Tio månader

När jag öppnade fönstren i morse var luften full av blomsterdoft som drog i slingor över innerstadsgårdarna, och solen sken.

Idag är det tio månader sedan Uffe fanns här. Någon gång uppfann någon begreppet sorgeår. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men kanske vet jag det den 14 juli?

Jag högtidlighåller hans liv inom mig. Det som skulle ha fortsatt.

Önskar det här hade blivit en bättre text. Men jag tror vi alla är villrådiga.

 

Annonser

Hur är den perfekta söndagsmorgonen? /PS

Ja, har man små barn och/eller en käraste, är det väl i sängen där man fikar, leker, läser tidning, hör på radio och bara myser. (Jag tänker bort mobil och plattor.) För min del bestämde jag mig för att jag måste släppa de krav jag konstant har på mig själv och skapa – eller kanske återskapa? – en trevlig söndagsmorgontradition åt mig.

Det är lätt att skapa en tradition. Himla lätt. Har man gjort något tre gånger, fortsätter man av bara farten, och har lagt sig till med en Ovana, eller Vana, eller rent av Tradition. Som att jag varje gång jag går till Stadsbiblioteket (dator, boklån, filmlån, småprat) köper en glass nere på Seven-Eleven, och sedan en till när jag beger mig hemåt och vill läsa och äta frukt och glass.

Nu tänkte jag äta fullkornssurdegsmackor (tål inte riktigt bröd) med stekt korv (korv är annars sällsynt i hemmet, sedan jag undvek dem för barnens skull eftersom de – korvarna – innehåller skadliga nitrosaminer), tomatsallad och banan, dricka kaffe och läsa TVÅ dagstidningar. Gick omkring och pysslade medan jag lyssnade på söndagsintervjun på P1 med Jan Björklund – inte visste jag att han varit en machomilitär, men senare blivit en gosepappa? –  duschade och knallade ut i den soliga söndagsmorgonfriden.

E i mitt alldeles lokala Seven-Eleven hade bara en morgontidning kvar, för dit kommer pensionärerna i ottan och lägger beslag på de flesta innan Coop och ICA öppnar. Vi pratade lite om E´s fru, som väntar barn men har medicinska bekymmer. Läkarna har sagt att hon kan äta Alvedon, men hon undviker dem av säkerhetsskäl. Jag förstår henne. Läkarna sa liknande saker till mig under min graviditet (jag hade allergi mot bebisarna och vansinnig klåda på magen), och jag var djupt misstänksam. Hur ofta säger inte läkare oj, hoppsan, vi hade fel, tio år senare? De inbillade mig också att det var ofarligt att röntga före förlossningen. Jag kände på mig att det var fel, men tydligen var det något som oroade dem (jag gick över tiden med tvillingar), så jag gav med mig.

Efteråt läste jag att röntgen av foster innebär en cancerrisk, och att cancern i så fall uppenbarar sig inom femton år. (Det var alltså  åsikten då, för väldigt länge sedan.) Vad Uffe och Peter aldrig fick veta att jag alltså gick i ständig skräck i femton år. Ingen av dem fick cancer under den tiden, men nu kan jag inte låta bli att undra om den dosen, tillsammans med den oundvikliga dosen han fick när han åkte till Ukraina efter Tjernobyl, kan ha spelat en roll för Uffes sjukdom långt senare. Den sammanlagda livstidsdosen – tillsammans med andra faktorer, förstås, som naturlig motståndskraft och liknande – är vad som gäller. (Av samma skäl är jag stark motståndare till åldersbestämning via röntgen av unga flyktingar.)

OK, mot ICA! Där hade de glömt plocka bort gårdagens drakar, så man fick vänta ett bra tag på dagens, men jag skyndade hem med två till sist, en morgon- och en kvälls-, och inledde söndagsmyset. Inte dumt alls, ju. Morgondraken innehåller vad jag älskar, l-å-n-g-a artiklar. Sparar de flesta av dem till senare (glass nr 2). Och så tänker jag unna mig en långpromenad och titta på blommor och så.

