Continued och Hissig i heisen.

Igår ville jag slå knytnäven rakt genom köksfönstret av ren sorg och frustration över Uffes död. Fönstret hade hållit, det hade inte näven. Men det var mycket länge sedan jag kastade saker i golvet när livet kändes outhärdligt.

Men igår hände också något annat. Jag gick fram och tillbaka, tänkte mig att han ringde till mig (vuxna Ulf) och till sist släppte sin bravado och sa ”Mamma, jag är sjuk”, och att jag reste till honom omgående. Och där, med honom i famnen, kände och hörde jag hans ytterliga sorg och förtvivlan, han släppte fram den och jag kunde hålla om honom, hårt. I verkligheten hade han tack och lov folk som han stod nära, hans nuvarande familj, som gjorde just det – Peter, mammorna, barnen, S och vänner. Men det var en kram som fattades, den från hans ursprung. Jag ville vara som en varm filt för honom, känna spänningarna och sorgen inom honom ebba ut, tills han blev trött och allt i honom kändes lugnt och avspänt och som det skulle, som jag har känt så många gånger tidigare.

Ett stort skutt.

Jag måste dra efter andan nu, men något som ändrats, om än lite, är det kan kännas normalt att skriva här igen om vanliga saker, till och med roliga saker. Så: Allt man gör, även de minsta saker, leder någonstans. Mitt bokkånkade till biblioteket ledde till att jag hittade en bok (man lämnar böcker och tar av dem som redan finns där) på norska av en svensk deckarförfattare (och terrorbekämpare?), Kristina Ohlsson. Det var en lyckträff, för jag behöver verkligen läsa nutida vuxen norska. Mitt ordförråd från femtonårsåldern räcker inte långt, och språket i sig har också utvecklats.

Så jag började läsa, och dessutom med penna i hand för att hitta fler roliga norska ord. Här kommer ett urval:

Hissig (adj) : Inte någon vars humör pendlar upp och ner som en hiss, utan någon som är jätteförbannad, som har lätt att bli arg utan att nödvändigtvis vilja lyssna på lugnande ord.

Heis: Hiss!

Mangle: Saknar, fattas. Visst kan man mangle lakan, men det blir de inte alltid plattare av.

Dömmekraft: Omdöme (kan inte hitta norskt ö här!)

Spröyt! Struntprat!

Bombetrussel: Bombhot.

Nöle: Tveka.

Mökkavär: Skitväder! (Men just nu skiner solen i Stockholm.)

Tiår: Decennium.

Stusse: Inte bakdel, utan att bli förvånad.

Uppmuntrad av att se bokhögarna minska, tog jag med en ny laddning till huvudbiblioteket idag. Jag hade tänkt att jag bland annat skulle bli av med den jättedumma boken Dumskallarnas sammansvärjning, som alla tyckte var så genial när den kom, men så öppnade jag den och där stod det KG med kulspetspenna och en liten teckning….. åh… Nej, den måste vara kvar!

Men jag hittade ännu en Kristina Ohlsson. Också på norska! Någon betar av sina norska deckare.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Är jag beredd? (Och tack till förstående bloggläsare.)/PS

Jag gillar ju metod och förberedelser, så när jag kom till Torsgatans tunnelbaneuppgång, den med långa trappor, och varken hissen eller rulltrappan var tillgänglig, passade jag på att räkna trappsteg. Kan vara bra att få ett hum om vad som väntar de där fyra veckorna utan hiss hemma.

Hum. Det är 66 trappsteg sammanlagt, från perrong till gata. Och det var faktiskt inget problem. Och man har ju hört om jättepraktiska forntida asiater och sydamerikaner som byggt tempel och annat som man måste trava tusentals trappsteg för att nå, så vad är då sketna 66 i jämförelse? Om man nu råkar ha turen att kunna gå? Platt intet!

Men i mitt hus då? Först tänkte jag faktiskt gå hela vägen upp för att räkna, men så slog det mig att jag kan ju gå bara en trappa och multiplicera med fyra. Man får inte vara dum! En trappa visade sig ha 21 steg, avsatsen inräknad. Gånger fyra, summa 84 steg. Inte så väldigt mycket mer än 66, väl? Fast VARJE DAG, då. Flera gånger. OK, jag kommer att behöva använda en av de där stolarna.

