På stan. Lite bildextra. Pauli, Graydon Carter (anti-Trump i Vanity Fair), Slussen, Blanche, några stenar och planeten Venus. /PS. Ulf.

Fast man kan ju börja i en sommaridyll – vad åt de egentligen till frukost på Hanna Paulis tavla från 1880-talet?

IMG_6623.JPG

Jag ser stora koppar, tallrikar, kanna för tevatten, kaffe, linneservetter med servettring i silver, socker, ost under glaskupa, ställ för olja och ättika med mera – men var är småfrallorna, gröten, sylten, de stekta äggen, prinskorvarna och den prickiga korven? På väg?

Och så kan man hoppa till USA där dåvarande chefredaktören för Vanity Fair, Graydon Carter, som normalt såg ut så här i bilden ovanför numrets ”Editor´s letter”…

IMG_6648.JPG

…tillfälligt bytte till nedanstående, efter att Donald Trump blivit vald till USA:s president 2016:

IMG_6650.JPG
Välkommen till Trumpistan!
Trump och hans anhang i Vita Huset – är det så här en (odemokratisk, diktatorisk) junta ser ut?

Men Stockholm, alltså.
Jag är ofta på väg hit.

IMG_6639.JPG
Riksdagsbiblioteket.

På vägen längs Västerlånggatan i Gamla Stan ser man gamla fina skyltar utanför hädangånga butiker. Germania, där man sålde svenska och engelska tyger, och Gustaf Mellbin, som kanske hade blivit chockad av de damunderkläder man nu kan inhandla i hans affär.

IMG_6630.JPG

IMG_6629.JPG

Och det finns mystiska prydnader på diverse hus. Är detta öronlösa lejon en lejoninna, eller en hanne som tappat håret?

IMG_6631.JPG

Idag kunde jag inte låta bli att gå och titta på Slussen. Jag har inte vågat mig dit på ett tag. Det var precis så rörigt som jag trodde. Och det tycks ta tid för dem att bli klara.

IMG_6655.JPG

IMG_6652.JPG

IMG_6654.JPG
Jag är så oändligt trött på alla dessa byggkranar som klottrar ner himlen och signalerar hur man ändrar stadslandskapet och framför allt proportionerna på (nya, fula) hus och gator. Nere i vattnet står stolparna där den s k guldbron så småningom ska sitta, den som fortfarande ligger och guppar i Medelhavet.

Jag blev stående utanför planket med en annan intresserad åskådare, Per som varit i byggbranschen, och vi diskuterade då och nu, och politiker, och han lärde mig allt om kranars bom, höna, hytt och katt. Vi pratade nog en halvtimme i snålblåsten medan skolklasser drog förbi, och jag till sist måste slita mig innan jag blev helt förfrusen, och fick gå och värma mig med en glass.

I Stadsgården planeras för övrigt nu Nobelhuset, som knappt kommer att få plats, och blockera glashuset bakom och vetta åt norr nedanför Katarinaberget och bli heltrist. Icke en blomst på dessa asfaltsfält. Och hur ska de aviserade tusentals turistbussarna navigera? Och stanna, och stå?

Varje gång jag går förbi ett hål í gatan där de fixar med rör, kikar jag nyfiket efter något gammalt och spännande. På Odenplan fann de rester av en begravningsplats, men här på Munkbron såg jag bara några stenar som tycks ha hört till… någonting.
IMG_6653.JPG
Trollgaddar…?

Uppe på Drottninggatan gick jag förbi Apoteket Ugglan häromdagen.

IMG_6644.JPG

Det finns en intressant skylt utanför.
IMG_6643.JPG

Här dog August Blanche 1868. Vem var han? Jo, författare till pjäser, böcker, lustspel, den som myntade satsen ”Det ska fan vara teaterdirektör” (ur ”Ett resande teatersällskap”). Mycket känd, hedrades av människomassor vid sin begravning. Det som hände här var att han var på väg till Kungsträdgården för att inviga Karl XII:s skulptur, när han mådde illa och gick in på apoteket – och avled framför detta spegelskåp.

IMG_6641.JPG
Inredningen är densamma nu som då, men det här skåpet KAN ha stått på annan plats i lokalen 1868.

Till sist – det är inte ofta man ser stjärnor på himlen inne i en stad med alla dess ljus. Men härom kvällen såg jag ensam stjärna gnistra över Rörstrandsgatan. Tog en bild för att kolla – det blev ingen skarp bild, men det var som man kunde gissa Venus som lyste där uppe.

IMG_6647.JPG
Natti, natti!

PS/ Senare. Råkade hamna på ett inlägg från 2013, där Uffe har skrivit en fin kommentar om drönare.
Han börjar: Hej, mamma. Och jag blir varm om hjärtat.

Två år senare fick han cancer, ville eller kunde inte tala om det direkt, och ingen annan gjorde det heller, och jag visste inte om det, eller vad som hände eller vad jag skulle säga eller fråga, och allt gick överstyr och det som var vårt universum dog. Han dog och jag dog med honom. Men där satt jag nu och kunde läsa ett lugnt och fint Hej, mamma. Från Ulf.

