A bump in the road. /Uppdaterat, litet klargörande.

Någon blev putt och ställde ett mindre hinder i vägen för mig jobbmässigt, något man normalt klarar av i verkliga livet, men jag är tydligen inte där än. Jag kraschade och drog mig tillbaka. Det har varit svårt redan de senaste kvällarna (i och för sig är det alltid svårt, men ibland hamnar man ju på en ö ovanför vattenytan och kan plocka lite kokosnötter eller så, eller gå och sparka i sanden i solen), men jag fixade det inte.

Krascha betyder inte att bli hysterisk och kasta sig på golvet, eller skrika åt folk. Det betyder bara att sorg och tårar väller upp i all stillsamhet. Man orkar inte. Och just här blir det tyvärr konsekvenser.

Bara att blunda, låta vågen dra förbi, och så småningom börja om.

/Uppdaterat. Vill bara tillägga två saker. Den ena är att vad gäller själva jobbet, skrivandet, är jag fireproof, precis som vanligt. Jag kan skriva, diskutera, skriva om utan problem. Precis som jag gjorde om Författar-artikeln i godan ro och största sämja. Och jag kan administrera mitt liv, föra över pengar, betala hyror i tid osv, oavsett hur låg jag känner mig. Efter katastrofen den 14 juli, som jag fick veta den 16 och som mycket väl kunde ha sänkt mig för gott, i sig själv och med den tysta fientlighet som mött mig efteråt, har inga piller knaprats och inga räkningar missats.

Men det här gällde ett annat trassel bredvid själva jobbet, där förutsättningar ändrades. Jag drog mig alltså ur, men nu verkar det klaras upp, och då får jag glömma hela historien.

Det andra är att flera säkert undrar varför jag alls berättar sådant här, istället för att nöja mig med att gråta i kudden som vanliga vettiga människor? Dels därför att jag faktiskt behöver skriva om det för egen del, men ännu mer för att det kanske finns en eller flera där ute som går genom samma eller liknande helveten, och undrar om deras reaktioner är riktigt kloka. Sitta och gråta (bakom solglasögon för min del) på tunnelbanan för något som egentligen inte är en stor grej? Gå och handla mat med fortsatt diskret tårflöde?

Och då kan man komma hit och kanske inte få exakt besked om hur normal man är, men i alla fall få veta att man inte är ensam.

Annonser

Besökarfavoriter.

(Idag var lustigt nog Rumänien tidigast här, och det tog ett tag innan Sverige kämpade sig upp till sin självklara förstaplats!.)

Det verkar som om många fortfarande tycker om posterna som handlar om olika platser i stan förr och nu. Ett tag tittade jag på gamla bilder och målningar, och gick sedan till platserna ifråga och tog nutidsbilder. Enormt kul! Nu har folk klickat på t ex de tre inläggen Kungsgatan/Stureplan, Saltmätargatan/Observatorielunden och Det gamla tåget – Slussen förr och nu. Det sista inlägget börjar med en målning från 1890-talet. Sista bilden satte jag ihop av tre olika foton som jag tog från nästan samma plats som där målaren stod. Sedan kan ni söka på Last house standing, som är en liten fortsättning om lekplatsen bakom Handelshögskolan 50 meter längre söderut.

Dessutom är Fridhemmet kan dra åt skogen aktuell igen. Och jag förstår varför: Läste just en artikel om att detta äldreboende numera också har vägglöss. Tydligen är styrning och personal lika usla nu som när min mor bodde där, om inte sämre. (God personal orkade inte stanna. De var helt chockade.) Jag ångrar djupt att jag inte avrådde nästa hyresgäst till mammas lägenhet från att flytta in. INGEN ska flytta dit. De som kommer dit blir vanskötta, svälter, får inte adekvat vård, och man ser efter ett tag mer eller mindre till att de dör. Ingen där jag talade med trivdes, inte ens de som var hyggligt friska.

