Unsocial media – och Colbert klargör ett mönster.

Bra skyltar mot telefonepidemin:

http://www.dailymail.co.uk/femail/article-4689074/Hilarious-signs-tell-people-phones.html

Och här gör Colbert det på ett nytt sätt: Visar hur olika personer i senaste Trumpskandalen relaterar till varandra – och vilken bild man ser om man ritar streck mellan dem. Jag skriver som tidningssajterna som vill få folk att klicka på klipp: Publiken anar inte vad som väntar!

http://www.huffingtonpost.com/entry/donald-trump-jr-stephen-colbert-chalkboard_us_59660118e4b005b0fdc9d3b6?s2h&ncid=inblnkushpmg00000009&ncid=inblnkushpmg00000009

 

Svordomsfunderingar, och Stephen Colbert bringar reda i röran kring Donald Trump Jr’s ryska möte.

Ryska mötet först – (Trump Junior, tillsammans med kampanjens boss och Trumps svärson Kushner mötte en rysk advokat med regeringsförbindelser för att han utlovats skit om Hillary Clinton) –  titta gärna på videoklippet i den här artikeln:

http://www.huffingtonpost.com/entry/stephen-colbert-donald-trump-jr-russia_us_5964851be4b03f144e2d48a2

Klartänkta underhållare får manna från himlen varje dag.

Gick in på 7-Eleven för att köpa frimärke till ett födelsedagskort till andra barnbarnet, och mötte trevliga kurdiska killen Han satt på bakre disken. Det visade sig att han hade ont i tån, för han hade tappat en av dörrarna till kyldisken på sagda tå när han skulle rengöra den (dörren). Kyldörren är av glas och en kvadratmeter ungefär, och nu var tån gul och blå, i svenska flaggans färger.

Så vi kom osökt in på svordomar. Jag sa att han kunde ju svära på kurdiska, för knappt någon av kunderna skulle förstå någonting, eller göra som Rocky i serien: Ersätta svordomarna med oskyldiga ord som ”plastfarsa, vad kallt det är i vattnet!” och ”var inte en sån farstu!”

A skrattade och sa att kurdiska svordomar är inte så användbara för onda tår, för man svär mest om släkten, dvs dens släkt som man är ilsk på. Man säger elaka saker om kvinnorna? sa jag. Ja, sa han, om mammorna, för mammorna vill man ju beskydda! Och när man är arg vill man säga något som verkligen gör intryck på den man är arg på. Men blir det inte slagsmål då? sa jag. Det händer, sa A och log.

Vi svär ju mest om djävulen, medan amerikanarna håller sig till sex, sa jag. För det är vad som rör sig i deras skallar. Har jag inte tänkt på, sa A fundersamt. Fast jag kan förstås komma på ett par svenska ord som har med sex att göra också… började jag.

Nu var i verkligen inne i denna diskussion, men just som A skulle komma med en ny fundering, upptäckte vi att det fanns ett par (lätt förbryllade) kunder i butiken, och han stack iväg snabbt. Nå – de hade inte behövt vänta, vi såg dem med en gång. Butiken var tom när jag kom in .

Får jag tillägga att A är en anledning till att jag handlar där, för han är väldigt trevlig och har humor. Machokillar bakom disken (det finns sådana också) lockas jag inte att handla av. Har man en gång bett om en riktigt varm grillad korv och en sån kille slänger fram en ljummen, på ett nedlåtande sätt, köper man inte mer varm korv där.

Come to think of it, vi säger ju f*ck och shit så det står härliga till. När började amerikaner förresten svära med ordet shit? Kan det vara påverkan från svenska immigranter?

Pussade kortet lite försiktigt och lade det på lådan. Ett par dagar för sent, men bättre sent än aldrig.

 

 

Undran över kapacitet, och språk och så. /Uppdaterat – mera språk, med Mannen från Burkina Faso.

Som nu alla vet, gick larmet om fara i Stockholm igår kväll. Såvitt jag kunde se från min lya reagerade folk som man väntat sig: Inte alls. Men en del tycks ha blivit rädda, vidtagit försiktighetsåtgärder och ringt myndigheter.

Själv utgick jag slött från att det var falsklarm, men satte på radion, vilket man gör om man inte har smartphone/uppkoppling/Tv av en eller annan anledning. Där pågick program i godan ro. Inga besked om någonting, inte om det var falsklarm eller allvar, ”Töntar, typiskt Sverige”, tänkte jag och kikade ut genom fönstret. Ingen tittade tillbaka; frid rådde på innerstadsgårdarna.

