Ut i snöyran..

….kom jag till sist! Efter att ha paltat på mig ordentligt.

Det fanns faktiskt en röd kappa där under lamaponchon också!

DET VAR inte promenadväder, det var det inte, och de första rasriskskyltarna har kommit upp. Jag tog tunnelbanan in till City där slasket förvandlats till vatten på Drottninggatan. Gick in på Åhléns och lyckades faktiskt hitta en sprillans ny kattlåda. Det var inte en dag för tidigt, det är nu femton år sedan någon trampade på den förra kattlådan och lagade den med byggtejp, och jag har inte fått ändan ur vagnen för att köpa en ny sedan dess. Procrastination, var är din udd? Kunde helt enkelt inte hitta en djurgrejaffär! (För den som undrar finns numera djurmat, kattlådor m m innanför mjölkavdelningen på Hemköp.) Seger! Travade sedan runt i butiken med mössa, halsduk och tidning i kattlådan.

Hemma i mina trakter som var en avlägsen förort sådär år 1904, vräkte snön fortfarande ner. Skyltfönstren skymtade dimmigt genom yran och den stora julgranen glimmade. Man fick nästan lust på glögg.

Är det några av er som läser Blandaren? Teknologernas ärevördiga skämttidning?
Här är ett par gamla Blandarskämt som har fastnat i mitt huvud. De första har säkert hundra år eller mer på nacken.

Det äkta paret på teatern, avbildat bakifrån, hon med junonisk figur(=ståtligt mullig).

Hon: – Oh, jag svettas så mellan akterna!
Han: – Säger du det. Jag svettas mest under sjelfva pjesen.

*

Teckning på ett dansande par.
Hon: – Håll mig inte så hårt i rumban!

70-tal.
Vad hade hänt om Jesus inte blivit korsfäst utan halshuggen? Skulle man ha en giljotin i koret då? Och vad skulle man göra med huvudet? Skulle det ligga i en liten korg bredvid?
Eller tänk om Jesus hade blivit gasad som i Amerika? Så hemskt. Då skulle man inte kunna gå in i en kyrka.

Annonser

Det är fan vad det vräker ner

JAHA – så det så dags att komma med julväder nu?

Yrsnö över hela Stockholm.

Och på gården har julgranen blåst omkull.

Men det är ju ganska vackert också. På ett vemodigt sätt.

Tog ett varmt bad i morse. Jättekatten Winston hoppade upp och började lapa varmvatten, en konstig vana han har. Han har förresten ett märkligt förhållande till vatten hela han. När han var mindre gillade han att stå bredvid mig när jag tvättade håret och stoppa nosen in i duschen. Han är också den enda katt jag sett som frivilligt klivit omkring i vatten i badkaret.

Snö, snö – och jag måste egentligen ut. Usch. Såg DN:s rekommendationer om årets bästa böcker och hade missat Gryning över Kalahari av Lasse Bergh, den vill jag verkligen läsa. Borde också köpa ny kattlåda, egentligen två om jag äntligen kommer iväg på den där resan som jag har behövt sedan i november… men det blev strul med gotlandsbilder igår, förlaget hade fått fel bild och jag fick ringa den trevliga ägaren eftersom förlaget var stressat och ska till Frankrike – sedan är det omslaget som inte har beslutats om än – och varför är det en stuga på tyska Rosenbadboken? HAR de fått fel manus och tryckt en tidig version av Buttle…? Kan väl inte vara möjligt?

Nej, nu måste jag få i mig något och sedan gå ut – det är säkert skönt när man väl kommit i gång…

UPPDATERING på begäran av nedsnöade kommenatorn Nisse Lovemyhr – jättekatten Winston och en tumme!

Här alltså Winstons lilla gosiga tass…

Det var lite svårt att plåta, eftersom han ville pussa tummen hela tiden.
Lite förvånad var han.

Oj, nu luktar det paj i hela huset – måste rädda den!

Oförglömlig i Gökboet död

Vincent Schiavelli är död. Ni kanske inte känner igen namnet, men har ni sett filmen Gökboet med Jack Nicholson (One flew over the cuckoo´s nest) glömmer ni honom aldrig. Det var han med det långsmala ansiktet och ögonen som hängde så egendomligt i yttre ögonvrårna – patienten Fredrickson i den helvetesklinik där de udda möter sin undergång.

Schiavelli fick många biroller efter rollen i Gökboet.
Den filmen startade också en annan karriär, kortvuxne Danny deVitos.

Han fick rollen för att han såg konstig ut, men han kastade sig över chansen för allt vad han var värd och det lönade sig. Det var första och hittills enda gången en skådespelare av hans proportioner fått en ”vanlig” filmstjärnekarriär.

EN SOM inte fick tur av den här filmen var dock den arma Louise Fletcher som spelade den onda sköterskan nurse Ratched, kvinnan som tycktes leva för att döda all frihet inom alla – om så behövdes, via lobotomi och elchocker.

Fletcher var så djävulskt trovärdig att hon lär haft svårt att få roller efter Gökboet. Så här såg hon ut vid ett framträdande långt senare i livet.

Vincent Schiavelli som medelålders skådespelare.

***

FÖR ETT TAG sen hade jag 35.000 träffar på Google. (Med citationstecken).
Nu är det under 10.000. Inte för att jag klagar, men är det någon jävel som sitter och suddar?

Dawn French och Emma Chambers

IKVÄLL 21:40 (bäst att kolla) är det jul hos The Vicar of Dibley, i den engelska byn där prästen Geraldine (Dawn French) verkar tillsammans med sin lindrigt begåvade medhjälpare Alice (Emma Chambergs) och en samling osannolika invånare.

Vem kan motstå Alice?

EFTERSOM Robert Gustafsson har sagt så vet vi att det inte finns några roliga kvinnor – Lokko hittade heller inga – men ni måste medge att Dawn French gör en jäkla bra imitation av en.

Hon är osannolik. Hon är rund som en Edamerost. Hon är kvinnan med tusen ansikten.

Det här är ett av dem.

HON ÄR gift med komikern Lenny Henry. Min gayradar är inget vidare – förmodligen är jag helt enkelt för tankspridd – men om inte den karln är gay, är jag risgrynsgröt. Så det är ett spännande äktenskap.

SE henne ikväll. Se henne så fort det finns en chans!