Vilsenhet.

En stor majoritet av forskarna är eniga om att det här är en säker metod, sedan finns en liten grupp forskare som inte håller med, säger Allan Hedin, som är säkerhetsanalytiker på SKB.

Det säger han om om slutförvaret av kärnbränsle. Om forskare verkligen anser att det är en ”säker metod”, snarare än ”vi vet inte vad vi annars ska ta oss till?”, så är det märkligt. Vi vanliga icke vetenskapare vet inte mycket om kopparkapslar, men vem som helst kan räkna ut att absolut ingen kan garantera att det planerade slutförvaret faktiskt fungerar ens i hundra år. Än mindre i hundra tusen.

Så det ovanstående är ett missvisande uttalande. Att en säkerhetsanalytiker på SKB sänker sig till att yttra det här till offentligheten, när han givetvis vet bättre, är inte lovande.

Jag är så oerhört, oerhört trött. Borrar på granngården dagtid, det envisa ljudet natt-tid. Hur jag överhuvudtaget kom hit till biblioteket vet jag knappast. Förvaltaren vill helt begripligt att jag släpper in en tekniker i lägenheten för att avgöra varifrån ljuden kommer, men pga pandemin vill jag inte gärna det. Jag hoppas att tidpunkten för ljudens entré, plus tiden på dygnet (kväll, natt) och att de fluktuerar, ska kunna ge en bra fingervisning. Vad har hänt i byggnaden tekniskt i decembers början förra året? Eller är det något i grannlägenheterna – men vad kan de koppla in just på kvällar och nätter?

(En fläkt i källaren tycks vara oskyldig. Den tycks köra även dagtid, att döma av suset i ventilationsgallret – och då stör den inte. )

Ev får jag och en vän gå runt och hövligt fråga oss fram. Kanske Einar Mattson kunde göra det istället?

Idag är det minnesdag för Förintelsen – detta datum befriades Auschwitz. Det har uppmärksammats på Raoul Wallenbergs torg här i Stockholm i många år. Löfven har talat där, ljus tänts.

I början kom folk helt enkelt dit, unga som gamla. Ett senare år kom en stor grupp direkt från synagogan – skyddade av unga män som gick bredvid. Det var oroväckande att de kände att det behövdes. Senare år var polis på plats.

Osoven, nyvaccinerad, arm och grå.

Ljudterrorn hemma fortsätter. Det var faktiskt alldeles tyst någon timme igår kväll – till och med så tyst att jag inte kände det atmosfäriska tryck som annars tycks ha etablerat sig hos mig – jag vågade knappt gå till sängs.

Men vid midnatt började eländet igen. Jag har nu hittat fläkt #2, i källaren, det var full fräs på den. Jag är så trött på det här så det går inte att uttala. Ska jag bli en sån som säger ”Einar Mattsson, vi möts i min nästa bok”? Jag har inte gjort sådana saker än. Och jag är helt övertygad om att förekomsten av en man i min lya skulle ha förändrat situationen.

Blev äntligen vaccinerad (av en f d journalist, faktiskt). Det gjorde mer ont än jag väntat mig, men jag insåg till sist att jag faktiskt inte ens kan gå till tandläkaren utan att vara vaccinerad. Det blev Pfizer (och aj, det gör lite ont att skriva, också). Pratade med någon igår som inte är vaccinerad, av det enkla skälet att han har haft en rejäl covid 19-attack och då producerade så mycket antikroppar att de varade lång tid framåt.

Nu ska jag alltså fixa SF-boken snabbt och ser fram emot det. Att jag på någon sorts impuls tittade i Brottsplats Rosenbad (min andra kriminalroman) för några dagar sedan visade sig vara konstruktivt, för ett sätt att skildra en situation (polismöte) var bra mycket bättre där än i SF. (Dock inte inledningen.)

OK, man kanske inte ska skriva blogg om hur man tänker när man skriver. Själv är jag faktiskt inte så intresserad av andra författares mödor, jag vill bara glädjas åt resultatet. Men det här är ju numera en liten pub-blogg.

Emerich. (Och hos mig, same old.)

För att börja med det stora och viktiga: Min enorma beundran för Emerich Roth, nu bortgången vid 97 års ålder, förintelseöverlevaren som berättade om sitt liv för så många skolelever. Han tvingades gå genom ett helvete i nazisternas dödsläger, se nästa hela familjen mördas, försöka leva med dessa minnen resten av livet – och uppbåda kraften att föra kunskapen vidare.

