Cordelias humanism – och Lawens

Jag har just läst två artiklar.

Den ena är Cordelia Edvardsons öppna brev till nobelpristagaren Elie Wiesel som du hittar här.

Den andra är Lawen Mohtadis recension av Ayaan Hirsi Alis bok ”Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld” här.

CORDELIA är överlevande från Förintelsen, korrespondent i Israel, och har den sällsynta förmågan att hålla huvudet kallt och humanismen varm i dilemmats huvudort på jorden, Israel/Palestina. Hur man än vänder sig i den konflikten har man ändan bak – någon kommer att bli lidande på något sätt. Då gäller det att ha sinne för humanismens essens i varje läge, och det har Cordelia. Det är ytterst sällsynt, de flesta försvär sig till någon form av idé och följer den gärna även när den förvandlas till sin motsats.

Nu har Elie Wiesel, även han en överlevande, uttalat sitt varma stöd för bosättarna som just evakuerats och inte bara det, han kräver vördnad och sympati av de palestinier som lever i elände alldeles intill. Själv är jag inte förvånad – något hos Wiesel har väckt mina antipatier från början, och jag har alltid undrat vad det är. Ljuger han? frågade jag mig själv. Satt han verkligen i läger? Kanske var det en utstrålning av pretention som stötte bort mig. Pretentioner förutsätter humorlöshet, och humorlöshet leder till en dålig uppfattning om människans väsen, behov och villkor. Brist på sinne för ekvilibrium, balans. Alltså har jag aldrig litat just på Wiesel.

Cordelia sticker hål på hans bubbla och pekar på hans enögdhet. Och hon gör det sansat, genomtänkt och med ett stänk av sorgsen, knappt förnimbar – humor. Jag kan inte kalla det något annat.

LAWEN är precis tvärtom. Hennes artikel är genomsyrad av vad man skulle kunna kalla jargong-debattekniken. Dvs man bevisar ingenting, diskuterar inte, slänger bara fram ett påstående i hånfullt tonläge och läsaren som är införstådd får själv dra sina slutsatser. Fakta spelar ingen som helst roll.

Hennes offer är Ayaan Hirsi Ali, som med enormt mod slåss mot kvinnoförtryck inom islam. Hon gör det med livet som insats – hon skrev manus till filmen som fick en fanatisk muslim att mörda regissören Theo van Gogh. Hon är alltså otroligt modig, och ingen kan rimligen påstå att hon inte vet vad hon talar om. Men Lawen behandlar henne som om hon vore en okunnig islamofob. (Det ordet kan hon rimligtvis inte använda – men hade Ayaan hetat Margit, så hade det varit det självklara tillmälet).

Exempel: ”Ibland blir läsningen komisk. Horder av rotlösa ungdomar som ”slits” mellan civilisation och mörkerland och som inte behärskar västerländska uppförandekoder. Jobbigast i Holland är tydligen turkar och marockaner. Ha ha, det är vad jag också alltid sagt. ”

Jaha? Har Ayaan fel? Slits inte ungdomar i invandrade familjer från Nordafrika/Mellanöstern mellan två kulturer? Själv känner jag ett antal personer som har det så, varav en fått flytta till en annan del av landet för att leva sitt liv som hon önskar, Företeelsen är väl ett rätt välbekant faktum vid det här laget. Men Lawan tar inte diskussionen. Hon bara ironiserar i största allmänhet.

Krama din humanist! Hon/han behövs som vatten i öknen för att något förnuft och någon tanke och diskussion alls ska vara möjlig. Totalt intellektuellt kaos och oförmåga att hitta någon praktisk väg att gå är alternativet.

Stieg

När jag kom in i bokhandeln satt Stiegs böcker i mängder i väggstället.

Jag satte mig på en stol bredvid. Det såg ut som om jag vilade mig, men i själva verket satt jag alldeles för mig själv hedersvakt för hans bok ett ögonblick.

Gå till expo, klicka på artikeln under bilden av hans bok.

