Ulf 4.

(Jag ber om ursäkt ifall jag berättar saker flera gånger här, jag är inte helt organiserad i huvudet.)

Så jag ringde bårhuset på SÖS, med gråten i halsen. De ville ha Uffes personnummer för att tala om ifall han var där. Min skalle blev fullständigt tom, och jag hade svårt att prata. Bad att få återkomma.

Alla dessa småsaker runt katastrofen. Mitt hem har hundra pappershögar, visste inte var jag skulle leta efter personnumret. Ringde Folkbokföringen – för lång kö för att ens få plats. Ringde en bra Expressenjournalist som kan sådant här. Hon verkade inte vara inne. Gick till en dator på biblioteket, mailade henne. Autosvar – semester.

Stötte på Patrik, som hängde min andra utställningen. Han såg direkt att något var fel. Jag berättade och grät, och han kramade mig. Så blev han praktisk, hittade Uffes bibliotekskort och därmed personnummer. Så skrattade han till.

”Ursäkta att jag skrattade, Annika, men han har en skuld på 170 kronor. Den nollar vi direkt.”.

Expressenjournalisten visade sig ha mailat. Hon hade också letat upp personnumret, trots semestern.

Skrev upp numret. Ringde bårhuset. Han är där. Fick en tid, fredag 10:30. I fredags.

Ringde Peters telefonsvarare och talade om att jag skulle gå, och troligen överleva. Om inte, är vi tre som sitter i himlen och tittar ner på dig och älskar dig.

För säkerhets skull plockade jag fram ett sådant där brev som föräldrar skriver till sina utflugna barn då och då när de mår illa, som jag skrivit ett halvår tidigare (när det var Ulf som var så sjuk, utan att jag visste det.). Det var ett varmt stycke till Peter, som är bara för honom, och ett till Uffe, där jag hade skrivit att allt det fina som fanns under det dåliga finns kvar, och att jag älskar honom, och att KG älskade honom. Jag hade skrivit att de skulle tänka att jag mig  KG satt och såg ner på dem med armarna om varandras axlar, precis som vi gjort på Furusundsgatan 8 efter att de föddes,  med glada och förväntansfulla ansiktsuttryck, spända på vilka fina och roliga saker de skulle hitta på här näst. Och jag lovade att inte spöka.  Och lade en extralapp under gamla datorn – ”Laga! 9000 bilder, bland annat mina sista av Uffe!”

Så åkte jag i väg till SÖS. Fem dagar efter att jag fått veta att han var död och att han haft cancer i två och ett halvt år. Jag vill säga till alla som gör det här: Ha någon med er. För här tar man inte hand om folk.

Jag fick åka hiss ner i källaren, till knappen minus 1.  En skrovlig källarvägg väntade. Långa korridorer utan en människa. En skylt – avskedsrum. Man fick ringa på en sorts porttelefon.

Dörren öppnades till en liten hall där det stod två kvinnor. Jag hade väntat mig en sorts foajé, en toadörr, en kaffeautomat, en länstol och ett välkommen. Men där fanns ingenting. Den ena kvinnan pekade på en grej på dörren och sa: ”När du är klar trycker du DÄR för att komma ut, vill du fråga något knackar du på den DÄR dörren som jag låser efter oss, och han är DÄR”, och hon pekade på en dörr.

Mitt hjärta stannade. Och borta var de. Och jag skymtade en bår med blått täcke och ett mörkt huvud längst bort på kudden. Kandelabrar. Stolar. Bisarrt nog jord och en skopa. Och ett designad handfat och pappersmuggar, om man behövde vatten.

Det var som en hästspark i magen. Man vet, men det här var verkligheten. Han var där, och inte där. Det var min son, och inte. Det hade verkligen hänt. Hans kropp var här. Och den var död. Han kunde inte försvara sig. Mitt barn. Som jag inte hade lyckats rädda.

Lite bakifrån såg han ut som om han sov. Hans örsnibb hade tinat, jag kunde röra vid den, försiktigt. Hans hår. Jag fick vara två personer – hans mamma som längtade efter honom och Peter när jag var gravid, som födde och ammade och tröstade och höll i honom, som skrattade och lekte med honom, och senare diskuterade och skojade, och samtidigt den han var så arg och ledsen på, jag måste behandla det jag såg här med respekt. Jag gick runt i rummet. Jag grät och grät. Det var tyst, utom en borr som plötsligt körde igång någonstans. Jag skulle inte kunna väcka honom. Någonstans hade jag trott det. Vi är primitiva. Adrenalinet rann  under de där fem dagarna därför att någonstans var jag beredd på att slåss mot det vidunder som hade tagit honom, ungefär som jag blev fullständigt ifrån mig och var beredd att stjäla någon sorts truck på tarmacen och rädda Peter (då 16 år) ur hans plan till USA när vi såg det lyfta från Arlanda, om det skulle störta.