Han kände igen tecknen när grupper – som SD – börjar vilja separera människor och tilldela dem olika värde. Och olika ”essens”, och – och här börjar, sömlöst, den stora risken – ”svenskhet”.

SD:s tankar om ”svensk kultur” är befängda. Vi ska kasta varpa, det är svenskt (tills någon kommer på att vi lånat det från något annat land, vilket vi har med det mesta). Säkert kul, men hur många svenskar har kastat varpa? Kan vi dansa vals, eller måste det vara långdans som på Färöarna? Hur är det med tango? Den rödklädda tomten, rätt ny? För att inte tala om den mest kulturpåverkande amerikanska musiken, som komponerades, skrevs och utfördes av svarta och judar? (Ta bort den, och Ultima Thule trillar på ändan.) SD borde hålla sig till country, men jag tror geniet Dolly Parton skulle undanbe sig sällskapet.

Och något av det mest svenska – respekten för demokrati och armlängds avstånd mellan politiker och kultur – vill SD ha bort. Så, i mina ögon, är SD något av det mest osvenska som finns.

Same old – samma oljud i min lägenhet inatt. Vilket betydde mycket lite sömn. Allt Einar Mattsson och dess anlitade tekniker behöver göra, vad jag förstår, är att kolla sina anteckningar och se vad de gjorde sista november eller första december -21, ta bort den åtgärden, och fråga mig om det blir tyst då, eller om de måste fortsätta gå genom listan. Hur svårt kan det vara, med en så väldefinierad tidpunkt?

Jag behöver uppenbarligen hjälp utifrån, för Einar Mattsson lyssnar inte när det kommer till kritan, och det här är direkt hälsovådligt. Jag har nu konstant ont i magen. Nu har jag gått med i Hyresgästföreningen.

Någon som har en frekvensmätare, om en sådan kan dokumentera ljudet? Jag får fråga KTH. Dessvärre tar min mobil inte upp ljudet.

Vaccinerar mig i morgon. Har dragit mig för det pga en blodpropp för länge sedan.

Har också föresatt mig att redigera 52 sidor SF-bok per dag, och få iväg den i februari.

Grålördag. Meat Loaf och ljudstörningarna (inte en och samma sak).

Meat Loaf är borta, men jag är glad att jag fick höra hans operarock. Jag minns fortfarande den där musiksketchen ”Dead Ringer” med Cher sittande i en bar, nog mitt första möte med Meat Loaf – som kommer in och, som jag minns det, tvärstannar dramatiskt när han får syn på Cher, varpå han brister ut i sång. Det var inga små gester.

Jag har haft ännu en sömnlös natt med det ljud (som ju låter som om det kommer från en fläkt högre upp i huset, ett ljud dämpat av tegelgolv och bjälklag) som inte låter sig hejdas av öronproppar. Det började ungefär kvart över åtta i går kväll, när jag satt i telefon med tek-doktorn och kärnkraftdebattören Göran Bryntse – han fick plötsligt en rad svordomar i örat när eländet började – och slutade halv sex i morse).

Vi, dvs jag och den ickeaktiva hyresvärden, är på ruta 1 igen. En förvaltare har otroligt nog (ovärdigt henne) föreslagit att jag kanske störs av de slamrande, givetvis endast på dagtid hörbara, arbetena på innergården intill vår? Som om jag varken kunde skilja på ute och inne, eller på dag och natt. En inre bild av en snäll liten dam som kan kollras bort av en rar tekniker, måste ha bitit sig fast i värdens anlitade teknikerfirma och förvaltarkontor.

Jag vill inte slåss med min hyresvärd, jag gillar harmoni, jag vill f n bara ha en ursäkt, STOPP på störningarna och rimligen kompensation i rejält nedsatt hyra för sveda och värk.

Vad jag inte förstår är varför de håller på så här. Det är deras jobb att förse sina hyresgäster med lägenheter som går att vistas, arbeta, umgås och sova i.

Fortsättning följer – förhoppningsvis med ett lyckligt slut. Och med intressantare blogginlägg.

Molly…? Fadime. Nya positioneringen mot ”medelklassen”.

Jag ser att Irland är med bland läsarna, och undrar – long shot, jag vet – om Björns dotter läser mig? I så fall – jag har något från honom som bör vara ditt. Mejla!

Egendomliga ljudet i min lägenhet har minskat, efter teknikerbesök, men inte upphört.

