Elavbrott

vad var det blev denna midsommar.

Jag klev ut i farstun och tryckte upp hissen. Jag bor fyra trappor upp. Och hissen kom – men den liksom skrek och jämrade sig, alternativt tutade som en klagande mistlur, och stånkade – var på den stannade. Och stod kvar. Väldigt mycket kvar.

Satte upp lappar. Kollade andra huset – likadant där. Mötte en ComHemtekniker, ditkallad av någon som tänkt sitta hemma och midsommargosa med TV och dator, men plötsligt inte hade någondera.  – Jag har kollat strömmen, sa den trevliga teknikern. Ni får bara in en (eller om det var två) faser av den trefasiga strömmen i huset! Elen räcker inte!

Det ringdes till olika jourer, av mig och andra. Det visade sig att ljuset fanns kvar i lägenheten, utom i ett urtag (hur krisskrossar de ledningarna, egentligen?), men spis, kyl och frys var oanvändbara, liksom datorn.

Jag var tvungen att springa på stan och kutade upp och ner för trapporna ett antal gånger. Hungrig var jag, så det blev till att köpa varmkorv. De andra butikerna stängde tidigt. INGENTING hade jag som gick att äta kallt. Inte ens knäckebröd! Och hur skulle räkorna klara sig i frysen?

Elkillar kom. De var jättejovialiska. – Haha, ja ibland slocknar det, precis som vi!

När skymningen föll blev det riktigt mörkt. Seven-Eleven hade inga stearinljus. Jag hade bara värmeljus – och nota bene, de varken värmer speciellt mycket, eller lyser upp något!

Nå, det här var ju ett utmärkt tillfälle att kolla min beredskap! Jag ville ha varm choklad, hur fixa det? Jo, har jag inte mammas fonduegryta någonstans, den som värms av värmeljus – eh, hur ska jag hitta den i köksunderskåpen med ficklampa med döende batteri? Funkade dåligt. Så jag konstruerade en egen spis med fyra värmeljus i en stålnätkorg.  Det tog tjugo minuter att få en kopp varm choklad!

Tur att Supergrannen inte är hemma, tänkte jag. Mindfullness är inte hans grej, han skulle bli vansinnig.

Värmeljusen placerade ut i lägenheten, som ljusen på en flygplats. Jag eldvaktspatrullerade och undrade hur i hela friden folk vågade leva med stearinljus och talglampor och brasor förr i tiden. Jag behövde brandsäkerhet! OK, en flaska vatten om papperen två meter från ljusen skulle fatta eld på något mystiskt vis, och ett bukigt lock ifall stearinet plötsligt skulle flamma upp. Till sist, när jag arrangerat ljusen runt mig på ett bord och försökte lösa sudoku, sa det med ens PANG! och all el var tillbaka. Lyx!

Nästan. Hissen stod fortfarande. Vilket den även gjorde dagen efter, just i mitt hus. Det var bara att fortsätta springa i trappor. (I september ska hissarna bytas ut och vi kommer att vara utan i FYRA VECKOR. ”Vilplatser placeras ut på varje våningsplan”, lovar värden. Det gäller att bunkra förnödenheter i tid så man slipper kånka på kassar!)

Supergrannen kom hem, precis lagom till att eländet var löst. Hissmontören mötte han i trappan. Där kom SG, glad och nöjd, medan vi hade kämpat.

Vad har jag lärt mig? 1. Ha kylklampar redo när kylen och frysen pajar. Fryst vatten i plastflaskor funkar. 2. Ha mat hemma som kan ätas kall. Helst konserverad i glasburkar, om sådana finns. Hårt bröd. 3. Ha mammas gamla fonduegryta på hittbar plats. 4. Ha laddade batterier. 5. Stearinljus! Tändstickor! Brandskydd!

