Uffes bok.

IMG_6293.JPG
Den heter Detonerade drömmar och finns på Stadsbiblioteket. I magasinet, men man kan låna den.Han skapade i princip omslaget själv. Året var 1996, och han var 31 år. Han kallade sig ännu inte Ulf Bodach Söderström. (Bodach är hans farfars släktnamn.)

IMG_6291.JPG
Så fina bilder av honom.

IMG_6340.JPG
Kan det bli mera Ulfskt?

IMG_6341.JPG

När jag öppnar den igen, är det som att dyka rakt in i Uffe-land. Hela energin, Observatorielunden, allting. Wow.

På stan.

Ibland får man direkta frågor.

IMG_6321.JPG

Eh… nej, det behövs inte mer drama.
Men vespan gör sig bra mot graffitin!

Och en fråga ställer jag själv – vad är meningen med det här?

IMG_6322.JPG

Fading World?
Sliten matta, nytt mode? En raspgrej och några stenar ligger där nere som bevis för äktheten.
Själv vill jag nog helst att världen fadar lite mindre.

Förresten satt jag på Mellqvists igår och frågade en helt okänd dam där, när hon trodde att de svartvita fotona i förra inlägget hade tagits. (Jag visade dem i kameran).

Hon tittade noga och länge – och sa att de kändes sextiotalsaktiga. Jag som hoppades de skulle kännas nutida! Så jag undrar: Hur drog hon slutsatsen? Bara att jag frågade var förstås en ledtråd – men kläderna och frisyrerna, ser de så daterade ut? Eller var det det faktum att bilderna är svartvita?

IMG_6316.JPG
Mer sextiotal – Kersti i Olovslund.

Alla helgons dag. Och lite mer. Till exempel Lasse Swanberg.

Det var extrabussar till Norra begravningsplatsen igår i duggregnet. Jag tvekade om jag skulle åka, men till slut köpte jag ett par lyktor och en ljungplanta och satte mig på bussen. Och började omedelbart gråta.

Man vet aldrig i förväg när tårarna kommer, det går inte att förbereda sig eller stålsätta sig, bara försöka att inte störa omgivningen.

Tyvärr hamnade en märklig person bredvid mig, med en son stående intill. Det är lika bra jag säger som det är: Hon var fruktansvärd, som en filmkliché av en satmara. Och hon knäckte mig. (Kanske är hon en olycklig människa, men den tanken hjälpte inte då.)

Hon såg direkt att jag grät i all stillsamhet, men det berörde henne inte (vilket jag väl inte heller begärde att det skulle). Hon och sonen pratade om arkitektur och skrattade och hade trevligt. När jag ställde en helt neutral fråga till chauffören (”Kör ni in på området?” Vilket han skulle), talade hon om för mig att jag var en hemsk och otrevlig person. Inga svar godtogs, inte heller att jag skulle till en sons grav. ”Jag ska också till en grav!” svarade hon med den särskilda triumf i rösten som de självrättfärdiga har.

Jag kunde inte försvara mig, eller ens värja mig. Jag bröt ihop totalt, vilket jag ju inte annars gör, och storgrät. Då snäste hon att nu fick jag ta mig samman, de skulle väl inte behöva ringa efter ambulans också? Jag snyftade mig fram till dörren, följd av ironiska kommentarer, vacklade av bussen och snubblade fram till familjegraven.

Ingen var där. Den var tom, inga människor, bara gräs och löv. Jag stod och grät och försökte andas lite lugnare och tänkte att nu har jag slutgiltigt brakat ihop, och det är OK.

Jag längtade efter någon att sörja med, efter Peter att krama och sörja Uffe och KG och Mimmi med, det var ju han och Uffe och KG och jag i hans ursprungsfamilj, och Uffe och han och jag på Surbrunnsgatan. Och jag längtade efter barnbarnen.

Till slut var jag lite stadigare på benen. Hämtade snyftande en spade och planterade ljungen och tände ljuslyktorna. Tog ett par bilder. Mumlade en ursäkt till Uffe för att jag inte fått det helt symmetriskt. Jag vet inte riktigt var han är nu. Sköljde händerna i kallt regnvatten. Stod där och hoppades att någon skulle komma.

Så föreställde jag mig att jag, i en annan parallell dimension, utan att jord och gräs rördes där och då, lyfte upp Uffe från marken som det lilla barn han en gång var och som vi i ett hörn av våra jag alltid är, och försiktigt, försiktigt tryckte honom intill mig. Han var allvarlig.

Åkte hem med samma buss. Kvinnan och hennes son med det neutrala ansiktet tog samma buss, men försvann lyckligtvis bakåt.

Det tog timmar att hämta sig. Jag blev förvånad över att det alls gick. Jag trodde ärligt och uppriktigt att nu går det inte längre.

IMG_6312.JPG

IMG_6311.JPG

Så något annat. När tror ni den här bilden är tagen?

IMG_6315.JPG

Kunde vara nu, eller hur? Men det var 1964.

