Mysterier.

Som ni ser av det jag skriver nedan: Om ni skrivit till mig, kan det hända att jag helt enkelt inte fått kortet/brevet! Snälla, mejla och berätta, jag har verkligen inte lämnat någon post obesvarad, vill inget hellre än att bli glad och svara!

Det första mysteriet gäller räkningar från Fortum. De kommer inte fram. Inte i nov förra året, inte nu.

Jag fick ett inkassokrav (DET kom fram), fick av dem numret till Fortum, som stillsamt svarade att de skickat sex fakturor. Varav alltså ingen nådde mig. Nu har jag fått ett pdf.

Det här är minst sagt konstigt. Andra fakturor får jag, och betalar direkt. Not so Fortum, som går genom en inkassobyrå, som förstås vill ha betalt. I november strök de kostnaden. Nu vill de inte det.

Det känns inte speciellt bra att få en räkning i form av ett inkassokravför en faktura som man inte fått.

Har något liknande hänt den lilla pubpubliken här? Någonsin? Kan det eg alls hända? Är det en scam? Hur utreder jag detta?

Nästa mysterium (precis lika ohyggligt spännande!) är senaste avsnittet i serien ”ljudstör Bryn!”. Nu är det med en ny variant: ”Laddad atmosfär” – vet inte vad jag annars kan kalla det. (Vore roligare om namnet gällde en mysig parfym.) Den, störningen, är så pass stark att jag knappt kunde höra min egen röst igår.

Som jag redan skrivit: Jag känner mig som ett labb för Einar Mattssons lokala ljudtester. Vilken tekniker som hittills (enligt order, sa han när jag äntligen begrep hur det ligger till och vi stötte ihop två kvällar i rad) som rent fysiskt utför det här, vet jag ju redan. Liksom förmodligen hela kontoret och i alla fall samtliga tekniker. När jag nämnde själva initiativtagaren till en representant för EM som ringde i annat ärende, slog hon ifrån sig. Nej nej, den personen är så trevlig, omöjligt!

Råd 1 från dem som hör av mig om detta (vilket ju f ö knappast är bra reklam för min hyresvärd, som annars varit perfekt i 36 år, tills illbattingen klev upp på scenen och var sprudlande och kul och charmig) : Flytta.

Råd 2: Skriv en deckare utifrån det här. Egentligen ingen dum idé.

Att ingen hos hyresvärden gör slut på vansinnet är både tragiskt (för mig) och fånigt. Det enda som behövs är en ledande person som säger stopp. Hur svårt kan det vara att sluta trakassera en hyresgäst, som nu fått två och ett halvt år förstörda? Det hela verkar vara så enkelt som att ingen vill skapa dålig stämning på arbetsplatsen, vad jag förstår, och gillar personen. Kan inte riktigt se några andra skäl. Ingen tar ansvar.

Vad annars? Lite regndystert igen. Och så går jag på antibiotika för tillfället. Alltid något. Och Mario vill ha mera bok. Kan det få igång en lessen författare? Inte alls omöjligt.

Glad påsk framöver! Lite grådaskigt idag, men ändå. Och lite mer.

Traskar som vanligt runt sjön varje dag – ibland två gånger. Det är väldigt bekvämt, man behöver inte tänka på om man motionerar nog, till exempel. Det tar fyrtio minuter, och that´s it.

Framför allt är det mycket fint att titta på, träd och fåglar och vatten och små stugor och glada hundar. Och ett snyggt litet sommarpalats, där man blåser i visselpipa och slår i en klocka exakt klockan åtta på morgonen (tiden är verkligen exakt – den som har jobbet kollar med någon atomklocka. Ska det vara, så ska det vara.)

I förrgår gick jag förbi två svanar som håller på att bygga ett rede intill gångstigen. De bryr sig inte det minsta om nyfikna förbigående, och det är speciellt att se hur smidigt de samarbetar med pinnar i näbben, utan problem eller någon form av svandiskussion. Att de är så ense. Hoppas det fungerar, och att ingen myndighet tar bort boet.

Så vem ska bli nästa kvinnliga MP-språkrör? Känner ingen av kandidaterna, men måste medge att hon med håret (Amanda?) verkar vara någon som kan nå många redan från början bara genom att verka trevlig.

Jag önskar att det blev mera krut i MP. Jag hör inga brandtal!

