Trevlig påsk.

En hel familj satt på vår soldränkta gård i förmiddags i shorts och t-shirts och med var sin bok.  Sommarvärme! Över deras huvuden lågflög årets koltrast fram och tillbaka. Som alla år – jag undrar vad denna koltrast-ätt egentligen håller på med? Tydligen händer det saker på två andra gårdar, och så lågsniffar den över vår på väg till ena eller andra stället.

De två skatkompisarna (som äskar att hoppa på stegar) undrar jag också över. I morse satt de på ett grannhus´antenn och gonade sig, lite stilla för en gång skull. Är de make/maka? Varför ruvar de inte på ägg i så fall? Eller är de ett gay-par? Tajta är de i alla händelser, och de verkar ha väldigt roligt.

Tydligen är det någon sorts statsbesök i stan. När jag skulle till tunnelbanan hejdades plötsligt trafiken av en polis på motorcykel med blåljus. En stund senare kom två andra motorcykelpoliser i racerfart ner längs gatan. Polis-racing? Sedan dröjde det en stund, och så kom Kortegen – polisbil, skåpbil, skåpbil, svarta sedaner, skåpbilar igen, avslutande gammaldags polisbil som inte var gul. Hittar inget om detta någonstans. Kanske filminspelning?

Det blir radiotystnad här nu några dagar. Så jag får önska mina pub-besökare i Sverige, Norge, Danmark, USA, Storbritannien, Spanien, Finland och några fler länder en riktigt glad påsk!

Annonser

Traska # 3 – och lite till.

Igår fick jag så in i helsike ont i ryggen att jag knappt kunde gå. Det var på vippen att jag inte kunde ta mig hem, men till sist kunde jag stänga dörren om mig och lägga mig tidigt.  Vilket gjorde att jag var uppe redan vid halv sex, tog lite mer tablett, linkade runt och tvättade och hade mig och linkade vidare  ut redan i morgonväkten. Jag tror man behöver vara i närheten av träd, gräs, vissna löv och fågelkvitter!

Den första naturmorgon-grejen skedde redan på bron över till Karlbergs slott – den bro som är vansinnigt lång och krökt, och som Uffe påstod hade övertagits från annan plats i Solna och helt enkelt hakats på plats här, utan modereringar.  När jag knatade uppför den  såg jag en fågel sväva in uppe vid krönet och försvinna mot en stor betongkonstruktion. Stannade och kollade – och märkte att  i skuggorna finns någon sorts mystiska håligheter. Djupa sådana. Fågeln var borta, och jag antog (eller var bergsäker på) att den byggt bo någonstans där inne mellan motorled och tågdunder. Fick kolla på vägen hem.

Inga rådjur i parken, men fåglar flög av och an och kvittrade som de skulle i solen. Segade mig uppför en backe och vidare upp på en liten fin bergknalle. Ryggen morrade men höll. Tittade på utsikt, motorled, mossa och gräs. Nu är det så att kava sig uppåt går rätt bra med Rygg, problemet är att komma ner! Den kan nämligen låsa sig när som helst, precis som den gången när jag klev ut på en av massor av stora obearbetade stenbumlingar vid sidan av piren på Mallorca, och inte kunde ta mig in igen till själva piren, en meter därifrån. Trodde jag skulle bli permanent landmärke och staty (”lilla feta kolossen på Mallorca”). Kunde inte förmå mig att ropa på hjälp, och för övrigt var det ingen där. Som ni förstår lyckades jag komma loss till sist.

Kom ner från berget. Njöt av frisk luft och videungar och knoppar och grejer.  Såg en kul koltrast som stod och kastade vissna löv omkring sig, som om den var förbannad på någonting. Försökte filma, men just du slutade den förstås. Tydligen finns det något ätbart för koltrastar under gamla löv.

