Djurlivet i stan. /Ruffa?

I förrgår gick jag runt sjön och såg en sorgesam syn. Svanparet var på plats nedanför Karlbergs slott, både hannen och honan, och nu försökte de bygga ett bo. Det gamla redet på andra sidan sjön, där flera generationer svanungar ruvats och kläckts, är ju borta sedan länge – jag misstänker att det beror på att vassen huggs ner och transporteras bort. Samma brist på vass hindrar också skäggdoppingar, änder och sothöns från att häcka. Inte material nog, och inget skydd.

Ena svanen stod  i vattnet alldeles intill gångstigen och försökte förgäves lägga ihop pinnar till ett rede. Det var rörande att se hur den försökte klä med små vita fjädrar också. Men både pinnar och fjädrar saknade fäste, pinnarna sjönk eller drev iväg och svanen själv plaskade omkring i vatten med simfötterna.

Man greps av lust att kånka dit en massa material till dem. Men en anledning till att bobygget inte verkar funka är att det saknas en rejäl botten – som t ex en matta av fjolårets vass. Jag såg skäggdoppingen misslyckas av det skälet också tidigare. Så jag och en karl på en bänk tittade medlidsamt på paret. Han försökte trösta genom att säga att det löser sig nog, men det gör det ju inte.

Igår hejade jag på en karl jag känner lite utanför Internationella Biblioteket, när han plötsligt utbrast: Titta! För upp från Odengatan kom en liten skräckslagen råbock farande. Den dök in i planteringarna mellan de två nordligaste ”limporna”, avlånga hus med gaveln mot Observatorielunden, an av dem nu skola, och ungarna tvärstannade, likasom många andra.

Råbocken insåg att det här var ingen bra miljö och störtade rätt ut i trafiken på Odengatan.  -Neeeej! skrek en kvinna bakom mig. Rådjuret klarade sig mellan bilarna och rundade nästa fil (undrar vad den närmaste föraren tänkte när den dök upp framför kylaren?) och verkade ha klarat sig upp på trottoaren på andra sidan. Kanske drog den mot Norrtull och lyckades krångla sig helskinnad vidare till Hagaparken, som en närbelägen cyklist trodde och hoppades.

Och nu väntar jag på humlorna. Våra små vita rosor brukade locka mängder av små humlor, men den populationen minskade ju drastiskt häromåret. Så det är bara att hålla tummarna.

Och ja, jag har röstat. Trots att min klagan på Miljöpartiet, blev det på dem, där de har suttit i regering inklämda mellan sina ambitioner, S´s omvittnade översitteri och mediernas krav på ”regeringsduglighet”, vad nu det betyder. Själv anser jag fortfarande att de borde ha gått i opposition för att de inte lyckades hindra försäljning av det tysta kolet, så att det kunde ligga kvar i marken. Det hade stärkt deras position och därmed möjligheter att driva genom flera krav, det är jag övertygad om. Innerst inne inser vi alla att det är praktisk handling som behövs nu.

Här ett tidigare inlägg om svanarnas familjeliv vid Karlbergssjön!

/ Och jag blir alltmer glad, men nyfiken på varför det bokstavligt talat varje dag kommer besökare som vill veta mer om Bangs dotter, Ruffa Alving-Olin, och hamnar på mina tidigare inlägg om henne.

Finns det en Ruffatrend? Hur och var började den?

 

 

 

Annonser

Försommar. /Fågeluppdaterat.

Vid halv nio-tiden på kvällen, i skymningen, hör jag ett välbekant ljud: En speciell fågelsång, ett kvillrande ljud högt uppe i tonskalan. Tittar ut genom sovrumsfönstret och ser dem: Svalorna.

De pilar förbi över innergårdarna, gör halsbrytande svängar i rasande fart, tycks försöka flyga in under takskäggen på hyreshusen från sent artonhundratal. En dunsar i en hoprullad markis utan att det tycks bekomma den, en annan störtar förbi en och en halv meter från mitt ansikte – och hela tiden låter de.