Det var inte det att jag var grinig. Hur bra Sverige än är, vilken man är glad för, har det verkligen blivit ett töntigt land. Tåg går inte i tid, det blir signalfel och häpnad inför snö på spåren, sjuksköterskor behandlas så att de slutar (eller flyttar till Norge),  ungarna får inte grundläggande kunskaper (inklusive att skriva med penna) i skolan, SL kan inte ens hålla rulltrapporna igång. Fortfarande inte!

Varför? Är det här den första curlade flumgenerationen som kommit ut i arbetslivet och inte fått veta att man MÅSTE kunna saker, och det MÅSTE fungera? Det räcker inte med ”jag försökte!”, vilket är en bra början när man är barn. Det måste med andra ord ställas krav på barn och ungdomar, de måste lära sig att hantera misslyckanden och besvikelser och gå vidare.

Väldigt litet exempel, som jag säkert kört förr: När jag bytte skola från den då nya förorten Vällingby till Whitlock i stan, ansågs det att jag låg långt efter. Jag fick alltså enorma läxor och krav på att lära dem. Jag var nio år. Ingen tänkte att jag blev ”kränkt”, vilket jag inte blev, eller ”tappade modet”.  Man utgick från att det här skulle jag givetvis klara. Eftersom man utgick från att jag skulle anstränga mig.

Vi släpptes också fria. Nioåringar cyklade, åkte spårvagn, lekte och traskade genom stan utan att vaktas. Om man klättrade högt upp i ett träd när man var sju, kände man att här gällde det att vara noga, annars kunde man trilla ner och dö.

Om larmet hade varit allvar – vet vi ens vad vi ska göra? Det var länge sedan man fick en detaljerad broschyr med titeln ”Om kriget kommer”, senast när vi bodde på Surbrunnsgatan, där man fick info om var skyddsrummen låg och vart man förväntades bege sig för samling för evakuering till annan ort i landet (vi skulle till Svärdsjö, vill jag minnas). Lämplig packning föreslogs också.

Satt på T-banan bredvid två glada kinesiska flickor som pratade på kinesiska  om sina telefoner.  Slölyssnade, men hoppade plötsligt till: Växlade de inte till engelska där? Jo, det gjorde de, och vem gör inte så? Sjönk in i slöhet igen, tills jag hörde att nu pratade de svenska i fem sekunder. Hörde jag fel? Nej, det var perfekt svenska. De var svenska, helt enkelt.

Kunde inte låta bli att säga något, och de skrattade. ”Vi byter hela tiden och märker det inte ens!” Och så kunde jag inte låta bli att undra om de möjligen hette Leung (vilket är som att träffa en svensk och fråga om det möjligen heter Andersson). ”Nej –  men du menar de som hade (restaurangen) Mooncake?” sa den ena. ”Det är en annan kille som tagit över nu.”

Större är inte den Kinarotade befolkningen i Stockholm, tänkte jag, än att de genast förstod vad jag menade. För jag kände Max och Laisan (stavn) en gång, hon från restaurangfamiljen Leung. Vi tränade i samma aikodogrupp och umgicks även för övrigt i ett litet gäng, och jag undrar vad det blev av dem. Var i världen bor de? Här?

Mera språk. Jag har börjat läsa en ny bok, och den är intressant, men svenskan är förfärlig. Till exempel skriver författaren om asiatiska floder som transportleder, och nämner ungefär att ”det är ett fint nätverk av kvinnor, grönsaker (etc)”. Ett nätverk av kvinnor och grönsaker …?

Jag har en dubbel attityd till redaktörer – de är absolut nödvändiga för att hindra till exempel mig från oundvikliga horrörer, men samtidigt är de inte inte konstnärer och de gillar ord som ”denne”. Som jag genuint hatar. ”Han frågade manen om vägen, och denne svarade…” Ända sedan jag var barn, har jag ryst inför ”denne” och ser det som något av det värsta och mest oartistiska man kan haspla ur sig.

Varför, vet jag ej. Men att så är, vet jag!

/UPPDATERAT. Stötte på Mannen från Burkina Faso på biblioteket (skulle lämna tillbaka Clancy et consortes). Snabb rekapitulering: MBF träffade jag när han städade i vårt hus, och vi har stött på varandra igen. Han är ju egentligen svetsare, och han jobbade som sådan i Italien där han bodde med fru och två döttrar. Sedan flyttade han till Sverige, medan familjen flyttade tillbaka till Afrika. Planen är att de med tiden ska samlas här, och i väntan på det går han på SFI och lär sig svenska, och jobbar. Det verkar svårt att få svetsarjobb, så han tänker sig att bli bussförare.