Nu ska jag försöka avsluta boken den här månaden, och få iväg den. Jag har också ett uppslag till Margareta D. #4, hon har väntat på sitt håll (undrar vad hon haft för sig?) och börjar nu bli lite otålig.

Läste om Rosenbadboken och fastnade faktiskt, men den börjar pratigt, tycker jag nu. Alltid lär man sig något nytt, även av sig själv! Blev djupt generad av erotiska skildringar i den. Det bästa är när det händer saker och när man får insyn i hur folk känner – och enstaka inslag av humor. Mera humor.

Och så är den eviga kärnkraften på tapeten igen. Jag måste gå in i det. Denna energiform är en av de mest korkade uppfinningar som gjorts.

Det förefaller som om Trump-gänget själva har gett sig på valfusk. Saken undersöks. Det vore knappast förvånande, eftersom Trump själv anser att han inte ”kan” förlora. Och ständigt hänvisar till att hans ”bas” bara respekterar ”styrka”. Att styrka kan vara att respektera sitt lands konstitution och värdigt godta en förlust, faller dem inte in. En kvinna skrev för ett tag sedan att Trump inte kan ha förlorat, eftersom ”alla hon känner” har röstat på honom.

Smittläget: Använd andningsskydd! Jag pratade med min bank idag och fick kontakt med en man som lätt väldigt hjälpsam och väldigt ung (även där har man drabbats av sjukdom och bortfall av arbetskraft), och kunde inte låta bli att ge honom samma råd. Han svarade att hans föräldrar säger precis detsamma! Och så tog vi ett varmt farväl och önskade varandra en underbar dag.

Jag har just nu sex biblioteksbesökare i närheten som alla är omaskerade. Men i min lokala Ica-butik har alla tagit på sig maskerna igen. Snygga blå sådana.

Jag tänker på Fadime, jag minns hennes tal i riksdagen, intervjuerna, hur en journalist frågade varför hon trodde att hennes familj kunde vara farlig för henne? ”Jag tror inte – jag VET”, svarade hon. Lugnt. Någon gång efteråt talade jag med Nalin Pekgul, som sa ”Svenskar förstår inte hur det är”. Jag minns hur kvinnor bar hennes kista när hon skulle begravas, efter att hennes egen far dödat henne. Efteråt har otaliga grupper och seminarier och publicister kämpat med ”heders”-problemet, utan att lyckas mer än delvis.

Integration är enda lösningen, och en massiv, obligatorisk information (så att även kvinnor som hålls hemma av sina män måste närvara) till alla som lever i Sverige, på deras eget språk. De här målen har funnits länge, men fortfarande inte slagit genom. Det finns fortfarande invandrade kvinnor som inte kan språket, inte vet sina rättigheter, eller något om svenska lagar. De behöver konkret stöd.

Har ni märkt att skribenter som vill visa sig progressiva numera klagar på ”medelklassen”? Ordet tycks ha ersatt det gamla ”borgarkärringar”. Medelklassen (vilken väl de flesta skribenterna själva tillhör numera?) är egoistisk, trångsynt och jag vet inte allt. Någon klagade på att det finns böcker som ”stryker medelklasskvinnor medhårs”. Hu så hemskt! Särskilt det där med ”kvinnor”.

Vilka är då ”medelklassen”? Alla som har ett jobb med hyfsad lön? Alla som läser böcker? (Nja, det utesluter bra många män.) Alla som röstar på… vad?

Det är till att göra det bekvämt för sig.

Bekvämt har dock jag själv det inte just nu, eftersom jag sitter här med en sko som har tappat en del av gummisulan (på väg in hit). Den sitter nu fast med en gummisnodd, som en snäll bibliotekarie försett mig med, men hälften hänger fritt. Månntro det finns rosa duct tape här, som jag fick av hotellet när vi var i Norge och min sandal gick sönder?

Säposkandal, men städskandal?

Det gäller alltså Magdalena Andersson, i vars hus inbrottslarmet gick när en städerska råkade köra igång det – medan , vad jag förstått, en annan städerska som egentligen var utvisad satt i bilen utanför. Och båda kom från firma utan kollektivavtal.