Kommer på att jag måste köpa potatis till frukosten och larvar in på Ica halv elva. Får lust att prata med någon och traskar vidare till Bagpiper´s Inn, puben där förmodligen någon ur kafé- och pubgänget sitter. Det är stillsamt där inne en halvtimme före stängningsdags. Några få män vid bardisken, ett par av dem i entusiastiskt samtal. Och längst bort I, precis som jag trodde. Men hon är inte riktigt på prathumör, för hon chattar med någon hon är intresserad av, så jag tittar bara på ett par av hennes dikter på en poesisajt – en av dem får mig att tänka på fåglar som flyger över Rörstrandsgatan – och traskar hem igen.

Läser lite Denise Mina, somnar och vaknar utan huvudvärk, tack och lov för det, och sticker ut i varma solen vid halv åtta-snåret för att gå runt sjön. Ute är det full rulle, har sällan sett fullare: grönsaks- och blomståndet vid Filadelfia är uppe, folk skyndar till jobbet i för trånga kostymer eller byxor och blus, en sammanbiten beslutsam karl leder en barnvagn med ena handen och sin mountainbike med den andra, och har hjälmen på. Cykeltur efter dagislämning!

Alla träd har slagit ut vid Karlberg, lonely George sitter i sitt ventilhem igen och en ensam svan ligger lojt mitt ute på vattnet. Klockan på slottet slår dubbelslag och det doftar stekt fläsk eller troligare bacon – jag får för mig att det där är signalen till kadetterna att de ska äta frukost åtta. Och där är skylten som uppmanar oss att tänka på dem som behöver tid på sig eller inte är så uppmärksamma, illustrerad med teckningar av en äldre man med käpp, ett barn, en hund – och ett förälskat par som bara har ögon för varandra, omgivna av små röda hjärtan.

Köper vaniljmunkar, bananer, en gul paprika, en satsumas och en tidning och kommer hem svettig och vill helst leka Hollywoodfilm och bara droppa mina kläder på golvet efter joggingen (fast jag joggar ju inte) och kliva in i en dusch och blunda med ansiktet riktad mot det strilande vattnet, men dusch i lyan med knepigt badkar kräver lite förberedelser och jag är för trätt för att plocka upp kläder från golvet. Antagligen skulle jag bara snubbla på dem.

Till sist sitter jag vid skrivbordet med hett kaffe, bananer, munkar och kokt haricots verts (får man inte i sig lite proteiner av någon sort blir man bara hungrig igen) och läser tidningen. Per Bolund säger att Kristersson bara håller kärnkraften framför sig som ett fikonlöv för att dölja att M inte har någon miljöpolitik, och Kuhnke och Holmerg skriver att samma kärnkraft är för dyr och för farlig och ett för korkat alternativ. Rätt korkat, säger jag, är det också att som C och KD (senast Skyttedal) tycker vi ska hålla en miljöskadlig flygplanskultur igång därför att då får bolagen råd att hitta på någon fiffig metod att göra flygplan miljövänliga. (Och om de inte gör det, eller kan det, och hur skulle det i så fall kompensera för allt de spytt och spyr ut? Hoppsan…!)

Och så en helsida om Horace Engdahls nya bok, den som pryds av ett omslag med en målning som föreställer martyren Sankt Stefanus, bunden och beskjuten med pilar. Stackars martyr. Tycker inte den låter något vidare som den beskrivs i recensionen, mer som något skrivit av en begåvad men omogen tonåring, berusad av sina egna (rätt ogenomtänkta) ordkonster.

Och så fler avslöjanden om den tafsande SD-politikern där händelsen uppenbarligen var ett trauma för den utsatta kvinnan, som hölls fast och fick sina bröst våldskramande under behån, fick panik, men sedan kände att det var hennes ansvar att skapa en fin stämning mellan dem efteråt.

Läser lite mer Mina, tittar ut genom fönstret igen och gläds åt att jordbruksarbete pågår på granngården, där en tjej i linne gräver upp en hel gräsmatta för hand med spade. När jag tittar förbi ser jag att tyvärr väldigt många små jordlevande bin (svarta och orange) fått sina bon förstörda. De svävar över marken, säker hundra stycken små stillsamma varelser, och letar förgäves efter sina hem.