Jag har sagt att jag då och då ser någon som liknar Ulf på stan (jag är närsynt), någon med just det håret och kanske en hästsvans, och då sitter och tittar på honom ett tag, men vet inte om jag beskrev varför det känns så lugnande. Anledningen är nog att medan jag sitter och ser  på den där lockiga figuren, som kanske rent av utstrålar något av Uffes disträa koncentration, så känner jag hur helt odramatiskt och normalt det hade varit om han levt nu. Om jag faktiskt råkat stöta på honom t ex på biblioteket. Ingen dramatik, allt hade bara knallat på som det skulle. Det är den känslan som gör ögonblicket så lugnt och tryggt.

Jaha, och rätt  låt vann igår, har jag förstått. Och nu tänker jag låta det gå en hel dag utan att jag tänker på svenska akademien.

/PS. Glass 1 avklarad, och jag har just lånat Al Gores An inconvenient sequel, uppföljningen på han dokumentär om klimathotet, An inconvenient truth, och norrmannen Jörn Lier Horsts senaste kriminalroman Bottenskrap. Tyvärr på svenska.

Eftersom jag är här i environgerna kommer jag också ihåg varma söndagar på Surbrunnsgatan, med två småkillar som inte alls ville gå ut till Humlegården som mamma (och dåvarande pojkvännen Birger) sa. ”Neeeej!” De skulle utan vidare kunnat leka sina roliga fantasilekar i barnkammaren hela dagen, i 120 knutar och med många skratt. Men ut i solen kom vi, till lekplatsen vid Floras kulle, och grabbarna klängde lyckligt på allting (inklusive på mig i gungorna), och Birger tog bilder som finns kvar. På en av dem hänger Uffe uppochner i knävecken (titta, mamma!) på ett livsfarligt sätt, medan Peter har jobbat sig ännu högre upp.

En lycklig förmiddag, en verklig förmiddag, lika verklig som den här.

 

 

 

 

 

 

Tillbaka till ylletröjan.

Efter ett kallsvettig natt i ett rum som ska ha hållit 25 grader, fick jag tillbaka hostan i morse. Inte kul. Så det var bara att hoppa i varma kläder igen. Man ser ut och känner sig som en tönt, men nöden har ingen lag. Frysa är det värsta man kan göra i det här läget. Så det är skönt att gå ut och stå mot en het, obeblåst södervägg och lapa i sig solvärme. Och äta glass.

Nu har det lugnat sig, även om bronkerna värker, och nätet är tillbaka, och jag börjar känna mig lite bättre till mods. Och inte febrig. (Vad ÄR det här? Legionärssjukan på repeat…?) Men jag kan inte försöka träffa min familj eller filma på åtminstone en vecka till.

Om jag inte redan skrivit det – vi testkörde på duk de provfilmer jag tagit i Rotundan på Stadsbiblioteket, och de visade att det är för ljust här uppe, så programmet den 5 september får ske nere i mysiga programhörnan på bottenplanet, innanför kaféet. Och om någon vill låna den, så finns alltså Den sjätte natten i bokform i Deckarhörnan innanför Rotundan igen, och har just kommit tillbaka efter en utlåning. De två efterföljarna, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle, häckar uppe på Galleri 2. Balkongen som går runt hela Rotundan.

Uffe och Peter fick förstås alla tre böckerna när de kom (liksom de gav mig sina), men Uffes finns förstås hos Anneli, så jag måste ge en ny omgång till Caroline, som är mamma till barnbarnet Alma. Det orsakar ett litet problem: Jag vill inte att en snart elvaåring ska läsa hemska kriminalböcker, särskilt inte den tredje! Hennes åttaåriga bror (snart nio) läser böcker, men jag har en känsla av att han lyckligtvis inte hittat mina än i bokhyllorna. De har stått där så länge att de nog bara ser ut som en del av inredningen för honom. (Om de alls står framme, förstås.) Ungar, om ni läser det här – vänta med att läsa Farmors böcker! De är lite otäcka!

