Lite bilder helt utan tema.

IMG_6107.JPG
Plank som omger byggen och renoveringar pryds ofta med roliga bilder. Här är det planket framför regeringsbyggnaden Rosenbad mot Drottninggatan, gamla jätteförstoringar som visar hur man kunde bada bekvämt en gång – fullt påklädd, och mat och dryck serverades!

IMG_6104.JPG
I Gamla Stan, på Mynttorget, står glada fredagsdemonstranter för klimatet. Greta själv är i USA.

IMG_6103.JPG
Tiden går! I väggen i gången från Västerlånggatan fanns en gång en säkert väldigt fin port. Sedan murades den över – men gångjärnen var tydligen för jobbiga att ta bort, och trappsteget stör väl ingen?

IMG_6100.JPG
Förra veckan: Språkvetaren Tore Janson, som skrivit en lång rad populärvetenskapliga böcker utifrån sina kunskaper (jag har flera av dem) pratar på Hedengrens bokhandel.

IMG_6112.JPG
We don´t need no friggin´ Venice! Äldre man matar duvorna i Observatorielunden. Det finns en enorm flock duvor där. De sitter antingen på biblioteksterrassen ovanför McDonalds, eller går och pickar på gräsmattorna, eller badar i lilla strömmen av vatten ner mot plaskdammen (där ingen kan plaska längre. För femtio år sedan han man råd att hålla den ren, nu går det tydligen inte.)

IMG_5993.JPG
Studie i, eh, svart? (Drottninggatan)

IMG_6006.JPG
Jättesvensk kanon på Borggården.
Jag frågade om jag fick fråga den uniformerade vaktkillen (med bajonett) som stod så där tjugo meter längre bort om något. Han höjde myndigt handen: Kom inte närmare! Jag backade snällt, och så stod jag där och hojtade: ”Varför är det en svensk flagga på kanonen?”
”Vet inte!” hojtade han tillbaka.

IMG_5996.jpg
Tioöring från 1948.
För dem som kanske aldrig sett en tioörong. Mindre än dagens pyttesmå enkronor!

IMG_5995.JPG
Och… två tjugofemöringar från det viktiga året 1964. När Uffe och Peter föddes.

Annonser

Lite bättre på dagiset, och ett par angelägna artiklar om Pridehistoria resp. SD:s beslut att inte hissa Prideflaggan på Sölvesborgs stadshus, och försök att kväsa bibliotek och annan kultur. /Uppdaterat.

Först: Rätt ska vara rätt! Jag skrev ju ett rätt alarmerande inlägg om vad som händer på ett dagis (små barns hysteriska rädsla i proppfull hiss som stannat, och senare fortsatta försök att tvinga in livrädda ungar i samma hiss). Det lästes av en del personer, kanske främst sådana som har intresse av just dagis och dagis i Birkastan.

Ett tag senare mötte jag den dagisperson som jag skrivit mest om. Hon kom just ner i hissen, och den här gången hade hon bara en liten kille med sig, och hon höll honom i handen och det var lugnt och fint och inga hysteriska skrik, ingen rädsla eller tårar. Bravo! Det gjorde mig verkligen glad.

Sedan: Jonna Sima i Aftonbladet om SD:s härjningar i lilla Sölvesborg (med M:s och KD:s stöd), och en artikel ur gaymagasinet QX om att det är precis 40 år sedan sjukdomsstämpeln på gayfolk togs bort av Socialstyrelsen.

Många har direkt vädrat en bruntintad handlingsplan här: Man börjar med kulturen (för det gäller mycket mer än Prideflaggan). Jag tror detsamma. SD är farligare än många föreställer sig. En DN-notis skriver ungefär att SD har kryssat av punkt 1 på nazilistan, och det ligger mycket i det.

Madeleine Albright varnar i sin bok Fascism just för att fascistiska krafter, mycket medvetet, gärna börjar med små steg. (En flagga och önskan om klassisk konst i st f modern ”menskonst” – är det så farligt…?)Sedan några små steg till som inte heller verkar vara något att bråka om? Och så, plötsligt, har de små stegen blivit ett stort steg och samhället förändrats utan att man riktigt hann med.