Hans eget modersmål heter more (stavn). I BF finns massor av språk, så det gemensamma är franska, som är obligatoriskt i skolorna. Han har också varit i Egypten för att plugga arabiska, och i Mecka för att gå runt Kaba (den svarta stenen).

Men det är inte så lätt med svenskan, så nu frågade han om jag inte kunde tänka mig att hjälpa honom lite? Om jag har tid? Jag har ju inte möjlighet att sätta upp någon slags schema, men vem har inte en längtansfull pedagog inom sig? Och MBF behöver tillfällen att konversera och få svar på frågor, och rättelser. Så visst, vi kan prata lite så där när tillfälle erbjuder sig, sa jag. Som nu, en halvtimme innan han skulle till jobbet.

Så vi satte oss på kaféet i huvudbiblioteket och satte igång. Och han är en smart elev. Hans SFI-lärare gnuggar honom i avancerad grammatik – just nu bisatser – men vad han dessutom verkligen behöver är att öva på att säga hela meningar, uttal (”två” är marigt för honom) och speciella ologiska detaljer, som vår orubbliga regel att verbet måste komma som andra ordet i meningen.  (”Jag går hem”, men ”Imorgon går jag hem”). MBF tycker att vi svenskar bryter mot många av våra språkregler, men den bryter vi aldrig mot, framhöll jag. Det är egentligen rätt lustigt, när man tänker på saken, eftersom så mycket annat ändrar sig i språket. Vi säger heller inte att vi är ”i” toaletten eller ”i” tåget.

Vi hann en hel del på tjugo minuter. Och det var kul, särskilt som han snappade så snabbt. Jag avrådde med emfas försök att använda stavningsprogram och Google Translate, då blir det ju som vi alla vet fel uppåt väggarna. Frågan är, vilka svenska böcker kan jag rekommendera? Alltså, inte för komplicerade, men korrlästa böcker på hyfsat korrekt svenska? Eller bör han – gulp – läsa dagstidningar?

 

 

 

 

 

I morgon är det är 9 juli. Igen.

Man älskar sina barn och barnbarn, och man längtar efter få saker så mycket som att få krama dem, stötta dem, skratta med dem, veta hur de har det, och fira dem på deras födelsedagar.

Hur mycket pålrot man än har ner i jorden, hur stabilt ens fötter än står på marken, hur mycket man än tycker om livet och i grunden är en glad person, hur många fina minnen man än är tursam nog att ha fått,  finns det saker man inte riktigt överlever.

Vissa saker gör att man går sönder. Bit för bit.

 

Ord och så.

Jag vet inte om det är ett sommarfenomen, men just nu finns det flera nöjesskribenter som helt enkelt inte kan svenska. Deras alster är fullständigt fascinerande att läsa, precis som de knäppa stavningskontrollerna som ger vansinniga råd. Jag bläddrar till nöjessidorna varje dag i hopp om att hitta något riktigt smaskigt!

För ett tag sedan skrev någon (vill inte hänga ut namn) att Janet Jackson var ”i rättegång”. (Vårdnadstvist, tror jag.) Det där återkom flera gånger.

Ännu bättre var en artikel där en tjej skrev att någon känd person mötte ”motståndelse”. Motståndelse! Hon som skrev använde ordet tre gånger. Uppståndelse har jag hört, men motståndelse?

Häromdagen skrev samma tjej att en anklagelse mot fel person var ”som att skjuta brevbäraren”.  Hon menade ”som att skjuta budbäraren”.  Jag tror det var ett citat.

Med mera. Finns det ingen på tidningarna som läser artiklarna längre? Expressen har en liten ”rättelseruta” där man försöker få ordning på hans och sin och sådant som blir fel, men hur vore det att kolla innan? Ta bort några av alla IT-människor som snor ihop saker som flyger och far på sajtens förstasida, och anställ en gammal grinig perfektionist till språkpolis!

På tal om ord är jag trött som en anka och vill bara läsa böcker som inte engagerar mig ett dugg, och nu är jag inne på min andra 600 sidors Tom Clancy. Den förra skrevs av någon som efterträtt honom,  den här var han visst med om att skapa lite själv. Medhjälparna är militärer och dylika med expertkunskaper, allt handlar om vapen och namn och förkortningar på grupper och de dös hit och dit utan minsta känslodarr (”han knäppte pellejönsen”) och intrigerna är sega som gummi och inte speciellt logiska. Namnen kommer man knappt ihåg.