Stockholms fotoskola, som håller till i Gamla Stan, är på utflykt till Birka, ser det ur som. Jag är höggravid (inte med på bilderna, jag tog dem). Mannen som står på knä är vår lärare, Lasse Swanberg. Då höll han ihop med Ruffa Alving, senare skulle han bli filmfotograf och plåta Äppelkriget, Grisjakten och mycket mer. Många år senare hade vi ett par korta träffar. Vilket åtminstone en kvinna till som jag känner också hade. Ännu kortare. (Lasse gick bort 2006.) Lasse berättade om hur sjuk Ruffas mamma Barbro Alving, Bang, tyvärr var då. (Idag, som alla andra dagar, hamnar de som söker Ruffa på denna blogg.)

IMG_6314.JPG
Ja, det är Ivar Lo-Johansson där borta – författaren.

De här bilderna föreställer alltså de tjejer som nu är i åldern sjuttio plus (jag hoppas de mår bra). De som Sverigedemokraterna föreställer sig som gamla rigida gummor som inte tål en Prideflagga eller modern konst. Man skulle vilja säga till SD – vi var inte så bakåtsträvande ens då, som ni är nu. Det här är era ”äldre medborgare”.

SD försöker styra biblioteket i Täby genom att kräva att programpunkt tas bort.

Det här mailet (nedan) från Författarförbundet väntade mig när jag loggade in nyss. SD i Täby kommun begär – hör och häpna – att inte bara få förhandsgranska bibliotekets verksamhet, utan stoppa vissa program.
Det är ett försök att totalt förändra förhållandet mellan politiker och kultur, vilket visar att det som hände i Sölvesborg (hala Prideflaggan, köp inte in ”modern” , dvs icke nationalistisk, konst) inte var någon liten tillfällig lapsus, utan en del av ett långsiktigt projekt på riksplanet.
I det här fallet handlade programpunkten som SD vill stoppa om ”normkritik”. SD säger att de gillar inte normkritik. Alltså ska resten av Täby inte få veta något om detta.
(Det är jag som har satt vissa meningar i pressmeddelandet fetstil.)

————–
Pressmeddelande den 30 oktober

FÖRBUNDET KRITISERAR SD TÄBY
Sveriges Författarförbund kritiserar SD Täbys försök att stoppa vår medlem Moa-Lina Olbers Croalls författarbesök i kommunen
Inför Moa-Lina Olbers Croalls författarbesök på Täby bibliotek, den 28 oktober 2019, skrev kommunfullmäktigeledamoten Steven Jörsäter (SD) ett brev till kommunen i vilket han önskade att programpunkten skulle ställas in.
Anledningen var att föredraget bland annat skulle handla om ”normkritik”. Något som Sverigedemokraterna, enligt Jörsäter, inte vill uppmuntra.

En önskan som dock ej blev verklighet.

I slutet av brevet kom Jörsäter även med en önskan om att ”punkter som biblioteksledningen tror kan uppfattas som kontroversiella hädanefter flaggas i god tid och tas upp i KFN”.

Så kallad ”deplattformering” är inget nytt fenomen. I flera års tid har aktivister världen över utövat påtryckningar gentemot arrangörer i hopp om att hindra meningsmotståndare att framföra sina åsikter.

Det är ett förfarande som Sveriges Författarförbund generellt tar avstånd från, då våra stadgar säger att förbundet ständigt ska försvara yttrandefriheten och därmed säkerställa rätten till fri debatt.

Vad som i det här fallet är än mer allvarligt är SD Täbys försök att kringgå den kulturpolitiska principen om armlängds avstånd mellan politiker och kulturskapare. Problematiken blir extra tydlig i Jörsäters formulering om att ”tjänstemännen ofta har en synnerligen politisk agenda”.

Sveriges Författarförbund fördömer Steven Jörsäters och SD Täbys försök att stoppa vår medlem Moa-Lina Olbers Croalls författarbesök i kommunen, och inte minst förslaget att låta kommunpolitikerna förhandsgranska bibliotekets programpunkter.
——–

Vi måste förstå att SD inte bara är ett hembygdsparti som gillar majstång och tavlan Karl XII´s likfärd och vill ta hårdare tag mot kriminalitet. Just det här förslaget handlar om att via censur hålla oss ovetande om vad en person har att säga. De vill bestämma över den information vi får, vad vi kan diskutera på platser som tillhör oss alla, vad vi får veta och av vem – det vill säga vår frihet.

/PS Apropå detta – undrar vad SD tycker om säsongens konst på Odenplans tunnelbanestation, det här?

IMG_6304.JPG

IMG_6305.JPG

(Mer info om verk och konstnär – och tjusigare bilder.)

Nu – en regnig söndag i oktober.

En icke-instagrammig dag. Stillsam blogg.

IMG_6275.JPG
Regnsjöar på gården.

IMG_6276.JPG
Biblioteksbananer.

