Episod i tunnelbanan, branden och varför man blir hungrig av skräpmat.

Rusade nerför mot tunnelbanetåget som alla andra stockholmska dårfinkar som tror att de inte kan vänta två minuter på nästa tåg. Just när jag kom fram till dörrarna började de stängas. En stor glad karl inne i vagnen puttade ut en stor fot för att hjälpa mig, men drog hastigt tillbaka den när dörrarna fortsatte att gå igen. Och stängas helt.

Föraren stod fortfarande i sin dörr till förarhytten. Jag trodde han skulle kliva in till sig och åka iväg, men han stod kvar. Jag tittade på honom med ett stort förväntansfullt leende. Han tittade på mig med outgrundligt ansikte. Sekunderna tickade iväg, och spänningen var olidlig. Han drog ut på det, med handen på dörrknappen – och så öppnade han dörrarna igen!

Jag bugade och tackade. Den stora fotmannen inne i vagnen skrattade när jag klev på. Alla blev glada, även föraren som blev ledd mot istället för skälld på. Se där ett litet, litet fint ögonblick! Så jag tackade honom en gång till när jag steg av.

Vid branden igår visade det sig att min lilla kamera är en tuffing som gillar SVÅRA saker. Den bryr sig inte om skärpan när jag plåtar en SVT-journalist på två meters håll, däremot skärpte den sig (bokstavligen) när jag stod bredbent höll andan och zoomade in på brandmännen uppe  i en skylift hundra meter längre bort. När jag blåste upp de bilderna i datorn kunde jag läsa numren på männens hjälmar. Hej, 486 och 313!

När jag till sist kom hem var jag dödstrött och tänkte att jag nog inte ska stega omkring timmavis som hon där på Länskrim Malmö utan istället vila, men jag hade bara halkat in  i den där zonen när kroppen bestämmer sig för om den ska bli förkyld eller inte. Så jag klädde mig varmare och återvände till brandplatsen bortåt nio på kvällen för att se hur det gick.

Stureplan hade släppts fri, men avspärrningen var fortfarande stor och räddningstjänsten tänkte fortsätta hela natten. Brandlukten var stark. Jag hamnade hos en ung polis på Biblioteksgatan (polis sedan ett år tillbaka, visade det sig) och han skulle vara kvar till åtta på morgonen. Fjorton timmar. Så vi pratade i godan ro om ditt och datt, polisorganisationen och kriminalromaner och USA, där han hade släkt, och då och då tittade andra människor in och höll honom också sällskap och frågade saker. Om jag vore någon sorts boss för polisen skulle jag nog uppdatera dem som vaktar om enkla bekräftade saker, för som det nu är vet de absolut ingenting, och det är till dem frågorna ställs.

Skyliften var uppe igen och man fortsatte att spruta in vatten i byggnaden. Jag tog ett par bilder till. På den ena var himlen bakom brandmannen svart, på den andra vackert blå. Don´t ask me why. Traskade hemåt och tog en bild på en vattenpost. Vi vet hur de amerikanska ser ut, men de svenska? De finns dolda i små luckor i trottoarerna, kan jag meddela. En liten stång med två uttag.

Vad mer? Jo, när verkmästarn i magen signalerar ”du är hungrig!” till sin människa och gnuggar händerna i väntan på alla fina mineraler, proteiner och vitaminer hen ordentligt ska skicka ut till höger och vänster , blir hen  väldigt sur och besviken när det istället dimper ner två Magnum Classic-glassar (Ica Vikingagatan), en vaniljbulle (Coop Tomtebogatan) och en mandarin (Ica Sankt Eriksplan). ”Dunderpucko!” hojtar verkmästarn och rycker hårt i hungertampen flera gånger. ”Ät mer! Jag har inte fått vad jag behöver här nere! Sätt igång, käka! Vad ska jag göra med en kladdig jäkla bulle?”

Så nu är jag dunderhungrig hela tiden. Vilket jag i och för sig också var när jag bara åt potatis, morötter, bär, frukt, kött och fisk i flera år, inget bröd och inget socker alls, men attan vad verkmästarn var nöjd. Fantastisk andedräkt, platt mage, rejäl viktnedgång blev resultatet.