Fördelen med att ha en liten blogg som är som en pub, är att tr*l*en inte hittar hit. Nu när jag skrivit så mycket om min sorg och förlust, om hur universum rämnade och allt kändes meninglöst – och den där mystiska tystnaden som uppstod när Uffe inte längre finns i världen är kvar – är jag oändligt tacksam för att inte griniga, förnumstiga människor klippt till mig med ”Jaså, så vi som inte har barn har meningslösa liv, då? Va? Va?” eller ”Det ligger tusentals döda på Medelhavets botten, det dör miljoner oskyldiga människor varje dag, tror du att du är så märkvärdig?  Priviligierade jäkel! Fnys!”

Visst känner jag till och bryr mig om världens ondska och tragik, det är en plågsam vetskap som följer oss varje dag, men det man känner som person i förhållande till dem man älskar och är fysiskt och psykiskt sammanblandad med är något som sker i en annan dimension. Dessutom är det väl de egna känslorna som gör att man kan förstå och känna medkänsla med andra. Och jag tycker förstås inte heller att barnlösa människors liv på något sätt är meningslösa, lika lite som mitt eller KG’s liv var det innan Peter och Ulf kom. Allas våra liv är meningsfulla, antingen vi är genier eller bara traskar runt i största allmänhet. Men när man har längtat efter barn och har haft den stora turen att få dem, blir de en enorm del av livets mening, de blir centrum i en hjärta – alldeles oavsett vad som händer, hur lika eller olika man är, hur långt ifrån varann man bor, eller i vilken ålder de befinner sig. Så tack, pubgäster!

Nu har jag tröttnat på Peter Robinson, som har en otrevlig faiblesse för att skildra sextonåriga flickors dekadenta sexliv med äldre män, och deras (flickornas) hemska död, och istället hamnat hos Pensionärsligan (av Catharina Ingelman-Sundberg) , en avslappnad humorbokserie (som rör sig i  sakta mak) om åldringar som begår bankrån och så för att kunna ge pengar till lågbetalda undersköterskor och andra av samhället orättvist behandlade.  Hjärnan och drivkraften i gänget, så att säga Sickan, är 79-åriga Märtha. I den här inser hon att de miljoner de hittills skrapat ihop ju är ett intet jämfört med vad man kan lura av ryska oligarker och deras gelikar, de har ju miljarder – som de inte betalar skatt för! Så pensionärsligan hamnar på Rivieran och blir så illa tvungna att bo på femstjärniga hotell och köpa kläder från Dior. Jag måste förstås se hur det går.

Idag: Jag blir tvungen att ekipera mig och tänkte åka till stan och reka kappor och skor. Köpa blir inte av nu, jag känner mig själv, shopping är som sagt min sämsta gren, och stan är full av folk som liksom är i vägen. Men jag kan inte gå genom vintern i röd munkjacka och Supergrannens gympadojor, det är för kallt och inger inte tillbörlig respekt. Wish me luck!

/ PS. Det spelar ingen roll hur mycket eremit man tenderar att vara i vissa lägen, man dras in i livet i alla fall. På Odenplan hamnade jag mitt i ett F!-möte med Schyman-tal, mackor, kaffe och boksignering (och en felstavad affisch – ”få chansen att vinn en bok!”). Någon bok köpte jag inte, men hittade en gammal 90-tals-Knasen (som jag märkligt nog inte har) i en antikvitetsaffär längre bort och köpte den för fem kronor.

När jag kom hem ringde det på porttelefonen, och en vänlig damröst sa: ”Ah, det är någon hemma – hej, vi heter ditt och dutt och erbjuder dig och dina grannar gratis bibelklasser!”.  Jag svarade att jag tackar nej, men tack ska du ha.