Passerade betongbjässen igen, och nu satt faktiskt en fågel i öppningen. Bra lik en ovanligt fet uppburrad mörkgrå duva utan teckningar och med en liten vit haklapp på halsen. Där satt den bara på ett ben och kollade motorleden under sig. Jag har sett ringduveungar, de är mera ljusgrå och mindre och med rakare näbbar – så vad var det här?

Det skrivs och sägs mycket tokigt just nu. I en ovanligt korkad debattartikel hävdas att föräldraledigheten måste inskränkas, så att vi kan ”rädda välfärden”. Föräldraledigheten ÄR en del av välfärden, debattörer! Att får vara tillsammans med sina små barn resp föräldrar är viktigt.

Sedan hoppar Hanif Bali fram och vill inte ha tillbaka barn som kan ha (haft) ISIS-föräldrar till Sverige, för även tvååringar kan vara farliga, om jag förstår honom rätt. Löfven mumlar att det tar tid och måste ske på ett rättssäkert sätt. Ja, helst förstås, men då frågar man sig – är inte första budet för rättssäkerhet att barnen får behålla liv och hälsa? Det påminner mig om andra världskriget, när en flyktingkvinna kom från nazi-ockuperade Norge till svenska gränsen med en grupp barn, och nästan inte blev insläppt eftersom hon inte hade efterfrågad dokumentation. Hennes svar: ”Men jeg har jo barna!” (Jag tror hon kom in.)

Visst kan det bli fel. Om svenskar har anslutit sig till IS-terrorn har de begått brott, men de är fortfarande svenskar. (Och deras barn har stark svensk anknytning.) Vi kan inte ta ifrån dem medborgarskapet, vi får ta hem stollarna och lagföra dem här, ev. lämna ut dem till Irak om det kan göras enligt svensk lag och är påkallat pga av brott där (bomber, strider, avrättningar).

Och barn måste räddas. Alltid.

Notre Dame. Det kändes i hjärtat att se den branden, även för svenskar. Jag tror vi blev överraskade av det, för Notre Dame är inte något man går och tänker på dagligen precis, den bara finns där, ju – och tydligen så ganska starkt i vårt medvetande och bild av hur världen ska se ut. Paris ska ha  Notre Dame. Så är det bara.

Och tack och lov förstördes inte katedralen. Det brann i byggnadsställningar på taket och den spira som skulle restaureras föll, men det mesta klarade sig – bland annat de stora fönstren. Taket är borta och på katedralens golv ligger svartnade träbjälkar och byggsten. Men kyrkan står kvar.

Nu ska jag posta påskkort till barn och barnbarn. Det skulle gjorts igår, men den dagen bara försvann. Bär Postnord ut post på skärtorsdagar…? Nåja, bättre sänt och sent än aldrig!

 

 

 

 

Nutid.

Nyss satt jag hemma och försökte få igång gamla datorn samtidigt som jag läste en bok. (Det har fungerat ibland!) Jag läser och knäpper på on-knappen (på och av) och läser och knäpper.

Knäppt är ordet. Plötsligt såg jag för mig hur Uffe satt i soffan, i sin rätta ålder, och bara tittade på sin tokiga mamma som knäppte 218 gånger på en trilskande dator medan hon läste en bok av Michael Connelly och drack kallt kaffe, som om detta var det naturligaste i världen – och han hade precis samma min som den där gången när jag ringde honom och berättade att jag, hm, låst in mig i sovrummet genom att ta ur handtaget och sedan stänga dörren från fel håll, och kunde han vara bussig och komma och släppa ut mig?

Han kom, satte i handtaget och lät dörren dramatiskt glida upp, medan han stod på tröskeln och SÅG på mig.  Ungefär som på någon som trampar i en hundskit och råkar slå sig själv i huvudet samtidigt. Han hade perfekt tajming med dörr och blick! Och nu, med honom i soffan med exakt samma misstrogna ansiktsuttryck (”är jag verkligen släkt med dig som sitter där och trycker hoppfullt på en knasig dator?”) , kunde jag bara inte låta bli att börja skratta. Det var en så kul situation.

