Föresatser och så.

”Du har ETT jobb idag”, sa jag till mig själv när jag svängde benen över sängkanten och såg att solen sken utanför. ”Var GLAD!”

Det höll inte ens en sekund, förstås, men jag hade haft en rätt trevlig dröm och det hjälpte lite. Och så försöker jag slappna av. Jag kan inte glömma den oändliga frid och lyckokänsla som jag vaknade till från djup medvetslöshet den där gången för länge sedan när jag svimmade i badrummet, slog huvudet i ett järnrör och till sist vaknade med huvudet i kattlådan (obegagnad). Varenda muskel var totalt avslappnad, och det gav  den där underbara känslan. (Sedan hamnade jag på sjukhus med fler svimningar och dropp, men lärdomen sitter där – det hjälper faktiskt om musklerna får slappna av. Det är inte New Age-svammel.)

Sedan lagade jag en jättefrukost och ägnade mig ett tag åt en favoritsysselsättning: Leka med fantasin och tänka mig in i något, just nu att det var för så där sextio tusen år sedan och att jag satt bland mina stamfränder och hade en dag av idel fysiska upplevelser framför mig. Inga böcker, ingen dator, telefon, TV eller ens post.

Jag tänkte mig att jag hade turen att leva i en stam utan någon tokig psykopat, bara släktingar och några som tillkommit, småungar och gravida och förälskade, sömniga och gamla och visa. Så där satt vi och åt mat från igår kväll och tittade på solen i löven och kramade barn och planerade vart vi skulle gå, någon sjöng och stammens lustigkurrar fick oss att skratta. Vi kände rökdoft från kvällens eld, blomdoft, och hörde fåglar och lite andra djur som strosade omkring, och så skulle det vara resten av dagen, denna dag bland tusentals dagar. Jag tror att den sortens tillvaro – när den fungerade – gav en tillfredsställelse i magen som gjorde livet värt att leva och besparade en funderingar kring vad livet är, och vad meningen är. Meningen fanns i själva livet. Det borde den göra nu också.

Och nu har jag börjat titta närmare på de saker som jag föresatt mig att göra – en bok av ett filmmanus, till exempel. Det kan bli kul.

 

 

Annonser

Rörigt, rörigt. I världen och här.

Sexton av USA:s stater – STATE OF CALIFORNIA; STATE OF COLORADO; STATE OF
CONNECTICUT; STATE OF DELAWARE; STATE OF HAWAII;STATE OF ILLINOIS; STATE OF
MAINE; STATE OF MARYLAND; ATTORNEY GENERAL DANA NESSEL ON BEHALF OF THE PEOPLE OF MICHIGAN; STATE OF MINNESOTA; STATE OF NEVADA; STATE OF NEW
JERSEY; STATE OF NEW MEXICO; STATE OF NEW YORK; STATE OF OREGON; and COMMONWEALTH OF VIRGINIA –

drar president Trump inför domstol (de officiella papperen, 57 sidor, är här) för att han har hittat på ett nationellt nödläge för att omfördela pengar, som kongressen redan beslutat om, till sin mur mot Mexico. Presidenten visar förakt för lagens upprätthållande och för konstitutionen, sägs det. Så hur länge ska det här få fortgå?

Under tiden, i Sverige, träder M/KD-budgeten i kraft. Asylboenden måste stängas, vilket leder till att folk flyttas hit och dit där det råkar finnas plats, och barn måste byta skola, ofta inte för första gången. En bekant till mig arbetar då och då på en fritidsgård i den s k orten, där man nu får dra ner på verksamheten. Samtidigt, på miljöområdet, väntar folk på sina solcellsbidrag (finansieringen gravt sänkt) och skogsägare får inte ersättning för att bevara nyckelbiotoper – och  så träffas någon sorts uppgörelse om utsläpp från bilar som kanske möjligen ger någon sorts resultat om tio-femton år. Helt otillräckligt, det vet alla, men försöker ändå låta optimistiska. Osv.

Jag har just läst ännu en deckare, den här gången av karaktärsdanande sort. Dvs folk pratar aldrig ur skägget ens när de träffas för att göra så. ”Vänta ett tag.” ”Vad var det du ville säga? ” ”Jag kommer snart till det.” ”Först måste jag… ” ”Du förstår väl att…” Och så tystnar de och börjar om, och kör detta sida upp och sida ner, tills de äntligen kläckt ur sig något de kunde ha sagt på tre rader med en gång. (Dessutom är de jagade av sadistiska mördare, men knallar ändå omkring i hemområdet och på jobbet utan att se sig över axeln.)

