Tillfälligt inhopp – Bayeux-tapeten och Vilhelms katalog från tusentalet. /PS- blunkefjes…?

Såg just att någon (god idé!) klickat på mitt äldre inlägg om Bayeux-tapeten .  Den 70 m långa, nästan tusen år gamla ”serien”, broderad på linne, som tillverkades för att man skulle minnas den normandiska (dvs från Frankrike härstammande) fursten Vilhelms erövring av dåvarande England år 1066. Det finns ett annat blogginlägg om The Doomsday Book , dvs hans katalog över all egendom det nya lydriket och vilka som stod som ägare.

Det roliga är att Frankrike äntligen tänker låna ut tapeten till England, något som de bett om tidigare – t ex inför drottning Elizabeths kröning – men alltid fått nej till. Nu ska det undersökas om ”tapeten” tål transporten, och sedan får den förhoppningsvis resa över kanalen.

/PS. Lärde mig just ett nytt norskt ord – blunkefjes! Som förstås betyder en blinkade emoji.  😉

 

Annonser

Möbler, Trump, partiledardebatt – fragment av lite av varje.

Här är det kognitiva testet  som Trump, enligt läkarens utsago, begärde för att tysta dem som oroar sig för att han kanske har tidiga tecken på demens. Lite svårt att testa sig själv, men man kan pröva. Det är väldigt grundläggande, inte som ett Mensa-test. När jag själv tycker att jag har bomull i skallen ritar jag en klocka (en gammaldags urtavla) och säger åt mig själv att ”ställa” den på t ex tio över två. Min mor klarade faktiskt inte uppgiften på sin ålders sena höst. Ändå märktes vid den tidpunkten ingenting annars av demens.

I natt var jag uppe och sköljde upp dukar och släpade möbler. Jag stod helt enkelt inte ut med tanken att vakna upp till röran i vardagsrummet, och dessutom ville jag passa på att fixa så att möbleringen passar hur jag faktiskt lever. Halv tre släpade jag alltså muttrande en hurts till köket, där det funkar bättre med frukost- och sudokuplats. (I morse släpade jag muttrande tillbaka den, för den behövs för skrivaren att stå på, och skivan i köket fick istället ben under sig på ena sidan.)

Hur som haver, när jag klivit upp kunde jag alltså stå och laga frukost – som i mitt fall är en hel middag – och sedan äta vid köksfönstret och samtidigt lösa ett sudoku och lyssna på partiledardebatten i P1, eftersom ena högtalaren nu (igen) står på en pall i dörröppningen mellan kök och vardagsrum.

Det är bra att avnjuta partiledardebatt just på radio, eftersom man inte störs av t ex nya moderatledarens oerhört irriterande, självgoda flin. Det blir alltså mer rättvist. Om man bortser från Lööfs skärande röst, som jag knappt klarade eftersom jag vaknade med dunkande huvudvärk.

Men radiomediet hjälpte inte upp Ulf Kristerssons aktier i min lya. När Isabella Lövin (MP) mycket lugnt och tydligt pekade på att moderaterna säger nej till i princip allt som kan förbättra miljön (hon räknade upp en hel rad förslag) och vill beröva Naturvårdsverket på en stor del av anslaget, i stil med hur Donald Trump förstör den amerikanska motsvarigheten EPA (Evironment Protection Agency), svarade han inte på en enda av de direkta frågorna, han enbart raljerade, och var vad jag kunde höra ytterst nära att kalla henne lilla gumman, eller något liknande. När V-ledaren Sjöstedt tog katastrofen Karolinska sjukhuset som exempel på hur världen blir om man följer det moderata receptet på hur världen bör styras, svarade UK att han ville prata om andra saker under debatten som låg väljarna om hjärtat, inte om ”ett husbygge i Solna”. Man måste vara där medborgarna är. Han låtsades inte begripa vad JS menade med att ta upp just detta ”husbygge”. Alltså inte ett ord den totala finansiella och vårdmässiga skandalen i konsultkulturens spår, den berörde han bara med frasen att man ju nu rättar till det där. Han lät riktigt sårad över att Sjöstedt inte erkände hur himla bra det var, och tyckte dessutom det var oförsynt att vara så spydig. Glömd var hans egen spydighet mot Lövin. Bortslösade miljarder och människoliv som gått till spillo, sakens kärna, tycktes inte intressera honom.