 

 

 

Funderingar. /PS

Ibland undrar jag: Är Hanif Bali moderaternas Kent Ekeroth, fast ett snäpp mindre kontroversiell? Den som säger saker som inte är riktigt officiellt accepterade av moderpartiet, men som det ändå gärna vill locka väljare med?

Ibland undrar jag också: När Donald Trump gör sig orange och fin, använder han samma spray till ögonen och håret? För ibland är både håret och ansiktet orange, ibland är båda väldigt vita. (Området under ögonen är alltid vitt. Han har nog ögonskydd när han sprayar.)

DT:s senaste meddelande, efter protester mot att han bara omger sig med superrika personer, är att han inte vill ha fattiga människor i sin omgivning. Han har rikt folk runt sig därför att de har ”a good business mind”. Så jag undrar – finns det ingen där som kan upplysa honom om att big business’ affärssinne ENBART gäller att berika de egna företagen, inte se till hela landets och befolkningens bästa? Det ligger i sakens, och konkurrensens, natur. I valet mellan att skydda miljön och människorna mot till exempel gifttillsatser som ger vinst, väljer de självklart vinsten (”vi är ingen välgörenhetsinrättning”).  Men nej – det finns förstås ingen där som kan berätta det för Trump, eftersom han bara omger sig med miljardärer som vetat att sko sig.

Och på tal om Vita Huset, vet ni att det finns ännu en supernationalistisk nazi-tintad person där förutom Steve Bannon, nämligen kufen Steven Miller? 30 år gammal, extremist sedan ungdomen, inga kända privata relationer ever. Han har ett eget kontor i Västra flygeln. Och han är – precis som Kent Ekeroth – judisk på mammans sida. Så jag undrar: Är man någonsin skyddad av sin härkomst mot vansinniga idéer? Svaret verkar vara nej. Liksom att vara uppväxt i en demokrati inte nödvändigtvis garanterar att man själv är demokrat.

Trevlig midsommar!

(Och nu är jag troligen utan nät i tre dagar – ring, den som vill något och har mitt nummer!)

 

 

Lokala nyheter.

Ringde någon häromdagen och frågade om hon vill vara med i kortfilm, som jag ju borde göra en.

”Ja, ja och ja!” sa hon.

”Sitter och skriver manus för dig här. Kanske inga pengar. Du, jag och kameran?”

”Ja!”

Ringde henne idag igen för att kolla tider.  Undrade vad hon kunde förmå sig att göra, och kastade ut en liten försöksballong.

”Kan du tänka dig att stå i Kungsträdgården klockan nio på morgonen och säga: ‘Varför finns det ingen jävla sprit i den här jävla parken?”

”Ja!” sa hon.

Låter utmärkt. Det här blir fin-fint!

HUNDMANNEN B stöter jag ihop med ibland. Han mår tack och lov hyfsat, men centrum i hans värld, det han riktigt älskade och hade nära sig, hunden, är ju borta genom myndighetsmissbruk. Jag hjälper honom inte mer eftersom jag inte har tid och ork att slåss mot idioterna, men får då och då inscannade papper. Den enda sammanfattningen som finns av fallet är ett överklagande jag skrev, och det hjälper någon honom att fortsätta använda.

Jag har sagt att jag kan ta en promenad med honom om han duschar och lämnar sin hemska dramaten med alla plastpåsarna hemma, men hittills har han inte nappat. Jag ber honom också ringa sin dotter i Australien, men av någon anledning är det för svårt.

HAR MÄRKT att jag inte köper diskmedel längre. Hoten på etiketten – diskmedel dödar små djur i sjöar och kan förstöra ens ögon – har verkat. Jag spolar av kaffekoppar i hett vatten, gäller det fett och annat svårt tar jag lite tvål. Än så länge har jag överlevt.

Gjorde ett annat experiment – lät bli att använda schampo  några gånger, spolade bara håret i varmt vatten med duschen. Har anmödrarna klarat det i ett par miljoner år, så! Att vandra omkring i en storstads förorenade luft är väl i och för sig som att traska runt nära ett vulkanutbrott för en miljon år sedan för mina anmödrar, och få sot och partiklar i håret/pälsen. Men det var kul att prova!