För att göra ett nytt jump cut från denna trista verklighet: Har någon hört talas om chokladen som har samma namn som den stora glassen, tunna chokladkakor? Akan köpte några till mig när han hälsade på, och de var så goda att jag har letat efter dem i flera matbutiker – förgäves! (Kan det verkligen vara så att de bara finns i Hallunda?) Så nu har han erbjudit sig att köpa några till. Finemang.

 

 

 

 

 

Tillfälligt inhopp – Bayeux-tapeten och Vilhelms katalog från tusentalet. /PS- blunkefjes…?

Såg just att någon (god idé!) klickat på mitt äldre inlägg om Bayeux-tapeten .  Den 70 m långa, nästan tusen år gamla ”serien”, broderad på linne, som tillverkades för att man skulle minnas den normandiska (dvs från Frankrike härstammande) fursten Vilhelms erövring av dåvarande England år 1066. Det finns ett annat blogginlägg om The Doomsday Book , dvs hans katalog över all egendom det nya lydriket och vilka som stod som ägare.

Det roliga är att Frankrike äntligen tänker låna ut tapeten till England, något som de bett om tidigare – t ex inför drottning Elizabeths kröning – men alltid fått nej till. Nu ska det undersökas om ”tapeten” tål transporten, och sedan får den förhoppningsvis resa över kanalen.

/PS. Lärde mig just ett nytt norskt ord – blunkefjes! Som förstås betyder en blinkade emoji.  😉

 

Möbler, Trump, partiledardebatt – fragment av lite av varje.

Här är det kognitiva testet  som Trump, enligt läkarens utsago, begärde för att tysta dem som oroar sig för att han kanske har tidiga tecken på demens. Lite svårt att testa sig själv, men man kan pröva. Det är väldigt grundläggande, inte som ett Mensa-test. När jag själv tycker att jag har bomull i skallen ritar jag en klocka (en gammaldags urtavla) och säger åt mig själv att ”ställa” den på t ex tio över två. Min mor klarade faktiskt inte uppgiften på sin ålders sena höst. Ändå märktes vid den tidpunkten ingenting annars av demens.

I natt var jag uppe och sköljde upp dukar och släpade möbler. Jag stod helt enkelt inte ut med tanken att vakna upp till röran i vardagsrummet, och dessutom ville jag passa på att fixa så att möbleringen passar hur jag faktiskt lever. Halv tre släpade jag alltså muttrande en hurts till köket, där det funkar bättre med frukost- och sudokuplats. (I morse släpade jag muttrande tillbaka den, för den behövs för skrivaren att stå på, och skivan i köket fick istället ben under sig på ena sidan.)

Hur som haver, när jag klivit upp kunde jag alltså stå och laga frukost – som i mitt fall är en hel middag – och sedan äta vid köksfönstret och samtidigt lösa ett sudoku och lyssna på partiledardebatten i P1, eftersom ena högtalaren nu (igen) står på en pall i dörröppningen mellan kök och vardagsrum.

Det är bra att avnjuta partiledardebatt just på radio, eftersom man inte störs av t ex nya moderatledarens oerhört irriterande, självgoda flin. Det blir alltså mer rättvist. Om man bortser från Lööfs skärande röst, som jag knappt klarade eftersom jag vaknade med dunkande huvudvärk.

Men radiomediet hjälpte inte upp Ulf Kristerssons aktier i min lya. När Isabella Lövin (MP) mycket lugnt och tydligt pekade på att moderaterna säger nej till i princip allt som kan förbättra miljön (hon räknade upp en hel rad förslag) och vill beröva Naturvårdsverket på en stor del av anslaget, i stil med hur Donald Trump förstör den amerikanska motsvarigheten EPA (Evironment Protection Agency), svarade han inte på en enda av de direkta frågorna, han enbart raljerade, och var vad jag kunde höra ytterst nära att kalla henne lilla gumman, eller något liknande. När V-ledaren Sjöstedt tog katastrofen Karolinska sjukhuset som exempel på hur världen blir om man följer det moderata receptet på hur världen bör styras, svarade UK att han ville prata om andra saker under debatten som låg väljarna om hjärtat, inte om ”ett husbygge i Solna”. Man måste vara där medborgarna är. Han låtsades inte begripa vad JS menade med att ta upp just detta ”husbygge”. Alltså inte ett ord den totala finansiella och vårdmässiga skandalen i konsultkulturens spår, den berörde han bara med frasen att man ju nu rättar till det där. Han lät riktigt sårad över att Sjöstedt inte erkände hur himla bra det var, och tyckte dessutom det var oförsynt att vara så spydig. Glömd var hans egen spydighet mot Lövin. Bortslösade miljarder och människoliv som gått till spillo, sakens kärna, tycktes inte intressera honom.