Jag kom inte iväg till Almedalen. Pratade nyligen med Ulf på Gotland och bad återigen om ursäkt för att jag är lika seg som en Clancybok. Kanske får jag ändan ur vagnen lite senare – om han och Berit fortfarande vill ha mig!

Och återigen: Givetvis ska nazistgrupper inte bjudas in till evenemang som enligt reglerna bara ska släppa in dem som har demokratisk värdegrund, vilket är vad Almedalsveckan annonserar att deltagarna måste ha. ”Man ska inte ha förutfattade meningar”, är ett dumt svar mot protesterna när den regeln inte upprätthålls. När det gäller just de här åsikterna och det sägs öppet om vad åsiktsinnehavarna vill göra, saknar vi sannerligen inte facit.

 

 

 

Catering. Kind of.

När Lotten kom hem till mig första dagen, satt jag i solen på vår gård, där de vita rosorna slagit ut, och åt bananer med filmjölk. Så vi gick upp till mig och hon ville också ha bananer och filmjölk! Vilket jag förstås stod rustad för.

Skådespelar-te? frågade jag och visade min tesamling. (Nästan alla skådespelare som kommit har önskat te. Flera har haft med sig te som present.) Visst! sa hon och valde Earl Grey.

Det här är en grej när man bjuder hem folk för jobbprat. Vad ska man ge dem? ”Koka aldrig kaffe!” varnade Kerstin en gång för länge sedan, och nu för tiden lyder jag – eftersom jag tycks ha tappat fingertoppskänslan för just kaffe. Men annars vill jag ju att de som kommer ska sitta och trivas!

Choklad är ett måste. Vem blir inte glad av choklad? Ett tag körde jag med rätt mycket vindruvor. Eller kex och ost. (”Kornmo” slår aldrig fel.) I måndags hade jag köpt croissenter, gick i tankarna genom vad jag hade hemma och frågade Lotten om hon ville ha en räkgiffel. Vad är det? undrade hon. Och jag stod i köksdörren som en matälskande kock och förklarade: – Croissent med Philadelphia cream cheese, hackad gurka och lök, och räkor.

Jag lade på lite färsk basilika också. Och krispig plocksallat. Och lite senare hördes från matbordet: – Det var ju gott!

På Ritorno blev det kaffe. I Kungsträdgården en stor latte med deras sista ostmacka. Första dagen, som sagt, även glass.

De senaste dagarna har det blivit en massa skräpmat för mig – förutom glass också kanelbullar och non stop. Det verkar som om hjärnan – som ju tar 25% av kalorierna man petar i sig – behöver extra mycket när böcker skrivs och filmer görs. Min första bok gick ju på vaniljpraliner. KARTONGER med vaniljpraliner.

Men nu ska jag skärpa mig och gå tillbaka till min vanliga mat. Det ska bli vilsamt!

Inte fullt så vilsamt:

91% av tillfrågade demokrater i USA litar mer på nyhetsflaggskeppet CNN (ett av Trumps hatobjekt) än på Trump. 89% av republikanerna litar mer på Trump än på CNN.

http://www.huffingtonpost.com/entry/more-americans-trust-cnn-than-trump-poll_us_595bc9e9e4b0da2c73258bf2?ncid=inblnkushpmg00000009

 

Filmdagen under moln (och det här ska vara sommar!)

Svalt är vad det är i Stockholm. Regissören/fotografen hade ylletröja upp till hakan och aktrisen medförde varm munkjacka, som regissören fick låna när filmbolaget bjöd på fika vid Tehuset i Kungsträdgården. Det var glest besatt under almarna, men en av killarna bakom disken spred lite värme genom att komma ut och flörta med Lotten.

Så hur gick det? Med filmen, alltså?

Ja, när man tänker efter gick det faktiskt enastående bra. Vi spelade in nästan åtta minuter film innan klockan var tre. Utan lampor, huvudsakligen utan stativ, och vi förflyttade oss från inspelningsplats till inspelningsplats.

På Ritornokondiset fick vi be tre män (som möjligen talade serbokroatiska) flytta sig från ett fönsterbord där vi tänkte filma, och de gjorde de som hövliga gentlemän – varpå en av dem gick fram och tillbaka och pratade högt i telefon. Efter tre vänliga blickar gick han ut på trottoaren – och började istället traska fram och tillbaka rakt framför fönstret och prata vidare! Och jag som skulle börja scenen med att panorera från parken på andra sidan gatan till lotten, som sedan skulle prata i telefon (på låtsas). Lotten filmade mannen, och vi skrattade så vi skrek.