Så vad hände? Jag fick gorillapäls på huvudet! Inte smutsigt, men tjockt och strävt. Intressant.

Kände mig väldigt ursprunglig i två veckor. Sedan tog jag till schampoflaskan igen.

 

 

 

 

Tommy Berggrens bok /Fortsättning

Jag kan ju inte bara lämna inlägget om Berggrens bok så här, så fortsättning följer under det tidigare skrivna!

Igår klev arga film- och teaterbranschmänniskor fram och sa i en kvällstidning att Berggren är den elakaste människa som finns. Han svarade ungefär att äsch, vad då, han menar alltid väl men nyper till ibland, det får de ta.

Idag kliver han själv ut och är arg för att folk kritiserade hans uttalande att han ”litar mer på horor än vissa kvinnliga politiker” (varför just kvinnliga?), och menar att folk kastar smuts på en ärlig förälskelse som han hyste för en prostituerad/kanske halvprostituerad flicka, Helena, i Rio de Janeiro för länge sedan.

Vad Tommy Berggren menar med förälskelse är lite svårt att förstå. I boken skriver han om hur han lämnar sitt livs kärlek, Ulla, hemma för att filma i Sydamerika, för att genast dansa och leva loppan på Copacabana med Cornelis Vreeswijk, och gå till en strippklubb där han vill ligga med en speciell strippa. Den speciella är upptagen, så då roar han sig i stället med Helena, som också är trevlig.

Tommy och Helena älskar och har kul, och han köper kläder och annat hon vill ha till henne, han ser det som en underförstådd betalning. Så har den speciella tid för honom, och då lämnar han den ledsna Helena tillfälligt och förklarar för henne att han måste ligga med d.s, för det var ju henne han siktat in sig på från början.  Han struntar i Helenas känslor och gör så. Helena försöker ta detta med stolthet, och han kommer tillbaka till henne. Hon och alla de andra flickorna tror att detta är allvar, naturligtvis ska han ta med sig Helena till Sverige.

Att det inte ska bli så får hon veta när han helt enkelt säger adjö och sticker. Hon gråter och bryter ihop, och han ser henne i bakrutan när han flyr fältet i taxi  En stund senare besöker han en rik familj, simmar i poolen med den 17-åriga dottern och flörtar med henne. ”Jag kunde inte ta henne till Sverige, för jag var ju gift!” säger han nu. Vad han ändå kunde ha gjort, kan man ju spekulera i. Kanske inte vara otrogen, rent av. Helena är inte den enda han lämnat gråtande.

Tommy Berggrens machosvinerier och totala tondövhet när det gäller kvinnor är utan tvekan ett stort tema i boken. Det faller honom aldrig in att fundera över hur de tänker och känner, eller vad de egentligen vill. Han skildrar till exempel en flicka han träffa i sin ungdom, som lät pojkarna klämma på hennes bröst mot en cigarrett i betalning (som i en Hollywoodfilm – händer verkligen sådant?)  Inte ens nu, som en äldre man, undrar han vad som fick henne att göra sig själv till en vara i så ung ålder. Hur mådde hon egentligen?

Han sveper sin attityd  i en atmosfär av pojkaktig, charmig ansvarslöshet och tackar alla mysiga kvinnor han haft kul med och faktiskt TÄNKER på. Ibland. Och Ulla (som skilde sig från honom) älskar han fortfarande.

Men jag läste inte boken på grund av det här (tvärtom tvekade jag just på grund av det),  utan för att jag ville veta mer om svensk film och teater under decennier genom Berggrens ögon.  Jag blir snabbt avundsjuk på Bo Widerberg (nu talar vi sextiotal) – om vilken jag hört från annat håll att han utan vidare skulle döda en människa för en bra scen, och från någon i boken att hans ömhet kom ut i filmerna, snarare än i verkliga livet.