De där böckerna som jag inte lyckades ge bort till mina grannar i somras har legat och blockerat ett bord sedan dess. Nu slog det mig att biblioteket ju har stora tunnor för bokbyten, så jag tog ett lass och åkte tillbaka igen. I huvudbibliotekets tunna ligger ofta många böcker i väldigt gott skick, så jag plockade åt mig en. Skönt, nu kan jag bli av med resten också!

Kapp-letning…? Nej, det har inte blivit av än.

 

 

Vältränad måste man vara i farstun, och filmen Martha och Niki.

Snart får vi som bor i mitt hus lägga oss i träning, för hissen ska bytas ut. Det beräknas ta fyra veckor. Under vilken tid ingen hiss alltså finnes (förutom att det blir rök och svets och stånk och pang och bom och elände). Jag bor högst upp. Liksom Supergrannen. Värden tröstar oss med att man ska sätta ut en stol vid varje avsats. Så att vi kan vila oss.

”Man får väl börja bygga upp ett lager mat”, sa Supergrannen när vi läst meddelandet.

Nu kan jag hantera fyra trappor, vilket jag inte klarat för några decennier sedan när ryggen pajade totalt (plus att jag fick fibromyalgi) och jag periodvis inte ens kunde gå nerför trappor, eller faktiskt gå alls. För närvarande känner jag mig, fysiskt alltså, ungefär som en fyrtiofemåring med en och annan krämpa. Klarar trappor när hissar och rulltrappor står still i tunnelbanan, vilket ofta händer. Hade heller inga problem med att springa till bussen från Filmhuset igår kväll. (OK, det var bara hundra meter, men i alla fall.)

Men bära saker – det är en annan femma! Hur inrättar man en potatiskällare för ett fyraveckorslager i en vanlig lägenhet? Låda på brandbalkongen…? Hm, kanske ingen dum idé. Men mjölk? Man kan väl inte frysa in mjölk? Mjölkpaket var mitt stora problem under ryggtiden – jag fick köpa tre deciliter åt gången. Nå, det sägs ju att vi använder alldeles för mycket mjölk i alla fall.

På Filmhuset igår lånade jag några filmer. En av dem var Snabba Cash 2 (eskapismbehov, som sagt), men den orkade jag bara se fem minuter av – jag är innerligt trött på skurkpsykologi, machofasoner och skildringar av förtryckta prostituerade som ska smockas till. (Säger alltså deckarförfattaren.) Däremot kan jag varmt rekommendera hyllade dokumentären Martha och Niki (av Tora Mkandawire Mårtens), som handlar om två unga svenska hiphopdansare.

Niki kom hit som adopterad från Etiopien (det verkar som om hon också har en etiopiskfödd syster – fint i så fall, det kan vara jobbigt att vara den enda bruna i familjen har jag förstått). Hon är alltså helsvensk. Martha, däremot, kom hit som trettonåring från Uganda, och hon längtar fortfarande hem.

Sverige har gett henne möjligheter, det vet hon, men hennes hjärta är kvar i Afrika. Hon minns trummor och hur alla började dansa, antingen de var bra på det eller inte. Inte som i Sverige – hon tycker att svenskar verkar ha så dåligt självförtroende. De bryr sig om hur duktiga de är, och om de är smala eller tjocka. Så det finns en bakgrund av sorg i henne, men hon tycker inte hon riktigt vill prata om den eller annat privat, hon vill uttrycka sig i dans, och det gör denna annars stillsamma flicka med en skicklighet och explosivitet som är häpnadsväckande. Och under en långt tid gör hon det helst med Niki, som har samma kraft, men ett helt annat liv. De finner varandra, som vänner och kompanjoner, det är en djup samhörighet mellan dem när de dansar.

Bra går det också, de vinner den stora hiphopdanstävlingen i Paris redan i början av filmen. (Och det är vansinnigt skönt att se kvinnor dansa inbyltade i träningsbrallor och huvjackor, utan all den vanliga påklistrade ”sexigheten”, utan alla restriktioner och all behagsjuka. Överhuvudtaget är det en upplevelse bara att se deras roliga kläder, på dansgolvet och privat.) Vi får följa dem till New York, till Soweto i Sydafrika (där Martha gråter när hon hör trummorna och ser barn och ungdomar på ett barnhem dansa), till en salsakurs på Kuba.

