Lördagspromenad

Eftersom ni själva antagligen har ägnat halva lördagen åt att sova, storhandla, spela dataspel eller sitta och glamma och äta brunch på en krog, har jag tagit en lördagspromenad åt er. Vackra höstfärger, frisk luft och historia. (Klicka på bilderna för förstoring)

Sjön vid Karlbergs slott

Sista båtresan för i år?

Karlbergs slott – den ursprungliga delen. Här i trakten jagade Karl XII björn när han var tonåring. Eller om det var varg.

På planen står den här runstenen som restes på 1000-talet någon kilometer härifrån.

Huggaren, uppenbarligen dyslektiker – och hur ändrar man stenskrift i efterhand? – har, enligt skylten, hackat in ungefär: Anund och Torfil de lät resa stenen efter Åsgöt (som vad jag förstår var en kvinna, kanske deras mor?).

Vad jag kan se står det: Anutr auk Thorkiisl thai litu rasa stain ifi Askaut.

Här ett av orden: (kryss) STAIN (kryss). Alltså ”sten”. Inte bestämd form.

År 1699 dog Karl XII:s hund Pompe och blev begravd i parken med en liten sten över graven. (Han skaffade två Pompar till senare).

Såna här äreminnen reser män över varandra (stenar resta över mödrar är det ju ont om). Den här restes 1815 över ”den unge krigaren” och har en ståtlig romersk hjälm högst upp. Manligt och hedersamt. Tänk om en supemamma fått en likadan med en vagga eller nappflaska på toppen…? Inte lika ståtligt…?

Jag blir inspirerad! Fredika Bremer finns visserligen i Humlegården här i Stockholm, men hon är rätt ensam – varför står inte en kolossalstaty över rösträttskämpen Elin Wägner (i kvarnhjulshatt) mellan de två riksdagshusen, till exempel? Var är Elise Ottesen-Jensen, som var banbrytande när hon reste land och rike runt och räddade utslitna kvinnor genom att förspråka preventivmedel? Och så vidare…?

Den enda vettiga sättet att använda en kanon.
Kör ner den i marken.

Och nu, friska och rosiga och dygdiga, kan ni koka choklad och läsa tidningen…

Annonser

The Loneliness of the Long Distance Runner. 2

Var krasslig både igår och idag, gamla magen – igår kunde jag inte gå ut förrän över ett på natten för att köpa kattmat på 7-Eleven.

Mitt lokala 7-Eleven var en lugn och fin oas där mitt i natten, folk satt och läste och drack kaffe, några satt vid datorerna. Jag köpte en kattmatsburk och vågade mig på en banan (ambrosia, jag var så hungrig!) och traskade hem igen över vår gård som just har demolerats för reparation. En öde asfaltsvidd i mörkret, katterna skulle få hjärtattack om de fick komma ut och inte kunde hitta sina gamla invanda gömställen bland blomlådorna av trä. Dessutom måste jag försöka sova.

Nej, deckare är inte överallt en respekterad konstart. För något år sedan var jag på klassträff, mycket speciellt att se alla som jag mindes sedan de var nio men inte har sett på decennier. Faktum är att de som var färdiga karaktärer redan vid nio, dem kunde man utan svårighet känna igen och placera. Andra hade förändrats totalt. Jag hörde uppenbarligen till de senare, vilket får mig att tvivla på min egen teori. Eller är min nioåring helt död?

Hur som helst, upplysningen att jag skrev deckare möttes med vänlighet, men också med frågan: ”Vilken pseudonym skriver du under?” Att skylta med skriveri av crime var inte comme il faut.

En av dem intervjuade jag senare för en silikonbröstartikel, eftersom han är plastikkirurg. Han gav fina uppgifter – men han var också mycket ambivalent, och han ropade åt mig via satellittelefon (måste det väl ha varit) från sin båt: ”Och vad gör du själv som är så bra? Skriver deckare? Skulle det vara bättre?” Jag svarade : ”Ja, man behöver i alla fall inte söva folk för att de ska läsa”, eller något i den stilen. Fast det vete ju fan.

En f d mycket god väninna stötte jag på i trappan till ett varuhus. Där och då hoppade hon på mig som en terrier: ”Hur kan du skriva deckare? Du MÖRDAR ju folk?”

Vad säger man? ”Har du läst dem?” frågade jag. ”Nej”, sa hon.

Nehej? Så hur diskuterar man litteratur med en person som inte har läst böckerna det gäller? I trappan i ett varuhus? Hon var också ambivalent – vill träffa mig igen därför att jag har skrivit en bok, men vill inte läsa den därför att det bara är en simpel kriminalroman. Man läser inte sånt. It isn´t done. Tycka kan man däremot göra.

Påminde mig om den käre Parkinsons beskrivning av brittiska Underhuset där de två huvdpartierna sitter mittemot varandra. Förenklar tillvaron – man behöver inte höra på eftersom man redan på förhand vet vilka som har rätt och vilka som har fel. Den sida där man själv befinner sig är den som har rätt. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Så det är bara att falla i sömn och ropa ”Hör! Hör!” eller ”Buuu!” på lämpliga ställen.

Så sista varvet för min engelska deckare. Ett enda beslut kvar att fatta, och vilket det är kan jag inte avslöja!