Widerberg skrev ”Visionen i svensk film”, sa att han skulle kunna göra RIKTIG film utan studio och extraljus, och fick då veta av Europafilms chef att han kunde få pengar för att ”göra några filmer”.  En annan gång klev han in till Harry Schein, beordrade fram lite tusenlappar så att han kunde filma, fick dem och tog med sig Tommy Berggren till nästa projekt. Det gick fort, det gick enkelt, Widerberg kunde köra medan skaparlusten och leklusten fortfarande var levande.  Det påminner mig om hur Torsten Ehrenmark som korrespondent i London fick snabbuppdrag från radion att prata ihop något kul, hur det fanns lust och glädje i kommunikationerna med Stockholm – tills ”tunguserna marscherade in”, och allt blev byråkratiserat och tråkigt.

Jag var  nyfiken på hur Berggren såg på uppsättningen av Woijsec (stavn) på Dramaten, i Ingmar Bergmans regi, där han spelade titelrollen. Man hade öppna repetitioner och folk satt runt skådespelarna, för Bergman ville bli modern. Jag och min pojkvän gick dit ett antal gånger, och jag undrade hur förhållandet mellan B och B var. Som jag såg det från min plats på gradängen, var Bergman fascinerad av Berggren och en aning rädd för honom, medan Berggren var mindre tänd på Bergman. Det verkar ha varit ungefär så. Jag minns hur det såg ut som om IB, lite i skymundan, mer eller mindre diplomatiskt  försökte få TB att ta av sig byxorna – (det finns en avklädningsscen i pjäsen, där W bär långkalsonger, och IB verkade inte gilla dem) – och TB bara stod där och utstrålade ett tydligt nej.

De enda Dramatenchefer TB tyckte om, de som han tyckte understödde teaterkonsten och skådespelarna,  var Karl Ragnar Gierow och Lars Löfgren. En av de saker IB gjorde sig skyldig till var att säga upp giganten Lars Hanson utan ceremonier. Om det är sant, om LH fick lämna teatern efter femtio år utan hyllningar och offentligt tack och utan att få behålla sin loge, så är det oförlåtligt.

Nu är TB regissör. Hans Fröken Julie blev en stor succé, men jag hade ingen lust att se den. Den tog – enligt TB själv – hårt på Marie Bonnevie, som spelade Julie mot sin man Mikael Persbrandts Jean  just som deras relation var på upphällningen.  Det var mycket sexuella scener som blandades med maktkamp, och det tycker jag är – eller riskerar att bli – en sorts regissörsmasturbation på skådespelarnas bekostnad.

FORTSÄTTNING. / 

Nu kan man ju invända mot min misstänksamhet mot Fröken Julie, att TB och skådespelarna bara gör fysiskt och explixit det som redan finns i pjästexten. Och jag har alltså inte ens sett den, och väldigt många tyckte det var en fascinerande uppsättning.

Så vad mer kände jag igen i boken? Längtan efter en starkare teater, starkare filmer.  Kondiset mittemot sceningången där TB och de andra fikade, och där jag satt med mina ungar när jag gjorde prov till dåvarande elevskolan. De hängde med in på Dramaten och spelade ”jello sabborine” (de var så där tre år och hade Beatlesvurm) till luftgitarr för alla som ville lyssna. Upplevelsen att inte riktigt gilla Ingmar Bergman – jag blev en gång för länge sedan hotad av en nyintagen scenskolelev, som meddelade att om jag inte varit kvinna, skulle han ha klippt till mig för att jag inte oreserverat älskade Bergman. Jag har svårt för den sorts människor (alltså IB, Trier och liknande) som framkallar den sortens devot beundran. Men framför allt känner jag igen TB’s liknelse mellan skådespeleri och musik, när han talar om samspel på scenen som ett jazzstycke, en jam session. Exakt! Och exakt vad jag ofta saknar, framför allt i film.