Jag lyfte försiktigt på det där täcket och såg en vit skjorta och svarta jeans. En sekund av ljus – han hade varit så nöjd med det.

Efter en stund gick jag, efter att ha bett de två unga kvinnorna att försöka ändra policy. Alla som besöker sina älskades kroppar har en historia. De måste erbjuda sig att följa med in, de måste trösta om så behövs, vara redo att kanske ringa en kurator. Jag sa att jag inte kritiserade dem personligen. De tittade storögt och förvånat på mig. ”Men vi känner ju inte dem som kommer hit?”

Gick upp i entrén och bara satt. Hoppades att någon som visste att jag var här skulle komma. Ingen kom.

Så såg jag en glad pappa med barnvagn och en nybliven mamma med ett litet rött knyte i en filt, på väg ut, och det slog mig att här har Uffe sprungit lycklig flera gånger, med Caroline när Alma föddes, och med Anneli när Louie och Otis kom. Jag kunde se dem för mig. Jag kunde se hans glada ansikte. Jag mindes hans röst i telefonen, så uppåt.

Den här dagen hade en fortsättning. Men just nu – tänk på den glada Ulf.

 

 

 

 

 

Ulf 2.

Jag ska försöka skriva någonting.

Det här är den värsta smärta jag någonsin varit med om. KG, Uffes och Peters pappa, var den jag sörjde mest (tills nu), men det var en sorg i världen – världen stod kvar och vi grät i den.

Nu har allting fullständigt tappat sin mening.  En värld utan Ulf finns inte. Fysiskt. Jag ser handfatet, toalettstolen och plastmattan i badrummet, och intellektuellt vet jag att de hänger ihop och har ett syfte, men de kunde lika gärna vara asteroider i en tom rymd utan själ. Jag tvättar en tröja, men den och vattnet är bara grundämnen som sitter ihop helt utan mening. Världen är en tom kuliss. jag går fram och tillbaka, men det finns ingenstans att ta vägen. Och hela tiden värker hjärtat.

KG sa att i den här familjen dör vi i tur och ordning. Det var ju så att jag stod näst på tur, och så skulle Peter och Ulf ha varandra när båda föräldrarna var borta. Nu bröts det.

Ulf hade cancer i två och ett halvt år utan att någon berättade det. Det fanns komplicerade orsaker till det, men jag önskar de hade sagt något så att jag kunde vara hos honom. Han hade för sig att jag inte ville ha honom, och det var fullständigt, hjärtskärande fel, ändå trodde förstås de runt honom (som inte kände mig) på det. Så de kände att de var lojala.

Så rädd han måste ha varit, så sorgsen och uppgiven. Och jag fick inte hålla honom i mina armar. Han hade sin fru, Anneli, och de hade ett fint äktenskap och hon har lagt ut en varm bild på sin hand över hans. Jag sitter och tittar på hans arm. Jag har längtat efter honom i så många år.

Under alla dessa år av plåga har jag ändå inte känt mig ensam. jag fanns i samma stad som Ulf och Peter ändå. Men nyligen, plötsligt, innan jag visste om vad som skulle hända, blev det tomt omkring mig. Jag berättade här att jag skrek en natt. Och jag var så orolig för hans hälsa.

Förra veckan fick jag en impuls att gå hem till honom och Anneli, där jag aldrig varit. Jag önskar jag hade följt den impulsen istället för denna ”respekt”.

Han dog i fredags kväll. Det var då jag kände mig så rastlös och klev genom stan och pratade oupphörligt med folk. Sedan gick jag hem och kunde inte sova. Kunde inte bli trött.

På söndagen ringde en okänd man, en snäll man. Peter hade bett honom kontakta mig, och han hade varit utanför min port när jag var ute. Nu ringde han och ville komma hem till mig. Jag förstod vad det gällde, jag var på något sätt beredd, så jag satte mig och sa: ”Jag sitter ner. Vem har dött?” och efter ett tag medgav han att det var Ulf.  Som jag hade fruktat.

Han erbjöd sig att komma och trösta, men jag ville bara ha tag i Peter, som förlorat sin bror. Han svarade inte i telefon. Jag ringde Anneli, som grät men var lugn och berättade hela historien. Jag kan inte bryta ihop inför henne eller Peter, så jag frågade om jag kunde hjälpa henne med något. Hon ville inte ha någon hjälp från mig. Och så sa hon: ”Ulf ville inte att du kommer på begravningen.”

När hon sa vad hon sa, hörde jag Ulf: ”Mamma, jag vill inte att du kommer på min begravning, för jag tror inte du älskar mig.”  Vad tror ni mitt svar blir på det? Jo, jag älskar dig, jag har alltid älskat dig, och jag kommer. Jag hade velat komma till dig för tio år sedan. För tjugo år sedan. När som helst. Du är min son, du och Peter är den stora kärleken i mitt liv.