 

PS/ Såg att en läsare hittat blogginlägget om ”Cherokee-hövdingen”, om Wilma Mankiller. Leta gärna rätt på det i sökrutan!

 

 

 

 

Annonser

Kommer direkt från branden.

Det brinner ju mitt i Stockholm, på Jacobsbergsgatan nära Stureplan närmare bestämt, och i skrivande stund är branden fortfarande inte släckt. Ett väldigt stort område är helt avspärrat, inklusive Stureplan från Kungsgatan ända fram till Grev Turegatans mynning, ett stort antal brandbilar står och trängs på gatorna i närheten och brandmän sprutar vatten in i det aktuella huset från gatan och från en eller två liftar.

Om ni har följt det här på sajterna eller mobilen (eller någon av alla de insta och fb där man säkert hittar bilder och klipp) så vet ni att det var en rejäl smäll för ett tag sedan. Just då stod jag på en sidogata och tittade rakt mot brandhuset, och det var en enorm knall – alla, bland andra TV4-folket som rapporterade intill, hoppade till. Det var en syrgastub som exploderade, fick jag veta lite senare.

Jag hörde om det här på radio i morse, laddade kamerabatteriet (plåtar ju Stockholmsmänniskor i olika situationer) och störtade iväg vid åttasnåret efter bad men utan frukost. Då hade det redan brunnit i flera timmar. Jag vandrade runt hela den avspärrade perimetern, och nu när jag tittar på de foton jag tog med extrem zoom med min lilla kamera (kan Annie Liebovitz, kan jag) ser jag att det fortfarande brann lågor inne i rummen. Genom ett fönster såg jag en svart nedfallen bjälke. På olika ställen stod TT och SVT och tidningarna. En ung AB-reporter vid Stureplan (där filmarna för övrigt kunde få brandbilar i motljus) var helt solo med kamera på stativ och pratmik. Ett litet DN-gäng filmade sin prata med mobil.

Det var en märklig stämning, särskilt vid det öde torget där solen sken och röken bolmade över himlen. Jag såg bara en envis människa med barnvagn och äldre dam i sällskap som absolut krävde att få gå innanför avspärrningarna. Hon skällde ut den hövliga men synnerligen bestämda polisen och traskade gravt upprörd därifrån. Men branden, som jag tror startade vid femtiden, var fortfarande vid halvtiodraget inte under kontroll och spridningsrisken var stor, förutom att man ju inte vet vad som kan tänkas explodera i de olika husen omkring. Så avspärrningarna är helt befogade.

Så det är bra med försiktighet. En gång i min barndom, när vi bodde på Valhallavägen mittemot Stadion, brann det på vinden i ett grannhus vid en liten sidogata. Noll avspärrningar. Jag sprang nerför sidogatan, genom porten upp i trapporna i huset där det brann, mellan benen på alla brandmännen. (Typiskt mig som barn, undrar just varifrån Uffe fick sin impulsivitet?) Jag kom faktiskt ända upp på vinden, som gränsade till vår, men till min besvikelse såg jag inga lågor.

Apropå det – något annat som jag gjorde i Almas ålder var att planka in på Stadion under en hästolympiad där även den brittiska drottningen satt i den kungliga logen. (Jag red ju och var intresserad av hästar.) Men jag klättrade inte över staketet, det skulle vara för uppenbart tänkte jag, så jag traskade helt enkelt rakt in genom huvudingången, förbi alla vakter och biljettluckor, och väntade mig hela tiden att bli hejdad. Vilket inte skedde. (Det hade förstås INTE fungerat idag!) Väl inne vandrade jag runt, kollade in kungligheterna på några meters avstånd, och hamnade på en bänk intill någon stackare som betalat hur mycket som helst för sin biljett. Jag har ett minne av att blicken liksom brast lite när hen tittade på den där vilda ungen som tycktes röra sig helt fritt och gratis.