Inte bra. Men för sent att göra något åt. Här ska bli buskar av olika slag, och blomrabatter. Hoppas de arma bina hinner skapa nya kull (betvivlas dock, om de kör med drottningsystemet).

Ger mig ut i dagsvimlet – för första gången helt och hållet i sommarkläder. Röda capribyxor, vit tröja, vit solhatt och solglasögon. Och med den utlästa Mina-boken i handen.

Fågeluppdaterat: Bert föreslog försynt att de där svalorna kanske istället är tornseglare – en helt annan art, förut felaktigt kallade tornsvalor – och jag till Wiki, och han har (förstås) med all säkerhet rätt! Så här skriver de:

Tornseglare (Apus apus) är en fågel inom familjen seglare och enda representant för familjen i norra Europa. Till formen påminner seglarna om svalorna, men de är inte närmare besläktade med dessa tättingar, utan likheterna beror på konvergent evolution. Istället är seglarna närmast besläktade med kolibrier och trädseglare.

    Utanför häckningstiden uppehåller de sig i luften under flera månader ofta utan avbrott.[4] På högsommaren är de sociala fåglarna mycket påfallande i luftrummet över städerna med sina gälla skrik. Vid sina flygmanövrer kan de i störtdykningar uppnå hastigheter på över 200 km/h.

Alltså: Det är apus apus som far runt och skriker!

 

 

 

Gratulerer med dagen, Norge! 17 mai -19.

Ville bara säga det. Vad är världen utan Norge? Det är en speciell luft i Norge. Och de har fortfarande (hoppas jag) norske vafler med smör. Norska våfflor är mjuka. Varm choklad enligt farmor skulle koka upp tre gånger, och hur många norska kök med träpanelade väggar har jag inte sett? Det verkade nästan vara lag på det, åtminstone när jag var barn. Så norska kök i trä ger mig en känsla av sommar, sol och trygghet. Och så karbonadekaker och hvalbiff (nix, inte längre hoppas jag) och fiskepudding.

Farmors hus står kvar, men på google kan jag se att hela gården och uthuset med två utedass (minutiöst renhållna) är borta, istället tränger sig höga lägenhetshus på i söder. Sandefjord ska inte förändras! En gång i forntiden gick jag till Ågårds plass (det ena av de två torgen) och köpte mjölk i SPANN. Det ni. Hälsoinspektörer skulle få dåndimpen, men vi blev aldrig sjuka av mjölk som slevades upp ur stora kar. Det fanns två biografer också. På den ena såg jag ”Tsarens kurir” med Curd Jurgens. Vet inte riktigt hur det var med barnförbjudenhet.

Kram, Norge! Och alla släktingarna där.

 

Comey försökte komma undan. /PS.

Det roligaste i boken av f d FBI-chefen James Comey måste vara historien om när han var på ett mingel president Donald Trump ordnade för poliser och FBI-folk för att tacka dem. Snällt, tyckte Comey – tills lampor bars in, och han förstod till sin förfäran att han kanske skulle tvingas skaka hand med presidenten framför kamerorna. Han försökte undvika att visas upp med Trump, eftersom han försökte hålla avstånd mellan FBI och Vita huset (FBI:s arbetsgivare är folket, och närmaste chefen justitieministern – INTE presidenten). Medan Trump, omedveten om makt- och ansvarsdelning, försökte dra honom  till sig och begärde personlig lojalitet.

Comey är två meter lång. Till sin häpnad märkte han att Trump ändå inte fick syn på honom, där han stod och tryckte så långt borta han kunde. Och så såg han anledningen: Han hade blå kostym och stod intill en blå gardin! Han försökte bli ett med denna gardin, men till slut hände det oundvikliga: Trump vinkade honom till sig.