Jag gnisslar tänder. Kommer det ännu en bok av mig, kommer den att vara TAJT! (Vilket det nog finns folk som anser att jag borde ha tänkt på förr.)

Som ni ser – sparven är fortfarande trött och orkeslös. Troligen smärtchockad. Väntar på någon sorts inre kick. Ett järtecken till dök i alla fall upp igår, apropå incitament att skriva om bok till 1999 och 2019 (tänk att få hugga i om den omedelbara verklighetens knäppigheter!)  Krönikören Jennifer Wegerup berättade i Expressen igår om när hon sprang i London 1999 och stötte på gamle Chris som brukade sitta på en bänk, och att hon nu i år springer samma sträckor igen. Måste väl betyda något?

Den mörkare verkligheten här har dock inte förändrats. Inte överhuvudtaget.

 

 

 

 

Skriva prata våndas upptäcka

Den senaste dryga veckan har varit något i hästväg. Jag fick en attans ”förkylning” med hög feber och svettning och det hele – det var bara det att den först sammanföll med ett ilsket skov av ögon/huvudvärk med konstiga syneffekter (jag har haft dem förr, vet att de går över), vilket gav en ultra-ultrakänslighet som resulterade i en absolut helvetisk smärta. Allt i huvudet värkte – att lägga ner detsamma på en kudde var omöjligt – så det hände att jag bara satt och hade ont. Plus att synfältet blixtrade och hade sig. Och hjärnan kändes som en oskarp, darrande, plågsamt vridande boaorm som var ett olösbart sudoku som jag var tvungen att lösa.

Ja, ni förstår att det här försöker man inte förklara för en doktor. Särskilt som man knappt ens kan ta sig ur lägenheten. Det var bara att lida. Och nu fick fibron också ett skov: Hela jäkla ryggen, varenda småmuskel, stormvärkte. Ligga i sängen? Ha!

Samtidigt hade jag en mailkonversation, om ett jobb som jag bara halvhjärtat önskade men tyckte att jag borde försöka få, i gång. Den sansade Akinna (mitt förnuftiga jag) som tycks bo i en diskret och smakfullt möblerad liten byggnad precis utanför katastrofområdet, sa ”hm”, och rådde mig sedan att först och främst fatta ett beslut från hjärtat. Dvs avstå från att söka jobbet, det var troligen det dilemmat som i nervhärvorna just då förvandlats till ett olösligt sudoku. Jag lydde. Med lättnad.

Så småningom, till sist, verkade synfältet lugna ner sig. Jag öppnade ett öga, jag öppnade två. Solen lyste där utanför fönstret. Synfältet låg stilla, lugnt och jungfruligt. Åskan hade dragit förbi. Ryggen mådde uselt i dagar och är fortfarande lite instabil, men det kan lindras med Treo.

Vad ögonen beträffar, hade jag slarvat med solglasögonen. Helt enkelt glömt dem, alltför längre. Så nu finns de med igen. Fibromyalgin har skov då och då – med allt längre mellanrum – men då är det fråga om en del av kroppen, inte hela jäkla ryggen.

Jag mår alltså bättre, men känner mig svag som en sparvunge. Men en bra sak har hänt: Den outgivna boken som jag inte ville uppdatera pga nuvarande oförutsägbara Trumpväldet (den utspelas ju i San Francisco) , visar sig mer än gärna vilja bli uppdaterad. Det är t o m riktigt kul. Idag när jag började researcha (musik aktuell 1999, resp nu? t ex) märkte jag att den riktiga SF-polischef som tillträdde 2016, en trevlig svart karl känd för hyfs och empati, alltså aktuell i boken där det finns en huvudpersoner som är poliser  – också var boss i Los Angeles 1989, dvs i en annan del av boken! Jag tog det givetvis som ett omen. Skit samma om det är vidskepelse, dyker det upp ett gott omen grabbar man förstås tag i det!

Min tillfälliga, deckarskrivande mailvän i USA visar sig också vara skorpion samt äga en älskad Jaguar. Jag gillar Jaguarer, i alla fall gamla. Jag tror hans är blå, medan min mammas brittiska kärlek hade en stor, tung mörkgrön en med läderklädsel. Jag beskrev för mailaren hur jag tycker det känns att skriva, och han svarade att exakt likadant känner han – att upptäcka medan man skriver, inte planera i förväg – och dessutom kändes min beskrivning så skandinavisk, och han tänkte nog sno den. Nix, svarade jag, du är en hederlig man!

