Närområdet.

Det är alltid kul att se vad folk läser av äldre inlägg. Till min glädje har ett par tittat på recensionen av Bröllopsfotografen , en annan läst Vetenskap går före fåfänga (som handlar om min näsa).  Och så har Turkiet dykt upp i gästlistan.

”Jag känner mig inte svensk!” sa en ung kvinna till mig igår. ”Jag är FÖDD i Sverige, jag har lärt mig om svenska seder, men jag känner mig inte svensk!” Hennes släkt kommer från vad man kallar ”ett utomeuropeiskt land”.

”Men det är klart du är svensk”, sa jag. Vad skulle hon annars vara? Jag sa att det är normalt för svenskar att ha härkomst från flera håll och nämnde en upplevelse jag själv får av att vara  tvåspråkig – olika ord för samma sak ger olika känslor. Kerstin, K1, är från Älvdalen vars tungomål få stockholmare begriper så där utan vidare, och Alice Bah Kuhnke har rötter i Värmland och Afrika. Fullt naturligt. Nyamko Sabuni kom hit med sin helkongolesiska familj när hon var barn, och jag kan inte se henne som annat än svensk, och det tror jag hon gör själv också. (Nazister, däremot…. de känns inte särskilt svenska för mig med sin fyrkantiga syn på vad en människa är.)

Den unga ledsna kvinnan undrade om jag verkligen menade det – ”folk säger så, men de är inte ärliga”. Och hon gav mig en fråga: Kan jag se en somalier som svensk? Och det är klart jag kan. ”Du dömer folk efter vad de har här”, sa hon och lade handen på hjärtat. Då respekterar jag dig, verkligen.”

Det är trist att människor ska behöva känna så här. Och onödigt.

Jag mötte dessutom en hobbit igår. Jag hade varit på Vi i Vasastan och donerat ett par bilder av Vasaparkens forna plaskdamm som ev kan återuppstå, för det tycks finnas få foton av den, och fortsatte till Filmhuset för att låna filmer (tyvärr är det kö för ”Get Out”). Upprymda karlar ordnade just en filmvisning och mottagning för Gunnel Lindblom (skådespelerska och regissör).

Traskade mot bussen och hamnade på Valhallavägen, där en karl stod och inte kunde hitta 72:an på sin mobil. Därav kom vi i samspråk. Och det visade sig att han inte bara talade norska, han bor i Norge (på en plats han kallar Hobbitdalen), och nu hade han varit upp hos Nils Petter Sundgren (mycket känd f d filmrescensent och filmperson) och fått NPS´s signatur i densammes självbiografi, för i den finns en kort men kul historia om hur hobbiten och NPS´s lillebrorsa flög över skärgården och träffade damer via utkastade papperslappar. NPS skulle sedan just till Gunnel Lindblom-grejen.

Hobbiten heter Robert och blev så fascinerad av dessa tillfälligheter (Lindblom och NPS och att jag är halvnorsk) att han fortsatte prata norska och bjöd mig på vin på Wasahof, han hade en timme innan han skulle vidare till musikkompis på Tennstopet. Bartenden som med skräck i hjärtat just skakat vispgrädde i en shaker (gången innan hade shakerglaset flugit iväg och vispgrädde dränkt både henne och baren) tog en bild av oss, där R såg klarögd och redig ut, medan jag (hobbiten till vänster) halvblundade, flinade dumt och gav intryck av stark berusning (ett glas vin!).

Innan R försvann lovade han läsa mina böcker och gav mig en skiva han spelat in. En av låtarna finns  här   .

Coop bygger om IGEN, och nu ska båda ytterdörrarna flyga upp utåt när man närmar sig, vilket får mig att oroa mig för alla rollator- och kryckdamerna som är vana vid motsatsen. Nu kommer vi att få dörrarna rakt i plytet!