Jag trodde man kunde lita på NE.

I SVT:s Antikrundan har Hermann Göring – ökänd tysk nazist i de högsta kretsarna, dömd som krigsförbrytare, tog livet av sig innan man hann avrätta honom – beskrivits som ”en tysk politiker”. SVT försvarar sig med att de ”gick efter Nationalencyklopedin”. (NE beskriver sig själv som Nationalencyklopedin, NE, allmänt uppslagsverk på vetenskaplig grund).

Där står det tyvärr mycket riktigt så i de första meningarna, vilket tydligen är allt den aningslösa och historielösa researchpersonen har orkat ta sig genom. Läser man resten, får man hela historien, men fortfarande i en gravt missvisande neutral ton.

Koncentrationslägren, där åtminstone sex miljoner människor mördades via gaskamrar och svält, nämns enbart så här:
Göring spelade en central roll i den utveckling som banade vägen för nazismens maktövertagande och maktkonsolidering. I detta sammanhang skapade han den preussiska Geheime Staatspolizei (Gestapo) och tillsammans med Himmler och Heydrich de första koncentrationslägren för politiska motståndare.

”Koncentrationslägren för politiska motståndare”? Utan hänvisning till hur de snabbt utvecklades till dödsläger för framför allt judar men också romer och homosexuella. Och inte ens en bisats om vad Gestapo sysslade med, eller vad som var nazismens grundteser?

Inlägget i NE slutar med något som ser ut som en hyllning:
Hans odogmatiska, pragmatiska hållning säkrade honom emellertid många anhängare i kretsar som stod främmande för partiets socialt revolutionära sida och dess krigiska äventyrspolitik. Han åtnjöt också länge bred popularitet.
Popularitet hos vilka? Och vad är den ”krigiska äventyrspolitiken” – andra världskriget?

Att ingen på SVT rättade raden om Göring är illavarslande, men också NE:s katastrofalt dåliga beskrivning av Göring.

Nyspråk.

Vi har fått en massa nyord, och jag kan bidra med några som verkligen behövs.

1. Klocktoffel.
Betyder en gammal skinntoffla där ens klocka får stå, eftersom den är gammal och ärvd och TICKAR. Och det är en väckarklocka. Dvs, man kan som det hette förr sätta den på ringning. Inte sätta på alarmet. Och när den låter, så ringer den!

IMG_6619.JPG
Typisk klocktoffel.

2. Mysavbrottsterror.
Utövas i poddar och älskade program som ”Spanarna”. Folk avbryter varandra, därför att det ska låta som ett jättetrevligt nästan privat samtal, så att lyssnarna känner sig lite hemma och lite med.

Alltså de bästa av avsikter, men det funkar inte alls, i alla fall inte lokalt i min lya. Istället blir man helfrustrerad när favoriter som Jessica Gedin och Göran Everdahl börjar på en spännande spaning, och så får de inte prata till punkt! Andra ska komma med egna minnen och invändningar och what not, och så avbryter de varann, och där sitter man och önskar att man kunde säga håll trudelutten på er, jag vill lyssna! Det har hänt att jag stängt av, och det vill jag ju egentligen inte.

3. Bisatsstaplande.
Utövas av folk i media som vill säga många och långa saker och hejdar alla försök till invändningar genom att stapla bisats på bisats och gå upp i tonfall efter varje, så att det inte GÅR att hejda dem.

Den verkliga stjärnan på detta är Heidi Avellan, Sydsvenskan, som ofta är med i P1:s panelsnack med journalister, och myndigt roffar åt sig minut efter minut, medan mer timida deltagare som Anna Dahlberg (Expressen) och Anders Lindberg (Aftonbladet) får maka på sig. Ibland försöker de tala med pondus och auktoritet för att motverka, men det hjälper inte, det är bisatsstaplandet som är grejen.

En del (särskilt yngre) kvinnor som vill få sagt det de har att säga använder sig av metoden att prata fort. Ibland går det. Veteraner, som drottning Silvia och Bodil Jönsson, behärskar konsten att helt behärska luftrummet genom att lugnt och vänligt tala lågt och långsamt. Jag vet inte hur de bär sig åt, men det går.

Det måste finnas fler nya termer som behövs i det nya samtalsklimatet? Ska tänka efter.

Svåra konstnärliga problem – reklam.

Det blir förstås allt svårare med åren att komma med nya idéer när det gäller stor braskande reklam, t ex i Vanity Fair.

En gammal älskling för modehusen är den rika tönten, jag vet inte varför.
IMG_6600.JPG
-Huh?

Väldigt vanlig idé. Hon har dyra knasiga kläder men ser helt borta ut. Man undrar vad som har hänt – och vem annonsen är tänkt att beröra?

Roligare är det nygamla tänket – 1930-talet!
IMG_6618.JPG
Attityden, baskern, halsduken!

Lite mer tvivelaktigt – de oerfarna tonåringsmodellerna, som inte framställs som särskilt smarta. Men man ser att de just tittar på en rik knös i 40-70-årsåldern. (Replikerna under är de som reklammakarna kanske föreställer sig att den manliga presumtiva köparen tror modellerna säger i den fiktiva verkligheten.)
IMG_6603.JPG
-Tjaa….