UK, som han visat sig hittills, verkar vara en renodlad player. En spelare utan ideologi, men med tävlarsinne.

Det finns massor att säga om backlashen mot #metoo i media, om Göran Greiders längtan efter tänkande konservativa, om varningarna för hoten mot demokratiska principer överallt, jag skulle kunna sitta här hela dagen, men tyvärr finns inte tillräckligt mycket tid.

 

 

 

 

 

 

Hannnnntverkarna.

Äntligen stod prästen i predikstolen, höll jag på att skriva. Men nästan; idag skulle vi i bortglömda gårdshuset få fibernät!

Vi börjar jobba 7:30. stod det på lappen. Men det stod också 2017, så man skulle inte ta för allvarligt på det där. Jag gjorde det i alla fall, vaknade halv sex efter några timmars sömn och vågade inte somna om – tänkte inte bli väckt av en signal på dörren och möta dem igen i sovpajtor (ylletröja och collegebrallor) med hår som ser ut som om man sovit under en bro efter en rejäl fylla. Alltså: Upp och kamma sig och fixa. För jag tänkte vara närvarande under operationen.

Damen som var inne och scoutade förra veckan pekade vad som måste plockas undan, i sydvästra hörnet. Matbord, skrivare och så. Så det hade jag gjort, och det var något befriande med den härligt tomma golvytan. Men (efter att jag fått leta reda på gänget flera trappor längre ner, vid åttadraget) in kom en stor stark och en liten kille, och den stora pekade myndigt på nordöstra hörnet och sa att DÄR måste allt bort, för det var kortaste vägen att dra fibern. Kan du flytta den här, sa han och pillade på min 50 cm djupa lagerhylla som är fylld med böcker i dubbla rader.

Bryn blev väldigt livlig, för där stod ALLT. TRE fulla bokhyllor, plus soffan, plus snobbskrivbordet med en bordsskiva under tillhörande stol, plus en 1,8 meter lång skänk, också den full av foton och manus och dvd och kameragrunkor, plus ett mindre bord från min svärmor med KG:s skulptur, och tavlor och ungarnas keramiksaker från plugget och det ena med det andra..

Storkarlen pekade och förklarade, jag gav mig inte. Väntade han sig att jag skulle flytta det där ensam, nu? Varför hade inte kvinnan sagt det? Hon som är arbetsledare! Hon är inte arbetsledare, sa han. Vad gör hon här då? sa jag. Hon pratar, sa han. (Jag antar att han menade att hon kan svenska. Fast just idag var hon inte här.)

Den lilla tog den stora i armen och sa något stillsamt. (De är vitryssar.) Han tog fram en tumstock och pekade lite, även han, fast åt andra hållet. Jag vankade fram och tillbaka och undlät mig en fyrbokstavig engelsk svordom. Men den lille var på min sida, den store försvann, och de hade bestämt sig: De skulle dra fibern den långa vägen, där den gamla satt. Bryn slutade svära och började le och bli vänskaplig.

Och sedan gick allt hur fint som helst. Två killar jobbade, borrade lite och stod på stegar, och jag lagade frukost och satt vid datorn och jobbade jag också. Det stör mig inte ett smack att det finns folk i rummet, bara jag inte har något övergripande ansvar för vad de pysslar med. Jag gjorde flera väldigt snygga bildkompositioner och ordnade grejor och tänkte på det där med kortfilm.

