Stackars parkeringsplats

Vaknade nyss och klockan är över nio på morgonen. Det händer nästan aldrig, men de senaste dagarna har jag varit så trött. Känns som om en förkylning grunnar på om den ska bryta ut.

Små ungar leker och skrattar på gården. Det var en av anledningarna att jag flyttade just hit för nitton år sedan när huset i Kårsta såldes, att det fanns små barn här. Mina var ju vuxna, men nu fick jag ändå se små rara tvååringar i overaller med armarna rakt ur tulta omkring. Och det kommer tack och lov nya hela tiden. Folk som flyttar hit verkar bli fruktsamma! Grannarna i våningen under väntar sin andra baby. Grannarna som bodde bredvid mig före Supergrannen fick tre. Och det finns flera dagis i kvarteret. Underbart.

Igår var jag så ut och provkörde med Johan som han hade lovat. Jag var otroligt nervös, ett spännande tillstånd som man inte råkar ut för så ofta i min ålder. Han frågade mig hur länge sedan det var jag satt bakom en ratt, och jag svarade lite svävande att det var så länge sen så – vågade inte riktigt säga som det var, att det har gått tjugofem år sen jag körde Björns och min Ford Transit. Den körde jag i och för sig rätt mycket mellan Kårsta och Vallentuna (med honom bredvid mig, eftersom jag inte hade körkort). Jag körde den hem också när vi varit på en av Barsebäcksmarscherna mot kärnkraft i Skåne – ni skulle ha sett dessa enorma demonstrationer, så mycket folk! Det var natt och det satt ett helt gäng, inklusive sönerna som var barn då, och sov i baksätena. Stora Björn satt bredvid mig och snarkade. Jag körde mil efter mil, och efter ett tag ösregnade det. Mitt i natten gick bilrackarn sönder och vi fick stanna vid en mack och väcka någon stackare, och samtliga tjejer i bilen fegade ur fullständigt och bara gäspade och lät alla karlar fixa med den vrenskande motorn.

Jag försökte faktiskt ta körkort en gång för många år sedan. KG var min privatlärare då, och vi skrek en hel del åt varandra. När jag skulle köra upp i Norrtälje där han bodde var det blixthalka. Jag minns att jag försökte sega uppför en 45 ° backe på tvåan, och sen gled jag elegant som en svan på isskorpan halvvägs in på ett övergångsställe. Det bidde inget körkort. När uppkörarkillen nogsamt förklarat detta för mig, satte han sig i sin egen bil på en helt plan yta för att åka hem – och fick omedelbart en rejäl sladd! Det årets halkigaste dag.

Nå, Johan tog mig till en parkeringsplats. Jag berättade för honom hur jag trodde pedalerna satt och han såg lite ängslig ut, för jag kom ihåg fel.

Det fanns en del bilar på parkeringsplatsen. Det kom fler då och då, bland dem stora långtradare som körde fram till någon lastbrygga längre bort. Vi stannade och bytte plats och jag petade en kudde under mig för att ha koll på var vägen fanns och letade efter den där bilkörarkänslan som jag hoppades skulle sitta kvar i ryggraden. Den verkade ha avsomnat. Det var faktiskt oväntat nervöst.

Jag lyckade i alla fall komma igång utan att få motorstopp och skutta som en kanin, och den närmaste halvtimmen körde jag varv efter varv och ut på lite andra lastplatser, medan en och annan gammal kunskap ploppade upp till ytan. Då och då mötte vi en bil som Johan trodde att jag inte såg (han satt med ett fast grepp om handbromsen), men jag såg dem. ”Biiil!” sa han. ”Det är lugnt”, sa jag.

När vi var klara var bilen var fortfarande hel så Johans fru Kerstin slapp en obehaglig överraskning, och jag var betydligt mer optimistisk och mindre nervös. Tack, Johan! Nu vet jag mycket bättre vad jag kan och inte kan innan jag går iväg till en körskola.

Och sent igår kväll började jag med de sista styckena till Morden i Buttle. Det innebär att ge sig in i mördares huvuden och jag har stretat emot, men efter att ha legat undanskymd ett tag kommer bokens värld närmare.