Lotten hade, med hänvisning till tid och knän, utbett sig att vi förflyttade oss logiskt utan onödiga svängar. Det var bara det att när vi hamnade i Kungsan, kom jag på att jag ville filma på Urban Deli istället (alltså gå tillbaka en bit), precis som dagen innan. Men du sa att ljuset var konstigt där, invände Lotten helt korrekt, du ville att vi filmar här istället. Jo, men jag LÄNGTAR efter Urban Deli, sa jag, det blir liksom för nyktert här och du var så bra när du halsade ur flaskan vid barbordet igår, inte alls detsamma om du sitter på ett statylejon med en flaska Loka!

Vi stirrade på varandra medan tre ur personalen där vi försökte låna en tomflaska roat tittade på. Lotten och jag är, på var sitt sätt, alfahonor. När det praktiska och det konstnärliga slåss, vad tror du vinner? sa jag. Det konstnärliga! svarade Lotten sammanbitet. Jag har bestämt mig för att gå på magkänslan, sa jag, för den har alltid rätt. Och jag tar hellre några få bra scener än fler halvdåliga.

Så det blev Urban Deli. Med rätt flaska! (Vi fick flytta på folk där också.)

Nu måste jag säga att med tanke på att min skådespelare inte fått den vecka av förberedelser som hon behövt, och som jag behövt för att känna henne väl nog att veta vad som triggade rätt känslor  hos just henne, gick det som sagt enastående bra. Vi fick ta om några gånger, och det blev inte lätt eftersom det var långa texter med tvära känslokast i en och samma scen, men jämfört med en vanlig inspelning blev det väldigt få omtagningar.

Tidsmässigt hade vi faktiskt kunnat hinna med alla femton minuterna, men vid två – halv tre uppstod oväntade hinder – dels var det kallt, dels behövde kameran vila sig, den vägrade att spola tillbaka och vägrade att få sitt batteri uppladdat på Urban Deli, så vi missade den mer dramatiska andra halvan av kortfilmen (fortfarande telefonfilm, men betydligt mer intensiv,).  Lotten hade också, i tanken att vi behövde bärhjälp och att det var trevligt med mer sällskap, bjudit in lite familj. Och de var verkligen trevliga och till hjälp, men vi blev lite för många för att hålla koncentrationen uppe, när av naturliga skäl inte alla var helt inne på själva filmen.

Jag har en stark minnesbild av Lotten när hon mot slutet gick bakom oss på trottoaren  och pluggade manus. Och mot slutet började jag också få kläm på vad jag kunde säga för att vi skulle komma i synk om vad replikerna. På så sätt var det synd att vi inte kunde fortsätta till upplösningen. Till och med denna femtonminutersfilm hade på ett magiskt sätt förvandlat sig till tre akter – kanske är det en naturlig konstnärlig yttring. Mot slutet ingick förvaringsfack på Centralen, vakter utanför Rosenbad och annat. Men det är ingen kriminalfilm, mer ett psykologiskt drama.

Jag kom tillbaka till hemmets lugna vrå och kameran kryade på sig. Ännu har jag inte sett filmscenerna, men det ska bli spännande – fungerade det att spela in kronologiskt och rygg-mot-rygg, i realtid? Lotten såg i alla fall bra ut, och jag gillade skarpt hennes kläder. De lyfte fram henne, gav något i sig utan att överskugga henne.

Det är inte säkert att jag kan visa de här scenerna någonstans, vi får vi. kanske kan jag i alla fall visa bilder ur filmen!

Lotten tog någon sorts selfie av oss i Kungsan, och just när hon kom och jag filmade förtexter, satte hon sig helt lurigt och filmade med mobilen. Jag vill minnas att jag svor över något just då (texten alltså).

Nu ses inte Lotten och jag på ett bra tag, hon har massor att göra och sedan ska hon till England, så det är ovisst om vi fortsätter med den här, och ovisst om det egentligen behövs, det vi har kan hamna i en ansökan som den är, det beror på hur pass bra den fungerar. Men på ett sätt ville jag gärna fortsätta av samma skäl som jag vill fortsätta med att skriva en bok – jag vill se hur det går! Det är märkligt, men det en speciell tillfredsställelse.