Härovan sitter han och diskuterar och röker en av sina miljoner cigarretter.

He went out with a bang, not with a whimper.

Bokmässan i Göteborg

Om drygt en månad – 29 september t o m 2 oktober – hålls bokmässan i Göteborg. På lördagen den första oktober kommer jag att vara där.

Klockan 14.00 kommer jag att signera böcker i B. Wahlströms monter, och klockan 16.00 kommer jag att bli ”korsförhörd” i Deckarhörnan. Alla som vill få böcker signerade, eller lyssna – eller bara säga hej! – är välkomna.

Jag har bara varit på bokmässan en gång förut. Den är en fantastisk tillställning med bokälskande människor i varje skrymsle och vrå och böcker, böcker överallt. Jag ser verkligen fram emot att få komma dit.

Här ovan ser ni mina två första kriminalromaner i serien som skulle kunna kallas ”The Davidsson Files”. Den första (nu i storpocket) heter Den sjätte natten och handlar om nynazism i Sverige – det är en thriller, men innehåller också andra element. Den andra, Brottsplats Rosenbad, utspelas faktiskt ”nu”, oktober 2005 närmare bestämt, och handlingen rör sig kring en kvinnlig justitieminister, en trevlig kraftnatur som är på kollisionskurs med övriga regeringen.

Båda fallen engagerar min mordutredare Margareta Davidsson. Hon har en död man, en ung älskare och en poliskollega som hon tycks ha begått ett mord han inte kan åtalas för. Hon känner ett stort avstånd till honom, men det finns också ett band mellan dem. En journalist sa att Margareta liknar Helen Mirren, och det ligger något i det – en något yngre och varmare Helen Mirren!

I båda böckerna finns folk i olika åldrar och livssituationer, med och utan humor, höger- och vänsterinriktade, politiska och opolitiska, varmhjärtade och iskalla. De strävar på så gott de kan på gott och ont, och när katastroferna inträffar måste de försöka manövrera sig ur dem.

Vi kanske ses i Göteborg!

Litteraturkonsulter

Igår träffade jag Nikita och Camilla på Mellkvists espressobar. Jag skulle tycka saker om hans kortfilmsmanus och de skulle tycka saker om de första kapitlen i en rolig bok som jag sitter och skriver mellan varven. Så vi krånglade oss upp på pallarna och försökte att inte bränna oss på te- och latteglasen. (Kom tillbaka, muggar med öron!)

Cam&Nik är vansinnigt unga. Min bok är rätt knäpp. Den är INTE en tung deckare. Jag sitter och fnissar när jag skriver den. Förlaget tycker den är ”lite skruvad”. Alltså måste jag se om det finns fler som har lika whacko humor som jag. Så jag frågar Nikita, bartender i videobutiken (jo, han fungerar som det, andligt talat) och blivande regissör av romantiska komedier, och hans flickvän Camilla, blivande konstnär och pedagog.

Nikita gillar formexperiment. Jag har sett hans rockvideo som har gått på Z-TV. Den var skoj att titta på, han gjorde det absolut mesta av bilder som bara föreställde spelande tjejer. Han är mager och seg och envis, hyser inte det minsta tvivel om att det kommer att gå vägen.

Camilla är enormt rolig. Jag har sett hennes första uställning som nästan skickade henne till stratosfären av glädje, den var vrickat kul. Hon följde med upp och vi satt och skrattade vilket fick mig att skicka konstiga mail till Anders på dagensbok ”Eh…okay?” svarade han. Förlåt, Anders, ledaren på min mest älskade boksajt!

Boken handlar om Lisa Xenon, advokat, som vill ragga upp Samuel, arkeolog, så uppslukad av sitt jobb att han borde gå med i Anonyma Arkeologer. Men den börjar redan på bronsåldern.

Den är inte skruvad NOG, säger Cam&Nik. Mera vansinnigheter! Och skriv klart. Vi vill se hur det går. Och gör en film av den! säger Nikita.