Den smyger sig på mig och blir en parallell verklighet. Jag ser solen och regnet på Gotland och hör rösterna och….

Uppdatering Idag kom Göteborgsbiljetterna. Förlaget pysslar om mig som bara den. De bokar hotell (förra gången bodde jag på varndrarhem med fem andra bokälskande kvinnor) och skickar tågbiljetter, och med min beslutsångest i Akademibokhandelmissen nyligen i färskt minne (fick inte tummen ur och tog en bil dit när förlagschefen och jag inte hittade varann i gathörnet) fick jag också en försynt liten anvisning som faktisk värmde mitt hjärta: ”Åk till Göteborg. Ta en taxi och checka in på hotellet. Ta en taxi till Bokmässan. Lasse äter lunch med dig….” Hehe! Lappen behövdes, tro mig, jag hade förmodligen druttat runt och letat efter rätt spårvagn annars… jag som alltid är så noga med tider och deadlines! Och de har gjort en fin sida om Brottsplats Rosenbad och mig på sin website också.

Annonser

Sangstad

Det här är Sangstad, min farfars båt.

Hemmahamnen var Oslo. Farfar var kapten ombord, hans egen hemmahamn var Sandefjord. Där hade han sin fru och sin son.

I februari 1940 var Sangstad i Sydamerika för att hämta säd. Hon seglade över Atlanten upp till Europa och lade till i Kirkwall före sista biten hem över Nordsjön till Stavanger. När de kastade loss var det – faktiskt – en mörk och stormig natt.

En tysk ubåt fick reda på deras position. Bas ombord var en 26-åring som upplevde kriget som ett äventyr. Det 18 februari 1940 torpederade han Sangstad och båten sjönk. Besättningen och en fripassagerare gick i livbåtarna. Farfar försökte ta sig fram till dem i vattnet, men gick under. Han var i fyrtioårsåldern.

Tjugosexåringen blev en gammal man och ubåtsfantaster skrev artiklar och böcker om honom. Min farfar låg på Nordsjöns botten och kom aldrig hem. Hans fru, min farmor, gifte aldrig om sig. Fem år efter hans död föddes jag.

Jag har ibland funderat på en skriva en tunn bok om det här.

”Sista resan från Kirkwall”.

To Have and Have not…

Att ha och inte ha –
en TV för folket.

DET BÖRJADE så bra. Folkhemmet skulle ha TV. Vi skulle bilda oss, bli roade, och ha något att prata om. Vi fick fina TV-apparater i vackra träslag. Vi samlades andäktigt framför dem och drack kaffe med vetekrans. Alla såg samma program. Men ändå var det ingen stor sak – TV-programmen i tidningarna upptog kanske en kvadratdecimeter. Det var rätt nyktert alltihop.

Så småningom blev programmen fler. Kanalerna fler. Det blev en revolution – man kunde få in icke statskontrollerad TV från utlandet! Consensus rämnade som ett korthus. Fick man verkligen göra så? Och man kunde hyra film!

Men fortfarande var det folkets TV. Grundkanalerna fanns överallt. Det blev mer hysteri i pressen, fånigare program, elak-TV gjorde sitt intåg. Ändå – det fanns en massa kvalitets-TV. För alla.

MEN – folkhemmet krackelerade. Sjukhuspatienter blev ”kunder”. Vattenfall började bryta skitigt kol i Tyskland och strunta i sina svenska kunder. Var och en sig själv nog. Artonhundratalet är tillbaka.

Och har man inget folkhem, vad ska man med folkhems-TV? Varför ska alla ha rätt att se på TV? Vi inför digital-TV! Några vinner på andras bekostnad, är det något fel med den tanken? Sedan är förstås digital-TV:n sämre än analog på alla sätt utom själva bilden för kunderna – bökigt, svårt att byta kanal, man kan inte se på ett program och spela in ett annat samtidigt. Men vem har sagt att beslutsfattare ska ha något i huvet? Va?