Nu är det paus, och när jag kommer hem ska en tredje kille fixa till själva urtaget, dosan, det lär ta tio minuter.

 

 

 

Plaskdamm, ännu en Tartufferecension, Filmhuset.

Här   kan man se Vi i Vasastans plaskdammsreportage. (Med min snapshot tagen med analog amatörkamera för så länge sedan. Synd att jag inte plåtade medan dammen fortfarande hade vatten i sig och små barn badade där.)

Och   här har vi Leif Zerns DN-recension av Tartuffe. Han får med ett par saker jag också grunnade över, som vad regissören gjorde med sin fysiska teater och med tiggarna som så småningom invaderar huset: Men även fars kräver precision. /–/ Magnus Ehrner hinner aldrig göra en figur av sin snuskhummer till Tartuffe, och som om det inte vore nog borde tiggartemat sätta myror i huvudet på Dramatenpubliken. 

Han nämner dels det jag ofta saknar i både film och teater – musikalitet och konturer, både när det gäller rollerna och hela sammanhanget – och: Vad menar man med de hemlösa alkisar som kommer in? Hur ska man se dem i den här pjäsen? Som störande element, tjuvar, personer som råkat illa ut, eller vad?

Magnus Ehrner är strålande, och han har hittat ingången till sin figur, men inte blivit riktigt klar. Roosman är mer kryptisk, hans roll har ingen riktig form (än?) Dottern är en karikatyr av ”Stureplanstjejer” (i en irriterande lurvjacka som man önskar att hon kunde ta av sig efter en stund). Och man bli rätt perplex av att Tartuffe faktiskt lyckas lägga rabarber på henne – i nutida Sverige? Hur då? (Dessutom, om man ska vara petig, vilket man ju inte behöver vara, funkar inte upplägget. Tartuffe får inte hus och ägodelar enligt kontrakt om han inte gifter sig med flickan först.)

Jag tror det var någon annan – har just nu glömt vem – som skrev att skådespelarna inte behöver rusa genom replikerna; de ska njuta av dem. Instämmer! Man ska inte försöka gömma replikerna, man ska suga musten ur dem som ur härliga chokladbitar. Det hör också till musikalitet och precision.

Men Hulda Lind Jóhannsdóttir är en rätt enastående piga enligt en modell som stått sig sedan antiken: Den uppkäftiga tjänsteanden (slaven, amman) som sätter alla på plats och reder ut herrskapets trassel. Det finns också en scen där Tartuffes nedgångna kompisar sitter i bakgrunden och sjunger, den gillar jag.

Var på Filmhuset i förmiddags. Där blixtrade kameror – vårens nya filmer presenterades –  och efter en stund kom en flod av nya unga filmvetarstudenter in på biblioteket, där jag var. Man blev riktigt upplyft, de har så mycket kul framför sig. De har tydligen just börjat, för blyga kontakter togs här och var (-Var bor du? – I kollektiv på Värmdö. – Känner du någon i stan sen tidigare? – Ja, mina kusiner bor i Gamla Stan. – Oh, SHIT, alltså! – Och var bor du? – På Söder….)

Någon eller några var inne här på bloggen den 10 och 11 och läste och läste – det blev två TORN av visningar i statistiken. Någon som satt på en tråkig tågresa, någon gammal bekant som just hittat mig, eller någon som undrade om jag (efter i somras) är stabil nog att jobba med? (Yes, är svaret på det.)

Alla människor med taskig sömn blir vansinnigt förvånade när de för en gångs skull – som jag i natt – kryper till kojs relativt tidigt (ahum, halv ett), och på morgonen tittar på klockan och ser att den inte är tre eller fyra, utan fem i nio! Jag hann precis sätta på Ekot, medan jag undrade: Vad gjorde jag annorlunda igår…? Åt massor, fattade beslut på kvällen: NU får jag fixa hushållsgrejor till halv tolv, sedan metodiskt börja samla ihop det bästa ur filmdialogdokumenten till tolv, och sedan koja. Jag får inte, säger INTE, öppna en bildfil. Bildfiler är da abyss. Och jag följde mina egna råd.