Vad gäller kollektivavtalet, hade tydligen städfirman antingen ljugit eller ändrat policy sedan Andersson frågat första gången hon anlitade den. Kanske kunde hon ha dubbelkollat. Vad gäller själva anlitandet av städerska, väcker det samma idioti som alltid. Varför, varför ska städandet i ett hem ses ner på? Upprörda journalister och tyckare har själva städare som städar deras arbetsplatser (inklusive toan) utan att de anser att de borde ”städa bort sin privata lort själva”.

Givetvis har Andersson städhjälp. Hon kan inte försvinna från en kris därför att hon måste hem och fixa för sig och familj. Få har skrivit långa upphetsade drapor om upptagna mäns städhjälp (hustru eller hembiträde). Få har krävt att Löfven skulle sköta hushållet.

Behandla hemstädning som ett respektabelt yrke med bra betalt. Det är ett jobb som alla andra. Alla har inte råd – kanske man kunde lösa den saken på något vis för dem som verkligen behöver det (långa dagar, sjuka barn) – men själva företeelsen omges av gamla unkna fördomar. Det krävs erfarenhet och kunskap för att städa ordentligt, precis som för att kunna svetsa eller snickra.

Men att Säpo inte anser att de behöver kolla folk som har tillgång till skyddspersoners hem är ju fullständigt vansinnigt. En städare eller reparatör kan ju, hypotetiskt, vara ute för att installera avlyssningsapparatur eller värre. Men min tillit till säkerhetsfolket försvann med mordet på NK, och den scen jag såg ganska snart efter – en annan minister (kvinnlig) gick genom hela Gallerian utan att skymten av livvakt syntes till.

När Andersson vandrade med årets budget på gatan mitt på ljusa dagen däremot, omgiven av journalister, var dock livvakterna där – med öppna kavajer (vapen), lurar i öronen och de där små märkena på kavajslaget.

När man inte får sova.

-Kom upp på vinden, sa jag till grannen för ett bra tag sedan. Det finns en annan ljudkälla.

För uppe på vinden fanns plötsligt ett ohyggligt oljud. Grannen filmade en kort snutt, ska se om jag kan lägga ut filen här senare. Ljudet kom från dörr nr 19 och lät som en fläkt som löpte amok. Jag är förvånad över att det hördes vad jag sa bakom munskyddet.

I våningen under – min – verkade det vara fläkten som lät som ett ”infraljud”, omöjligt att värja sig från. Och jag hade (och har) inte fått en natts ordentlig sömn sedan före december.

Ringde Einar Mattsson. Teknikern kom. Jo, han hade varit nere i källaren och fixat på något sätt just före december. Han hade ”klippt” något. Ett tag efter hans besök var oljudet ordentligt nerdämpat – men tyvärr inte ljudet nere hos mig.

Jag sover alltså inte. Inte i sängen, inte på soffan. Allt jag vill är att teknikern återställer tillvaron till den jag haft versus oljud sedan jag flyttade in för decennier sedan. Och tills före december 2021.

Man blir av sömnbrist om inte mentalt konstig, så fysiskt.

Tvättade en gardin. Vågade inte klättra upp i fönstret och hänga tillbaka den. Tog fram trappstegen för att stiga upp på fönsterbrädan, tog bort stegen utan att stiga upp. Kändes för otryggt.

Det där fipplade jag med säkert tre-fyra gånger. Stege fram, stege tillbaka. Tills jag till sist gav fasen i min osäkerhet, planerade den kommande verksamheten i detalj, och körde. Upptäckte att jag måste stå på tå för att hänga (den tunga) gardinen i ringhällorna. Stod på tå. Undvek att titta ner . Uppenbarligen stod jag ju på något. Och det funkade.

Så när en god vän ringde, kom jag med den rafflande nyheten att jag överlevt gardinhängningen! Annars är vi båda inne på att rädda planeten och så.

Och nu har jag tillbringat ännu en natt på soffan, medan atmosfären tycktes fyllas av en sorts tryck och ett pulserande, filtrerat surr. Nu på förmiddagen började jag halvsova och drömma i vaket tillstånd vid skrivbordet.

Jag kan inte forska rätt på det oljud som plågar mig i en dryg månad nu, det måste Einar Mattsson ordna. Fanns det inte tidigare, måste det ju gå att avlägsna.

Och övriga världen då? Det finns mycket att oroa sig för – som Trump, folk som går på konspirationsteorier och blir galna, Säpo som inte tycker att de behöver säkra sin skyddsperson (statsminister Magdalena Andersson) hela vägen och kolla alla som kommer i närheten, klimatet. På tal om det senare blir jag lite irriterad på alla dessa tidningsartiklar som handlar om vad ”klimatångesten gör med oss”. Strunta i psykologin, kom med faktiska förslag till vad som behöver göras! Jag är säker på att regering och riksdagen kan fatta ganska drastiska beslut och få folket med sig, om det görs på rätt sätt.