I Stockholm har Stadshuset oskuldsfullt, i princip och i praktiken, lagt ner ännu ett bibliotek och minskat omfånget av Internationella Bibliotekets språk och resurser, böcker, filmer, personal. ”Besparingar”, dvs nedskärningar, i botten en blågrön budget som ytterst anses handla om skattelättnader, sägs ligga bakom. MEN – vad händer egentligen? Vad blir resultatet?

En bit kultur försvinner. Precis det man försöker åstadkomma i Sölvesborg.

Uppdaterat/ MEN – regeringen tänker återinföra det statliga stödet till Kulturskolan, som ju också försvann med M/KD-budgeten. Bra!

Vänsterpartiet och hedersförtrycket. /PS

Den uteslutna Amine Kakabaveh undrar varför V inte polisanmäler henne, om hon nu gjort sig skyldig till det de nu utesluter henne för.

V har alltid haft problem med relationen individer/grupper. (Inte minst relationen män/kvinnor). När muslimska kvinnor för några år sedan skrev debattartiklar om sina egna erfarenheter av att trakasseras av övernitiska religiösa muslimer i sina bostadsområden, skrev TRE V-kvinnor i en replik att dessa kvinnor ”förtalade förorten”. (Jag har letat, men inte hittat den artikeln på nätet). Om muslimer är en förtryckt grupp, kan de nämligen inte själva förtrycka någon, är den rätt avhumaniserande tanken. Och om kartan inte stämmer med verkligheten, är det kartan som gäller.

Så nu är Kakabaveh (kurdisk med muslimsk familj) utsedd till ”islamofob”. Precis som Ayaan Hirsi Ali, som kallades islamofob en gång av Dilsa Demirbag-Sten, eftersom Ali (i likhet med många muslimer) ansåg att islam behöver en upplysningstid. Varifrån kommer denna krampaktiga ryggmärgsreflex att ALL sorts kritik av islamsk religionsutövning är sankrosankt – även den utövning som leder till att människor detaljstyrs, förtalas, förföljs eller dör?

Att peka på hedersvåld (som för övrigt finns inom många kulturer och religioner och har funnits även inom svensk kristendom en gång, med skampålar och andra skamstraff, till och med dödsdomar)är inte att sätta likhetstecken mellan det och samtliga i en grupp. Att göra som V, är att inte bara idiotförklara och misstänkliggöra, utan förnedra utsatta människor som behöver stöd i en viktig samhällsfråga.

V anser att de driver en kamp mot hedersvåld. Jag hoppas de i så fall fortsätter med det, och försöker kurera den blinda fläck de har i sin egen kultur.

/PS Nu har jag hittat ett blogginlägg från 2015 (med opublicerad debattartikel) som debatterar just det jag skriver om ovan. Om det är samma artikel som jag nämnt här och kallat kallar ett inlägg av tre V-kvinnor när den i själva verket också har en MP-medlem, vet jag inte än. Jag tror det fanns ett antal artiklar i den debatten.

I det här blogginlägget finns mera.

Böcker, för oss och sondottern – och äldre lyrik som man älskat men som inte riktigt håller nu.

IMG_6097.JPG

Jag har just läst den nedersta boken (alltså den till vänster, bilden vägrar att låta sig roteras) – Internet är trasigt av Martin Gelin och Karin Pettersson – från förra året och rekommenderar den varmt. Den visar hur de stora IT-jättarna som Google och Facebook som vi vet styr trafiken via algoritmer, där det visar sig att negativt ”engagemang” är det som ger flest klickar och flest återbesök, dvs folk blir beroende och kommer tillbaka.

Vilket är syftet, eftersom man säljer fler annonser ju fler klickar man får, och därmed samlar enorma förmögenheter utan en tanke på vad de negativa filterbubblorna åstadkommer – en förvriden världsbild och starkare högerextrema sajter, förutom att de tidigare medierna med balanserad journalistik mister massor av pengar, blir fattiga och förlorar inflytande. Och när vi mister dem, mister vi en befolkning som vet vad som faktiskt pågår och kan bilda sig uppfattningar grundat på sanning och verklighet.

Så nu förstår jag vad Hanif Bali kanske sysslat med. Han petar i sitt flöde in negativa, fräcka och elaka tweetar som drar till sig både folk som håller med (läs SD och andra högerextrema) och de som blir provocerade och vill lämna arga kommentarer (läs folk med sinne för demokrati och rättvisa). Resultatet blir en massa besök av folk som han sedan hoppas kunna påverka i andra avseenden.