Idag har jag jobbat med bilder, och äntligen verkar de passa ihop. Jag gick till datorn och tog mig inte ens tid att gå på toa, kan det vara bra? Där satt jag med en kopp homeopatkaffe (alltså väldigt svagt) och blev nästan upprymd när jag äntligen fick till flera bilder efter varandra. Frukost blev en banan på väg till biblioteket. Jag har en tendens att vilja springa uppför trapporna i tunnelbanan, trots att jag inte är den springande typen.

Hittade förresten MP-kanal på youtube och såg en rolig tre år gammal film där Caroline, min svärdotter, (pressperson på MP), vårdar växter (nåja, en hade hon stagat upp med persiennsnöret) och försöker bättra på partiets återvinning av plast. Hon var riktigt bra. Nu kommer jag att se varenda filmsnutt från MP i jakt på bilder av Uffe. Jag skymtade honom som hastigast i den här, några månader innan han fick sin diagnos om jag räknat rätt, en kort krallig kille med hästsvans och jeans. Någon som vet var det finns fler filmer där han är med?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

P-krönika och Solsidan.

Såg just till min glädje att Peter publicerade en ny krönika för sex dagar sedan. Den handlar om hur man meddelar vansinnigt goda och vansinnigt dåliga nyheter till kompisar i vardagslivet – ska man ösa på eller låta anspråkslös…? Vilket funkar bäst i ett samtal?

Håller helt med om att det folk älskar att höra om lagom taskiga motgångar, därför att man känner igen sig. Den känslan är förstås till stor del vad hela ståuppindustrin bygger på. Men jag undrar – gäller det bara vissa kulturer, som den svenska och brittiska, och delvis den amerikanska…? Har en aning om att man INTE ska prata ner sig själv i Spanien, Frankrike och Tyskland, till exempel.

Peters tumme upp och tumme ner är kul. Och träffande.

Lite mer om filmen Solsidan: Till kritikers förvåning fungerar TV-serien som film, och ett komeditörstande folk söker sig till bion. Hela konceptet bygger på just det Peter skriver om: Man känner igen sig, och attraktionen stärks av att det handlar om rikt folk i tjusiga gångkläder som gör bort sig precis som alla vi andra – och att Johan Rheborg gapar ut sina konservativa värderingar utan hämningar, precis som Ove i En man som heter Ove. Och det är skönt att se drivna aktörer och filmmakare som är avslappnade med vad de gör och kan grunderna. Jag vill ser Bornebusch (stavn) i flera, och större roller – och i fler halvbilder! Inte så mycket på avstånd!

Men det är florstunt. Ingen karaktär har egentligen några riktiga konturer, de har ingen riktig ”form”, personlighet. Precis som i Östlunds två senaste filmer är alla vuxna ungefär sexton år, och de har känslor, men sorg och förälskelse skymtar mest förbi – och barnen finns inte riktigt. Det är också, trots starka Skäringer och Bornebousch, en mycket mansdominerad film. Den är behaglig och roande, och man har haft förstånd att lägga in vilopunkter och lite poesi och vemod, men inte riktigt något att se om. Så en trea av fem? Vilket ju är bra så.

Och snart blir det lite teater, Moliéres 1600-talspjäs Tartuffe i modern klädnad på Dramaten. Såg just till min förvåning att Magnus Roosman, som är med, inte spelar den hala Tartuffe utan patriarken Orgon – jag hade bytt rollsättning där! (Tror jag i alla fall innan jag sett pjäsen.)

 

 

 

 

Verkligheten igen. Och Hillary Clintons bok.

Verkligheten har landat (som en del i vad som händer med sorgen efter Ulf), skrev jag. Och det har den. Ändå, när jag var på väg hem längs Odengatan efter att ha lämnat tillbaka filmer till biblioteket, tänkte jag glatt: ”Uffe kommer att tycka att en artikel i Författaren är bra”, och såg honom gå bredvid mig och säga något i den vägen, på ett väldig lugnt,  eftertänksamt sätt.