Ja, nu tog jag mig i alla fall hit idag. Lugnt och fint på biblioteket. Ska se om min beställda bok (”Jude i Sverige”) har kommit i bokhandeln. Någon som ingick i samma lilla gäng i vår gemensamma ungdom, Willmar, finns med i denna antologi.

På tal om det, var han då blivande författare och teatervetare, nu professor emeritus. Peter satt som litet barn i hans knä och berättade fantastiska historier. I soffan satt Marie-Louise, blivande doktor i pedagogik, och hennes blivande make Torbjörn, civilingenjör. Örjan, konstnär, har jag skrivit om tidigare. Varför Ulf och Peter hittade på att jag varit någon slags hippie (”från hippieintellektuella kretsar”), vet jag inte. Inte heller Göran Bryntse, teknologie doktor och debattör gällande slutförvar av kärnavfall, har någonsin sett någon hippie i närheten av mig – han minns mig (och min partner Björn Eriksson, civilingenjör) sedan sjuttiotalet. Detsamma gäller Tord Björk. Jag var frilansjournalist och litteraturvetare och miljöaktivist. Någon hippie har jag aldrig ens träffat.

De gamla vänner jag ringde runt till nu blev förvånade. Det är inget fel i att vara hippie, men när man nu inte varit det. Ordet fanns i en fin runa över Uffe, det handlade inte alls om mig, jag och Kåge nämndes i förbigående som hans föräldrar. När man förlorar ett barn blir man aldrig glad igen, men man finner sig vara kvar på planeten och måste vara verksam. Och när den verksamheten gäller bland annat tidningsartiklar om fakta, och det som nämns om mig i största allmänhet och beträffande min relation till Uffe är detta hippieepitet, blir det helt fel. Det låter dels som om jag skriver vårdslöst och lite hit och dit utan att kolla källor och ha ett mångårigt engagemang bakom, och som han och Peter kom till lite hipp (pun not intended) som happ medan jag strosade runt i tillvaron utan mål, när verkligheten är att mina barn kom till eftersom vi längtade så intensivt efter dem (särskilt jag) trots min unga ålder.

Jag skrev redan då, faktiskt sedan elvaårsåldern. Och den allmänbildning killarna fick och Uffe alltid nämnde (”jag växte upp i ett hem där vi läste böcker”) fick de hos mig.

Deras pappa Kåge träffade jag hos min mamma bokförläggaren. Han var ju dels bokillustratör, dels (faktiskt på min mammas tillskyndan) tecknare på Expressens ledarsida. Jag hade känt honom sedan jag var tolv. När jag var sjutton skrev jag en dikt i ”Vi”, och Kåge klippte ut den och sparade den resten av livet. Så blev jag gravid vid arton. Hur man än vänder och vrider på saken – när skulle jag haft tid att vara hippie? Inte heller var det särskilt gott om hippies i de skolor jag sattes i. Inga alls, faktiskt.

Så jag har bett Peter beskriva de där hippie-intellektuella jag ska ha varit en av. Jag har inte fått några svar. Om jag ska kunna fungera på ett trovärdigt sätt, måste jag bemöta de här ryktena, oavsett hur vagt incitamentet att alls fortsätta efter min sons död är

Vad är är glad för är att alla i min familj är personer som som har förnuftiga åsikter och arbetar aktivt för att göra världen lite bättre. Uffe ägnade sitt liv åt Miljöpartiet. Jag ska läsa om hans och Fridolins bok från 2011 och se vad som blev som de trodde.

Det är grått och trist i Stockholm, och munskyddet gör ont bakom öronen. Jag har skickat böcker till äldsta barnbarnet, Alma, och kalendrar till henne och hennes bröder i jul. Jag hoppas de använder dem och skriver ner vad de sysslar med – det är väldigt roligt att läsa många år senare!

PS/ Helt off topic. Lita inte på söksajten hitta.se. I flera år har där stått att jag bor tillsammans med min granne, vilket ju inte är sant och aldrig har varit det. Vi bor i varsin lägenhet med varsitt lägenhetsnummer och betalar varsin hyra. Jag flyttade in i huset åtta år innan han (och hans fru) kom. Vi är grannar, punkt

Grannen har försökt få sajten att sluta med det där – men utan att lyckas. Jag fattar inte att de envisas – har de satt in uppgiften, måste de rimligen kunna ta bort den.