I den här åldern börjar man tänka på vad man fått gjort, och vad som inte blev av. T ex samhälleligt. Det tänker man alltså på, medan man glatt traskar omkring utan minsta hälsoproblem eller egentligen något som motsäger att man skulle kunna köra med full gas och få saker ur händerna just nu. Jag stötte nyligen på en gammal väninna som jag en gång stod mycket nära, vi reste ihop vid något tillfälle och kunde tala om allt – trots rätt olika bakgrund. Men nu fick jag ju veta att hon bara läser en, säger en tidning och verkligen inte vilken litteratur som helst. Det är klart man försöker välja där, men att göra det enbart på genre? Stenhårt? Dvs, eftersom hon inte läser deckare, läser hon inte ens en gammal nära väns böcker på försök, enbart på grund av vilken rubrik de brukar presenteras under. Är det inte bättre att göra tvärtom – leta efter dörrar att öppna, inte dörrar att stänga?

”Brott och straff”, t ex, anses vara god och fin litteratur, men om man skulle kalla den deckare, vilket man mycket väl kan göra, skulle hon inte ta i den. Det känns sorgligt. Deckare är för övrigt i dag ett vitt begrepp.

Det finns mycket man skulle vilja skriva om i det verkliga livet, sorgset och rasande – hur kan vuxna människor tillåta de monstruösa lidanden som tillfogas civila, barn, så många? Som i Gaza, Hamas´ brutala brott, och allt som sker av maktfullkomna ledare i så många rigida länder, Var finns ansvaret? Mognaden, välviljan, respekten? De som försöker jobba emot dessa tragedier, envist och ofta under hot och med fara för livet, beundrar man mer än man kan uttrycka.

Så får jag önska alla, glada som lessna, en trevlig påsk. Ta hand om er. Och, mina fina barnbarn – varm kram från er farmor.

Tack, Georg Riedel.

Ännu ett skifte – Georg Riedel som skapat så mycket av det som är vår gemensamma kultur och våra minnen har lämnat oss. Svensk jazz, Idas visa, så mycket annat. Bara den där basen och Utanmyra! Jag går på Odengatan och nynnar den för mig själv. Den har fastnat, på det mest njutningsfulla sätt. Andra har någon annan av hans sånger och melodier på vilsam repeat i huvudet. Det krävdes att en liten fyraårig kille från Centraleuropa skulle resa hit med sin pappa och sin judiska mamma (undan nazismen), för att dessa ärke- och äktsvenska verk skulle komma till.

Kulturer som möts, nya intryck, slumpmässiga vitala möten, det oväntade, det fullbordade och inspirerade, den pulserande verkligheten som får oss att leva och växa. Tack för den!

Vårpromenad och annat.

Nu går det ju att gå runt sjön igen, utan att möta vare sig isbucklor eller vattenpölar. Änderna flirtar med varandra och vovvarna är glada. Såg förresten en liten grupp skator – där tre hade helt grå nackar! Vad i hel tiden var det för sorts fåglar? Och jag såg att en bekant till mig (äntligen) har fått ett starkt störande träd nerhugget (dvs en gren som närmast hotade hennes lilla stuga, istället för att behagfullt luta sig över vattnet).

Femtio minuter, sedan en glass och hem. Myset blir tidningar, choklad och bananer. Kaffe. Tänker på Uffe. Läser Peter. Måste engagera mig i omvärlden igen, jag menar i samhället. Men också skaffa ett sammanhang. Det var länge sedan jag hade fest för tjugo människor. Kanske den här bloggen kommer att kunna berätta om någon sorts väg tillbaka, efter den två års lucka som orsakades av ljudstörningar…?

Krock på Odenplan igår.

Det var en krock på Odenplan igår eftermiddag. Bil som svängde precis framför en buss. Händelsevis var jag där, precis varifrån bilden i reportaget togs.

Det var en välorganiserad röra – ett massivt professionellt omhändertagande tog snabbt vid, skickliga ordningsvakter styrde förbi andra bussar och fordon, och kvinnan i bilen fick en filt runt sig och en kvinnlig polis som sällskap och intervjuare. Man blev imponerad. Lyckligtvis blev det inget dödsoffer, men en kvinna – jag tror hon fanns på bussen – togs till sjukhus.

Och jag muttrade till en man som plåtade med mobilen att det var respektlöst, och han surnade till och försvann. F ö stod jag precis bredvid den rundlagda man som syns på bilden, och den kvinna som tog tidningsfotot måste ha kommit strax efter, eller alldeles innan.

Navalny – varför, varför envisades han med att återvända till Ryssland? Man förstod ju hur det skulle gå. Det finns ett klipp på youtube, inspelat av hans organisation, där han säger att om han dör, ska vi bara fortsätta jobbet och inte ge upp.

Donald Trump har mage att jämföra sig med Navalnyj. Den mannen (DT)har varken skam eller omdöme. Tyvärr är han dyrkad av sina fans – varför är oklart.

Är det bara jag…

…som tycker det ser ut som om Donald Trump har gjort en ansiktslyftning? Han är sig inte riktigt lik. På alla andra sätt verkar han förstås vara som vanligt. Skulle ni tacka ja om ni fick erbjudandet att träffa honom i tjugo minuter på tu man hand? Jag tror nog jag artigt skulle säga nej – det verkar inte vara någon större idé att prata med honom.