Nu ska jag ge katterna fisk och lägga mig och läsa en bok – det finns inget bättre sätt att somna än när man tryggt håller i en bok.

Godnatt!

Deckare och riktiga romaner

Jan Eklund skriver i DN om varför deckare fortfarande bemöts med mindre respekt än andra romaner, trots ett allt säkrare formspråk och djupare psykologiskt innehåll. Nestorn PD James och Ian Rankin suckade nyligen över detta på ett bokevenemang.

Ja, det kan man ju undra. Jag läser Ruth Rendells Thirteen Steps Down om en verklighetsfrämmande ensam sociopat, jag läser Sue Graftons halvsorgsna småstadsskildringar och Sara Paretskys gestaltningar av brännande samhällsfrågor och frågar mig detsamma.

Men, som det så ofta råkar bli vid sådana här tillfällen – Eklund tar inte upp ovanstående författare. Inte heller Val McDermid eller någon annan kvinna, trots att genren kryllar av, om inte rentav domineras av kvinnor. Han talar om Lehane och Elsmore. När strukturer ska genomlysas – utom just genusstrukturer – nämns endast män. De uppfattas som litteraturens skelett, liksom män uppfattas som samhällets skelett. Jag tror inte att detta sker medvetet i de allra flesta fall. Men de som först kommer upp när det ska listas och generaliseras och refereras till, är män.

Vet ni förresten vem som säljer mest böcker i världen, möjligen undantagna Bibeln och Koranen?

JK Rowling? Dan Brown?

Nix. Det rätta svaret lär vara – Danielle Steel.

(Hemsidan)

Did it again!

Yours truly skulle på galej igår kväll. Eller: Blandat jobb och galej.
Yours truly´s trevliga förlag, B.Wahlströms, hade inbjudit 150 bokhandlare och bokhandelsmedhjälpare på 1. Vin och smörgåstårta. 2. Prat om höstens böcker (där skulle yours truly också prata några minuter). 3. Buffet och mera vin på närbelägen krog.

Den här gången skulle det gå så bra. Jag åt försiktigt, inget magont skulle hindra. Var inte förkyld. Inte allergisk. Tänkte att jag inte skulle bli för långrandig, och så kunde det vara kul om jag kanske kunde vara lite rolig?

Tog röda jackan. Kom för tidigt eftersom jagtog med eventuella tunnelbanestrejker och jordbävningar i kalkylerna och häckade ett tag i tunnelbanan. Kallt och jävligt var det utomhus, regn och rusk och blåst. Kom till lokalerna där bokhandlarna anlände direkt från jobbet och käkade smörgåstårta. Pratade med vår informationsansvariga Britt Engman (en levande vulkan som pryder Svensk Bokhandels senaste omslag). Undvek med svårighet tårtorna (skulle inte tuppa av av allergitabletter den här gången som i Tällberg!) och blandade mitt vin med vatten.

Alla knökade in sig i föreläsningssalen. Det pratades barnböcker och romaner och så var det min tur. Framför mig satt Ulf Elfving (smörgåstårtorna) och halvslumrade. Tänkte jag skulle försöka hålla honom vaken. Han är förresten jättestor och somnade hela tiden.

På skärmarna bakom visades mina böcker. Jag tog sats och började glatt:
– Jag har kommit ut med två böcker i höst på Wahlström & Widstrand…

Ett jätteskratt lyfte taket. Yours truly tappade tråden totalt. Vad i helvete hade jag sagt? Så ekade det inom mig: Jag hade sagt fel förlag! Jag hade sagt ett konkurrerande förlag! De har namn som liknar varandra, men W&W tillhör Bonnierssfären och B.Walhströms är ett alldeles eget företag.

Jädrar! Ska jag aldrig kunna göra en enda grej rätt? Nu har jag faktiskt kommit ut på det förlaget också, det var väl det som spökade, men tillfället var INTE det rätta!

Nå, Uffe Elfving vaknade i alla fall. Jag tror resten gick bra, och Britt försäkrade mig att det var kanon, och Gunilla som satt stormförkyld bredvid mig och såg snofsig ut ändå försäkrade att jag Bröt Isen. Men vår säljare Curt mumlade mörkt till mig efteråt: ”Det är den där Thomas Gollert på W&W, det är jag säker på”, och menade sin kollega på detta förlag som jag var ute och gick med i Tällberg. Men T.G är oskyldig, jag lovar. Allt han gjorde var att visa oss en vacker utsikt och köra oss till tåget.

Alla fick påsar med böcker och så gick vi och åt och pratade och skrattade och jag signerade böcker åt alla som ville och försökte i alla fall stava rätt. Precis innan vi hoppade in i taxin kom en lång snygg icke helt nykter kille och tyckte att jag skulle berätta om mitt liv från gymnasiet till nu, och sedan att det vore en god idé att lägga ut min mailväxling med antifeministen Johan Hakelius på bloggen. Han hade själv blivit besviken på JH i detta avseende. Men jag gör inte sånt utan tillåtelse.

Nu kan jag inte göra bort mig förrän nästa event i januari, och sen ser vi fram mot miniseminarier och ev seminarium kommande bokmässa 2006.

Fast jag fick ju mitt skratt i alla fall.


Författare i T-banan


Glada bokhandlare reser sig för att göra pausgymnastik. Don´t ask!


Norrtälje bokhandel