Nu hoppas jag de får stopp på branden snart. Flera blev skadade, men så vitt jag vet nu inga dödsfall, tack och lov.

Och jag borde kanske få i mig något mer än en glass och en banan.

PS/ Nu har jag sett alla dramatiska bilder från branden före gryningen – ett automatiskt brandlarm tycks ha satts igång –  och ser att risken är stor att huset kommer att rasa. Så det tycks bli ännu större avspärrningar.

 

 

 

 

Måndagspodcast via (skrivna) ord.

Igår använde jag mig att lirka-metoden och lyckades ta mig till biografen Grand (som jag gillar skarpt men som egentligen borde bojkottas eftersom man endast tar kort där) för att se The Square av Ruben Östlund. Salongen var nästan full. Jag kan inte skriva en artikel om filmdialog utan att ha sett en så ny och hyllad svensk film (Guldpalmen i Cannes).

Dessutom har jag sett Måste gitt på dvd. Men inga recensioner här idag, eftersom filmerna kanske dyker upp i artikeln. Om ej, återkommer jag. Helt snabbt kan jag i alla fall säga att den första filmen var ovanligt uppfinningsrikt gjord och hade superba skådespelarprestationer, och detsamma gäller den andra, om än på ett annat sätt (olika miljöer). Men det konstiga är att båda i grund och botten är oväntat gammaldags och konservativa.

Imorse vid sextiden öppnade jag filmdialogmappen för att skriva ner några snabba rader om RB:s film, men fem minuter senare hade jag skrivit en hel liten analys. Märkligt.

Oidipus har huvudsakligen fått positiva recensioner – där jag ser dramatisk ofullbordan, ser andra renhet runt texten. Där jag ser missade möjligheter att visa vad pjäsen handlar om för individer och helhet, dvs stora frustrerande hål, ser andra en stämning och skönhet. Jag (pedanten som putsar varje foto och varje mening i böcker) vill hellre bli berörd än tjusad, helst båda på en gång.  Grip tag i mig! Lär mig något nytt, visa mig något du tänkt genom och vill ha sagt! Och skippa röken! (När jag tänker efter, är det faktiskt en recensent –  Expressens – som mitt i hyllningarna undrar vad regissören egentligen vill.

Orkade inte ta mig till Ulfs grav i lördags. Det är en familjegrav där hans farfar, pappa och farmor redan ligger, tillsammans med fler Bodachar inklusive den mystiska invandrade anfadern (varifrån kom han?) och åtminstone en trotjänarinna. Tydligen planerar man en gravsten, enligt Annelis instagram, där jag också kan läsa att hon och sönerna var där. Gravsten ville Peter ha redan när hans pappa gick bort, och nu tycks det bli en. Förhoppningsvis utan kors.

Min mors familj har också en familjegrav på samma kyrkogård, men med släktingar som mest är främlingar för mig, utom min biologiska morfar Axel Vougt. Kanske min mors halvsystrar ligger där också? Min mamma ville bli strödd på Kungsholmens kyrkogård, och så blev det. När jag begravdehenne, gick jag in för att spegla henne. Jag höll griftetal och talade om hennes vänner, gick genom hennes liv från ungdom (”nu är mamma sjutton år”, jazzmusik) och vuxna år (franska visor). Eftersom jag inte visste om hon i elfte timmen strax innan jag såg henne dö plötsligt började tro på Gud, bad jag en präst officiera. Annars var det inte en kristen begravning. Tankarna var ungefär desamma vid KG:s begravning.

När Uffe begravdes handlade det helt om kristendom, att Gud tog honom till sig, att Uffe var envis men det är Gud också – en hint om hans bristande kristna tro, kanske? Ingen av de först rika och sedan panka Bodach-Söderströmarna ville ha en gravsten, så ingen vet om de i så fall ansett ett kors befogat – Bodach # 1 kan dessutom ha varit judisk, men konverterat – så jag skulle personligen inte tycka att det är det nu heller. En duva vore också lite väl milt med tanke på businessmannen Bodach den förste, och  hans rätt hetlevrade sonson och sonsonson.  Och vilkas namn ska stå på gravstenen? Det är en hel binge folk där nere, och fler tillkommer ju.