Så jag tror fortfarande att han finns. Men något annat slog mig också, när jag vaknade till efter ungefär en halv sekund; jag tänkte på Ulf inte som barn eller tjugoåring, utan som han skulle vara nu, om han inte fått cancer utan levt vidare – en något rund man som fyllt 53, som han var och pratade som vuxen och erfaren – dvs som de som var runt honom hela tiden minns honom. Tydligen var det meningen att jag skulle göra en resa genom Uffes liv som det var i förhållande till mig som hans mamma, omhändertagare, lekkompis, gosare, samtalspartner, skojpartner, allmänbildare – från baby till barn, till sprudlande tonåring och livlig tjugosomething, och genom allt det andra som var svårt – till nuet. Som det borde ha varit, med honom i livet och sin familj och sitt jobb och sitt allvar och alla sina idéer.

Han hade börjat fundera på vem han var, hur han var. Jag minns en av de fåtaliga gånger jag fick möta honom och barnen, vi gick med Alma och Louise till Fatbursparken, och han berättade allvarligt om hur han skärskådat sig själv och förstått något han inte insett förr. Han ville att jag skulle lyssna och jag ville lyssna, mer än något – men det hade behövts att vi också sågs utan barnen, i lugn och ro, och det kunde han inte.

Jag ville vara med honom mer, och med Peter, och med barnen på ett mer organiserat sätt, som gjorde dem trygga. Du bestämmer, sa jag – när och hur – men låt barnen veta det i förväg, låt det bli ett stående inslag, antingen det är ofta eller sällan. Och låt mig träffa deras mammor. Barn mår inte bra av vuxnas konstigheter, de vill att alla ska vara vänner och tycka om varann. Så jag är glad att de två mammorna träffar varann nu, det gjorde de inte tidigare.

(Får jag tillägga att jag vet att jag dubbelpostar mycket, men jag har slutat kolla – det som händer på den här bloggen nu är en del i ett skeende).

Jag tror det finns någon slags grundläggande livsglädje som vi alla föds med, en som får oss att vilja skratta, lära oss gå, lära oss tala, få reda på saker, leka, läsa och titta på film och prata och kramas, och det är den som kanske ska ta oss vidare.

Nu har jag avslutat Hillary Clintons bok What happened (som ju både kan vara en fråga – vad hände? – och ett påstående. Det här är vad som hände). Det är en bok jag skulle vilja prata med mina barn om. När man läser denna bildade kvinna med all sin erfarenhet och sina demokratiska ideal och jämför med ”jag är, typ, ett himla stabilt  geni”-mannen, är effekten hisnande. Hon vann antalet röster med nära tre miljoners övervikt, som vi vet, och skulle mycket troligt ha vunnit även elektoratets, om inte FBI-chefen mot alla etikettsregler trätt fram dagar före valet och sagt att det ”kanske” fanns komprometterande Clinton-mail på hennes assistens dator. Vilket han tog tillbaka, men då var det för sent.

Hon går genom de anklagelser hon utsattes för i en enastående smutsig kampanj, utredningar som alla i slutändan visade att hon inte begått några fel. Och nu har ytterligare en utredning öppnats, som syftar till att undersöka om hennes och hennes mans stiftelse lovat politiska tjänster i utbyte för donationer. Tala om slippery slope. Dels för att ungefär vilket yttrande som helst mellan donator och mottagare kan tolkas som löften (”du ser frisk ut, Smith, och jag gissar att du bara blir yngre och friskare!”), dels för att ALLA donatorer i ALLA val väntar sig någon form av utbyte.  Det är alltså en djungel där en hederlig politiker måste slingra sig fram mellan lianerna och försöka behålla hedern någorlunda intakt.

 

 

 

 

 

 

Artikeln, verkligheten och skådespelarna i Moonlight.

Ja, chefred Lisa Burwald höll med om att sista versionen av den där artikeln jag mumlat om var bäst – så nu kan jag avslöja att den dyker upp i  Författaren  någon gång framåt sommaren! Tidskriften kommer bara ut med fyra nummer om året, men är väldigt snygg med prisad layout.