UK, som han visat sig hittills, verkar vara en renodlad player. En spelare utan ideologi, men med tävlarsinne.

Det finns massor att säga om backlashen mot #metoo i media, om Göran Greiders längtan efter tänkande konservativa, om varningarna för hoten mot demokratiska principer överallt, jag skulle kunna sitta här hela dagen, men tyvärr finns inte tillräckligt mycket tid.

 

 

 

 

 

 

Hannnnntverkarna.

Äntligen stod prästen i predikstolen, höll jag på att skriva. Men nästan; idag skulle vi i bortglömda gårdshuset få fibernät!

Vi börjar jobba 7:30. stod det på lappen. Men det stod också 2017, så man skulle inte ta för allvarligt på det där. Jag gjorde det i alla fall, vaknade halv sex efter några timmars sömn och vågade inte somna om – tänkte inte bli väckt av en signal på dörren och möta dem igen i sovpajtor (ylletröja och collegebrallor) med hår som ser ut som om man sovit under en bro efter en rejäl fylla. Alltså: Upp och kamma sig och fixa. För jag tänkte vara närvarande under operationen.

Damen som var inne och scoutade förra veckan pekade vad som måste plockas undan, i sydvästra hörnet. Matbord, skrivare och så. Så det hade jag gjort, och det var något befriande med den härligt tomma golvytan. Men (efter att jag fått leta reda på gänget flera trappor längre ner, vid åttadraget) in kom en stor stark och en liten kille, och den stora pekade myndigt på nordöstra hörnet och sa att DÄR måste allt bort, för det var kortaste vägen att dra fibern. Kan du flytta den här, sa han och pillade på min 50 cm djupa lagerhylla som är fylld med böcker i dubbla rader.

Bryn blev väldigt livlig, för där stod ALLT. TRE fulla bokhyllor, plus soffan, plus snobbskrivbordet med en bordsskiva under tillhörande stol, plus en 1,8 meter lång skänk, också den full av foton och manus och dvd och kameragrunkor, plus ett mindre bord från min svärmor med KG:s skulptur, och tavlor och ungarnas keramiksaker från plugget och det ena med det andra..

Storkarlen pekade och förklarade, jag gav mig inte. Väntade han sig att jag skulle flytta det där ensam, nu? Varför hade inte kvinnan sagt det? Hon som är arbetsledare! Hon är inte arbetsledare, sa han. Vad gör hon här då? sa jag. Hon pratar, sa han. (Jag antar att han menade att hon kan svenska. Fast just idag var hon inte här.)

Den lilla tog den stora i armen och sa något stillsamt. (De är vitryssar.) Han tog fram en tumstock och pekade lite, även han, fast åt andra hållet. Jag vankade fram och tillbaka och undlät mig en fyrbokstavig engelsk svordom. Men den lille var på min sida, den store försvann, och de hade bestämt sig: De skulle dra fibern den långa vägen, där den gamla satt. Bryn slutade svära och började le och bli vänskaplig.

Och sedan gick allt hur fint som helst. Två killar jobbade, borrade lite och stod på stegar, och jag lagade frukost och satt vid datorn och jobbade jag också. Det stör mig inte ett smack att det finns folk i rummet, bara jag inte har något övergripande ansvar för vad de pysslar med. Jag gjorde flera väldigt snygga bildkompositioner och ordnade grejor och tänkte på det där med kortfilm.