Jag måste shoppa skor. Det enda fyndet jag gjort i på evigheter i shoppingväg – ju min sämsta gren – är att upptäcka att Ica fortfarande har kvar halstabletten Emser. Andra butiker skrattar och säger att det märket finns inte längre. Men jo! (Om nu bara vaniljpralinen kunde återuppstå också.)

För övrigt lusläser jag dagstidningar, glad för intervjuer med Lena Andersson som återgett småkakan dess rätta plats i folkhemmet i sin bok Sveas son, och för beskrivningen av kulturprofilens källarscen Forum i Malena Rydells och Sam Sundbergs långa artikel i SvD 29 april, ”Så var Forum”. På tal om saker och ting har nu Horace E på sätt och vis släppt Kulturprofilen genom satt säga att han ju inte alls försvarade sexövergrepp och inte alls menade Arnaults sexliv när han öste lov och pris över honom – vilket väl ser lite märkligt ut, när han explicit nämnde mannens ”vivörliv” och ”uppvaktning av kvinnor”, vilket ”inte alltid är impopulärt”.

Jag kan hålla med dämpande röster som manar att vi inte ska löpa amok i vår indignation mot Akademien, men det har väl få egentligen gjort?

Ser med skepsis och lite sorg  fram emot fortsättningen.

 

 

 

 

 

 

 

Utan internet försmäktar jag i denna spelhall…

…eller egentligen inte. Det är rätt folktomt så här dags, några småungar spelar och hojtar lite bara.

Internet på biblioteket ligger nere, hela bibliotekssystemet i hela Sverige. Så lätt kan det gå att plötsliogt finna sig famla hjälpläst mot en död skärm. Så jag bara väntar på att icke hemuppkopplade pensionärer ska troppa in här.

Så den som mailar mig får inget direktsvar, det är mest det jag vill säga. Annars går hälsan åt rätt håll och jag känner mig allmänt mer normal. (Bokstäverna på tangentbordet lyser blått, hu!)

Sällar mig f ö till Astrid Lindgrens inställning till ordet tant – det går inte att erövra. En gång var det en hederstitel, man kallade främmande damer som man ville hedra genom att behandla som en vördad släkting ”tante”, precis som man kallade en herre ”farbror” (men duade inte i något av fallen) och en socialt jämställd man ”bror”.

Men nu är tant förringande, hur man än vrider och vänder på saken. Så jag avsäger mig tantskapet! Utom för mina syskonbarn, då.

Ses!

Klokt och dumt. (Eller ”olyckligt”, då.)

Klokt: Att ha en liten parasoll på barnvagnen mot solen. Dumt: Att hänga på en liten filt som stoppar all luftväxling för det stackars barnet. Värmen under suffletten går fort upp till fyrtio grader.

Dumt: Att cykla eller köra bil med båda hörlurarna i öronen. Man hör inga signaler, inga motorer runt sig. Klokt: Att stänga av telefonjäkeln och stoppa den i ficka/väska när man cyklar eller kör – och när man leder en barnvagn, för den delen.

Dumt (och nu ässar det till sig): Böneutrop. Det offentliga rummet ska vara fritt från religion/politik som man inte kan undgå. Om kyrkorna gick från vanlig klockringning (ursprungligen bara tidsangivelse) till liknande kristna böneutrop, skulle jag protestera mot det också, även om kristendomen i Sverige har tusen år på nacken. Och vad vi tycker om högtalare med skrällande politiska tal i diktaturer vet vi. Klokt: Religions- och politikfrihet i det offentliga rummet, OCH skolan.

Dumt: Att sparka Försäkringskassans boss Begler för att hon utfört kryptiska och försåtliga ordern att ”minska sjuktalen och spara”. Precis lika dumt: Att ta ett jobb som Försäkringskasseboss i medvetandet om att den tydliga ordern är, inte att  minska antalet konkreta sjukdomsfall, utan helt enkelt ta ifrån sjuka och handikappade det stöd de lagligen har rätt till. Vad som vore klokt: Om assistansföretag tar löjligt mycket betalt, använd dem inte. Fixa något som fungerar. Samma gäller alla dessa ”konsulter” och all denna outsourcing som alla vet gör saker och ting dyrare.