IMG_6604.JPG
-Och du är? OK, du har en minut att göra mig intresserad.Du ser rätt spännande ut, faktiskt, för att vara en boomer.

En variant är de svåra ungdomarna, som nog vädjar till tonåringarna och tjugoåringarna direkt.
IMG_6601.JPG
Vem vill inte vara himla svår, plågad och intressant (och humorfri)? Här släpps ingen liten knubbig gladlynt människa in!

Andra sidan av myntet: Den svindyra klockan den rika medelålders mannen ska inspireras att köpa till sin trivsamma, eleganta och taktfulla fru (som han har en rar dotter med) eller älskarinna.
IMG_6605.JPG

IMG_6602.JPG
Frun med sin bästa kompis, som förstås blir imponerad av presenten.

Så vem är då det här…?
IMG_6606.JPG

Hittade ingen rubrik för henne! Men hon ser kul ut.

Sist – 2014 blev filmmogulen Harvey Weinstein, nu åtalad för flera våldtäkter, intervjuad längst bak i Vanity Fairs Proust-frågerunda (alltid samma frågor.) På frågan om vad han drömde om att vara svarade han, otroligt nog – en sagohjälte som räddar kvinnor i fara!

IMG_6598.JPG

Samerna på Lappkärrsberget.

Lappkärrsberget ligger i Stockholm och har studentboenden intill universitetet i Frescati. Och just nu har jag fått reda på varifrån namnet kommer – kungen hade en renhjord, med renskötande samer, där.

Hade jag ingen aning om.

IMG_6613.JPG
Föredrag om samisk historia på Stadsbiblioteket ungefär när detta skrivs. Till vänster Inge Frisk.

IMG_6614.JPG
Ylva, skådespelare och aktivist (bland annat) och Emma, konstnär och arkeolog som använder sin familjs och samisk historia i sin konst – och har nytta av sin kunskap om det förflutna, och kunskapen att se historiens lager i landskapet.

Det som är helt nytt för mig är att samer inte bara nu, utan i stort sett alltid, funnits i större delen av Sverige – Mälardalen, till exempel. Lika överraskande som att samer for till Alaska för att lära invånarna där att sköta renar. Man tror att man vet saker – och så gör man inte det. Alls! Många ortnamn pekar på samisk bakgrund.

Mer sådant som vi inte vet!

filosofen_toppbild.jpg
Inringat Lappkärrsberget strax utanför Stockholm.

Matilda Gustavsson på Akademibokhandeln, oskarpa Kårstabilder med Peter, Ulf och deras päron, och stämning. Samt kulturministern och filmen.

Igår var det en väldig massa människor på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, där man har författarträffar på lördagar klockan två.
IMG_6592.JPG

IMG_6589.JPG

Attraktionen var Matilda Gustavsson, som ju skrev boken Klubben om affären kring kulturscenen Forum och Jean-Claude Arnault, som trakasserade och våldtog en rad kvinnor och nu sitter i fängelse.

IMG_6591.JPG
IMG_6587.JPG
Hon talade långsamt och eftertänksamt, och gjorde bra ifrån sig. Bland annat påpekade hon att hon framställde ”kulturprofilen” som en sammansatt personlighet, inte enbart en skurk.

I mina gömmor hittade jag två väldigt oskarpa men rara foton (tagna av min mamma, troligen) av vår lilla familj utanför ännu inte färdigbyggda huset i Kårsta.

Peter sitter i hatt längst bak med armarna om sin mamma och pappa, och Uffe längst fram med gitarren.

IMG_6585.JPG

IMG_6586.JPG

Och en stämningsbild i nutid. Så här romantiskt blir det när vanliga ljusröret är på väg att lägga av, och badrumsinnehavaren inte känt så kry nog att ägna sig åt ljusrörsmontering.

IMG_6593.JPG
Stearinljus kan man däremot alltid köpa.

Medan jag kokade kaffe i morse, hamnade jag direkt i ett radiopanelsamtal om kulturministern, som ju var på Guldbaggegala utan att ha sett filmerna. Skulle man, eller skulle man inte, vara chockad av detta?

Inte! hävdade en direkt stött dam. Att se film tillhör inte hennes kärnverksamhet! Manlig röst höll inte med. Kaffekokerskan fnissade.

Jo, nog fasen hör det till kärnverksamheten att se svensk film – man måste ju veta hur den kultur ser ut som man är satt att värna, och fundera ut hur! – däremot absolut INTE att uttala sig om enskilda filmer offentligt. En kulturminister får inte ha favoriter.

Nu har jag inte hört hennes uttalande vid tillfället, men jag hoppas att hon svarade något i stil med att hon ju inte sitter i juryn och inte sett samtliga filmer, men att vi har en stor produktion och stor bredd (fina regissörer, fina skådespelare och fotografer) i Sverige som vi kan vara stolta över och som ofta väcker internationell uppmärksamhet. Vi gör stora och små filmer, dramer och komedier. Heja Sverige!