Nu är det paus, och när jag kommer hem ska en tredje kille fixa till själva urtaget, dosan, det lär ta tio minuter.

 

 

 

Plaskdamm, ännu en Tartufferecension, Filmhuset.

Här   kan man se Vi i Vasastans plaskdammsreportage. (Med min snapshot tagen med analog amatörkamera för så länge sedan. Synd att jag inte plåtade medan dammen fortfarande hade vatten i sig och små barn badade där.)

Och   här har vi Leif Zerns DN-recension av Tartuffe. Han får med ett par saker jag också grunnade över, som vad regissören gjorde med sin fysiska teater och med tiggarna som så småningom invaderar huset: Men även fars kräver precision. /–/ Magnus Ehrner hinner aldrig göra en figur av sin snuskhummer till Tartuffe, och som om det inte vore nog borde tiggartemat sätta myror i huvudet på Dramatenpubliken. 

Han nämner dels det jag ofta saknar i både film och teater – musikalitet och konturer, både när det gäller rollerna och hela sammanhanget – och: Vad menar man med de hemlösa alkisar som kommer in? Hur ska man se dem i den här pjäsen? Som störande element, tjuvar, personer som råkat illa ut, eller vad?

Magnus Ehrner är strålande, och han har hittat ingången till sin figur, men inte blivit riktigt klar. Roosman är mer kryptisk, hans roll har ingen riktig form (än?) Dottern är en karikatyr av ”Stureplanstjejer” (i en irriterande lurvjacka som man önskar att hon kunde ta av sig efter en stund). Och man bli rätt perplex av att Tartuffe faktiskt lyckas lägga rabarber på henne – i nutida Sverige? Hur då? (Dessutom, om man ska vara petig, vilket man ju inte behöver vara, funkar inte upplägget. Tartuffe får inte hus och ägodelar enligt kontrakt om han inte gifter sig med flickan först.)

Jag tror det var någon annan – har just nu glömt vem – som skrev att skådespelarna inte behöver rusa genom replikerna; de ska njuta av dem. Instämmer! Man ska inte försöka gömma replikerna, man ska suga musten ur dem som ur härliga chokladbitar. Det hör också till musikalitet och precision.

Men Hulda Lind Jóhannsdóttir är en rätt enastående piga enligt en modell som stått sig sedan antiken: Den uppkäftiga tjänsteanden (slaven, amman) som sätter alla på plats och reder ut herrskapets trassel. Det finns också en scen där Tartuffes nedgångna kompisar sitter i bakgrunden och sjunger, den gillar jag.

Var på Filmhuset i förmiddags. Där blixtrade kameror – vårens nya filmer presenterades –  och efter en stund kom en flod av nya unga filmvetarstudenter in på biblioteket, där jag var. Man blev riktigt upplyft, de har så mycket kul framför sig. De har tydligen just börjat, för blyga kontakter togs här och var (-Var bor du? – I kollektiv på Värmdö. – Känner du någon i stan sen tidigare? – Ja, mina kusiner bor i Gamla Stan. – Oh, SHIT, alltså! – Och var bor du? – På Söder….)

Någon eller några var inne här på bloggen den 10 och 11 och läste och läste – det blev två TORN av visningar i statistiken. Någon som satt på en tråkig tågresa, någon gammal bekant som just hittat mig, eller någon som undrade om jag (efter i somras) är stabil nog att jobba med? (Yes, är svaret på det.)

Alla människor med taskig sömn blir vansinnigt förvånade när de för en gångs skull – som jag i natt – kryper till kojs relativt tidigt (ahum, halv ett), och på morgonen tittar på klockan och ser att den inte är tre eller fyra, utan fem i nio! Jag hann precis sätta på Ekot, medan jag undrade: Vad gjorde jag annorlunda igår…? Åt massor, fattade beslut på kvällen: NU får jag fixa hushållsgrejor till halv tolv, sedan metodiskt börja samla ihop det bästa ur filmdialogdokumenten till tolv, och sedan koja. Jag får inte, säger INTE, öppna en bildfil. Bildfiler är da abyss. Och jag följde mina egna råd.