Jomenvisst ska jag det.

Vagnar med hästar – den jäkla Språknämnden

Det finns många sätt att tacka sin redaktör på i böcker. Jag tackade faktiskt min, Gunilla, med äkta värme. Ett skäl kan ni se här ovan – hon lämnade den här roliga teckningen i marginalen på manuset till min senaste bok som hon nagelfarit och som kommer i juni nästa år. Fick mig att skratta. (Jag hade skrivit ”vagnar med hästar” i stället för ”vagnar förspända med hästar”. Varför gör jag på detta viset?)

Hur mycket språkpolis man än är, behövs en redaktör. Man kastar om tankar, man tappar bort ord. Ändå, det känns att få sitt manus med noteringar i marginalen.

Men så är det då den förbannade språknämnden. Givetvis gillar en språkpolis som jag att det finns andra språkpoliser, det är inte det. Jag vill att folk ska veta att det heter ett faktum, inte ett fakta osv. MEN – sedan den dagen Sture Aller (rätta mig om jag har fel om person) småkletigt, avundsjukt och fantasidödande påbjöd svenska folket att etniskt rensa bort ordet tvåtusen ur vår tidvokabulär och istället använda det blåvita tjugohundra, hyser jag en djup misstänksamhet mot denna språknämnd.

Tvåtusen – vackert, eggande, i decennier en framtidsdröm – vad ska vi göra på nyårsafton år tvåtusen? Ett nytt millenum! Denna skönhet fick förstås inte bestå. Små människor vill ha små ord. Och folk fick för sig att det på något sätt var förbjudet att säga år tvåtusen. En hel generation tror att det alltid har hetat tjugohundra. Och så där är det med en rad av språknämndens snillefoster.

Min epokgörande teori är att pornografisk film göra av folk som inte vet ett jota om sex, att litteraturteorier konstrueras av folk som inte vågar låta sig föras bort till okänt land av en bok, och att filosofer är människor som inte fattar hur man ska leva.

Porrfilm saknar det allra viktigaste i sex, själva attraktionen. Litteraturteorin under flera decennier dekonstruerade ”texten” (texten? herregud, man kan bli impotent för mindre!) för att hitta litteraturens idé – vilket var ungefär lika smart som att plocka sönder en buss i smådelar och lägga vid vägkantan för att hitta bussens idé. Bussens idé är, som bekant, att köras och ha folk i sig. Och filosofer utan fingertoppskänsla för vad livet är kommer fram till vansinniga slutsatser som saknar humanism (t ex att doping är en strålande idé).

Man skriver i en stämning, en värld, en rytm, en dimension. Det personliga försvinner om allting rättas och kläms in i språkregler. De är bra för juridiska dokument och sakliga reportage men kan vara ett dödande gift för litteratur. Man ska kunna reglerna – och sedan bestämma när man ska ge fan i dem.

Så det är så jag ser språknämnden – hästen sitter i vagnen.

Kulturer

I går skrev journalisten Ingrid Hedström i DN, apropå de få gifta präster som finns i katolska kyrkan (enbart de som redan är gifta när de konverterar):

”…Man behöver bara gå in på Vatikanens hemsida och läsa artikeln av Polycarp Pengo, ärkebiskop av Dar-es-Salaam, som börjar med att resignerat konstatera att celibat i den form som krävs av den romersk-katolske prästen ”förmodligen är främmande för alla mänskliga kulturer” och vållar en hel del problem i Tanzania.
I den tidiga kristna kyrkan rasade debatten om det prästerliga celibatet i århundraden. Först på 1000-talet blev det enhetlig norm och den romerska kyrkan en hierarki av ensamstående män. ”

En hierarki av ensamstående män. Vilken briljant rad. Och påvens begravning bar syn för sägen. Män, män. Värnande om sin makt över folks kroppar och själar. Byt ut klädseln på alla dessa män, och vi hade kunnat befinna oss i Iran.