Det kanske är  nu alla positiva minnen kommer upp och man till och med kan skratta åt roliga minnen? Inget har förändrats, men plötsligt igår var kvällen inte ett hundraprocentigt helvete (kvällarna är värst) – det fanns några normala stunder. Ögonblick. En sak som jag är glad för, är att vi alla (KG, jag, ungarna, min mor) hade samma sorts humor.

Jag har börjat traska runt Karlbergssjön på morgnarna – ingen jogging här, inte! Första morgonen (hittills summa två traskanden) gick jag in i parken bakom slottet och fick se något fint – två rådjur som betade. Fåglar kvittrar och far av och an, och en ringduva ligger och ruvar på ett annat ställe där jag har vägarna förbi. Snart slår bladen ut. Folk börjar bli soltokiga och går ut i t-shirt. Det gäller att mysa innan sommarvärmen slår till, och Pressbyrån säljer fortfarande glass för halva priset. Jag verkar inte gå ner i vikt längre.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Assange, Sabuni. M. m.

Julian Assange, Wikileaks, har efter sju år släpats ut ur Equadors Londonambassad dit han flydde efter att ha skippat borgen, med en bok av Gore Vidal i handen, och ev ropande: UK must resist! Och sitter nu i häkte.

Han anklagades för våldtäkter i Sverige. De åtalen är nedlagda, och jag antar att de inblandade kvinnorna kanske är nöjda med att han suttit i finkan i sju år. Jag tror att en del av vad Wikileaks läckte borde läckas – oegentligheter måste fram, som t ex Pentagonpapperen (som visade att USA fortsatte kriget i Vietnam trots att de visste att de skulle förlora) – medan annat kanske borde hållits hemligt för agenters säkerhets skull. Jag är inte insatt.

Och Nyamko Sabuni ställer upp som partiledarkandidat för Liberalerna. Sabuni är en tvärhand hög och mentalt stark som en oxe. Hon säger själv att hon tillhör mittfåran i partiet, medan andra anser att hon är mer högerinriktad.

Jag vet inte längre vad mittfåran i L betyder. Jag vet att de tycker om kärnkraft och helst vill tillhöra alliansen – Sabuni vill det definitivt. Och en person som vill regera ihop med konservativa riktningar som tycker att alla ska klara sig själva och gillar skattesänkningar, fri hyressättning och nedläggningar, är jag inte för.

Sabuni är konkret och matter-of-factly (hon ville gynundersöka skolflickor för att avslöja könsstympningar). Jag tror det är därför hon visserligen inte vill samarbeta med SD, men anser att de måste respekteras i utskotten och bli hörda. Eftersom hon är gjord av granit själv, tror jag inte hon blir speciellt imponerad av tesen att de är för farliga för att man ska ge dem lillfingret. Men det är de.

S har kollapsat. V är nu det enda vänsterpartiet, men de har oroande blinda fläckar. Centern tycker att alla ska vara som småföretagare i Gnosjö när Annie Lööf var liten, medan SD tycker att alla ska vara som (svenskarna) i Sölvesborg när Jimmie Åkesson var liten. Styret i Stockholm fungerar inte (Slussen, nedskärningar på kulturområdet, arkitekturen, med mera). Landsbygden lämnas åt sitt öde.

Har alla tappat sans, vett och sin ryggrad?

Och så är det Uffes namnsdag.

Kyla och diverse en blåsig dag.

Det är iskallt i Stockholm idag. Höll på att frysa ihjäl över hela kroppen, när jag stod på trottoaren och hade ett långt trevligt och skojsamt samtal med brevbäraren. Han tycker att ungdomar i butikskassor inte riktigt fattar kontanter, vana vid kort som det är, och han berättade att han skickade ett julkort till sig själv för att kolla om det kom fram. Japp, förstatliga posten igen som det stod i en av dagens tidningar, återupprätta postkontoren och få allting att funka! säger jag. Återinför korsband! Billigt porto för att skicka böcker till varann!

