset sätt komisk, denna strävan att förvägra oss kontakt, trots att de två äldre barnen själva bett att få träffa mig om det när de var yngre, och jag aldrig fått någon som helst förklaring – varken från Uffe eller de två mödrarna, som han tyvärr såg till aldrig fick lära känna mig.

Jag var strikt förbjuden att ta någon som helst kontakt med Anneli eller Caroline. När jag en gång faktiskt ringde Alma eftersom vi skulle få ses på hennes dagis dagen efter och hon hade sagt till alla sina kompisar att hennes farmor skulle komma, fick jag en otrolig utskällning per mail (det är en adekvat beskrivning, inte en överdrift) från min son och absolut förbud att någonsin ringa igen, och att komma dagen därpå. Jag skrev att jag hade lovat Alma och inte tänkte utebli. Vi växlade ett antal mail, och i det sista skrev jag: ”Det är ingen som krigar mot dig, Ulf. Jag kommer och det kommer att gå bra.” Och det gjorde det – utom att jag var helt utmattad.

Jag antar att de anser att de på något sätt hedrar Uffe genom att göra så här. Så jag antar att de inte vet att han mailade mig att barnen och jag förstås ska ses (”barn vill ju det”, skrev han) och att han lät Louie maila mig en gång som tack för julklappar. Han lade till att jag var den första Louie fick maila till. Caroline sa också en gång – i Uffes närvaro, när jag besökte Almas dagis den enda gång jag fick göra det – att hon inte hade det minsta emot att Alma och jag sågs.

Sedan har också barnen laglig rätt att träffa mig. Jag har inte rätt till dem, men de har rätt till mig. Jag måste göra något åt det här, nu har snart hela Almas barndom gått, och vi  kände  inte ens igen varandra när vi av en tillfällighet stötte ihop på Riksdagsbiblioteket. Varje jul – fram till den efter Ulfs död – såg  Caroline till att Alma fick skicka julkort och teckningar till mig. Jag har samlat dem i en mapp. På en teckning ritade hon att hon red på mina axlar.

Jag älskar Uffe som han var. Jag vet fortfarande inte hur jag kan finnas kvar på planeten utan honom, oavsett vad han stundom sagt och gjort. Jag älskade honom som han var. Jag skulle fortfarande gärna byta med honom, så att han fick leva istället. Han skulle inte ha dött. Och jag vet hur det är att vara barn och sakna sin pappa.

Om barnen har fått mina påskkort vet jag inte. Jag har fotograferat julkort och påskkort. I alla fall i efterhand ska barnen få veta att de hade en farmor som älskade dem. Det blir en grannlaga information, eftersom jag inte är ute efter att smutskasta mödrarna på samma sätt som jag själv råkat illa ut. Jag har inget intresse av att hetsa person mot person, upprätthålla agg och göra barn ledsna för vad deras mammor sagt och gjort. Jag vill att alla ska enas och vara glada åt varandra och tycka om både mamma och farmor, och pappa. Och jag vill gärna få mödrarnas skäl till att handla så här. Till exempel låta det yngsta barnet tro att jag var död, tills han mötte mig på den begravning av hans pappa som hans mor energiskt försökte utestänga mig från.

/ Något helt annat. En läsare har hittat det här blogginlägget. Där finns ett långt svar till en artikel (med titeln ”Ömheten i ett slag”, eller liknande) som Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar en gång i tiden. Det finns en intressant diskussion i inlägget och än mer en lång, välformulerad sådan i kommentarerna kring våldsamma män och kvinnor som söker dem.  Läs gärna!

 

 

 

 

Idag…

… är det ett inte längre så litet barnbarns födelsedag, nummer två, Louie. Grattis min lilla gubbe! På vissa sätt så lik sin pappa – men det är de alla tre. En del av hans anletsdrag, precis som Uffes, liknar min morfars. ”Ibland zoomar Louie ut precis som jag”, sa Uffe en gång. Louies mamma säger att han är en drömmare. Jag ska försöka ringa om någon timme.