Jag ska INTE krama honom, jag ska INTE krama honom, tänkte Comey när han leende gick fram till presidenten i strålkastarljuset. Och jag ska inte låta honom dra mig intill sig! tänkte han och stålsatte sig för att hålla handskakningen på normal nivå. Varvid Trump körde ett nytt trick: Han ställde sig på tå och viskade i Comeys öra. Vilket fick det att se ut som om han gav honom en kyss. Lurad!

Comey försökte förgäves få justitieministern att skydda honom från presidentens närmanden, som påminde honom om en maffiaboss´ rit för att inviga sina nya gangsters som måste svära trohet intill döden. (Comey hade haft en del att göra med att åtala mafiosos tidigare.) En gång blev Comey bjuden på middag med presidenten – det var bara de två, och de satt vid ett litet bord i en av Vita Husets större salonger (The Green Room). Ytterst pinsamt.

Till slut tröttnade Trump och sparkade Comey, som fick reda på det via TV-nyheter när han var ute i landet på jobb. Avsked med omedelbar verkan, och arga Trump-tweets.

Jag misstänker att Comey blev ganska lättad. Trots kommande kongressförhör. Boken handlar om ledarskap och ”en högre lojalitet” – den till landet.

PS. Greta Thunberg är på Times omslag. Men varför i hela världen har de satt på henne en långklänning…?

 

———-

Jag sitter på Riksdagsbiblioteket och är skakad in i märgen.

För en stund sedan kom Gustav Fridolin händelsevis uppför trappan med en blond flicka som jag utgick från var hans dotter. Jag gick fram till honom – glömde att presentera mig – och bad att få prata med honom om Uffe. Av någon anledning fick jag för mig att han kände igen mig fast vi kanske setts tre gånger, men vad han såg var förstås en totalt okänd, kanske tokig dam, som uppförde sig som om hon kände honom. Så han bara nickade vänligt och sa javisst, javisst….

Och så sa flickan: ”Uffe…? Min pappa…?”

Det  var Alma! Mitt barnbarn. (Gustavs guddotter.) Hon har varit hemma hos mig (om än för sällan, men vi lekte och skojade) och vi sågs vid graven förra året, eftersom hon och hennes mamma råkade vara där. (Mamman svarar inte på mail. Caroline och jag har aldrig fått pratas vid.) Och idag kände vi inte igen varandra! Och jag kom mig inte för att presentera mig som hennes farmor, och hon undrade vad jag hette.

Total förvirring. Gustav retirerade med Alma, klokt nog från hans synpunkt, och försvann ut. Jag satte mig ner, svimfärdig, och skrev ett mail direkt. Med några bilder. Oplanerat, lugnt och sansat men oplanerat och utan tvivel rörigt på åtminstone någon ledd.

Det här är en ohygglig situation.

 

Norrtäljesk frid. Med mera. /Schibbolet-uppdaterat.

I onsdags var jag på väldigt trevligt besök hos Evy i Norrtälje. Det är en fin resa dit i dubbeldäckad buss, och en fin liten stad vars hus påminner mig om dem i Sandefjord i Norge. Norska hus! sa jag och pekade. Norrtäljehus! sa Evy – men jag sände en bild av Bjerggata, och det ÄR förvånande likartade små trähus.

Det var så roligt att ses och Evy bjöd på lunch, och så gick vi till hennes trivsamma hus. I hemlighet hade jag hoppats att hon skulle ha bakat sin gudomliga rulltårta, och det hade hon. Jag vet inte hur hon gör, men hon bakar de godaste bullar och tårta man kan få. (Dessutom är de magiska – dagen efter fick jag inte alls de utslag jag brukar få av bröd, tvärtom var näsan alldeles ovanligt lite röd.)

Vi gick långpromenad och tittade på Norrtäljes första skyskrapa – ja! – och den har ett penthouse med altandörrar högst upp där en norrtäljesk multimiljonär ska stå med sin drink och titta ut över havet. Vi gick i Societetsparken, och vi hälsade på Ingegärd som ju en gång för länge sedan såg till mig när jag var baby. (En tredje syster, Astrid, hade sjukgymnastik, så henne kunde vi tyvärr inte träffa. )

De här syrrorna är varma, roliga och öppna, förutom att de kan baka. Det blev en hel del skratt. Ingegärd är 88 år, rak som en fura och flänger runt i jeans och målar skåp och så. Och de har de mest underbara bostäder. Det är något fridsamt och harmoniskt över dem, de är så välstädade men inte så där att man blir ängslig (om ni förstår vad jag menar). Jag blev inspirerad att rusa hem och städa, jag också.