Det här blir mer och mer en skriven podcast, märker jag, jag sitter här och pratar lite.

 

 

 

 

Blåmärken, norska och en angelägen bok.

Liten skaderapport: När man trillar huvudstupa har man inte precis tid att tänka ut någon briljant teknik för att inte göra sig illa, däremot hinner man konstigt nog oroa sig för hur ont det kommer att göra. ”Nu slår jag mig”, tänker man dystert. Sedan slår man sig.

Jag kollade in det där trappsteget som jag lyckades snubbla på (förmodligen den enda som lyckats med det!) Jag hade kunnat slå knäskålen i sten och fotskrapa, dänga huvudet i porten en knapp meter framför mig och stuka handleden, om jag försökt ta emot mig.  Men vad hände? Jag har ett blåmärke precis bredvid högra knäet och en öm högerarm, och slog baksidan av handen i porten (skrubbsår och blåmärke). Huvudet helt oskadat. Så det verkar, säger den erfarna researchern, som om aikidotekniken fortfarande sitter i. Jag hann vrida mig och langa upp armen som skydd, utan att försöka ta emot med handen. Snyggt!

Mera norska: Där sitter jag alltså med konstiga ord som kveil och kratt och gapahuk och tänker att jag måste ringa och fråga trevliga sysslingen Kari vad de betyder – vi hörs någon gång om året, men har delat lite norsk barndom tillsammans. Grejen är att jag inte för mitt liv kan minnas om jag ringde henne efter katastrofen 14 juli. Jag måste helt enkelt ha ringt, men jag befann mig ju i en annan dimension då, och minnet av det samtalet är helt borta.

Så jag ringer med den konstiga agendan att om hon inte hört av mig, måste jag berätta om något fruktansvärt, men om hon har hört av mig, vill jag bara prata om märkliga norska ord.

Kari har båda fötterna på jorden. Lugnt förklarar hon att jo, jag ringde, utan att låta som om jag tappat förståndet. Och så pratar vi lite mer om efterverkningar av det som hände, men främst om norska ord. (Kveil är en rulle av t ex rep eller taggtråd, kratt är buskar, gapahuk glömde jag fråga om, men det verkar vara ett litet läger med vindskydd och stormkök, i alla fall i den boken.) Det finns en annan rolig norsk ordvändning som man som svensk bör ha peiling på särskilt när man läser deckare: Att låsa in någon betyder på norska att låsa upp en dörr och släppa in någon, inte tvärtom.

En annan sak som vi inte tog upp men som jag fortfarande inte blir klok på, fast jag skrivit om det i bloggen förr, är norska genitiver. Jorunalisten Lines bil kan man beskriva dels som Lines bil, dels som bilen till Line, dels som Line sin bil. Det där sista, troligen det mest ursprungliga, kan jag inte på liv och pina minnas att jag någonsin hörde som barn, vare sig i Ringerike, Sandefjord eller Oslo. Men när jag kom tillbaka med sonen Peter och besökte min barndomskompis Inger (vi var väl tjugofyra, så där) förklarade hon och hennes make allvarligt och lite förebrående att jo, det heter Line sin bil. Inget annat.

I Horsts böcker velar man. (Olika redaktörer?) I en försöker man köra Line sin bil genomgående, men det funkar inte riktigt. Ibland blir det Lines bil i alla fall. Eller bilen till Line.

Man har trassel med bestämd form också. Moren (modern, mamman) eller mora? Dören eller döra? Skriver man moren, måste genitiv bli moren min (mer sällan min mor), men skriver man mora, blir det mora mi. (Alt. mora di, om det är din mamma.)

Visst är det jättespännande? 🙂 Jag är säker på att ni glömmer andas när ni läser detta!

Jag har en tunn norsk-svensk parlör som vännen Inger gav mig en gång, men jag behöver ett rejält lexikon, den saken är klar. Och en grammatik!