OCH SÅ – gick det som det gick.

Svart i rutan.Trasig TV.

Grattis.

Outfit

Min outfit ger mig a fit….

Mitt speciella läge i livet gör att jag bara kan ha särskilda kläder.
Det måste vara LÄTTA kläder (inte lättklätt, dock).
Det får inte finnas kragar.
Det måste vara töjbart.
Det måste vara bomull eller ull. Ulltröjor finns lustigt nog nästan bara på herravdelningar, kvinnor ska tydligen nöja sig med minikoftor i akryl.

Jag bär alltså (missa inte detta, Ebba!):

Enorma jeans. Dem köpte jag när jag gick upp kilo efter kilo. Jaha, tänkte jag, det är tydligen meningen att det ska bli en mega-period här. OK. Stora kläder, alltså. Gick till Indiskas Matroneavdelning och köpte jeans för babyelefanter. De var INTE tänkte för någon med midja. Det var utsvängt ända nerifrån fötterna och hela vägen upp. Mega 70-tal. (Sedan gick jag ner åtta kilo och fick slarv-sy in i midjan. Men resten är lika stort. Underbart skönt).

T-shirt med kort ärm. T-shirt med lång ärm (båda. Här ska inte frysas.) Superlätt ylletröja med v-ringning. Sockor. PLATTA jympaskor. De enda platta jag hittade kostade 250 kronor och är hopsatta med kontorsklister, börjar släppa efter en vecka. Jag kutar efter och klistrar igen med epoxilim vartefter det lossnar.

Utomhus: Jätteherrock köpt på Myrorna för många herrans år sen. Har aldrig sett något liknande på vare sig herrar eller damer, den gör mig inte precis anonym. Men man kan bylsa många tröjor under den. Vill man, kan man säkert få in ett litet piano och en mindre hund också. Blir det kristider kan jag bli svartabörshaj och sy fickor på insidan och gå och slå upp rocken framför folk och väsa: Mor Annas korv! eller vad det nu kan vara.

Så var ska jag nu hitta läderstövlar utan klackar till vintern…?

Den sjätte natten

Nisse recenserar boken på sin blogg, så jag tänkt säga några ord om den.

Till min enorma förvåning har jag blivit jämförd med Jan Guillou i flera recensioner, kanske för att boken är en thriller, men jag ser bara skillnader – ställer t ex frågan hur man reagerar i ett läge där inget annat än humanitär övertygelse ev. kan hindra en från att massakrera folk (man har tillfälle, vapen och en jävligt bra anledning). Och jag vill också skildra saker från kvinnlig synpunkt, som attraktion och hur det känns rent fysiskt att vara kvinna. Dessutom ha med människor i olika åldrar – trettonåriga Miriam är viktig för mig, likaså en tjugoåring – men dessutom finns det vuxna människor som reagerar som vuxna. De har exvis varit gifta länge och är fortfarande tända på varandra.
Vad som helt saknas är en försupen frånskild 50+ manlig polis omgiven av bittra exfruar och försummade döttrar. För övrigt säger jag som alla andra – jag lever mig in i alla mina karaktärer, manliga som kvinnliga. Men jag ser dem ju utifrån också. Att skriva om Miriam visade mig t ex vilket oerhört frågvist, funderande och uppfordrande barn jag själv var en gång i tiden.

Apropå den där jämförelsen – Stieg satt en gång och läste en antiporr-artikel som jag hade skrivit i Aftonbladet. Plötsligt fnittrade han till. Jag hade skrivit: ”Porr gör unga killar till de sämsta älskarna sen Djingis Khan”. Det är möjligt att det var orättvist – den gamle mongolkrigaren kanske hade oväntat ömsinta egenskaper i vissa lägen – men så stod det alltså. ”Du kommer inte att gilla det här” ,sa Stieg, ”men du skriver som Jan Guillou!”
Denna skribent hör inte till mina favoriter, särskilt inte när det kommer till feminism. Där jag anser att han är totalt styrd av sina känslor och har lämnat in hjärnan på verkstan, så jag tog det inte som en komplimang.