Men egentligen är det en sinnrikt gjord skildring av en konstnärsduo, som är lika komplex som andra konstnärliga partnerskap. Det är speciellt att se dem tala varsamt med varandra om detta. Martha behöver gå vidare ensam, utforska sig själv (för alltid eller under en långt tid utan bortre gräns) men har svårt att säga det rakt ut till Niki, som hon står så nära.

Så det är inte en film som handlar om hårt tränande tjejer som till slut vinner en tävling, utan en film om dem och deras resa med sin dans. Se den gärna!

 

 

Islenska på film – igen./ Uppdaterat: ”Hur svart whiskey blev vit” – Peters artikel om hur svarta människors insatser äntligen kommer fram. T ex när det gäller Jack Daniels.

Att läsa isländska filmtexter är helt fascinerande för den som inte kan isländska. Det är så likt norska och svenska, och ändå så olikt, och ibland fattar man bara om man försöker betona på norska.

I jakt på escape routes – de börjar ta slut nu, och så småningom kanske de inte ska behövas lika mycket heller – lånade jag The Bourne Identity (garanterad eskapism). Och eftersom den är gammal, från 2002, finns det massor av extramaterial på den, för folk tyckte det var kul att fixa det till sina filmer när dvd:n var ny, och många olika textningar att välja mellan. Så jag körde filmen en extra gång med isländska undertexter. Wow! Hör här:

Matt Damon går in i sitt jätteexklusiva kök i en stor Parisvåning (nu tycker man mest att det ser ut som en jättelik städskrubb i sjösjukegrönt), och benämner det som sitt ”eldhus”. Eldhus! Underbart, raka spåret ner till 800-talet, när Island koloniserades (landnamstiden).  Han ringer ett hotell med en fråga, och ombeds vänta ett ”andatak” (andetag?). Han hittar en massa falska pass – vegabref!  Något händer omedelbart – samstundis, förstås. Tydligen sätter isländskan ihop verb med pronomen: ”Är du hans vän?” heter ”Ertu vinur hans?” OK = allt i lagi. Och blyertspenna heter detsamma som på norska: blyant.

Men höjdpunkterna måste ändå vara de här:

Skurk, blodig och blåslagen av Damon, som ju inte vet att han själv är superagent och proffsmördare, förlorar tydligen all tro på livet, hoppar ut rakt genom stängda balkongdörrar (splitter i slow motion)  och snubblar över ett balkongräcke, för att dunsa ner på marken och dö. Varvid den obligatoriska flickan i historien ropar upprört och helt i onödan: ”Hann stökk út um gluggam!” – ”Han hoppade ut genom fönstret!”  Fönster heter alltså glugg. Vilket det säkert hette även här en gång i tiden, när man inte hade stora fönster utan just en glugg i väggen, som man kunde täppa till med en plugg vid behov. (Rimmar gör det också).

Och: Fuck, eller helvete, dessa starka manliga svärord, låter helt annorlunda på Island. När Damon skriker: ”Who the fuck are you?” till skurken, står det under: ”Hver i fjandanum ert thu?”  (Th ska egentligen vara ett sånt där tecken som jag inte kan hitta på detta tangentbord, men det låter, tror jag, som engelska th i thing).

Fjandanum! Tack, isländska! Som heller aldrig försummar att skriva ut sin version av ”att”.

Uppdaterat/  Peters senaste artikel, publicerad för sex timmar sedan (äntligen hinner jag ikapp!)

https://tidningensyre.se/2017/nummer-193/hur-svart-whiskey-blev-vit/

Bravo, Peter!

 

 

Merkelsnack, Mannen från Mallorca, missade boksidor.

Det blev faktiskt riktigt lyckat igår på Hedengrens. Weyler intervjuade Jan Lewenhagen om hans Angela Merkel-bok, båda är Tysklandskännare, och jag som vet ingenting om Angela Merkel utom att hon alltid tycks landa på fötterna, verkar ses som en landsmoder och på en Vita Huset-presskonferens frågade Trump (efter journalistisk påstötning): ”Do you want a handshake?” utan att få något svar, fick veta mer.