På tal om böcker tittade jag in på Akademibokhandeln och köpte Hédi Frieds ”Frågor jag fått om förintelsen”, som ju är Augustnominerad. Jag tänker förstås läsa den själv, mycket vet man om förintelsen men egentligen ändå väldigt lite om hur det var och kändes. Och så tänker jag på barnbarnen, främst Alma som ju är äldst, de bör läsa den här. Alla på lärarutbildningen bör läsa den här. Alla elever också. Ge dem böcker istället för iPads!

 

 

 

Oidipus på Dramaten, och lite norska.

Det var genrep på Oidipus och Antigone – alltså två cirka 2.500 år gamla antika pjäser av grekiska dramatikern Sofokles , regisserade av den norska teaterchefen själv,  Eirik Stubö – på Dramaten igår, och vi var där.

Kung Oidipus, den första pjäsen, är en sorts psykologisk thriller som utspelas i Thebe. (Nästa pjäs, Antigone, handlar om hans dotter många år senare). Upplägget är att han (Reine Brynolfsson) har efterträtt kung Laios, som dödats mystiskt, och gift sig med hans änka Iokaste (Stina Ekblad). De har två söner och två döttrar tillsammans. Nu har staden råkat ut för diverse olyckor, och enligt oraklet i Delfi kräver guden Apollon (också kallad Phoibos) att Laios´mördare infångas och får sitt straff. Att han går fri, är orsaken till stadens elände.

Den gamla siaren Teiresias (Gunnel Lindblom ) antyder att Oidipus själv bär skulden. Kungen blir upprörd och hotfull. Han försöker gräva i saken samtidigt som han känner sig förföljd och paranoid, och steg för steg avslöjas att Iokaste en gång fött en son som sattes ut att dö efter en spådom att han en dag skulle döda sin far och gifta sig med sin mor. Efter ett antal turer – en baklängespjäs, kan man säga – står det klart att Oidipus räddades av en herde och adopterades av en kungafamilj i en närliggande stadsstat, och han är i själva verket Iokastes son. Och han dödade en oförskämd man och hela hans följe i en vägkorsning en gång, utan att veta mannens identitet. Det hela slutar med att Iokaste hänger sig och Oidipus sticker ut sina ögon, varefter han drar ut på vägarna.

Det som slår en nutida teaterbesökare är hur oändligt mycket det betydde för en dåtida person, i ett samhälle styrt av en despot som kunde vara ond eller god, på gott humör eller dåligt, att kunna tala väl. Hitta de rätta orden, säga lagom mycket, vara psykologisk, veta när det var läge att säga sanningar och hur, vädja till härskarens eller härskarinnans goda sidor, påminna om vänskap och släktskap, och så vidare. Det är grunden i hela pjäsen, interaktionen med alla runt Oidipus medan sanningen sakta avslöjas är alltså själva kärnan. Allt detta tar tid, men man avbryts inte av radio, TV, podcastar, telefoner. Det som sägs och reaktionerna på det är handlingen.

Men pjäsen har satts upp med skådespelare i kostym (t o m ena herden har kostym) och på ett stiliserat sätt. Man rör sig i ett (tyvärr) rökfyllt rum där det står två ensamma stolar. Folk rör sig som schackpjäser. Den nutida kostymeringen gör att det antika sättet att tala verkar oerhört konstigt och överdrivet, och stiliseringen gör att det inte blir någon dynamik mellan skådespelarna. Nu var det ett genrep, och det är lite orättvist att skriva om en pjäs efter att ha sett den en gång och dessutom just då, men vad jag kan se ger själva regin, kostymerna och sceneriet  skådespelarna ingen vettig chans. Röken väller ut i salongen medan skådespelarna håller tal långt ifrån varandra i nutida kläder. Det fungerar inte.