Hur som helst, jag har kunnat börja äta igen (ett tag kändes det som om jag aldrig mer skulle vilja äta) , men kalorier verkar vara av nöden. Stadig mat och mera glass.

Jag ser att tysta människor har varit här och kollat läget och läst gamla inlägg i min frånvaro, så – varm choklad med vispgrädde på er!

(Liten bonus – Hollywoodkvinnor i kostym.)

 

 

 

 

 

 

 

Fredagsgodis.

Förr i tiden, för flera år sedan, fanns det kommentatorsverifikationer (pust) i form av s k captcha, dvs ord som inte riktigt var ord, men nästan, och i olika färger och former. Jag blev helt fascinerad av de där, och skrev två roliga inlägg om min felstavande vän Captcha, här och här. (Någon som läser bloggen hittade en av dem igår, så jag tillbaka och kika, och nu får ni dem igen!)

Imorse vaknade jag för tidigt och låg och tog ut ord i ett försök att somna om, men inte gick det, för det var ett jäkla ord till att erbjuda litterärt gångbara nyskapelser. Det blev en hel novell, fylld av känslor och action. (Ta ut ord: Se hur många nya ord man får ut av ett annat,  t ex storma. Det blir so, som, orm, arm osv.)

Ordet var hjärtslag. Man kan använda det som skrivövning. Gör en novell av de nya orden! För där hittar man – till att börja med – här, härja, häst, hälta, hälsa, halt! Medeltida krig, kanske? Sedan kommer vi in i ett trolskt landskap där det finns både haj och älg, och tydligen två personer (riddaren och hon han älskar?) och det blir ära, sedan äga (hu),  träl och hat och älta, men även ah… – aj!? – arg… ! Sedan gör de uppenbarligen tjära av en al, bakar med jäst och får kanske en gäst också, men det slutar olyckligt: Gräl. Grät. Gräs. – Glas.

Och dessemellan finns det massor av inspirerande andra ord. Så inte blev det mer sova för mig.

Ellsberg, och The back clap – Nancy Pelosis sarkastiska applåd till Trump under hans stora tal. Plus is-vardagshjälte-PS.

Daniel Ellsberg, 88, fick mig att stanna under hela programmet i Stadsbiblioteket i förrgår. Han är en excellent talare, med bra röst, enorm energi, minne som en elefant och entusiasm som en tjugofemåring. Han fick tillgång till avslöjande papper om Vietnamkriget när han var i Pentagon, lyckades få dem publicerade, åtalades och kunde ha fått livstids fängelse – men målet lades ner eftersom president Nixon låtit genomsöka hans psykologs lokaler olagligt. Och papperen vände opinionen. Pentagon visste att kriget skulle förloras, men fortsatte av prestigeskäl att låta soldater dö.

Nu är det kärnvapen han kämpar mot. Ellsberg sa mycket, men bland annat att beslutet om kärnvapenangrepp mycket väl kan komma från någon sorts mellanchef, för om t ex Washington DC slås ut, måste någon annan kunna trycka på en avfyrningsknapp.  Det skulle med andra ord kunna bli som i sextiotalsfilmen Dr Strangelove, där en tokig ledare för en militärbas skickar iväg kärnvapenstyckade flygplan mot dåvarande Sovjetunionen. Med skillnaden att det som då tog timmar, går mycket snabbare idag. Och att i slutändan mänskligheten förmodligen skulle sopas bort.

För man kan ju inte vinna ett kärnvapenkrig. Och vapnen är nu så kraftfulla att Hiroshimabomben skulle kunna användas som en liten trigger (en enda bomb kan döda mer än 600 miljoner människor, och rökmolnet skapa en nukleär vinter som varar ett decennium eller mer. Dvs, ont om mat. Alla dör.). Ellsberg  trodde ett tag att Putin var mer normal än Trump, men nu när även Putin dragit sig ur kärnstoppsavtalen har han gett upp den tanken. För vad är det för ett svar på Trumps agerande? Dessutom finns nu en sorts död mans grepp – dvs, om Ryssland attackeras, utlöses en automatisk svarsattack. Kärnvapenmakternas ledare, säger Ellsberg, är självmordsbombare. Gå inte med i NATO.