IMG_6277.JPG
Tänk att det låg en affär här på Tomtebogatan en gång. Det är så rörande att trappsteget finns kvar. Undrar vad de sålde? Bröd? ”Kolonialvaror” (dvs persikor på burk och så)? Vita och laxskära damunderkläder?

IMG_6278.JPG
Inte mycket trafik precis.

IMG_6279.JPG
Glada tjejer på Odenplan plåtar varann under paraply.

IMG_6280.JPG

IMG_6281.JPG

IMG_6282.JPG
Japp – jag missade vintertiden och kommer för tidigt till biblioteket. Tomt, tomt, tomt.

IMG_6283.JPG

IMG_6284.JPG
Så då kan man ju går runt och plåta förevigade män. Folkbildarna Hedén och Kjellgren, och Fabian Månsson.

IMG_6286.JPG

IMG_6285.JPG

IMG_6287.JPG
Och en fin ros och en skata som lyfter från terrassen, och blanka nypon. Tydligen finns det pollinerande insekter kvar i Observatorielunden. Skönt!

Och så träffade jag ett trevligt italienskt par som också väntade på att få komma in. FÅR vi gå in här? frågade de försynt. Visst, välkomna! sa jag och berättade om tanken med de långa trapporna, att få lugn och ro i själen inför mötet med litteraturen, och relieferna i trapphallen med scener ur Iliaden. Kvinnan i paret är arkitekt. Men the library is under attack, förklarade jag. They are under-financed. Och så berättade jag om alla språken på Internationella Biblioteket, och hur det minskas drastiskt. Men här finns ändå de största språken.

Och så kom vi in på Ötzi och annat kul, och mannen undrade om det alltid regnar så stillsamt här, eller om vi har störtskurar också? Störtskurar, sa jag. Och korta vinterdagar! Och ska ni inte se Norge också? Jo, de arbetar sig sakta norrut, så nästa år blir det Finland eller Norge.

Japp, eller rättare sagt näpp, mer spännande än så har dagen inte hunnit bli.

IMG_6289.JPG

IMG_6288.JPG

Lördagsblandning. Med bilder.

1. Var försiktig med hälsan! jag har ju varit sjuk på diverse ledder, och till slut var jag så trött på mig själv att jag tänkte: Om man låtsas att man är frisk, så blir man det.

Sagt och gjort. I hälsovårdande syfte började jag tvätta golv, som ju försummats i flera veckor. Detta gör jag (allergiska personer dammsuger inte gärna) genom att falla på knä på en kudde och våttorka. Så jag in i sovrummet, för att backande torka av golvet med urvriden ren trasa i stora svepande drag. Tills jag med kraft körde ena foten (tårna) i den kista som syns på en av bilderna i ”Uffes och Peters 55-årsdag”. Man ser ju inget när man torkar golv utan backspegel.

AAAAAJ! Det gjorde vansinnigt ont i tårna. Vände mig om och väntade mig att se blod välla ut genom sockan. När det inte gjorde så, struntade jag i att kolla saken och tvättade vidare. Men mittentån såg inte klok ut, märkte jag senare. Och så slog jag i samma fot två gånger till. Tån var nu röd med lite blått i, som bourgogne, och ville inte riktigt låta sig böjas.

Så kan det gå när man tar hand om hälsan.

2. Tittar i snyten och vrår och hittar roliga saker.

Tjugotal.
IMG_5992.JPG
Bokbordet i somras – veckotidning från 1923. Vad tycker månde SD om denna dekadenta konst? Och så är det bara Allers.

Sextiotal.
IMG_6026.JPG
En RIKTIG spårvagn. Man gick in längst bak och betalade konduktören, som satt bakom en liten bom. (Man kan skymta honom på bilden.) Det här var en av de sista.

1963
IMG_6273.JPG
Peters och Uffes blivande pappa, min blivande man, på Expressen i Klarakvarteren. Med stickad smal slips.

Sjuttiotal.
IMG_6030.JPG
Peter längst till vänster,sedan jag, Uffe och Björn Eriksson. Vi är på fina Atlantic Hotell i Sandefjord i Norge. Rummet kallas ”Furstesalen”, stort som en fotbollsplan. (Min pappa var barndomsvän med ägaren, så fick diskreta förmåner. Att det blev rabatt vet jag inte om vi ens förstod.) Vi var i fjällen, och sedan hälsade vi på farmor. Och Nina var där.

Troligen början av åttiotalet.
IMG_6031.JPG
En kompis till mig från universitetet i Lund var inbiten klättrare. Han började med att imponera på mig genom att klättra upp på taket på Värmlands nation – på utsidan.
Här sitter han högt uppe på Malmös enda dåvarande skyskrapa. På utsidan. De små ljusen är strömmen av bilar nere på motorleden. Folk i huset som såg dem klättra förbi vardagsrummens fönster ringde polisen – som inte klättrade efter, stod det i tidningen. Men de hojtade på kompisen (Sven-Erik) och medklättraren att vänligen ta sig ner igen. Det gjorde det. Och jag tror inte de hade begått något brott.

Trevlig helg!