Två tidsbilder bara. (Pausbild…)/ Uppdaterat

Den här fantastiska kastanjen är troligen äldre än husen på Odengatan mittemot – de byggdes runt förra sekelskiftet.
IMG_7063

Snett emot kastanjen står huset med Odengatan 104, byggt 1909, som ser ut så här.
IMG_7070

För drygt hundra år sedan satt ett gäng gatuläggare på en sandhög precis framför 104 och drack mjölk.
IMG_7072
Inga riktiga arbetskläder, bara brallor med stroppar för hängslen, och skjorta utan söndagskrage. Och väst, och hatt förstås.
Och en jacka hänger på trädet! Samma träd…?
Sanden var för att jämna till Odengatan innan själva körbanan lades på. Det fanns bilar vid den här tiden, men det var fortfarande gott om hästar i stan.Fler än bilar. Runt 1920 började det dock bli riktig trafikträngsel på sina håll.

Jag går förbi här nästan varje dag, och tänker på killarna som åt sin medhavda lunch där en gång.

Cykelaffären har en hel del att göra nu.
IMG_7069

Bofinksduva och Modesty Blaise-saker.

Jag vet inte om Rexxie is in the building, men om du är det – kan du hjälpa till i lite efterforskning? Please?

På min gård och de intill finns nu en himla sur pippi som ser ut som en bofink, men är stor som en duva. Den blänger på en, och flaxar iväg så fort man tar upp kameran (vilket häromdagen resulterade i tre bilder av respektive en pergola, en buske och ett balkongräcke. Alla utan fågel.)

Fågeln är rostbrunröd med snyggt designade svarta och vita teckningar (fartränder?) på vingarna. Hur den låter vet jag inte. Evy och jag har förgäves googlat duvor. Det finns bruna duvor och röda duvor och vita duvor och svarta och melerade duvor, men ingen bofinksduva.

Så har jag sammanbitet gått genom mina pappershögar (de är många) för att hitta min Peter O´Donnell-intervju om hans skapelse Modesty Blaise – jag har nämnt den förr här. Jag började i ena änden av min avlånga våning, och redan i hög #3 hittade jag faktiskt materialet. Bakgrunden är att serieexperten och psykologen Olle Dahllöf, som brukar skriva på Namn och Nytt-sidan i DN, just skrivit om den misslyckade Modesty Blaise-filmen med Monica Vitti. Jag kom ihåg att O´Donnell även pratat film med mig. Så jag tänkte att jag kunde följa upp. (Det är också möjligt att själva intervjun dyker upp någonstans senare i år.)

Jag ringde Olle (tack Patrik för telefonnumret!) som jag pratat med för bara tjugo år sedan, och jag blev imponerad när han mindes mig och hade läst två av mina böcker och undrade om jag hade mina katter kvar.

Vill gärna berätta att Olle har skrivit böcker, bland annat en om svenska kvinnor som tecknat serier. Den heter ”Våra serietecknerskor” (den tackar man varmt för), och visar att kvinnor ritat serier sedan artonhundratalet, medan många tror att de kvinnliga tecknare vi har nu är pionjärer.

Så har det varit över hela linjen. Kvinnor har målat, drejat, skulpterat, skött stora egendomar, lagt mosaiker (bland annat troligen den berömda antika mosaiken som visar Filip den store) sedan urminnes tid, de har varit pirater dess värre, deltagit i torneringar och skrivit. Ni tror väl inte att Sapfo var antikens enda kvinnliga poet? Givetvis måste det ha funnits många, många fler. Men av någon anledning (plus ren slump, förmodligen) var det OK att inte tysta henne för evigt.

Grattis Norge, 17 maj 2020. / Uffes minnesfond. /Länk till Wennstam om ynkryggen Paolo.


Kvinnorna har bunad.

Jag är så glad att Norge lyckats klara sig undan det mesta av coronasmittan så långt (250 döda, jämfört med Sveriges långt över 3000). Jag har massor av roliga minnen från min barndom i Sandefjord, av stämningen och fiskepudding och alla äventyr med mina kompisar. Alla badplatserna, alla bergssidor att klättra uppför, alla klätterträd nere vid stranden, själva luften känns annorlunda i Norge. kanske för att berggrunden är annorlunda, eller för att Atlanten ligger nära?
Heja Norge!

För två år sedan instiftades en fond till Uffes minne. Här om årets pris, det första
Ett så fint initiativ. Gläder mig.

Katarina Wennstam om ynkryggen Paolo. Helt rätt. (Men nej, femtiotalet vill inte ha honom tillbaka. Heller. Jag var med då.)

Höfttjosan.