Idag skulle folk komma och besiktiga fönster och fasad. Jag fick plötsligt för mig att det borde se ordentligare ut hemma hos mig när de kom – det var hyfsat, men inte HELT – så jag travade runt och föste in saker och pappershögar i lådor och garderober och snyggade till högen med Vanity Fair, och så.

Riktigt fint blev det. Och så kom det inga besiktigare! Men röjningen blev ju gjord i alla fall. Och för övrigt blir det inga fler Vanity Fair för mig. Nya redaktören ger den ju ingen riktig sälta och profil. Nu är frågan: Ska jag spara dem jag har – precis som mina gamla Chaplin och Författaren – till kommande generationer? Motargumentet är att jag inte är ett bibliotek.  Motargumentet till DET är att konservativa stollar skär ner anslagen till de riktiga biblioteken.  De kallar det ”besparingar”, vilket jag tycker är ett onödigt förskönande och falskt ord. Precis som ”liberalisering” när det gäller att höja folks hyror, dvs mer vinster till ägarna. ”Öka rörligheten på bostadsmarknaden” betyder att de icke rika får flytta.

Läser in mig lite på uranbrytning, för vi måste ta itu med den tokiga idén att kärnkraft är en ren, fin och säker energikälla.

Och – ta hem barnen från f d IS-områden. De är barn. Hur man ens kan komma på idén att inte hjälpa dem är en gåta – och visar hur snabbt man, i det här fallet Sveriges myndigheter, kan trubbas av etiskt. Barnen är sjuka, undernärda och oskyldiga. Skicka ner olika fordon och få hit dem.

Det här påminner mig om a/ den svenska senfärdigheten när det gällde att få hem offren för tsunamin, trots att det i princip fanns ett startklart Herkulesplan med medicin och andra förnödenheter och utrymme att ta hem folk, och b/ om Hanif Balis obegripligt grymma tweet om ”IS-honor” och deras ”jihadistavkomma” – som ”inte är oskyldig”. Det lät som ett klockrent avhumaniserande rasistutfall. Bali får hållas eftersom han, som det ser ut, är M:s sverigedemokratmagnet. Den tweeten måste ha älskats av Sverigedemokrater och nazister.

Ta hand om er.

 

 

 

 

 

 

Europas förhistoria och hur fick vi skrift? Schmandt-Besserat.

Fiskade upp den här boken om stenålderns ”förlorade civilisationer” av Richard Rudgley på bibliotekets utförsäljningsbord (fem kronor) och försjönk direkt – även om den akademiska författarens andra älsklingsämnen inte riktigt är mina tekoppar: Religion och droger som påverkar psyket.

Hur som haver, han har en hel del spännande att berätta om vad som hände i Europa medan Mellanöstern skapade det vi brukar kalla civilisation. Mer än vi vanligen tänker oss. Det byggdes städer, till exempel. Det fanns en mångtusenårig kvinnokult/alternativt matriarkat, att döma av att alla figuriner som hittats föreställer kvinnor. (Religiösa forskare antar genast att de flesta boningar är tempel och figuriner är gudinnor, mycket irriterande när några kanske förställer mamma eller någon som var bra på något).

Men via den här boken hittar jag också forskaren Denise Schamndt-Besserat, som jag faktiskt borde ha hört om tidigare. Hon har forskat i och skrivit böcker om hur räkning och skrivkonst kom till.

Det började med att man hittade tusentals pyttesmå lerföremål vid alla utgrävningar – ca 5 cm stora – föremål med olika men bestämda former. Fyrsidiga pyramider, cylindrar, diskar, etc. Eftersom hon egentligen forskade om hur man använde lera under förhistorien, tog hon sig an dem, där de låg förbisedda i små högar.