När vi satt hemma hos Evy igen och åt mer rulltårta och råkade komma in på ämnet bildning, lystes plötsligt hennes ansikte upp som av ett inre ljus, och hon utbrast: ”Ordet!” Jag undrade för ett ögonblick hon hade blivit frälst, men det gällde korsord. De tre systrarna är korsordsveteraner, men just den här gången var det ett ord de bara inte klarade. Det fattades bara två bokstäver, men de gick inte att klura ut via de andra orden. (Och på sådana platser ska man inte ha ord som man måste ha specialintressen för att fixa, och som inte går att googla fram, tycker jag.)

Ordet var schibbolet (kan också stavas shibbolet.) Det betyder ax, och det är ett semitiskt ord som en biblisk judisk stam använde för att avslöja fienden, som inte kunde uttala det ordentligt. Nu kan det betyda lösenord, till exempel. (Här kan man läsa mera.)

Tack, Evy! Jag for hem i den vackraste solnedgång över nejderna, och idag flängde jag själv runt och ordnade böcker och tidningsklipphögar och kastade tidningar så att det såg  prydligare ut. Frågan är bara: Var ska jag göra av allt som inte borde cluttra rummet? Högar med Vanity Fair, till exempel? Och spännande gamla Chaplintidningar? Finns ingen plats!

Hamnade på långpromenad från Gamla Stan till Hötorget igår, såg Greta Thunberg i en beundrande cirkel på Mynttorget, mötte Roland von Malmborg som också var där och har tusen fakta om kärnkraftsindustrin som jag fick material om, stod en längre stund och pratade med mp, v, m och s i valstugorna (fula containerns numera), men undvek SD som just hade besök av två mörkhyade killar som fick material och varsin burk sportdryck eller liknande. (De som enligt SD själva aldrig kan bli ”riktiga svenskar” blir alltid väl bemötta vid valstugor. Alla röster behövs.) Tre meter därifrån sa en annan SD:are i ett samtal med medelålders ljushyad man att flyktingar egentligen inte är flyktingar, då skulle de väl inte åka just hit genom hela Europa.

Stötte på Lill på Hötorget, fick gå vidare mot biblioteket eftersom det var röklarm nere i tunnelbanan – och kom så småningom hem till James Comeyboken och sen middag.

PS. / En läsare hittade det här äldre inlägget om matsex

Uppdaterat. Anledningen till att jag kände till ordet schibbolet är förstås mitt passion för språket. (Bara att det ser så konstigt ut gör det lättare att minnas!) Så fort jag såg bokstäverna, kom jag att tänka på sextonhundratalet, då intresset för svenska och hur det ska användas och bevaras var stort i Sverige – och fortsatte att vara det, för övrigt. Jag tänkte på Stiernhielm och Columbus och mindes en skrift i stil med ”språkets rycht och ans”, eller liknande.

Så igår gick jag till min  totalt sönderlästa Gösta Bergman-bok (hålls ihop av en gummisnodd) och letade i registret. Inget Schibbolet. Letade i litteraturlistan. Jo, där fanns ”Schibboleth: Swenska språketz rycht och richtighet” av Jesper Swedberg (även psalmförfattare), och utgivningsåret var 1716. Bläddrade och bläddrade bland i ungefärligt tillämpliga sidor, och hittade till slut de fem meningar som handlade om saken. Kanske fanns det också något om Swedberg och Schibbolet i min tjocka Svensk Litteraturhistoria, som tyvärr försvann i någon flytt.

Här kan ni scrolla i boken! Missa inte titelsidans alla otroliga krussiduller. Och att den är utgiven med majestätets nådiga ”frihet”.

 

 

 

 

 

Kulturmanifestation på söndag, 12 maj -19, mot de kraftiga nedskärningarna.