Var det allt? Hur som haver, fint var det.

Och nu upptäckte jag till min glädje att min beställda film Get Out redan har kommit på Stadsbiblioteket.

(Och kram på dig, Peter.)

 

 

 

Fel skådespelerska och halvmissad blå timme – men rosa blommor.//PS. //PS 2. Och…

Jag trodde att Maria Bonnevie spelade i Tartuffe, för så stod det i ett tidigare program. Men jag hade fel! Vilket man kan se här  . Rätt svar är alltså Mirja Turestedt. Och Tartuffe spelas av Magnus Ehrner, felstavad när jag skrev om pjäsen.  Det ska bli spännande att se recensionerna.

Kerstin och jag såg fram emot ännu en stilla eftermiddag på en nästan tom bar på Tennstopet med ett glas vin och den blå timmen utanför. Men hej vad vi bedrog oss. När jag kom dit hade twilighten inte ens börjat, och utanför var det bara gråmulen dager. Vi hade valt en fredag! Allas afterwork-stimma-tid!

Hittade ett litet bord längst bort och en klarögd Kerstin kom.  Jag hade laddat kortet för att vara den som bjöd den här gången, men det fick jag icke, och hon hade rosa tulpaner med sig till mig för att fira artikeln. Hon stirrade bistert på mig och sa: ”Du bjuder när du fått pengarna”, och jag svarade ”Jamen, då jävlar ska vi äta middag!” (Jag hade missat gången för arvoden nuförtiden, jag bad om ursäkt för det och det blev en liten förhandling, men det visste inte K – hon är bara vis.)

Och efter en stund började folk troppa av, och den blå timmen och lugnet satte in, och vi pratade om livet och familjer och teater och tittade ut på den glesa trafiken på Dalagatan.

Blommorna höll sig. De står nu i en sekelskiftesvas på mitt skrivbord – och de växer!

PS. Idag är det också sex månader sedan Ulf gick bort, så det blev inte mycket sova i natt. Jag hade inte tänkt skriva om det, men kan inte låta bli. Jag funderade förstås på att åka till hans grav, familjegraven, idag. Jag har sett den för mig, men är inte säker på att jag orkar.

Hade man frågat Uffe medan han fanns här (här inlägger mitt inre protest – vad då ”fanns” här? Varför förfluten tid?) vad han tyckte om gravbesök, hade han säkert svarat något rationellt. Men nu…? Jag vet inte. Efter KG:s död har jag varit där en gång. Då satte vi honom i jorden tillsammans. och det var ändå på gränsen av vad jag klarade. Samtidigt känns det fegt och som jag överger honom om jag inte ser hans grav.

PS 2. Såg just att det finns två Tartufferecensioner –  i svd och expressen.

https://www.svd.se/molieres-sedekomedi-tartuffierar-ostermalm

https://www.expressen.se/kultur/totalfysisk-tartuffe-med-en-nypa-kardashians/

OCH JUST när jag ska lämna Stadsbiblioteket efter att ha lånat två samlingar kortfilmer och en spansk film om en dam som är fena på pussel, ser jag att Vi i Vasastan har pillat in mitt pappersfoto med (den då nyss tömda) plaskdammen i Vasaparken.

Måtte Mimmi Epstein nu också skriva om den damm som redan finns intill detta bibliotek, där småbarn badade i decennier – tills man slutade rena vattnet. Nu är det måsskit överallt och måsar i vattnet, när inte dammen är tom och fyra ungar åker skatebord. Vi behöver plaskdammar, riktiga och fina sådana, i stan. Jag minns fortfarande glädjen med den i Vitabergsparken när jag var 3-5 år. Tänk mer på barnen och mindre på ”koncept”! Spegeldammar klarar vi oss utan, men inte utan fungerande plaskdammar för ungar.