Ute är det bara slask och plask, och hemma står det stora inramade foton överallt, eftersom jag tagit mig samman och tvättledes gett mig på även golvytorna under deras vanliga platser (t ex bakom mammas byrå).. Vansinnigt trist. Peter, och mina fina barnbarn – ni får ärva en herrans massa böcker och foton!

Stortån är som det är, den läker inte alls av sig själv, vilket (tror jag) tyder på att att sprucket ben vägrar att fasa in sig harmoniskt så att det kan läka i lugn och ro. Det händer sådana enorma saker i världen, jag vill inte behöva tänka på en liten tå. T ex: Ska jag gå med i slokande MP? Och hur kan jag hitta den artikelvinkel som ger kunskap om idiotin i kärnkraft? Åk någonstans och sov ut först, säger en god vän, som är bra mycket mer redig än jag själv och har gett mig en lista av åtgärder som fysiskt och reellt kan ändra situationen på plats.

Trots allt det här, verkar jag vara den enda solopromenör (-nös?) som faktiskt går runt i grådasket och skiner. Det verkar finnas en grundläggande livsglädje!

Oväntade möten.

Varje dag när jag går till biblioteket tänker jag på Ulf.

Igår blev jag bjuden på kaffe i Gustav Vasa kyrka, i det mysiga kafferum med glasväggar som byggts inne i den stora kyrkosalen, i ena hörnet. Jag har ju tittat in där under vintern på väg till biblioteket och träffat trevliga kyrkovaktmästare (de heter fsaktiskt antingen Urban eller Magnus) och stått och pratat lite, och nu tänkte jag diskret dra mig tillbaka när de hade kaffepaus tillsammans med columbariemannen. Men de bjöd in mig istället, och vi satt och pratade, och den av dem som jag inte alls klickat med och inte han med mig, fann varann helt oväntat flera gånger. Sådant är roligt. Flera gånger har jag fått privat guidning i kyrkan, känns lyxigt. (Hej, Kersti, konfirmationskompis nu boende i Tyskland!)

Och idag hamnade jag i samtal med en skulptör (Olle Seglert) som skapat bysten av Olle Adolphson uppe på Söder (även av Astrid Lindgren och mycket annat). Vi känner inte alls varandra, men stötte ihop på Odengatan, där han kom farande på trottoaren med en sån där litet fordon som kan komma upp i respektingivande hastigheter. (Nej, han körde inte på mig!)

Onda stortån är fortfarande röd och ond – hur länge kan en tå egentligen vara knäckt och av? – men när jag hade dundrat in med den, nu i en dator på golvet, för femte gången, lärde jag mig äntligen. (Den smällen gjorde fruktansvärt ont, jag satt i soffan och smärtandades efteråt). Nu seglar jag tjusigt (alternativt springer) genom lägenheten med blicken konstant riktad mot golvet framför mig.

Den enda lasten är fortfarande tidningar. Köper dagstidningar, om jag kan alla fyra, och stundom tidskrifter. Om språk, om vetenskap.

Känner att det verkligen, verkligen är dags för en ny antikärnkraftartikel, och börjar tänka mig hur den kan se ut. Undrar hur det gått för Richard S i Washington DC (nu läkare, troligen förstås pensionerad, som också kämpade mot denna farliga idioti. När jag träffade RS, efter brevväxling, var vi båda 28 år och lekte kull i trapporna i villan som han delade med ett gift par.

Känner att jag faktiskt vill berätta mer om vad som timat under åren. Särskilt för barnbarnen och för Peter, det är så mycket han inte vet.

Tack, J+I! – och vem är Kajsa? /Uppdat.

Jag fick ett oväntat brev idag. Det var en ”halvkusin” som skickat en bok min mamma skrivit (en reseguide om Mallorca) och som hon med rörande handskriven dedikation gett sin pappa Axel Vougt på födelsedagen. Eftersom han och mammas mor Ruth Korall (de gifte sig inte) lämnade bort henne till fosterföräldrar som bodde på först Fleminggatan och sedan Bondegatan på Södermalm, skar det i hjärtat att läsa den. Ruth försvann ur mammas liv, medan Axel fanns kvar (med sin fru Greta) och även en gång dök upp på Surbrunnsgatan när ungarna och jag bodde där.

Som jag berättat förut, byggde mamma på egen hand upp ett eget spännande och tillfredsställande liv, utbildade sig till socionom, skapade en ”lägenhetskarriär” – det kändes nog bra för henne både status- och känslomässigt att bo på Valhallavägen, skulle jag tro, med fadern lite längre bort på Grev Turegatan. Hon fixade det. Och hon skaffade både roliga och ansvarsfulla jobb och upplevde kärlek.