”Jesus wept” är ett bra amerikanskt uttryck här. Han skulle ha gråtit över alla dessa kyrkor som fullständigt glömt själva grunden i budskapet – att allt handlar om essens, inte om bokstavstro. Om tolerans och insikt, inte om domar. T o m jag begriper det – och jag är inte ens kristen.

Kulturer. Kultur har hela tiden varit ett av de mest inflammerade begreppen i hedersmordsdebatten. Stieg och jag grälade om detta oavbrutet. Säger man att hedersmord finns i den mellanöstliga (eller pakistanska, eller jordanska, osv) kulturen, har man därmed sagt att dessa män föds onda, hävdade Stieg. Tvärtom, svarade jag, kultur är just det man inte föds med, utan det som kan ändras. Rödfnasiga svenskar offrade människor och hängde dem i träd för tusen år sedan. Det var vår kultur då.

När svenska män mördar kvinnor säger man inte att det är kulturen, sa Stieg. Det gör man visst det, vi har pratat om den patriarkaliska strukturen i svensk kultur i fyrtio år, sa jag.

Stieg gav sig inte. Jag kunde inte begripa att han inte förstod. Jag måste skriva en artikel om vad kultur är, sa jag. Gör det! sa Stieg, som höll mig utanför Expos bok om hedersmord.

Så hur förklarar man vad en kultur är?

En kultur är en andegemenskap inom en grupp, en hållning som medlemmarna kanske inte instämmer i, men ändå på något sätt måste förhålla sig till. Jag har letat efter ett bra svenskt exempel och hittat julen. Julen går djupt för oss, vi har benhårda regler för hur en jul ska vara och uppfyller vi inte normerna, känner vi oss misslyckade. Man ska vara en familj med små barn. Man ska få och ge julklappar och äta särskilt mat. (Man ska se på Kalle Anka!)

De flesta av oss är inte kristna, de flesta av oss inser att julafton egentligen är en dag som alla andra, att alla krav och föreställningar bara finns i våra huvuden. Det hjälper inte. Att vara ensam på julafton är likafullt ett trauma. Den som vet att hon eller han ska vara ensam på julafton måste vidta en hel rad mentala förberedelser för att inte bli deprimerad. Att sitta och se på Kalle Anka ensam är nästan en katastrof. Alla måste helt enkelt förhålla sig till julen – genom att fira den, eller fira den alternativt, eller resa bort, eller göra uppror. Julen är helt enkelt en djupgående del av den svenska kulturen.

Men den sitter ju inte i generna.

Det gör inte de s k hederskulturerna heller. Men alla födda i dem måste förhålla sig till dem.

Hund i bil

Den här lilla hunden satt instängd i en lila bil på Klevgränd på Söder i Stockholm för några dagar sedan. Inklämd bakom baksätet. Ett enda fönster stod på glänt.

Jag gick fram till bilen. Vovven skällde som vansinnig. Bakom den låg en omkullvält vattenskål. Och det fanns fler hundar där. TRE allt som allt. En gick inte att väcka.

Visst, bilen stod i skuggan, men det kan bli varmt i alla fall. För varmt, särskilt när det inte finns något vatten. Arg som ett bi stod jag där och tittade åt olika håll. Ingen kom, och jag var ute för att ta bilder till den hemsida som kommer upp vilken vecka som helst nu, kunde inte stanna.

Vad göra? På en gård i närheten satt ett gäng människor och åt lunch. Jag överlämnade ansvaret till dem, bad dem titta till hundarna och ringa polisen om inget hände på en timme. Jag vet inte hur det gick.

För bilägarens säkerhets skull har jag dolt registreringsnumret. Men varför i helsicke händer detta gång på gång? Varför lär sig aldrig folk att barn och djur inte ska lämnas i bilar? Det blir varmt vad man än tror, man är borta längre än man tror, man kan t o m glömma dem. Du som äger den här bilen, skärp dig NU! Gör inte om det!