Dessutom spelar Stina Ekblad, en fantastisk skådespelare, Iokaste som någon sorts femme fatale-liknande femtiotalsfilmstjärna i åtsittande klänning och höga klackar, och smyger keligt händerna kring sin man när hon lyckligt förklarar att han ju inte vara skyldig, för hennes lilla son är ju död. Vem är det tänkt att hon ska vara, psykologiskt? Sörjde hon sonen som skulle dödas, och om inte, varför inte? Det får man inte veta. Det blir väldigt grunt på alla händer. Ingen kan utveckla sin roll. Den enda känsla man anar är Gunnel Lindbloms. (Hon har också med sig en oerhört vältränad hund som uppför sig som en polishund och inte släpper henne med blicken.) Och så har de mikrofoner, vilket inte känns så bra.

Förmodligen blir det väl bättre, men regissören hjälper verkligen inte till, och inte scenbygget heller. Först i en slutscen, där en väldig träport projiceras i fonden, får man en glimt av hur det hade kunnat vara. Vi avstod från Antigone.

Norska. Nu läser jag ju Horsts romaner på originalspråket, och förundras över än det ena, än det andra. Jag har till exempel aldrig tänkt på att de svenska orden namn, famn och hamn motsvaras av navn, favn och havn på norska – dvs mn på svenska blir vn på norska.

Nu vet jag också att snöplog blir bröytebil! Och att mitella heter fatle, och värkar (när man föder barn) rier – jag trodde det hette veer (ståstavigt ord)? Lite läskigare känns det att sitta och läsa hur kommissarien ”myser” när han tittar på hemska mordbilder  – men där betyder myse, vad jag förstår, ”kisa”.

 

 

 

Plåster, långsamtal, gospel och betydelsen av norska.

Sitter just nu på biblioteket med stora plåster på ena handen. Det är årets yrseldag (jag får en varje år) idag, men jag tänkte att det nog skulle funka att ta en tur hit ändå, så farligt är det ändå inte. Varpå jag lyckades snubbla på det halvdecimeterhöga trappsteget till Internationella biblioteket och föll handlöst mot porten, slog i handen och fick samtidigt kramp i högervaden!

Där låg jag som en hösäck tills någon försiktigt öppnade porten och drog mig på fötter, och en bibliotekarie hämtade våtservett och två plåster. Linkade till en dator och hittade mail från Kerstin 1 som skickat mig gratisbiljetter till en Dramatenrepetition (sina egna biljetter, hon hasar ju runt på gipsad fot), och från Kerstin 2 som jag hade ett uppfriskande gräl med på telefon igår. Få kan provocera mig som hon. Hon avslutade samtalet just som jag var färdig att via telepati dänga luren i huvet på henne, men hon avslutade med orden: ”Ring igen!”

För igår hade jag ffg på länge riktiga långprat på telefon, sådana som man hade förr. (Nu messar väl alla?) Lill var den andra långprataren. Precis som jag har hon bestämt sig för att leva ett utvidgat kulturliv, så hon hänger med till Dramaten i veckan och har just sett van Gogh-filmen. Hennes recension: Intressant att se hur de hade gjort den, men inte så bra som film i sig. Själv ska jag försöka komma iväg och se ”Square” idag.

Det har varit några riktiga under isen-kvällar här. De är outhärdliga, men man är dels för lat, dels för rastlös för att gå under, tror jag. Kväll två såg jag att det skulle vara gospelkväll i den lilla sjuttonhundratalskyrkan på Sabbatsbergsområdet, som jag alltid velat titta in i, och Gladys del Pilar var solist (hon tränar också körer). Det var alltså i sig mer än lockande – det var bvara det att jag var helt utslagen. Så en dialog mellan vuxna balanserade förnuftiga jag och mitt inre fruktansvärt sorgsna jag utspelade sig.

VBFJ: Seså, gå nu. Ta tillfället i akt!

FSJ: Orkar inte. Dessutom var den senaste gången jag var i en kyrka min sons begravning. Jag kommer inte att palla. Förutom att jag bara inte orkar gå dit- rent fysiskt. Jag är så trö…

VBFJ: Du behöver se människor omkring dig. Och du kan väl lika gärna lida under den lilla promenaden dit och där, som hemma?