Hon har brädat en rad kronprinsar som t o m slog sig ihop för att bli av med henne, men misslyckades grovt, hon är fena på att utnyttja tillfällen att göra sig hörd, hon tänker alltid efter noga men kan ändå göra blixtsnabba utspel, och hon är en av de få som Putin är lite skraj för (själv har hon kort tålamod med honom).

Att hon gick med i Kristdemokraterna i st f socialdemokraterna var, enligt Lewenhagen för att hon där kunde handla mer fritt från ideologiska förpliktelser, alltså agera både till höger och vänster. Hon är smart som en räka och har ett otroligt minne för detaljer, med vilka hon lugnt klappar till sina meningsmotståndare i debatter. Samtidigt som hon är en alldeles vanlig tysk medelålders kvinna som har ett trist sommarhus och gillar att traska runt i bergen.

Precis som Thatcher – som hon inte är särskilt lik på något sätt annars – visar hon att en kvinna i politiken, om hon är smart och uthållig och behåller lugnet, kan få manliga motståndare att känna sig ganska små och osäkra. En metod är att inte reagera på enorma påhopp. Hon blev vid ett tillfälle helt nedgjord och utskrattad av en arg motståndare inför en jublande publik, men sket i att gå i svaromål, och hela saken rann ut i sanden. (Precis som Thatcher har hon också en stöttande man, dvs ett fungerande privatliv.)

Sedan stördes det hela ett litet tag av den obligatoriska högerextremisten som började härja om att JL skrivit en enögt positiv bok om AM, som kritiseras hårt av andra länder, och varför är vi så politiskt korrekta i Sverige, och nu har vi tjugofemtusen jihadister här på grund av hennes och vår flathet, han har alla siffror! Weyler handskades bra med honom, och tack och lov var det bara en. Han får gärna diskutera svenska medier, där man f ö kan läsa en Åkessonartikel i veckan ungefär, mer tystad är han inte, men inte där igår, för det föll utanför ramen för kvällens program.

Såg om Mannen från Mallorca (åttiotal, Wollter, Brömssen, Hirdwall, Serner etc), regi Widerberg. Givande. Widerberg (som jag inte känner mig helt kontant med) var fena på att ge vanliga trista svenska miljöer – och de VAR trista på sjuttio- och åttiotalen, grå tapeter, standarddörrar, tomma bokhyllor, och nu dessutom bleknade färger – ett speciellt skimmer. Eller snarare, han gjorde dem meningsfulla och värda att titta på. Vete fasen hur han bar sig åt. Han var så att säga motsatsen till Hitchcock, som kunde få en handväska att se glamorös och erotisk ut.

Misogynin är där och otrevlig, men där är också ett annat Stockholm, som man får se en hel del av när W&B sitter i polisbilen, filmade bakifrån, så att man ser exakt var de kör. Widerberg kunde välja vinklar som gjorde saker intressanta utan att verka pretentiösa. Han konstrade inte till något, att han klippte bra. Resultatet blir en film som man kan se om, ett tecken på att den är bra. (Men Mannen på taket var förstås bättre.)

Boksidorna – vaknade upp i natt och började bläddra i min totalt sönderlästa Kortfattad svensk språkhistoria av Gösta Bergman (60-tal, skulle jag tro, en pocket), och sidorna 1-14 fattades! Här har jag lyckats hålla ordning på de lösa delarna i decennier, och nu fattas några! Jag blev så upprörd att jag måste koka kaffe och leta genom bokhyllorna, men nix, inga språkhistoriesidor. Satte en gummisnodd kring boken och bestämde mig för att göra räder i antikvariaten.

Nu: PLanering.

 

Privat, personligt och ikväll.

När folk säger att deras ambition är att skriva personligt, men aldrig privat, nickar andra vördnadsfullt; så ska det vara, det är seriöst och fint och balanserat – men jag undrar om någon egentligen blir klok på vad det betyder. I alla fall måste det finnas lika många tolkningar som skribenter.