Igår kväll vid åttatiden vaknade plötsligt min dator. Jaha, inget sova inatt, tänkte jag, för det är saker kvar i den som jag måste föra över till USB-minnena – blan annat bilder från BB dagen efter att Louie föddes –  och dessutom ordna allt som redan är överfört men inte helt överskådligt. Det blev en hel del gjort, och två middagar miss i nassen. Bortåt fyra-fem kom jag i säng. Tur att man har tjocka ljusutestängande gardiner! (Egentligen vinröda rejäla dukar från Indiska, perfekta för ändamålet.

Min amerikanska kompis Jenny och jag har aldrig träffats, men nu mailade hon  och är tydligen i stan. Hoppas vi hinner ses! Get in touch again, please, Jenny! Vore riktigt kul att ses IRL.

 

Check, check… /Uppdatering om kärnbränsle.

Kyla, check. Grå moln på himlen, check. Intressanta mail, check.

Skönt att ha en varm tröja med en sorts polokrage, och mössa. ”Du ser ut som om du ska ut och åka skidor”, sa Mannen som inte heter Anders häromdagen. Luvjacka, mössa, glasögon! (Mannen som inte heter Anders är ett av våra trevliga original. I sommar har han kommit varje dag i nya outfitar – halmhatt med olika band, roliga jackor, en mörkblå kaftan – och så går han helt stillsamt runt i området på kvällarna, en av alla som söker sig till Rörstrandsgatan med omnejd.)

Till och med kajorna tycker det är kallt. De spatserar omkring på Odenplan med uppburrade fjädrar och ser ut som små tjockisar. Och missnöjda.

Jag gillar ju att vara grundlig och ta reda på saker, vilket inte är det lättaste i juli i Sverige, men idag fick jag svar om hur man skött området i Ranstad efter att uranbrytningen upphörde för sett bra antal decennier sedan. Urban Lindqvist i Västra Götaland beskrev i detalj hur det skyddande täcket är uppbyggt i olika lager, och varför, och att restmassorna är tämligen homogena utan särskilda ”urankärnor”, och mycket annat. Radioaktiviteten är inte särskilt hög, men man vill inte att uran och annat ska läcka ut till vatten i omgivningen. Vilket jag nog dystert ser som ett omöjligt företag i längden, hur noggrann man än har varit. Miljön är en enhet, saker vill i princip blandas och läcker förr eller senare, det har vi sett otaliga exempel på.

Väntar också på svar från Sveriges geologiska undersökning. Berget vid Forsmark där radiakavfall ska långtidslagras är urberg, granit och gnejs, ungefär det starkaste som finns, men hur ser SGU på det? Sprickor, vatten, oundviklig havsnivåhöjning? Vi talar förvar i hundra tusen år här. För bara elva tusen år sedan var hela området fortfarande nedtryckt av inlandsisen, och när isen lättade, låg det länge under vatten.

Folk är jäkligt trötta på alla dumma beslut och allt som inte funkar i Sverige. Det finns en uppgivenhet. Men jag tror det också finns en beredskap under ytan, en energi som bara väntar på att få bryta fram, en lust att agera, bara politikerna får råg nog i ryggen att säga som det faktiskt är och vad vi faktiskt måste göra mot klimatkris (nu kallas den i alla fall officiellt klimatkris och inte ”klimatförändringar”) och miljöförstöring. Jag tror att en del av den psykiska ohälsan beror på att inte få göra sådant som verkligen betyder något, för det finns en stark glädje och vilja till sammanhållning i det.

Avdelning smått och gott: Hittade Kittyböcker i den tunna på biblioteket där folk avbördar sig böcker de vill bli av med, men inte nänns kasta. Om de inte är helt bearbetade, kan de ge Alma en rolig upplevelse av vad flickor förväntades gilla i bokväg förr i tiden, tänkte jag. (Nu läser hon förstås vuxenböcker mest, skulle jag tro.) Jag hittade Graham Greenes ”Vår man i Havanna” också. Den blev förresten en film med den brittiska skådespelaren Alec Guinness, vill jag minnas. (På sin ålders höst spelade han Obi van Kanobi i Star Wars.)