Ellsbergs bisittare var Pierre Schori, 80, som ser ut som någon som amerikanska filmbolag gärna skulle casta som stenhård global överskurk alternativt överhjälte. När mötet var över stötte jag på tre herrar som jag kände igen men inte kunde placera. Det var Roland von Malmborg, trubadur och miljökämpe i vars hem jag firat ett antal nyårsfester, Olof Buckard, känd imitatör, 85, och så var det Åke. Som har många idéer och som jag en gång fikat med på kafé Fix.

Efteråt satt de tre i kaféet och pratade om föreläsningen. Buckard hade världens minsta lilla anteckningsblock som han försökte få in Ellsbergs monumentala tal i. Jag skaffade honom en bunt A4-papper och citerade ett gammalt gig som jag fortfarande minns. Buckard som den ofta arroganta Palme, ett favoritmål: ”Jag har rörelsen bakom mig. LÅNGT bakom mig…”. Buckard skrattade. Roland klev genast upp och utförde en sketch. (Alla dessa åttioplussare jag nämnt kör fortfarande med full fart, så man har knappast en ursäkt att lägga av själv.)

Andra anslöt, och tyvärr dök diskussionen om chemi trails upp. Ni vet, de vita strimmor som höghöjdsplan släpper ut och som jag nu – igen – fick veta innehåller farliga ämnen som ska göra oss mer fogliga. ”Bevis?” sa jag. ”Går inte att få”, sa gänget. ”Du kommer aldrig i närheten av ett plan.” – ”Men om de släpper ut sinnesförändrande skit drabbas de ju själva?” envisades jag. – ”De är inte i stan då”, svarade en kvinna. ”De har lantställen”. – ”Lantställen…? Släpper man partiklar från den höjden lägger de sig ju överallt?”

Själva sättet att resonera avslöjar en tvättäkta konspirationsteori. Inte vet jag om det finns galningar som förgiftar flygbränsle (sedan femtiotalet…?), men här stöter man på ett konstig psykologisk ovilja att ens  försöka leta bevis. Här avslöjar vi hur mycket som helst, men just det SKA inte gå att avslöja. Det är som om det skulle förstöra något viktigt för chemi-trail-hävdarna. Och det har en obehaglig släktskap med andra teorier om övermänskligt onda intelligenser som vill överta världen.

Och så Nancy Pelosi, talmannen i amerikanska kongressen. När Trump höll sitt telepromptertal kom han in på sin stora strävan efter enighet och kompromisser, dvs raka motsatsen till vad han alltid gör, och just då reste sig Pelosi och applåderade medan hon såg Trump rakt i ögonen – och andra fattade galoppen och reste sig också och klappade. Läs, och missa inte alla twitterskärmdumpar i slutet! The back clap, the fuck you clap, är bara några av namnen på denna meme.

PS. Eftersynen av stans trottoarer – och Odenplan, och många andra ställen där folk GÅR – är totalt undermålig. (På Odenplan stod det folk från flyktinghjälpen idag och närmade sig oss som halkade omkring, och jag förslog att den bra raggningsgrej vore att komma med en låda SAND).

Vi hjälper varann: Igår var det en dam med rullator som måste upp över och genom en stor snödriva, rakt ner i en vattenpöl, bara för att ta sig över gatan. Jag hjälpte till, och när hon var halvvägs fimpade en ung tjej på andra sidan sin cigg och tog över. På min gata är det enbart bucklig is på trottoaren. I förrgår hade halva sträckan sandats. Någon hade skottat en gångväg genom en rad snödrivor, men den var ju för smal och sank för rullatorer och käppar och kryckor.

Men det finns folk som är hands-on! Idag såg jag en rödtröjad bibliotekarie som försökte hacka bort isen framför Annexet, dvs Internationella biblioteket i en av ”limporna” bredvid stora huvudbiblioteket (Asplundshuset) Det gick inte alls. Jag hade råkat se att det finns en massa sand i en öppen container längst bort på Spelbomskans torg, så jag pekade åt det hållet, och då försvann hon och kom tillbaka, beslutsamt rustad med en stor skovel. Och hämtade sand och sandade. Heder och tack!

Glöm inte att istappssäsongen kan ha börjat. Kika uppåt vid stuprören.

/PS 2 – Väldigt många kommer för att läsa om Ruffa Alving, signaturen Bangs dotter. Det tog verkligen fart förra året, nu är det varje dag. Det är bara roligt, förstås – men jag undrar lite vad som hänt…?