 

 

Fråga mig om nuläget.

Vad läser jag just nu?

Boken Vrålstark & skiträdd : Marie Göranzon berättar om sitt liv för Stina Jofs. Intressant. Som en lång tidningsintervju, men man vänjer sig vid greppet efter ett tag. Ärlig och öppen, vad jag kan se. (En detalj som framhålls är förresten att genrep alltid är usla och ska vara det. Så Tartuffe kan bara bli bättre!)

För övrigt såg Evy och jag ett porträtt av Marie Göranzon i trappan på Dramaten, vi tyckte om det. Det är ett i raden på sidan nedan:

Sissel Wiboms porträtt http://www.sisselwibom.com/Sissel_Wibom/Portratt__kanda.html#1

Läget annars…?

Jotack. Bloggen är förstås ljusare än verkligheten (trots att jag skildrar mycket av den) – inte för att jag ljuger ihop saker, utan för att jag utelämnar saker. Alla de tusen gångerna per dag som jag tänker på honom.  Tystnaden är lika tyst, det gör lika skitont, det är lika omöjligt att acceptera att Uffe inte är här, jag vill fortfarande vildsint rädda honom och hålla om honom, hårt. Och jag längtar efter Peter och barnbarnen (Alma, Louie, Otis) och efter att reda upp situationen med deras mammor, utan att någon behöver ändra sin bild av en älskad och saknad Ulf.

Samtidigt är jag verksam och produktiv. På riktigt. På ett förnuftigt sätt.

Jag träffar också folk. Litegrann. Förr kunde jag strosa omkring  ledsen och nedfryst, men nu är jag piskad att tillåta mig, och våga, att knyta försiktiga band till andra. Jag börjar se fram emot det, det är fint och känns lite överraskande, det var ett tag sedan. Stark som en oxe och skör som silkespapper. Evy, som själv sörjer sin man, råkade nämna Michael Nyqvist i teatersalongen – och det tog någon minut för mig att hejda gråten där medan ljuset gick ner.

Det där jag skrev om teknik och känsla i bildskapande igår…?

Ja, det lät som om jag jobbar för att knöka fram en känsla som jag redan bestämt mig för, och konstruerar den. Men så är det inte. Jag håller helt enkelt på tills något drabbar mig.

Film?

Har beställt Get out både på Filmhuset och Stadsbiblioteket. Hemma finns Farväl till vapnen från 1932, efter Hemingways roman. Vill se den där egyptienbaserade filmen med Fares Fares också.

Politik?

Fäll inte Trump enligt klausulen om mental eller medicinsk inkompetens. Han är inkompetent på alla sätt, och han försöker – bland allt annat – inskränka pressfriheten. Han hotar enskilda medborgare och gör sig lustig över dem. Och framför allt måste man titta på hans ryska affärer. Har han sålt t ex egendom – som fastigheter – till alarmerande överpriser? Kan det ses som mutor?

För övrigt…?

Ja, hissen har slutat hoppa efter senaste ingreppet. Däremot har den utvecklat en ny egenskap. Man trycker t ex på B, bottenvåning, och strax innan den stannar tar man ett steg för att skjuta upp dörren.

Pang! Man bryter fotocelljuset och hissen tvärnitar, två centimeter från bottenläget. Vägrar starta igen när man trycker på B. Ljuset slocknar.

Man tänker: Så skönt att man gick på toa, och ringer – trots att man känner sig som en idiot – på nödsignalen. Röst höres. Hjälp är på väg. Gud, så pinsamt.

Men trycker på B igen, och ljuset i hissen tänds. Så den är igång i alla fall? Nu får man den snillrika idén att trycka på 1, en trappa. och hissen startar! Medan man håller upp dörren en trappa upp ringer man nödsignal igen, och skickar tillbaka räddningsteamet.