Min artikel handlar om det fantastiska i att en historia i en persons hjärna via en bok kan föras över till en annan person, och hur det går till  – titeln är Att läsa är att lösa en tredubbel kod. Med njutning. Nästa nummer handlar om pengar, så där passade min artikel inte in riktigt.

Det här är vägen för både Peter och mig tror jag – att skriva vidare. Jag (och kanske också Peter) är inte helt närvarande, men när små ilningar av glädje trots allt kommer då och då så kommer de från solar plexus, maggropen, varifrån alla äkta känslor emanerar. Så de är på riktigt.

Allmänt: Världen är verklig igen, faktiskt så in i norden verklig, husen är tunga och av sten, ljuset gnistrar, folk är sig själva, alla barn är inte mina barn. Det ändrar ingenting i djupet, sorgen och smärtan ligger där och tårarna kan bryta fram av väldigt lite, och Uffe känns fortfarande lika nära och det kommer han att fortsätta med, och när jag står i korsningen av Sveavägen och Odengatan och ser mot våra gamla trakter gör det in i helvete ont –  men det är  en förändring. Och just när jag skriver och stundom får till det, är det helt jag för en stund, och för flera ögonblick känner jag mig hemma i min trivsamma lägenhet. Det är som om planeten har landat. Stockholm har fallit på plats med en duns.

Jag glömde berätta vilka skådespelarna är i filmen Moonlight – den lilla pojken Chirons knarkdealande extrapappa Juan spelas av Mahersala Ali, hans resoluta och vackra flickvän av Janelle Monáe, pojkens mamma av Naomi Harris, och Chiron som vuxen av Trevante Rhodes. Vännen/älskaren som svek men nu kanske finns där igen, med ömhet, spelas av André Holland. Alla är som sagt enastående.

Trevante Rhodes är en f d sprinter som for till Hollywood efter utbildningen och började spela in filmer direkt. Han är inte Cary Grant på minsta sätt, men han har den där förmågan som CG hade – att kunna göra något helt vardagligt och man vill titta på honom. Någon skrev att CG kunde dra ut en byrålåda och ta fram en skjorta så att det blev intressant, vilket ser lätt ut men är svårt. På samma sätt ät det en lisa att se Rhodes ratta en bil med ena handen, helt avslappnad, och svänga in på en parkeringsplats.

Off the grid till på söndag.

 

 

 

 

Kultureftermiddag.

Deckarförfattaren Sue Grafton är död, vilket känns, för det var på hennes forum vår vängrupp levde och trivdes en gång ett magisk ögonblick i tiden. Så några av oss har emailat lite. Sue själv var stockkonservativ, om sanningen ska fram, men på forumet fanns alla sorters åsikter, åldrar och yrken. Här kan ni se lite om det, när vännen Barb gick bort:

https://annikabryn.wordpress.com/2011/11/10/in-honor-of-my-friend-barb-in-utah-12147197/

(Bredvid mig här just nu sitter en grinig journalist som tycker jag skriver för högljutt, för han söker jobb och blir störd. Jag lade schalen under tangenten bordet och frågade om det hjälpte – och då svarade han inte! Kanske han inte hörde mig under lurarna?)

Igår dök Akan (ekonomistudent) upp, vi hade bestämt att ses som en sorts kulturträffcirkel.  Han berättade för mig om sin familj och deras ursprung, jag om diverse mainstreamsvanska saker, inklusive historia – ”du som har gått i svensk skola vet väl att en gång i tiden var kyrkorna här uppdelade på mans- och kvinnosida?” sa jag. ”Nej, det berättade de aldrig!” sa en förvånad Akan, som nu fick veta allt om spinn- och svärdssida. Och om hur hertigar för olika landskap krigade och hade ihjäl varann.