FSJ: Ligger något i det, men…

VBFJ: Om inget spelar någon roll, kan du ju lika gärna gå, eller hur? Och ta chansen att folk och musik hjälper lite. Så, klä på dig nu och gå. Om du inte vill gå in, låt bli helt enkelt. Gå dit bara. Du kan bestämma där.

Så jag gick, och gick in. Kyrkan är liten och gullig, det fanns marschaller utanför i mörkret och levande ljus vid varje bänk, det var varmt och skönt och helt fullt av entusiastiska människor. Och vi  alla sjöng och gungade och klappade händer som förberedelse, övade stämmor, kören kom in, Gladys dök upp och sjöng sitt mäktiga solo. Sedan sas det att vi skulle höra klockorna ringa, och för att göra det starkare, skulle dörrarna öppnas.

Där fick jag nog. Senast jag hörde kyrkklockor var på Uffes begravning. ”Jag fixar inte det här”, mumlade jag till bänkgrannarna (som jag förberett på ev snabb sorti) och smet ut och sjönk ner på trappan till ett litet rött timmerhus bredvid och grät floder – och fick stoppa fingrarna i öronen, för där hörde man naturligtvis klockorna ännu starkare än inomhus.

Situationen blev lite ironisk, för därinne hade vi sjungit om hur vi hjälper och stöttar varann och finns för varann i tider av nöd och sorg, och där ute satt jag ensam i akut nöd och sorg.

Men så hörde jag introt till Beyoncés Halo inifrån kyrkan, en sång som jag älskar, och jag drog på mig kappan och solglasögonen och ställde mig diskret innanför dörren och lyssnade, medan den stora kören sjöng och Gladys dirigerade. Sedan gick jag ut i natten, bara gick och gick på gatorna.

Norska. Det där med att begrava sig i kriminalromaner som eskapism blev till sist lite ihåligt, tills jag hittade en deckare av norrmannen Jörn Lier Horst. Och den utspelades i mina gamla norska hemtrakter, i städerna runt Sandefjord – Tönsberg, Larvik, Horten, stundom in i Sverige. Plötsligt kändes det väldigt meningsfyllt att läsa deckare.

Det var bara ett problem: Omedvetet satt jag och översatte till norska när jag läste! Utan att vara medveten om det. Då och då stod ett svenskt ord ut, och jag kom på mig med att undra hur det kunde finnas i en norsk bok? Det var så jag förstod vad min hjärna sysslade med. Och det blev lite jobbigt, för det gick inte att sluta.

Så jag till huvudbiblioteket och hittade deras norska avdelning – en trappa upp till nedre galleriet – där jag kunde ladda upp med fyra andra Horst-böcker på originalspråket. Vilket passar fint på fler sätt, för jag vill ju uppdatera min norska. Jag är en frysbox för Farmors norska från min barndom, och dessutom en väldigt liten frysbox, för min vokabulär då var inte så omfattande. Nu får jag nya begrepp och sätt att uttrycka sig, och ser – när jag är försjunken i en löpande historia –  fler kopplingar mellan norska och engelska. (T ex eng like – no like, eng well – no vel, som används precis likadant).

 

 

 

 

Hur ska det gå?

Läser följande i Huffington Post (Huffpost.com):

The son of former President Ronald Reagan is calling on lawmakers to remove President Donald Trump from office either via impeachment or by taking action under the 25th Amendment. 

“Donald Trump is a deeply damaged human being. He is a sociopathic, malignant narcissist,” Ron Reagan told Chris Matthews on MSNBC’s “Hardball” on Wednesday. 

Reagan ― a liberal commentator for the cable network and a frequent critic of the president ― blamed the electoral system rather than the voters for Trump taking office.

“The Electoral College has sort of vomited this thing up and it landed in the Oval Office, and it needs to be removed. It’s a stain. It’s a big glob on the carpet there. It needs to be removed. And that means impeachment or the 25th Amendment,” Reagan said. “This man is a danger to the world.” 