Så nu hade Jens och Ingwar hittat boken vid, antar jag, en dödsborensning och snällt sänt den till mig. Tack! Snälla ni, ta kontakt också! Vore roligt att träffa er.

Och namnet Kajsa – jag började läsa om Barack Obamas böcker, som jag är säker på att jag köpt själv – men i den ena står det ”Kajsa, 2009”. ??? Ibland lånar man ju böcker och de blir liksom kvar, men jag kan inte påminna mig att jag känt någon Kajsa? Har jag köpt boken begagnad?

Vill återigen slå ett slag för min mors olika reseguider, inklusive den/de om Gamla Stan. Hon tog med ALLT (föreläsargenen är stark i familjen, det vet alla som lyssnat på Uffe och läser Peters FB och en del av mina tidningsartiklar, och klagar på att mina deckare kan innehålla för mycket kringinfo; dock inte ledtrådar) och lade upp spännande promenader, med info om allt praktiskt man kan behöva veta - var finns bra fik? Toaletter? Hur lång tid tar dittan och duttan? Stöter ni på en, så läs och använd!

Och så hittade jag det här på en gammal blogg – och det mystifierade mig verkligen!

Här:

almaskriver:

11 mars, 2007 kl. 10:57 Redigera

Heej! var det första gången du träffade din bror?
Bröder är bra att ha! Jag håller med. Fast de kan även va jobbiga! Hopas du och din bror får bättre kontakt!/alma

Det ser ju ut som om barnbarnet skrivit det – men knappast 2007? Är det du, mitt fina barnbarn Alma?

Bydén och Staaf startar eget.

ÖB och hans fästmö startar en konsultfirma där de tänker ge olika säkerhetsråd, om jag förstått saken rätt, en firma f ö med adress hos försvaret. Hur är det meningen att det ska kunna fungera, utan några som helst säkerhetsrisker?

ÖB ska alltså sälja (en del av) sin kunskap och sina insikter som han förvärvat, och använder sig av, via och i sitt jobb. Ingår inte en hel del mer eller mindre hemligt material där? Hur ska han kunna separera det från varorna? Hur svårt skulle det vara för ett antal snälla spioner att fråga om det ena och det andra. från lite olika håll, om info som vart och ett för sig ser rätt oskyldigt ut, och sedan lägga pussel?

Bydén kan knappast veta allt om vad kunderna har för bakgrund. Har han själv en underrättelsestab för att kolla sina kunder – och blir inte det rätt dyrt i så fall? Risken låter inte helt försumbar att något halkar åt fel håll.

Det låter inte så lämpligt.

Man får vara glad åt det lilla…

…t ex att en lite feltajmad koltrast satte igång och sjunga alldeles för sig själv på ett tak i grannskapet igår. Lite ringrostig var den förstås, men lät glad och hoppfull! Likahoppfull är mitt lilla grapefruktträd (krukväxt). Nu är det nämligen inte bara ett, utan sex pigga, optimistiska gröna nyskott både här och där på stam och grenar. Nu är det ju lite svårt att riktigt umgås med ett litet grapefruktträd, men jag är ju en sån där som tycker synd om träd med skavsår (tyckte också synd om träden på Valhallavägen när jag var liten för att de borde få vara i skogen, och de har det ju ändå rätt bra).

Otroende som jag är, gick jag till Gustav Vasa-kyrkan och träffade f d elitgymnasten Ulla på deras lunchservering, eftersom vi pratat förr, och det visade sig att vi hade en originell, skådespelande gemensam bekanting. Och en del historier att berätta om det. (Nej, inte så!) Sedan lyssnade vi på sångerskan Amanda Ginsburg som gästspelade i kyrkan, och jag blev tvungen att gå eftersom tårarna kom. (Uffe). Man är känslor och intellekt (i bästa fall), och mina känslor vägrar fortfarande att inse faktum, trots att jag sett det fysiskt. Det går helt enkelt inte. Och jag har slutat att försöka rätta mig, om jag ens riktigt försökt, och varför ska jag egentligen det? (Och nu sitter jag här med tårar på biblioteket – tur att alla andra har sitt att ägna sig åt och inte märker det.)

Glad åt det lilla. Man halkar inte på trottoaren längre. Man kan köpa glass. Det finns tidningar med fina journalister. Det finns en (ibland genial) NoN-sida på DN, Jag läser om Wikanders bok om döda språk (2006). Jag går in i Akademibokhandeln bara för den sköna känslan att vara bland böcker. Tänker på Peter och på mina barnbarn. En begåvad vän, som borde få medalj, har gett mig en hel utskrift med en hel rad åtgärder jag kan göra för att möta mina logistiska problem, som åstadkoms avsiktligt av en levande person.

Snart vår…