Och han hade sett Some like it hot, som jag satt i händerna på honom. Den äldsta film han någonsin sett (han är 24, tror jag, och filmen från 1960 ungefär). Helt annorlunda än dagens, tyckte han, men rolig, och vad fort de pratade! Och så visade det sig att han aldrig hört talas om förbudstiden i USA (filmen utspelas i Chicago 1929) och hur den gav upphov till gangsterväldet. Och så pratade vi lite om kriminaliteten i förorten. Killarna tror inte de har en chans ute i samhället, var hans uppfattning, det är därför pengar och gangsterkarriär blir viktig för några (inte alla, givetvis). Han har sett Måste gitt och säger att han kände igen allting, inklusive sättet att prata.

En sak gick inte alls hem hos Akan. Jag började med att kulturchocka honom med norsk brunost från Gudbrandsdalen, på kornmokex. Han gjorde ett ärligt försök att äta det (norsk gjeitost fastnar i munnen, värre än jordnötssmör), men mumlade att han just insåg att han nog inte är så förtjust i ost.

(Den griniga journalisten bredvid mig suckar med jämna mellanrum. Men han kör sin laptop, han är flyttbar – det är inte jag!)

När Mats skådespelare varit på sin kortfilmsaudition häromdagen möttes vi på Tennstopet – har jag berättat det? Men det var ett helt annat Tennstopet än mitt och Kerstins. Massor av folk, obligatorisk garderob, och vi fick flytta oss med våra juice- och vattenglas när matgäster kom. Men det gjorde ingenting. Mats var i gasen, han hade haft kul, och han vill verkligen att vi gör en kortfilm ihop. Jag har redan ett manus, men det är inte bra nog. Så vi får se.

På tal om manus har jag reviderat den där artikeln jag mumlat om och fått bort 1300 tecken med mellanslag och gjort den klarare samtidigt. Och jag lyckades domptera datorn att öppna USB-minnet så jag kunde skicka den som fil. Man KAN skicka artiklar i mailen, många gillar det, men jag tycker det blir lite rörigt visuellt.

Igår kväll kom jag äntligen iväg till bion Grand och såg Solsidan. Det märks att de där killarna efter en rad filmer är drivna, och alla skådespelarna är drivna efter att ha medverkat i serien. Bion var full och folk trivdes. Och om vecka går jag på teater med Evy, det ska bli trevligt. Så det sociala livet har ökat med säkert tusen procent!

(PS. Den griniga journalisten gick just. Jag önskade honom lycka till med sitt jobbsökande, och han tackade på ett helt normalt och vänligt sätt!)

 

 

Årets andra dag. Raketer, privatliv och filmen Moonlight.

Så här är vi nu – det är varmt och snöfritt i Stockholm, solen lyser genom en lätt molnslöja, det är väldigt ljust och vårlikt.

Och det har varit nyårsafton. Jag hade som vanligt tänkt sitta still, men som vanligt passar inte orörlighet mig så mycket, så till sist satte jag i telefonjacket för ett kort ”gott nytt år” till Peters telefonsvarare och traskade ut på Sankt Eriksbron. Oviss om huruvida fyrverkerier numera är förbjudna där. Det kunde vara så – vi var bara fyra där just då. Graviterade mot en ensam dam mitt på bron och frågade. Nästa år är det nog förbjudet, sa hon.

Och lo and behold. Det blev den vansinnigaste fyrverkerikväll jag någonsin sett på den bron. Folk kom i mängder, och raketer sköt upp överallt i stan runt oss, och en total galning tände raketer i handen och viftade runt med dem medan han brölade vansinnesskratt och de flög iväg vågrätt och hade så när träffat folk på andra trottoaren. En annan liten projektil  slog emot en buss i ett regn av gnistor.