Var det allt? Hur som haver, fint var det.

Och nu upptäckte jag till min glädje att min beställda film Get Out redan har kommit på Stadsbiblioteket.

(Och kram på dig, Peter.)

 

 

 

Fel skådespelerska och halvmissad blå timme – men rosa blommor.//PS. //PS 2. Och…

Jag trodde att Maria Bonnevie spelade i Tartuffe, för så stod det i ett tidigare program. Men jag hade fel! Vilket man kan se här  . Rätt svar är alltså Mirja Turestedt. Och Tartuffe spelas av Magnus Ehrner, felstavad när jag skrev om pjäsen.  Det ska bli spännande att se recensionerna.

Kerstin och jag såg fram emot ännu en stilla eftermiddag på en nästan tom bar på Tennstopet med ett glas vin och den blå timmen utanför. Men hej vad vi bedrog oss. När jag kom dit hade twilighten inte ens börjat, och utanför var det bara gråmulen dager. Vi hade valt en fredag! Allas afterwork-stimma-tid!

Hittade ett litet bord längst bort och en klarögd Kerstin kom.  Jag hade laddat kortet för att vara den som bjöd den här gången, men det fick jag icke, och hon hade rosa tulpaner med sig till mig för att fira artikeln. Hon stirrade bistert på mig och sa: ”Du bjuder när du fått pengarna”, och jag svarade ”Jamen, då jävlar ska vi äta middag!” (Jag hade missat gången för arvoden nuförtiden, jag bad om ursäkt för det och det blev en liten förhandling, men det visste inte K – hon är bara vis.)

Och efter en stund började folk troppa av, och den blå timmen och lugnet satte in, och vi pratade om livet och familjer och teater och tittade ut på den glesa trafiken på Dalagatan.

Blommorna höll sig. De står nu i en sekelskiftesvas på mitt skrivbord – och de växer!

PS. Idag är det också sex månader sedan Ulf gick bort, så det blev inte mycket sova i natt. Jag hade inte tänkt skriva om det, men kan inte låta bli. Jag funderade förstås på att åka till hans grav, familjegraven, idag. Jag har sett den för mig, men är inte säker på att jag orkar.

Hade man frågat Uffe medan han fanns här (här inlägger mitt inre protest – vad då ”fanns” här? Varför förfluten tid?) vad han tyckte om gravbesök, hade han säkert svarat något rationellt. Men nu…? Jag vet inte. Efter KG:s död har jag varit där en gång. Då satte vi honom i jorden tillsammans. och det var ändå på gränsen av vad jag klarade. Samtidigt känns det fegt och som jag överger honom om jag inte ser hans grav.

PS 2. Såg just att det finns två Tartufferecensioner –  i svd och expressen.

https://www.svd.se/molieres-sedekomedi-tartuffierar-ostermalm

https://www.expressen.se/kultur/totalfysisk-tartuffe-med-en-nypa-kardashians/

OCH JUST när jag ska lämna Stadsbiblioteket efter att ha lånat två samlingar kortfilmer och en spansk film om en dam som är fena på pussel, ser jag att Vi i Vasastan har pillat in mitt pappersfoto med (den då nyss tömda) plaskdammen i Vasaparken.

Måtte Mimmi Epstein nu också skriva om den damm som redan finns intill detta bibliotek, där småbarn badade i decennier – tills man slutade rena vattnet. Nu är det måsskit överallt och måsar i vattnet, när inte dammen är tom och fyra ungar åker skatebord. Vi behöver plaskdammar, riktiga och fina sådana, i stan. Jag minns fortfarande glädjen med den i Vitabergsparken när jag var 3-5 år. Tänk mer på barnen och mindre på ”koncept”! Spegeldammar klarar vi oss utan, men inte utan fungerande plaskdammar för ungar.