Alltså: Det är elektorssystemets fel att vi fått denna sociopatiska spya på Ovala rummets matta, han måste bort – via riksrätt eller 25:e tillägget till konstitutionen, det som ger möjlighet att avlägsna en uppenbart icke fungerande president från ämbetet. (Och som man bör akta sig för att använda, eftersom det skapar ett farligt prejudikat.)

Samtidigt försöker demokraterna i kongressen få fram en lag som hindrar Trump från att, under några som helst omständigheter, starta krig – med eller utan kärnvapen – utan kongressens tillåtelse. Man hoppas att det finns någon sorts skuggförsamling i Vita Huset som skulle hindra honom från krig rent fysiskt, om han tappar det lilla han har av besinning.

Det är svårt att tro att han verkligen skulle starta ett krig mot Nordkorea. Men impopulära ledare runtom i världen har startat krig förr, och USA är inte sena att ta till våld – landet har ända sedan nittonhundratalets början varit invecklat i olika krig, skärmytslingar och illegala ingripanden i andra länders styre (Chile, Guatemala). Min känsla för USA, som jag rent allmänt är svag för eftersom att min far bodde där, är att där kan man hitta det bästa och det mest briljanta, och det absolut värsta.

På en annan front: Fjärde boken tar – oerhört sakta – form. Jag är rastlös och måste upp och gå fram och tillbaka, men jag har ju sedan länge ordnat möbleringen så att det finns fina promenadvägar i lägenheten. Dessutom har jag uppsyn över köket. Nu syns inte hela spisen från skrivbordet, men mer än en gång har jag satt en kastrull choklad på den, traskat till datorn och börjat göra något intressant, bara för att plötsligt flyga upp och rädda chokladen en tiondels sekund innan den kokar över.

Det kommer att bli en hel del action i boken, men just nu har jag hunnit till en episod som jag när jag började med den för en evighet sedan såg fram emot att skriva: Spanaren Kent, som enligt texten skulle kamma hem en säker nolla på tabloidfrågan ”Hur inne är DU?”, stöter ihop med en Stureplansvan ung kvinna och hon raggar upp honom. Jag hade kul redan när jag lät honom gå på en innekrog i början av tvåtusentalet och konfronterade honom med heta kaffemuggar utan öron och annat skoj. Kent, som egentligen är avstängd i sitt inre och deprimerad men jobbar på ändå, tycker om den här unga kvinnan och hon gillar honom. Men han vill inte vara ett spännande inslag i någons liv och lovar sig själv att om hon börjar fråga om han har dödat någon, tänker han tacka för kaffet. Men det gör hon inte, så han stannar, och deras resp. kulturella syn på hur man ska ha sex krockar i sängkammaren (han blir faktiskt nästan full i skratt) innan de hittar ett gemensamt modus operandi och trivs.

Kan mitt äldsta barnbarn, tio år, tänkas läsa det här? Förlåt lilla A! Men boken är en deckare, och folk i en sådan kan vara lite vingklippta. Hur som helst gillar de där två varandra, och ingen av dem är elak mot den andra.

Jag tänker på mina tre barnbarn hela tiden och funderar på hur jag ska förklara saker för dem på ett bra sätt, om och när de börjar fråga, så att det slutar i harmoni. Jag vill att Peter med fru och mammorna och barnen kommer och hälsar på – Caroline har redan varit hemma hos mig för länge sedan, vi hade middag och hon fick en bok i födelsedagspresent eftersom hon snart skulle fylla år – och jag vill också ringa och gratta Otis som ju nyss fyllt fyra. Han som trodde att jag var död (men vad det begreppet innebar för honom, vet vi ju inte).

Det är platsen dit Uffe hade nyckel i många år, han stod t o m skriven här ett tag, det var dit han tog flickvännerna genom åren, där han alltid klev in i vardagsrummet och utbrast: ”Det är så MYSIGT här!” Alla är välkomna.

Nu ska jag köpa dagens glass – omständigheterna krävde att jag bröt sockerförbudet, som jag annars trivdes utmärkt med, men nu behöver jag socker för att fungera. Rastlösheten får mig också att damma och städa badrumsskåp och ha mig när jag flyger upp från datorn.