Dumt: Att som dansk professor kräva att man hedrar Horace Engdahl i st f att håna honom, eftersom han ju är så begåvad. Klokt: Att begripa att det inte är det som ligger honom i fatet.

Dumt: Den eviga och skittrista och oinformativa spelteorin som fullständigt dominerar medierna efter en partiledardebatt, och även annars. Jag vill se fler nyanserade, kunniga och fullständiga analyser vad de olika partiernas förslag faktiskt betyder för landet om de genomförs, inte om de får partiledarna att se dumma ut. Det är ingen fotbollsmatch, det gäller hur landet ska styras. ”1-0 till M-ledaren!”  eller ”kört för MP!” är inte rubriker som får mig att läsa. Inte heller retorikexperternas förnumstigheter. Jag vill veta vad vi behöver och hur man kan ordna det.

Hur svårt kan det vara?

 

 

 

Uppsamlingsheat.

Mycket som inte har blivit skrivet om här den senaste tiden, av förklarliga skäl. (Har inte kollat VAD jag faktiskt skrivit, fortfarande för trött).  Här i alla fall några hugskott:

Avicii. Tragedin där man fick det chockartade beskedet att han tagit sitt liv, samtidigt som man kunde se en dokumentär som på ett plågsamt sätt visar hur ingen förstår att en helt slutkörd stjärna måste få pausa, måste få hoppa av. Så det har skrivits välbehövliga ting om att vinstjakten – och kanske glamouren – kring stjärnstatus måste omvärderas.

Men det är något märkligt här. Tim själv lyckades ju hoppa av karusellen. Han slutade turnera, men fortsatte att göra musik, och de som samarbetade med honom uppfattade det som att han fått sitt liv i balans – han bestämde själv, och han slapp vara stjärna rent fysiskt, och slapp resa runt. Så vad hände i Oman? Försenad reaktion? Något privat? Något annat? Sätter ett hetsigt liv som Tims djupare spår än man kunde tro?

Hatbrott mot kvinnor. Jenny Norberg har en artikel i SvD idag om att hatbrott mot kvinnor bör få den rubriken . (En liknande artikel av docenten i kiminologi Caroline Mellgren fanns i SvD 2017.) Det är inte utan att man håller med. En god vän till mig som är jurist sa för decennier sedan att hon reagerade mot att hot och våld mot kvinnor inte ansågs som ett hatbrott. Är man homofob, antisemit eller rasist, utgör våld mot någon ur de grupperna ett hatbrott, men hatar man kvinnor, gör det det inte.

En sidofundering till detta: Den misstanke men onekligen knappast kunnat undgå, att en del män i Svenska Akademien faktiskt beundrade sin vän ”kulturprofilen” Arnault för hans hänsynslöshet mot kvinnor, delas inte oväntat av Ebba Witt-Brattström. (Några veckor gammalt klipp på youtube.) Som grabbar som ser upp till en kille som ”får” tjejer, oavsett hur det går till. Tänk att han törs! Skulle aldrig de våga! Någon vuxen syn på vad han gjorde, eller empati med dem han gav sig på, eller medvetande om att han kunde göra det under skydd av Akademiens prestigefyllda och för unga kvinnor skrämmande skugga, finns inte.

Per Wästberg har slutligen tröttnat på Akademiens och sin egen roll i rävspelet kring Arnault, och säger rakt ut i en italiensk intervju att alla egentligen visste om övergreppen och trakasserierna och närmade sig ledamoten Frostenson (Arnaults maka) i ärendet, men att hon viftade bort anklagelserna. Hon är med andra ord en lögnare och hennes man en brottsling, säger PW. Som också därmed erkänner sin egen och Akademiens handfallenhet och villrådighet kring vad etik och integritet egentligen innebär.

I dessa tider behöver vi journalister och kulturpersonligheter med kurage och klar blick och förmåga och analysera. Tack och lov har vi dem.