Vinglig färd.

Julig bild: Min rara lätt förvirrade tomte har fått en hyacint, som dock vuxit till sig och fått ett glas att bo i.

Fråga mig vad som helst om alkoholdrycker och lämpliga glas därtill, och jag har inte en susning. Men det verkade som en konjakskupa skulle passa här.

Och då visade det sig att min tomte hade ännu en hyacint på g.

Snyggt jobbat!

Det blir inte mycket sömn, för min granne har två högtalare monterade i sitt kök – som ligger vägg i vägg med mitt sovrum – och använder dem när som helst. Halv elva när man vill sova, halv fem på morgonen. Han har TRE rum som han kan placera dessa högtalare i, men vägrar.

Varje gång jag hör honom gå in i köket (man kan höra en nysning genom den väggen) , blir jag helstressad, för jag vet vad som ska komma: Musik filtrerad så att den har samma effekt som susande lysrör. Men starkare, och med basgångar. Det låter som ljud som man inte kan värja sig mot, den går rakt in i skallbenet. Inga öronproppar fungerar. Och det hjälper inte att han skruvar ner ljudet, resultatet blir detsamma. Det är alltså inte som någon som festar, det är en värre sorts ljud.

Jag ber honom åtminstone stänga av dem mellan 23 och 07. Han vägrar. Medkänsla saknas helt. ”Du kan väl gå in och lägga dig på soffan i vardagsrummet”, förslog han en morgon klockan fem när jag ringde på, helt desperat. Jag ska alltså försöka sova på en soffa för han ska kunna spela musik nattetid?

Därav vingligheten. Jag är vansinnigt trött. Har faktiskt försökt med soffan, men det fungerar inte – och ”inframusiken” når även dit, den lägger sig mot ett lock för öronen.

Jag kommer att bli tvungen att ringa förvaltaren. Grannen måste flytta sina högtalare från köket. Jag ska inte behöva ha detta under någon som helst tid på dygnet.

Ta hand om er – får se om vi ses på den här sidan om nyår.

Dagarna före dagarna.

Privatjulprydarna är i full gång. Här tomte med kompissnögubbe i vår port.

Nedan är det, har jag fått veta, en liten steg upp till en lucka där en liten nisse bor. Och han måste ju få lite glitter.

(Det är väldigt litet, så att småbarnen också kan se ordentligt.)

Stadsbiblioteket gör sitt bästa med julkransar mitt i renoveringen.

Härom kvällen hörde jag ett mörkt, buttert och manligt ”aj!” från en näraliggande balkong. Det var en karl som hade bränt sig på den tända ljusslinga som han tänkte pryda sin balkong med.

Och solen skiner på granförsäljningen.

Här är den snart f d smala, short and winding road från yogapaviljongen, den stig som många av oss halkat nerför, gärna bland is och småsten. Nu blir det bred trappa! Jag gillar att förvaltningar bokstavligen följer i folkets fotspår när det gäller att fixa spontantraskarmiljöer.

Senast köpta och lästa böcker? Nils Håkanssons ”Dolda gudar”, om översättningar, och Bianca Kronlöfs mycket franka ”Till männen”, en upplysninmgsbok. Jag behöver nu en stor julbumling – var är Obamas självbiografi ”Del 2”? Joe och Hunter Biden har jag redan läst.

Det finns en del annat jag ska försöka skriva. Mitt i det kom jag på en rolig feelgoodboks-idé. Vilket fick mig att tänka på två olika talesätt – det första: ”Vill du få något gjort, anlita en upptagen person!” och det andra: ”Anlita inte folk som är fulla av idéer. De blir aldrig färdiga med något.” Hm.

Tänkvärt.

Tänkte publicera den här artikeln för ett tag sedan – nu kommer den.

De vill inte ha vindkraftverk ens mer än fem mil från kusten, i havet.

Inte ens Vattenfalls chef ser en framtid i kärnkraften utan förespråkar vindkraft. Mark- och Miljödomstolen underkänner den planerade slutförvaret av högaktivt kärnbränsleavfall.

Så varför fortsätter KD, M och SD att kämpa för denna föråldrade, och för många tusen år framåt riskabla teknik?