Det funkade ju för t ex Trump. Men enligt en artikel jag läst gick det inte att få fler väljare till Moderaterna via Hanif Balis följarskara, vilket var anledningen till att han dumpades – kanske mer än för att de där taktiska tweetarna var elaka, osanna, oempatiska och provocerande.

För att återvända till nätjättarna har de nu en ekonomisk omsättning som överskrider vissa länders, och vill varken göra något åt vad de ställer till med eller betala skatt. Pengarna har blivit det viktigaste, och huvudpersonerna (som Zuckerberg, i praktiken Facebookdespot) begriper inte eller bryr sig inte om hur samhället fungerar. Massor av människor som jobbat fram de här nätstrategierna ångrar sig bittert, och många som fortfarande är verksamma i Silicon Valley tar ifrån sina egna ungar telefoner och datorer och skickar dem till mobilfria skolor och skolor i stil med Montessori.

Madeleine Albrights bok Fascism har jag inte hunnit börja med än – utom det svenska förordet, som hon inleder med ett glatt ”Hej!”. Men jag har just läst om Stina Dabrowskis bok Stinas möten där hon berättar om historierna kring sina många epokgörande intervjuer med globala nyckelpersoner som Khadaffi, Arafat, Schwarzenegger, Hillary Clinton, Nelson Mandela och många fler, bland annat just f d utrikesministern och USA:s utsända i FN, Madeleine Albright. Stina tyckte MA verkade trist, men fick en rejäl överrsakning när intervjun blev en av de bästa hon någonsin gjort. Albright var öppen, smart, vänlig och rolig. Så det bådar gott för den här boken.

Sedan tänkte jag att min fantasyälskande sondotter kanske skulle hitta vägen in i lyriken via diktverket Aniara, av Harry Martinsson, ett sorgligt rymdepos fullt av fantasi. Jag minns när den kom 1956 – jag var elva år, och både min mamma och jag var djupt imponerade. Vi såg också operan några år senare. Så jag lånade boken, men jag tror den är för deprimerande för en flicka som snart är i nedre tonåren, eftersom jorden mår ännu sämre nu än den gjorde när jag var i den åldern.

Överhuvudtaget har jag läst en del äldre lyrik och tror att tyvärr inte allting fortfarande håller. Det är inte kul att hitta nödrim hos författare som man verkligen satt högt. Karin Boye står för det mesta pall, och en del av Pär Lagerkvist med flera, men en ny tidsanda, ny syn på ord och vändningar, ändrar obevekligen de intryck dikterna gör nu jämfört med när de kom på 30-, 40-, 50-talen. Det behöver inte ha det minsta med ämnena att göra – Nils Ferlins dikt om hur lessna bryggarhästar kan se ut fungerar fortfarande. Jag tror huvudregeln är att det enkla med någon form av melodiös rytm står sig längst.

För att återgå till sondottern – hon kanske skulle läsa Beowulf? Hjältediktning som det stänker om, från gammal fornnordisk tradition som mycket fantasy hämtat inspiration från. När jag oanmäld hälsade på Alma på hennes födelsedag och gav henne Grekisk Mytologi, som fascinerade hennes pappa när han var barn och jag läste högt för honom och hans bror (drog Iliaden också), blev hon väldigt intresserad, för här var de verkliga myterna som hon också känner igen från sin fantasylitteratur.

Egentligen har jag en mängd bilder att visa, men just den här datorn är som ni ser måttligt samarbetsvillig.

Att se och att se.

Så här skrev jag i bloggen för några år sedan:

Själv har jag ju tokiga ögon som missar den del som finns rakt framför näsan, men jag lägger märke till saker. Nyligen såg jag om Hitchcocks film ”Repet” (1948) för tionde gången, och hoppade plötsligt till. Där, under förtexterna! Under dem ser man utsikt från ett högt beläget fönster över en solig gata. En mamma kommer med barnvagn, Hitch själv korsar gatan, osv.

Och några bilar kör förbi. Under ett par sekunder.

Det var en av dem som väckte liv i mig, en rostfärgad (maroon?) bullig sak som man mest ser bakifrån. Jag kände igen den! Skyndade till mina foton från Sveavägen den 6 augusti 2016, av ett litet gäng som har picknick på trottoaren under en veteranbilsdag, och där står den, intill dem – bilen från Repet! Sedd snett framifrån. Men absolut den! Så det kan jag se, men inte en penna eller ett kastrullock?