 

 

 

”Brödbullar…”?

Det är skånska, eller hur? Jag hoppade till när jag såg ordet i en översatt deckare av John Grisham. Huvudpersonen Samantha äter middag med en par i en liten by i bergskedjan Appalacherna, mannen är en baddare på matlagning och hon får kyckling med ris och ”hembakta brödbullar”. (Läste inte ut boken. Den heter Gray Mountain och är en svidande vidräkning med cyniska kolbolag som förstör enorma naturområden för evigt och dödar samhällen och förgiftar människor och aldrig betalar ut ersättning för koldammslunga, men det var så mycket funderingar kring juridik att jag inte orkade genom sista tredjedelen. Men det är alltså den här industrin – bland andra miljöförstörare – som Donald Trump premierar och underlättar genom att ta bort regleringar och skydd.)

En annan bok slutade jag läsa direkt eftersom de första sidorna praktiskt taget enbart hade meningar konstruerade som min egen mening nr 3 ovan – utan ”och” framför bisatsen, men dessutom utan ”är”  efter ”mannen”. Det blir allt vanligare, och dessutom plockar författare och översättare bort prepositioner. Så där helt genomfört blir det oläsbart.

När jag ändå är inne på klagomål – jag kommer inte att se filmen Aniara. Min första tvekan kom när jag läste att man spelat in filmen på Finlandsbåtar och liknande, i tanken att femtiotalets sci-fi-idéer nog såg ut så. Det gjorde de inte – vi som läste diktverket när det kom, såg definitivt inga kryssningsfartyg för oss, vi såg stål och glas och närmast en monokrom, monoton, avskalad verklighet.

Min andra tvekan kom när jag läste Erik Helmerssons reaktion på Aniarafilmen i DN idag. (Nätversionen är lite längre än pappersversionen.) Han är chockad över misshushållningen och nutidifieringen av Harry Martinsons fantastiska poem, det som gav en hypnotisk, slowmotion-stämning av förtvivlan och sorg och skönhet. Så här skriver EH bland annat:

När ”Aniara” nu blivit film hyllas den av många kritiker som jag respekterar. Jag läser recensionerna men begriper dem inte. För i filmen ”Aniara” har språket körts på svensk manusproduktions mest standardiserande löpande band och förvandlats till Maria Wern i rymden.

”Själv har jag inget namn. Jag tillhör Mima/och kallas därför endast mimaroben.” Så introduceras i dikten berättaren, som sköter rymdskeppet Aniaras Mima, den datorliknande maskin som förmedlar drömlika syner till passagerarna.

I filmen presenterar hon sig i stället så här: ”Jag kallas för MR, jobbar som mimarob här på Aniara.” Just där sammanfattas allt som jag tycker illa om i denna film. Diktens tidlöshet har kastats åt sidan, i stället är dialogen som om man kapslat in det mest olidliga med 2019 för att bevara det till den framtid där ”Aniara” utspelas. Som om det vore värt att bevara.

I dikten dansar mimaroben dansen ”yurg” med Doris: ”detta mänskobarn som fyllt av yurg/slår dödens rymd med slang från Dorisburg”. På vita duken slutar yurgen med ett hångel i rymdskeppskorridoren och lite efterföljande svartsjuka: ”Asså, han du såg mig med i morse, det e inget. Ba så du vet.” 

Det låter fruktansvärt. Se inte filmen. En som själv är en diktare borde ha gjort den. Läs boken.

Ikväll klockan sex kommer åttiosjuåriga amerikanen Daniel Ellsberg till Stadsbiblioteket vid Sveavägen här i Stockholm. Det var han som offentliggjorde de s k Pentagon Papers, som avslöjade fakta om Vietnamkriget. Nu har han skrivit en bok, The Doomsday Machine om det fortfarande existerande kärnvapenhotet – tyvärr aktualiserad av president Trumps beslut att dra USA ur kärnvapenavtalet . Imorgon vid samma tid kommer Björn Wiman, kulturchef på DN, och talar om sin bok om klimathotet. (Jag gillar vad Wiman skriver om SD och om klimatförändringar.)

Annars? Snö, is, halka. Sol imorse, nu borta – och jag försöker lista ut hur man bevekar rasseldatorn att FUNGERA. (Måste sluta envisas, ta mitt förnuft till fånga – ah, detta fina gamla genitiv! -,  sälja mammas fina designsoffbord och köpa en ny dator. Och dvd-spelare.)