Det märks att folk håller fysiskt avstånd hemmavid. Det kommer lite fler hit i dessa tider än vanligt, igår från åtta länder. (Men denna blogg är fortfarande en liten trivsam pub.) Två av sökorden: Vad är satir? och Nakenklänningar. Det är faktiskt två spännande ämnen. Och visar på bredden hos läsekretsen.

Man mår som man mår. Igår fick jag en attans höftvärk i ett område sydost om vänstra höftkammen (dyker upp då och då, gör väldigt ont). När jag till sist inte stod ut längre ringde jag Evy, stod med telefonluren i handen och vred mig som en mask. Sitta gick inte, gå gick inte, stå gick inte.

Evy har dels haft jobb med att leda och fördela arbete samt lösa uppkomna problem, och det har också fallit sig så att hon är expert på höfter med omnejd.Jag kved en bön om hjälp, och fem minuter senare låg jag på sängen och fick muntliga instruktioner från Norrtälje. Hon har en bruksanvisning och läste högt.
”Ligg på rygg. Böj ena benet och håll om det. Lyft huvudet…”
”Nej!” invände jag med ena benet i luften och hopvikt. ”Min nacke kan icke lyftas!”
”OK. Trampa liksom med benet…”
”Va? Det som är i luften?”
”… och rikta nu foten mot näsan..”
”Men det är ju jättelångt till näsan!”
”Alltså, du ska röra foten I RIKTNING mot näsan…”

Det slutade med att jag låg och skrek av skratt. Och nu har hon mailat papperet med bilderna, och det var INTE såg det såg ut hemma hos mig igår. Men jag blev bättre likafullt!

Kristina Lugn var en del av den svenska folksjälen / Mer.

För flera generationer var Kristina Lugn en del av Sverige. Hon var speciell, hon var rolig,hon kunde vrida och vända på vår allra tråkigaste vardag och våra liv och få oss att trivas med att höra henne säga att hon gillade att skriva om vårdcentraler. Vårdcentraler! Och samtidigt en glasklar, rak värme och medvetande om det som är allas våra erfarenheter och drömmar.

När Ingmar Bergman dog var det – oavsett om man gillade honom eller ej – som om Stadshuset plötsligt hade kastat loss och lugnt seglade över Stockholms fjärdar bort mot havet. Det är något liknande nu.

Och hon pratade släpigt. Liksom Leif G.W. Jag tänkte ofta att det hade varit kul att se en debatt mellan dem.

Corona – mot dumheten kämpa även gudarna förgäves.

IMG_7038.JPG
Seriehunden Sniff får en julklapp eftersom han är så smart.

Giesecke sa igår att man får ju bättre immunskydd om man blir riktigt sjuk än av vaccin, och att andra länder snart ”kommer ikapp” oss beträffande dödstal. (Ett synnerligen olyckligt ordval.) Och jämförde med mässling. Tydligen helt omedveten om problemet med vaccinationsmotståndare som vill att alla barn ska få mässlingen (för att vaccinationer, tror de, alltid är farliga), och därmed riskerar epidemier som en hel del inte överlever.

Vi lyckades utrota smittkoppor och polio i Sverige just med vaccin. Det sista smittkoppsutbrottet här kom 1963. Polion kom varje höst när jag var barn och förlamade så många, och nu är den borta. Vaccin mot tuberkulos har räddat tusentals. Varför skulle vi inte göra samma sak med covid-19?

Över tre tusen döda i Sverige, eftersom man inte omedelbart försåg vårdpersonal och hemtjänst med ordentliga skydd, och rekommenderade i stället för att påbjuda munskydd och fysiskt avstånd. Mina släktingar i Norge är förbluffade över vår märkliga politik. Där stängdes sittplatser i bussar av, precis som stolar här på biblioteket, och dödstalet är omkring 200. Har våra döda varit någon sorts oundvikligt och helt ofrivilligt offer för en god sak? Nej, det har de inte.

Nu är restaurangerna ute på gatan i närheten av mig igen, och man får kryssa mellan folk som ingenting begriper.

I morse gick jag min fyra kilometers-sträcka igen. Det var helt underbart. En skön nästan total tystnad, nästan ingen ute, fågelsång, hägg som exploderat i doftande blomsterprakt, lätta moln, utslagna löv. Jag tittade på bergsknallen på Kungsholmssidan som motsvaras av Birkastadsbergen på andra sidan vattnet, och tänkte mig återigen tillbaka till en tid då vattnet gick ända upp dit, och de olika stammar som kanske bodde på varsitt berg och vars ungar glatt hoppade i vattnet medan de vuxna rodde över till varandra för att byta till exempel snygga vävnader mot extrafina keramikkrukor som något konstnärligt snille på andra sidan var expert på.