Efter ett tag kom hon på att de förmodligen representerade andra föremål som man behövde hålla räkning på, t ex getter, oljekrus osv. Hon tänkte sig att de kanske ställdes upp i en rad på en hylla eller längs en vägg hemma hos ägarna. Så småningom hittade hon ihåliga rundade, ovala lerbehållare med de små konkreta räkne-”orden” inuti, och teckningar av dem på utsidan – en sorts kuvert med förteckning över innehållet utanpå. De som använde den tekniken slogs förstås till sist av att man bara kunde göra den ristade förteckningen och inte behövde behålla själva föremålen. Så behållaren blev en lertavla – i början ofta med en rundad baksida, en kvarleva från deras tillvaro som ihåliga behållare. Och si – grunden till skrift fanns där!

Spännande. Och detta hade jag inte en aning om!

 

Den här våren.

Jag läser också om Tore Janssons bok från 2010, om språkets historia, en populärvetenskaplig lättläst bok (inga matematiska modeller) som ger många fina exempel på hur olika språk fungerar – inte minst en rad afrikanska – och vad som hänt med dem under seklernas lopp. Rekommenderas!

Tittar på mina egna anteckningar i den, blir oväntat inspirerad och drar till mig blocket och skriver ner några tankar. En handlar om konstnärlig strävan – just i boken om hur tidiga stenverktyg och andra arkeologiska fynd inte verkade ge någon indikation om sådan – och jag funderade på vad som ska till för det att uppstå. Svårare fråga än man tror. Jane Goodall skrev t ex om schimpansers ”förmåga till awe”, dvs hur de kunde hänföras av att t ex titta på stora vattenfall. Det kan ses som ett rekvisit för konstnärlig känsla. Så hur var det för Homo sapiens sapiens? Hur, när och varför fick vi sinne för mönster och rytm? Det skrev jag om.

En gammal klasskamrat ringde och berättade att det blir träff för våra klasser i maj. Vi hade ett långt trevligt samtal och jag går gärna dit. Kanske kände hon till vad som hänt – en annan jämnårig från skolan känner ju till det – och ville också diskret se om jag var fit for fest. Hur som helst var det trevligt, och visst är jag det och visst ska jag gå – och det gav mig också ett datum för när det är färdiglufsat, rent apparitionsmässigt.  Bra! Om mindre än två månader måste jag helt enkelt ha hyfsat till mig.

Att prata med Margareta gav mig ett lyft till: Plötsligt kände jag för att ta fram alla de sovande manusen i en av bokhyllorna, ta fram dem och ta tag i dem. Det har hänt då och då.  Det är inte så att sorgen slutat vältra sig över mig. Det gör den, och jag får hålla den stången tills jag kommer hem och möter ett rödgråtet ansikte i hissens spegel. . Men när jag tittar tillbaka på vad jag skrev om Ulf tidigt efter hans död ser det långt, långt mycket lugnare ut i mig än det faktiskt var. Jag gick runt i en död värld, jag kände hur jag höll på att glida av en död planet som aldrig innehållit annat än blinda atomer och kemiska och fysiska reaktioner, aldrig någon verklig Ulf, aldrig någon kärlek.

Men jag hade en mor som gärna släppte taget och gav sig hän åt tårar och ibland skrik när jag var barn, och därför kan jag inte göra det själv (någon måste fungera och trösta den som gråter och skriker, även om det är det tioåriga barnet), utom den gången när mitt undermedvetna visste att Ulf var döende och jag skrek rakt ut i bottenlös förtvivlan. Det var när jag sov. Och vaknade av det. Enda gången hela min oerhörda sorg fick komma fram helt utan barriärer och kontroll.

Jag lämnade allting åt naturen. Än är jag kvar på planeten, sort of. Och det finns sådant som tränger sig fram. Helt lyckliga stunder kommer aldrig att finnas igen, och han finns alltid där precis under ytan i mitt medvetande. Men behovet att skriva, tänka och göra någon sorts konst är ändå stark. Även när den känns meningslös.

Jag har gjort framstötar tidigare, som lett en liten bit på vägen. Så vad händer den här våren? Jag vet inte.