Guinness, precis som Meryl Streep, kunde spela allt. Shakespeare, drama, komedi. Har ni inte sett den gamla komedin Ladykillers, med bland annat honom och en ung Peter Sellers – se den!

Senare. Kollade kylen för en sen lunch hemma och hittade zuchini, purjolök och ost att röra ihop – och i skåpet spagetti till. Blev riktigt gott.

Tappade en peng på golvet och märkte när jag böjde mig för att plocka upp den, att elementen var på! När det fortfarande är +25 grader i rummen! Slog snabbt av alla utom ett att torka tisha på. Gick ut igen, och nu har folk hittat sina halsdukar och ylletröjor. Juli i Sverige. De som envisas med shorts och topp såg inte helt glada ut. När ska man kunna bada, tro?

Uppdatering: Uran bryts inte längre i Ranstad, men bränslet till reaktorerna i Sverige tillverkas här – närmare bestämt vid Westinghousenuclears anläggning i Västerås. De levererar också till Ukraina.

Vad är då Westinghousenuclear? Jo (häng med nu!), svenska ASEA+Atomenergi blev kommersiella bolaget Asea Atom, som sedan blev ABB Atom, som såldes och integrerades i den amerikanska koncernen Westinghouse och blev Westinghouse Atom. Nu heter det Westinghouse Electric Sweden, dotterbolag till Westinghouse Electric Company – som sedan 2006 ägs av japanska bolaget Toshiba.

Den här lilla summeringen från hemsidan visar hur den kommersiella sidan hela tiden förändras och rör på sig. Vad jag nu undrar är varifrån råvaran (uranhexafluorid, anrikat uran) kommer, från vilka urangruvor i världen. Det här är inga ämnen att leka med.

 

.

 

 

 

Moln och annat.

Molnen hopar sig över stadsbiblioteket i Stockholm. Den första september stänger Internationella biblioteket på Odengatan (dagen därpå ska 200 tidskrifter finnas i Asplundhuset 60 meter därifrån, hur de nu ska få plats).

Det är kris över hela linjen. Det finns dålig bemanning på biblioteken öht, inga pengar till de verksamheter som de är experter på, ingen förståelse (trots lagens krav) på att kultur är viktigt för människor och samhälle. Överskurken Naddebo (C), som tycker att folk ska betala för kultur som för vilken vara som helst, har besökt huset, men begrep bokstavligen ingenting av den guidning han fick. Sponsring kan ni väl ha? sa han. Andra kan väl ordna verksamheter…? Det finns ett mail från stadsbibliotekarien där han hoppas att alla prioriterar att åtminstone hålla öppet i huvudbiblioteket.

Folk flyttas runt, just nu finns på IB någon som av naturliga skäl inte känner till sin tillfälliga arbetsplats. Och om två månader ska alla böcker och hela den stora tidningsavdelningen, som fyller hela bottenplanet inklusive en flygel, ut härifrån. Det finns inga genomarbetade planer, ingen riktig strategi. Kungsholmens bibliotek läggs i princip ner. Hur IB´s uppgift att råda andra bibliotek om böcker på 110 språk ska tillgodoses vet man inte.

Jag har ägnat mig åt att forska lite kring Ranstad, platsen för (nu nedlagd) svensk uranbrytning som nu utsetts till ”miljöriskområde” och fått ”ett skyddande täcke”. Utländska företag har kastat giriga blickar mot Oviken i Jämtland och vill bryta uran där. Eller, om nu Sverige är så motvilligt (hela Jämtland protesterar) så kan de ju bryta vanadin som behövs i batterier? Finns i samma skiffer. Vad som då händer med uranet som man också får upp, vet man inte.  Eller vad som händer med Storsjön. Om ni vill veta hur dagbrott för uranbrytning ser ut, bildgoogla uranium mining!

Det enda riktigt roliga idag var att se två duvor bada i Observatorielunden. (Låga krav på underhållning här.) De verkligen hängav sig. Plaskade, doppade huvudena med ändan upp, badade på sniskan för att blöta en vinge i taget, ruskade på sig och började om.  Det är kul att se djur och barn roa sig.