Folk retirerade åt Kungsholmen till och jag undrade om jag någonsin skulle komma hem igen eller för evigt bli Kungsholmenbo, för att ta sig förbi stollarna var omöjligt. Vid tolvslaget brakade det loss på allvar; det sköts upp minst hundra raketer, ett par i sekunden, rätt upp från bron. Pang, pang, pang! Folk skrek, hurrade och drack champagne. En välmejkad tjej högg tag i min axel och frågade om jag ville ha bubbel, och innan jag hann svara fick jag ett plastglas i handen. Fullt. Tack! Och jag utbringade en skål för att de hela gänget skulle ha ett skitkul nytt år och för att Donald Trump skulle bort. (Häpna, men instämmande skratt.)

Efteråt klev jag in på 7-Eleven, där Cecilica på sina kryckor hade tagit skydd och firat både tolvslaget och killens i tjänst födelsedag. (Jo, man ska visst skriva ”killen i tjänsts” numera, men det första är roligare.) Hon drog upp en lingonkrans ur en påse – hon hade fått den och undrade om jag ville ha den för att lägga på min sons grav. (Det var hon som sa att blomman till hans begravning var en fresia.)

Jag backade två steg och svarade att jag inte vet än när eller ens om jag kommer att komma dit. Men vi pratade i godan ro alla tre, och glada människor droppade in i ett sträck. Just den här mannen brukar hälsa med ett glatt och vänligt ”hur är läget?” och det har känts svårt för mig. Jag har duckat undan frågan, men till sist måste jag tala om för honom att jag inte klarade den, och bad honom tala med Akan, som ju vet varför. Nu hade an gjort det. Han blev allvarlig och berättade att han förlorat många (Mellan Östern-konflikterna) och förstod hur jag känner, han förstod min smärta.

Nu är det tårar här igen, bara av att skriva detta. Jag verkar helt normal, Akan säger att jag numera kommer in i butiken med ett leende, och jag är till tre fjärdedelar helt närvarande – men allt ligger precis under ytan. Kommer jag någonsin över detta? Nej. Kommer någonsin Ulf att bli mindre aktuell, finnas mindre intill mig? Nej. Det går inte. Och nu når även fotona mig – jag har foton av familjen framme, men för närvarande står de vända med ryggen utåt. Men de står där!

För ett tag sedan skrev jag om problem i en vänskap. Jag vill bara säga att det avsnittet inte hörde till ”småttigt relationsprat som jag väl kan hålla för mig själv”, vilket det förstås såg ut som. Det hörde till berättelsen om sorg, om hur lite man stundom tål.

Efteråt skrev jag ett långt snällt (pappers-)brev till den jag där kallade ”vederbörande”. Det var varmt och förstående och förklarande och uppskattande till den som slängde luren i örat på mig. Men så vaknade jag till och undrade vad jag egentligen håller på med?

En gång var jag ganska vass och ironisk ibland (fast inte mot mina barn – man ska aldrig vara sarkastisk mot barn) och det fungerade strålande. Men ju mildare jag blev, desto mer av en slagpåse blev jag. Det här kan hända om man är förstående och vill ge värme och kontakt och tar smällar utan att slå tillbaka – när man till sist (mer eller mindre) talar ur skägget, blir man föremål för kränkthet. Folk är vana vid att man tar emot, tål och ger sig, och därför blir en normal reaktion något helt annat i deras ögon.

Så här har jag gjort i åratal. Vem har mått bra av det? Ingen. Inte jag, inte de. Det gick åt skogen. Totalt och på ett håll oåterkalleligt. Man lyssnade inte, man letade efter nästa grej att hacka på – eftersom jag ju såg så svag ut. Det som var kärlek, togs som svaghet och bevis på att här var det fritt fram, och – kan man kanske säga – triggade vad som  var deras svaghet.

Så vad var det här brevet egentligen bra för? Jag har inte skickat det. Jag måste inte alltid ta initiativet för vuxna människor. Allt hänger inte på mig. Men man ser hur ingrott det beteendet kan bli.

Jump cut: Moonlight. Spoilers.