Så berättar man för Supergrannen, som nästan hoppar upp och ner och lyser som en sol, för han har också kommit på knepet och vill berätta! För honom stannade hissen på vårt våningsplan, och han åkte ner. Vi borde skriva en lapp för andra hyresgäster – och dagispersonalen.

Sedan har de dragit in fiber till huset. Trodde vi. Nu är det klart! lovade en affisch på bottenvåningen. Men icke! Endast gathuset och dagis hade fått nya kablar och uttag. Alla vi andra var bortglömda! Jag tror Supergrannen ringde och osade eld och svavel (hans internet försvann ju), för imorse ringde de på min dörr (jag hade krupit i säng vid tre på natten) och ville dra kabel. Det fixade jag inte – trött och blek och klädd i jättetröja och collegebrallor, såg väl för hemsk ut.

Nu kommer de på tisdag.

 

 

 

Äntligen lite snö – eller snarare rimfrost – i stan. Och lite Tartuffe.

Sol och som sagt rimfrost i morse, det var troligen Evy som kom med det fina vädret (-10 grader på morgonen hemma hos henne i Norrtälje). K1, dvs Kerstin, hade gett mig biljetter till genrepet på Tartuffe vid lunchtid, och Evy följde gärna med. Det var riktigt roligt, för vi har inte setts på länge.

Teatern var knökfull, huvudsakligen av teatervana seniorer, men också en och annan ungdom (teaterelever?). Avert your eyes, K1, för här kommer en liten snabbredogörelse: Pjäsen spelas som en rivig komedi med rejält mycket fysisk teater. Folk hoppar, blir lyfta med strypgrepp, knådas ihop och skakas till whiplashnivå, skriker och far runt, medan de läser (eller tjoar) långa repliker på rim – och vilka rim sedan. Typ: ”Helt ärligt – det är ju jätteförfärligt!” (För min del får de gärna tjoa en aning långsammare, jag hann knappt med.) Publiken hade roligt och man fick se Tartuffes rumpa. Jag misstänker att det blir rätt goda recensioner. Men jag tycker både Roosman (Orgon, den rika husfadern) och Ehler (Tartuffe, den skenheliga som charmat sig in i huset) kunde ta ut svängarna mer. Den skådespelare man oroar sig för är killen som spelar sonen i familjeen, det är han som blir stryplyft, skakad och hopknådad.

Sedan gick vi till Biblioteksgatan, tittade på det brunna huset och fortsatte till Wienerkonditoriet (klassiskt kondis med glasrutor i taket och bordsservering) och rara Evy bjöd på kaffe och wienerbröd. (Tack! Och hon läser dina krönikor, Peter.) Jag har nog inte varit där sedan ungefär 2002, då jag satt där med en polis som skrivit en bok om vilken skitstövel han varit i yrket. En bekant till Stieg Larsson. Jag vet inte vilken knapp Evy tryckte på i betalningsgrunkan, men hon råkade få summan till tjugotusen, och det hade nog krävt ett par wienerbröd till!

Det där med foton: Det jag gör är att greja med teknik för att få fram en känsla dem. Det är att göra båda samtidigt, teknik och inspiration och grovjobb och hjärta, som är det sköna i kråksången. Jag fixar och donar, och när ögonblicket kommer när jag blir gripen av det jag ser framför mig, när det tar tag i mig – det är det jag jobbar för, och hoppas att andra kan få samma upplevelse. Det är detsamma när jag skriver. Det finns stycken i den outgivna boken som fortfarande får mig att gråta varje gång jag läser det. Det har ingenting att göra med att just jag skrivit det, det lever sitt eget liv. Man vill bara hitta vägen dit, det är allt.

PS – en besökare hittade  det här tio år gamla inlägget, eller snarare en liten krönika, om arabiska språkljud i norska. Kanske passar bra när någon tittat in här från Libanon?