Och nu hittade jag den bilden – Sveavägsbilen, och den man ser under inledningen av ”Repet”.

Bil i Hitch's Repet - och förra året på Sveavägen.jpg

Att få vara en av alla andra.

IMG_6086.JPG

Jag mötte Yazan vid Internationella Biblioteket (och sedan förra söndagen, när stadshuspolitiker intervjuades av Parkteatern på Sergelstorg.)
Han sa: ”När jag upptäckte att det fanns böcker på mitt språk på biblioteket – då kände jag att jag fick vara hemma här, att jag var godkänd.”

Det är en aspekt som jag aldrig tänkt på förut, men jag förstår: Vi som land tycker det är viktigt att det finns litteratur på allas språk, alla de som finns här, eller så många som möjligt. (IB hade över hundra språk). Det betyder att man kan känna sig som en i mängden i Sverige, lika viktig som någon annan.

Lika välkommen, lika mycket en del.

Det är viktigt.

Alla vägar leder till Riksdagsbiblioteket.

Häromdagen var jag på Riksdagsbiblioteket. Vad var det som hände här?

IMG_6093.JPG

Just det – det var moderaten och twittraren, den kontroversiella Hanif Bali som just förlorat alla sina poster (utom riksdagsposten, den kan ingen ta ifrån honom) som blev filmad.

IMG_6092.JPG

Folk kommer hit lite då och då för att filma och fotografera – det är lugnt, fint och vackert! Jag närmade mig producenten, förklarade att jag är en odrägligt nyfiken typ och undrade vad som var på gång, men fick inga svar. Hemligt!

Nej, ingen dokumentär om opinionsbildning i Sverige. Nej, inget om HB helt och hållet, nej… Fast jag fick hennes namn.

Jag talade om för HB att jag inte håller med honom om någonting, men fick jag ta bild ändå? Visst! Försökte undvika filmkameran, ville inte förstöra filmen.

PS. // Här måste jag inflika i efterhand att det enda jag faktiskt håller med om är att vi måste stå emot radikala islamister, liksom vi måste stå emot alla andra fanatiker. Radikal islamism=högerextremism.
Där var jag länge på kant med Expo (som jag annars håller mycket högt och som nu har flyttat positionen en hel del, vad jag kan se) eftersom man var rädd att ”göda islamofobi”. Om man påtalade islamsk antisemitism, fick jag höra, gödde man islamofobin. Jag tyckte inte man skulle hålla tyst om någon antisemitism eller någon annan rasism någonstans. //

Lite senare kom Sara, producenten/regissören, fram till mig och sa att det såg så häftigt ut när jag gick runt och tog bilder av Hanif – kunde jag göra det i filmen? Jag avböjde med hänvisning till att det skulle se ut som om jag vore en beundrare, och det är jag ju inte.

– Men du är ju rätt väl kamouflerad av hatten och glasögonen, sa Sara.
– Tvärtom, alla som känner mig känner igen just hatten och solglasögonen, sa jag. Har dem alltid eftersom jag har lite trubbel med ögonen.
Så jag hoppas att de klipper bort mig, om jag syns på ett hörn.

När de gått började jag leta på nätet, och fick förstås snabbt fram att Sara är Gellert Tamas fru och med i hans produktionsbolag. Så någon sorts film med Bali i dyker upp vad det lider.

Jag gillar inte Balis hänsynslösa tweets. Jag tror i och för sig att grejen han gjorde med sig själv som Warcraftfigur med gevär och någon text om krig med DN, i en sorts duett med KD:s Sara Skyttedal,faktiskt var avsedd som ett skämt. Men med tanke på tonen i sociala medier, och risken att galningar där ute tar allt på bokstavligt allvar, skulle han förstås inte ha publicerat den.

Jag tror att han själv ser sina äckligaste tweets (”jihadisthonor”) som någon sorts meta-cynism – det vill säga, han är ju egentligen inte sån, det är glimten i ögat osv, och smarta vettiga personer ska förstå det, medan SD-artade typer bjuds in att lufta sina aggressioner tillsammans med honom och dra röster till M. Vilket, enligt en del analytiker, inte har funkat till belåtenhet, varför HB puttats ut i kylan. (Själv anser han att han är en opinionsbildare.)

IMG_6090.JPG