Filmen (alla skådespelare i den är mörkhyade, det måste sägas i det här fallet, och samtliga är helt fenomenala) handlar om en liten tystlåten pojke, gay, som bor i Miami, i ett knarkområde. Han är mobbad i skolan och hans mamma använder droger och är oförutsägbar. Han tas om hand av en av knarkdealarna, en stor stark karl, som blir som en pappa för honom – samtidigt som han faktiskt säljer till mamman. Flickvännen, en stark och förnuftig ung kvinna,  blir som en extra mamma.

Vi följer pojken in i tonåren. Extrapappan är död, hans flickvän låter ofta pojken sova över eftersom mamman har sällskap hemma, och han har sin första kärleksupplevelse nere på stranden med en klasskamrat – som sedan sviker honom grymt, av rädsla för mobbargänget. Pojken får ett utbrott, och hämtas av polis.

I tredje delen av filmen möter vi honom tio år senare. Den spinkiga pojken har flyttat till en annan stad, dealar själv med hjälp av yngre grabbar och har antagit hela uniformen – svällande muskler, snofsig bil och bling (guldkedja). Plötsligt blir han uppringd av kärleken som svek och numera är kock. Han blir djupt berörd på sitt tysta vis, tar bilen och åker ner till Miami, och de ses igen.

Det märkliga med den här filmen är att vi slipper allt som vi redan sett hundra gånger i historier i liknande omgivningar: Fängelsevistelserna, våldet, övergreppen, polisjakter, våld mot kvinnor, drive-by-skjutningar, mammor som kramar sina mördade söner, öppna scener med sex och prostitution. Vad filmen handlar om helt och hållet är huvudrollens inre resa, det som är viktigt för honom. Extrapappans och -mammans värme, de delade känslorna inför moderns omväxlande skrikande och kramar, den erotiska stunden nere på stranden med klasskompisen som han känt sedan båda var barn.

Allt annat bara markeras. Vi ser att extrapappans underhuggare är rädda för honom, men aldrig när han (vilket han troligen gör) klipper till dem, vi ser att mamman sitter med en karl, men aldrig när hon ligger med honom. Inga ljud från sovrummet når in till den ensamma sonen, inga glimtar genom dörrar på glänt. Inte ens en kyss. Vi ser den vuxna mannens svällande muskler och hans eget bling, men att hänga på honom en extra guldkedja hade sett fånigt ut – istället har han guldskal på tänderna. Att miljön är våldsam markeras med en enda scen, där han sitter i sin bil och på avstånd ser sin unga underhuggare prata med två killar. Han sträcker sig in under instrumentbrädan och drar fram en pistol, lägger den på passagerarsätet och håller handen på den, utan ett finger på avtryckaren. Han ser spänd ut, men ingenting händer. Efter ett antal sekunder slutar helt enkelt scenen.

När han till sist möter sin nära vän igen efter ett decennium blir det ett långt och vindlande samtal, som slutar med att de åker hem till vännen och blir stående. Till sist avslöjar han att han aldrig rört en man efter den gången på stranden. Ingen har rört honom. Och filmen slutar inte i sängen, utan med hur de sitter där i mörkret påklädda och han lutar sig mot vännens axel, och vännen håller om honom. Slutbilden är den spinkiga lilla pojken som ser ut mot haven och sedan vänder sig om mot kameran. Han är hel igen. Det är det viktiga: Han är hel igen.

Den är rörande. Den är långsam och innerlig. Den är sann. Tre Oscars, och filmen är värd dem.

 

 

 

 

Gott nytt år 2018!

… lite i förväg. Hade tänkt skriva en fin liten vers  morgondagen (eller snarare måndagen) till ära, men det blev ingen. Kanske på tisdag?

Då jag också hoppas kunna skriva om filmen Moonlight, trefaldigt Oscarsbelönad, som äntligen ploppade upp på biblioteket. Och kanske lite mer om Hillary Clintons bok.

Men tills vidare – till alla, glada som ledsna, de som försöker och de som inte riktigt klarar att försöka, de som behöver kramar och de som ger dem, och till mina kära, särskilt en son, tre barn och deras mammor – ett gott nytt år!