Utdrag ur info från Stadsbibliotekets hemsida:

Bibliotekarier i protest – arrangerar manifestation efter besparingskrav

SERGELS TORG. Bibliotekarier i Stockholm arrangerar en manifestation för att protestera mot politikernas sparkrav som drabbar biblioteken. Manifestationen hålls den 12 maj på Sergels torg i Stockholm.

Nära 400 personer har anmält på Facebook att de kommer till manifestationenRädda biblioteken! som arrangeras på Sergels torg i Stockholm den 12 maj. Bakom initiativet står personal från olika folkbibliotek i staden.

– Vi har fått en ganska snabb reaktion och det visar att det här är något som engagerar, säger Patrik Schylström, bibliotekarie och skyddsombud på Stadsbiblioteket och en av initiativtagarna till manifestationen.

Bakgrunden till protesten är det rejäla besparingskravet på kulturförvaltningen som den nya grönblå majoriteten i Stockholm beslutat om. Under 2019 blir det en besparing på 45 miljoner kronor på hela förvaltningen, och bibliotekens budget krymper med drygt 700 000 kronor. 90 tjänster försvinner varav 34 tjänster inom biblioteken.

– Besparingskrav är inget konstigt i sig, vi är vana vid att gå in i budgetår med tio-procentiga besparingskrav. Men i år blev det en orimligt stor besparing som bland annat innebär att många långtidsvikarier får sluta och aktiviteter som författarsamtal och vårt populära Bokkollo för ungdomar tas bort. Verksamheten blir urholkad, säger Patrik Schylström och berättar att sparkravet skapat en frustration bland medarbetarna.

Manifestationen Rädda biblioteken! arrangeras klockan 16–18 söndagen den 12 maj. Flera kulturpersonligheter håller tal, bland annat författaren Kristoffer Leandoer och Grethe Rottböll, ordförande i Svenska författarförbundet. Låntagare från Bredäng och några andra bibliotek har också bjudits in för att berätta om vad biblioteket betyder för dem.

Vad hoppas ni på?

– Vi kan inte ändra på allting, men vi vill påminna oss själva om vilken betydelse biblioteket har och även säga till makthavarna att det är en för stor förändring. Bibliotek är en viktig plats för demokrati, samtal och möten. En plats som gör det möjligt för folk – oberoende bakgrund – att lära sig saker och få känsloupplevelser. Biblioteken är en av de sista ickekommersiella platserna och det betyder någonting, säger Patrik Schylström.

Personalen har också gjort två upprop. I mars skapade bibliotekarierna i Farsta ett upprop som skrevs under av 182 kollegor runt om i staden. Efter det gjorde personalen som jobbar i Asplundhuset, Annexet och Internationella biblioteket vid Odenplan ett eget upprop som undertecknades 85 anställda.

Uppropen skickades in till kulturnämnden.

– Jag har inte varit med om något liknande under mina 21 år inom Stockholm stad, säger Patrik Schylström.

—–

Frågan till kulturborgarrådet Naddebo (c):
Kan man bedriva en bra verksamhet när så många tjänster försvinner? 

– Jag och förvaltningen är övertygade om att vi behöver göra dessa förändringar och rusta biblioteksverksamheten för framtiden. Personalen på Stockholms bibliotek och den nationella biblioteksstrategin vittnar båda om att arbetsuppgifterna för bibliotekarierna har förändrats med tiden. I dag är biblioteken är en viktig spelare i samhällsnavigationen och hjälper människor att hitta rätt bland myndigheter och i stadsmiljön. Vi ser också hur bokkonsumtionen förändras och blir allt mer digital. Att inte våga se över organisationen och personalsammansättningen, förtydliga uppdraget, och satsa på att utveckla bibliotekens digitala erbjudande vore dumt enligt mig, säger Jonas Naddebo.

 

Needless to say, denna skribent håller inte med. Man kan inte tillhandahålla samma service med 40 försvunna tjänster, starkt nedbantat och flyttat Internationellt bibliotek, och ekonomiska neddragningar.