Vi var så tajta hela hans uppväxt, och efter det. Vi var så nära. Det var Ulf och jag som alltid kom till familjeträffar, även om någon annan inte gjorde det. Behövde han något, fanns jag där. Behövde jag något, fanns han. Han hade nyckel till Birkagatan och sov ofta över, och varje gång han kom ropade han i dörren: ”Dagars upphov?” och så kramades vi, och han satte sig med en belåten suck och sa, varje gång: ”Det är så mysigt här!” Och hans ögon glittrade. Det var den Ulf som Anneli och Caroline, och hans barn och säkert många andra kände.

Sedan ändrades allt, utan att det varit någon strid mellan oss, historien skrevs om, och jag väntade och väntade, i många år.  Och nu är han borta. Och jag sitter här och tänker: Vad kunde jag ha gjort? Vad åt honom inifrån? Om vi lyckats vända det mellan oss, hade det varit det som kanske stärkt hans immunförsvar och hindrat cancern? Vi har inte cancer i vår släkt, utom en kusin till mig i Norge. Kunde jag ha bidragit med något organ för en transplantation?

Det skulle ha varit jag, inte han. Det här är fel.

Jag ringde runt till människor och de lät mig prata och prata. Samtliga sa att jag borde på på begravningen, och se honom innan, vilket jag vill göra trots Peters avrådan. Jag visste inte vad jag gjorde. Igår stötte jag på Mats skådespelare som tog mig till MacDonalds i Observatorielunden och bara lyssnade. Först fick jag andnöd av att alls vara där, för jag minns när jag träffade Uffe och Louie där (en av dessa brandkårsutryckningar när Uffe lät mig träffa ett av barnen).

Jag googlar runt för att försöka hitta något om honom. Jag blir arg på hans vän och samarbetspartner Gustav Fridolin (Ulf var politisk rådgivare på MP) för att han inte skrivit något som man kan se, och får veta att han tvärtom var ett stort stöd för Uffe och Anneli. Det värmer att få veta.

Jag ska se honom. Han skulle tycka det var fånigt, säger Peter, och jag vet inte om jag överlever, men det spelar ingen roll.

Jag var tvungen att skriva det här. Tack ni som lyssnat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inhopp 2

Jag har läst Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”, sett ”Stulna blickar”, inte sett veteranbilar på Sveavägen igår kväll eftersom det inte var veteranbilsdag på riktigt och nattlivet även i övrigt vagt – Stockholm i juli är halvdött, fick jag veta – lånat ut en bok, pratat himla länge med A, D och A nere på 7-Eleven så att jag nästan inte kom iväg till Sveavägen, fått syn på en MASSA gamla böcker (de är dekoration, men på riktigt) i lokal angränsande till gamla bion Royal och nästan fastnat i en riktigt intressant en om sångerskan Kristina Nilsson (andra halvan av artonhundratalet), konstaterat att biosalongen numera är BOWLINGHALL med de små trappstegen upp till forna stolsrader kvar, pratat himla länge med dörrvakten och hans vänner och ena vännens son, läst två sidor ur den ena vännens blivande bok som kan bli något, och hört och berättat en mängd historier.

Så nu vet ni nästan allt!

Utom att amerikanska vännen G har ett anti-global-uppvärmningsprojekt på gång som innefattar actionhistoria och skribenter från olika länder, där kanske jag också spelar en roll – och att jag är fast besluten att bada två gånger innan juli är slut. En gång för i år, och en gång för i fjol. Annars är de här två sista, fridfulla veckorna av denna månad som gjorda för stillsamt skrivande och umgänge med naturen. Det finns BLOMSTÈRÄNGAR i Stockholm.

Så vet ni verkligen nästan allt. Paus över söndagen!

 

 

Inhopp.

Nuvarande USA-administrationen fortsätter att försöka hindra medierna från att rapportera vad den säger och gör. En senator lanserar nu ett lagförslag som ska tvinga Vita Huset att ha åtminstone två TV-sända pressmöten i veckan, eftersom det amerikanska folket bör ha rätt att veta vad deras valda president håller på med, via medierna, och också se det presidenten gör och säger granskat.

Nu har landets justitieminister Jeff Sessions deltagit i ett fem dagar långt möte, stängt för medierna, med vad som av organisationer för mänskliga rättigheter kallas en hatgrupp mot LHBTQ-personer, och man har inte fått ut en kopia av hans tal. Den tydligen nominellt kristna gruppen sägs vilja samla alla krafter som motsätter sig mänskliga rättigheter för bi- och homosexuella och transpersoner för att utarbeta en gemensam strategi. Och justitieministern hör till dem som är märkligt besatta av tanken på alla som inte är heterosexuella och känner sig hemma i den kropp det fötts.