Här är det både personligt och privat. Antagligen undrar en del hur jag kan skriva så nära om så svåra saker, men jag gör det därför att allting, även det mest intima i en stor sorg och förtvivlan, är erfarenheter som vi delar.

Så. Jag pratar med Ulf, min döda son. Det började för några dagar sedan med att jag stod i badrummet och helt trivialt tvättade strumpor, och plötsligt såg jag för min inre blick hur han stod bredvid mig i dörröppningen (vuxna Ulf) och sa med en röst som jag kände igen så väl, stilla förebrående: ”Till och med när jag är död kan du göra andra saker.” (Bry er inte om logiken i vad han sa och att man ju alltid måste tvätta strumpor. Det var inte så han menade.) Jag ryckte nästan till. Så jag började prata med honom, berätta hur mycket jag älskar honom och vilket förkrossande slag hans död är, och det slutade med att jag kramade honom och vi stod stilla och höll om varann, lätt och allvarligt, och jag kände honom intill mig. Ja, om jag vill krama luften gör jag det, och ger fullständigt Vänersborg i vad andra tycker om det.

Sedan dess är han där, då och då. Jag satt och läste Karin Bojs senaste bok igår kväll, och när jag kände att han stod intill mig, liksom väntande, höjde jag boken en bit och sa att han kunde  sitta i mitt knä medan jag läste. Ni tycker det är fullständigt knäppt, han är död och en vuxen son (ja, bökigt) sitter för övrigt inte i knäet, men vi saknade åratal av närhet och uppriktighet, och vi är alla barn någonstans inom oss, särskilt i kris och sorg och längtan, så han gjorde det. Det var ju bara vi där.

Jag har enorma skuldkänslor och kritik mot mig själv, mer än jag kan uthärda, men också mot honom och andra. Det som skedde i familjen, och mellan oss, saker som jag inte kan berätta här och nu (det är därför jag verkar så självupptagen för närvarande – jag kan inte lämna ut andra över en viss gräns), var inte vettigt överhuvudtaget.

Så jag fortsätter, jag säger saker till honom som jag önskar att jag hade förstått och kunnat formulera medan tid var, jag ser honom lyssna. De där samtalen vi skulle ha haft, om vi förstått hur den andra parten fungerade. De där samtalen vi skulle ha haft, utan andra svåra faktorer som störde. De samtal vi egentligen aldrig skulle ha behövt.

***

Ikväll: Författarkväll på Hedengrens på Stureplan 17:30, funderar på att gå dit. Svante Weylers förlag (han är där) presenterar boken Kanslern som kom in från kylan, om Angela Merkel.

 

 

 

4 september. Morgon.

Då.

Natten till den 4 september. Allmänna BB i Lilljansskogen. Starka ljus, fullt av folk runt den födande flickan.

Klockan 02:10. Tvilling 1. Flickan gråter glädjetårar. Pojken, våt och kall och ensam i en liten säng, är inte alls lika glad.

Klockan 02:20. Tvilling 2. Han sover av mammans lätta narkos, och mamman blir orolig för honom. Och han är så liten. Men han mår bra.

Nu.

Natten till den 4 september. Av en slump vaknar jag 02:09. Sätter mig upp och tittar på klockan.

Den blir 02:10. Välkommen, Peter!

Funderar på att ringa honom, miss i nassen. Då skulle han väl i alla fall svara 🙂 ? Men han skulle vara rufsig och orolig, så jag avstår. Tar en sväng i lägenheten istället, sätter mig på sängkanten. Tittar på klockan. Utanför natt.

Den blir 02:20. Välkommen, Ulf!

Jag hör deras livliga, glada röster. Älskade Peter, älskade Ulf! Och jag tänker att när Uffe låg där, vikt under 2,5 kilo, så hade han många, många långa år framför sig, fyllda av liv och lycka och kul och jobb och besvikelser och allt det andra. Och att det hade Peter också, och nu har han en helt ny sträcka framför sig, och jag hejar på honom.