Huffington Post:

Attorney General Jeff Sessions spoke before a conservative Christian organization known for its opposition to LGBTQ causes Tuesday, but to the frustration of queer activists, his remarks remain shrouded in mystery.

 

A Department of Justice spokesperson confirmed that Sessions addressed members of the Alliance Defending Freedom, which has been deemed a hate group by the Southern Poverty Law Center (SPLC), at the Summit on Religious Liberty in Dana Point, California this week. Despite requests from multiple news outlets including CNN and ABC, Sessions’s remarks have yet to be released. 

 

The five-day summit, which wrapped Thursday and was not open to the press, promised to “bring together prominent legal advocates, scholars, cultural commentators, business executives and church leaders to examine the current state of religious freedom,” according to its website. Together, participants would “develop legal and cultural strategies to allow freedom to flourish in the United States and around the world.

 

Och: Trump hälsas välkommen till Frankrike, greppar tag i presidenthustrun Brigittes hand, drar henne till sig med våld och tvångskysser henne på kinderna – varpå han vägrar att släppa henne. Och så säger han något om i vilken fin form hon är. Och trots alla tusentals reaktioner mot hans sätt mot kvinnor, och trots att hon uppenbart tycker han är ett kräk, tror han att han just gett henne en komplimang.

Böcker. Ullman och Larsmo.

Böcker: jag brukar inte älska att höra böcker läsas i radio, men Linn Ullmans bok ”De oroliga” är ett undantag. Marie Richardson läser, och hon gör det så bra, utan överdrifter, och Linn Ullman skriver lätt, kärvt och varmt på samma gång, följer associationer och hoppar mellan tiderna, men utan att tappa tråden. Det är intressant att höra hennes upplevelse av föräldrar och barndom, somrar på Fårö hos sin pappa Ingmar Bergman (annars bodde hon med sin norska mamma skådespelerskan och regissören Liv Ullman), till exempel bilden av hans nio barn runt honom på trappan när han fyllde sextio. Den kommer man väl ihåg, och det ger en märklig, solig, tredimensionell känsla att höra hur den dagen såg ut för flickan Linn, den yngsta.

http://www.expressen.se/noje/resten-av-klanen/

Jag har avslutat Ola Larsmos roman Swede Hollow (bygger på verkliga historier) om  den skreva i marken i St Paul i Minnesota, där en slum växte upp på båda sidor om en illaluktande å där allt skräp – inklusive det som kom från utedassen – hamnade, och där flera tusen utfattiga svenska immigranter levde sina liv. Nu är den kåkstaden helt borta.

Det fantastiska med den här boken är hur man kommer en så fysisk, konkret tid och daglig verklighet inpå livet. De hade ingen radio, knappt tidningar,  ingen elektricitet, de levde inpå varandra och kämpade varje dag mot smuts, iskyla, odören från ån vissa tider på året, sjukdomar och usla löner. Mycket av det vet vi, men här får vi så att säga känna på hur det faktiskt var. Trängseln och den dåliga luften i stora sovsalar på båten över, diskvattnet där som var fett och sörjigt om man inte råkade komma först med sin tallrik och gaffel, hur man (om man hade framåtanda) fick skaffa sig kunskaper på de sätt man kom på, om så via lögner.

Det jag saknar är dels mycket av kvinnornas verklighet, trots att flera kvinnor är huvudpersoner, och Larsmo tänker sig in i allas reaktioner och sinnestillstånd. Att ha mens på en migrantbåt, till exempel. Och behöva tvätta sig. Hur klarade man det? Mens och tvätt tar, och framför allt tog, en enorm del av kvinnors tid och liv. Och dels den humor och musikalitet och uppfinningsrikedom som folk i alla tider i alla fattiga miljöer trots allt visat prov på. De spelade, de hittade på sånger, de sa roligheter. Jag tänker på porslinsarbeterskorna i Stockholm som satt på obekväma låga pallar i ett stort rum och putsade tallrikskanter med något vasst föremål. De sparade ihop pengar av det lilla de hade och gav en av kvinnorna, som läste högt för de andra under arbetet. Larsmos personer är olika, och vissa tar hand om saker och ting ordnar för de andra (bokkaraktären Inga), men ingen är kvick, ingen särskilt konstnärlig (sticka mönster, sy volanger, snida träfigurer), inga sjunger arbetssånger. Alla är sega och allvarliga. Men boken är som sagt kompakt påtaglig verklighet,  och den ger en ordentlig tankeställare genom sin kontrast till nutidens abstraktioner, jag rekommenderar den.

Nu ska jag läsa Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”.