Det som slår mig är också att jag alldeles tydligt har festat för lite. Precis som i alla de här  manliga självbiografierna nätverkas och festas det hela tiden. Man sitter på krogen eller hemma hos varann, dricker och pratar (eller, när det så faller sig, har sex) till gryningen. Och precis som i alla de andra självbiografierna är kvinnorna inte riktigt del av detta, utom som flickvänner. TB tänker inte ens på saken, lika lite som sina självbiografikollegor. och där känner jag det här hålet i magen – inte för att jag  inte har haft kul, men inför nätverket, det där som det är så helvetes svårt att ta sig in i.

Det drick kopiöst mycket. TB hade i princip en lycklig barndom med en underbar mamma och en intelligent och ofta stöttande pappa, men hans far var alkoholist och utvecklade till sist delirium tremens. Även TB dricker som en svamp, men klarar det, utom när han kommer bakfull till ett och annat viktigt möte. Han hyllar spriten som själavärmare och inspiratör.

Och han tycker mycket om barn.

Ska man läsa den här boken? Ja, om man är intresserad av perioden han beskriver, därför att han är en bra berättare av anekdoter och har samlat på sig erfarenheter och träffat mycket folk. Väldigt mycket är helt uppenbart rejält tillsnyggat, en del av det som står här har man hört förr  i råare versioner. Men ändå.

 

 

 

 

 

Ett museum för Trumps tweets?

Det är sant, det finns! The Daily Show i USA har öppnat ett pop-up Trump-museum där man bland annat kan få se hans kända tweets, somliga i guldram, och ett pip signalerar när ett nytt tweet ploppat upp.

http://www.huffingtonpost.com/entry/trevor-noah-donald-trump-twitter-library_us_5943d93de4b01eab7a2d05e8

Vilken fantastisk idé! Som också påminner om när perplexa mediemänniskor, som undrade vad i hela friden Sarah Palin (f d ultrakonservativ vicepresidentkadidat) menade med sina mystiska uttalanden, till sist drog slutsatsen att de var poesi. Man publicerade några av dem med snygga lyriska avstånd mellan raderna och med stor respekt för deras konstnärlighet, och de blev genast mer förståeliga. Kind of.

När förlorar Trump sin bas av väljare?  frågar en artikel man kan länka till från den ovan. Hans popularitet sjunker, men 82% av republikanerna tycker han är bra. Eller stöder honom i alla fall. 82%.

”Han förlorar sin bad när det går upp för hans supporters att de har blivit lurade”, svarar en kvinna i artikeln. ”Och det är svårt för människor att inse att de har blivit lurade.” Sant – ingen vill bli lurad. Som den sjuka och panka kvinnan som fick reda på att hennes måltider, som hon får gratis, kanske skulle dras in med Trumps nya politik. ”Jag trodde han skulle hjälpa oss”, sa hon. Hjärtskärande.

Vilket för tankarna till den profitjakt som ledde till att höghuset i London som brann i en ofattbar tragedi, kläddes i ett brandfarligt material och med en luftspalt som gjorde fasaden till en skorsten. Det är den sortens lättnader för företags-Amerika som presidenten vill införa. Mindre kontroll. Mindre miljöhänsyn.

Jag vet att jag har skrivit väldigt mycket om USA:s president, men det beror på att han verkligen är oroande.

”Samtal” hade jag egentligen tänkt att det här inlägget skulle heta, men det får bli nästa. Coming attraction! Och jag har läst Tommy Berggrens memoarer, och dem vill jag definitivt skriva om.

 

 

 

Istället för ”Förlåt, men…”

Det finns andra saker att säga än ”ursäkta” och ändå vara hövlig, får man lära sig här:

http://www.huffingtonpost.com/entry/5-things-to-say-in-awkward-situations-instead-of-im-sorry_us_59380e54e4b0aba888ba87b0

Kvinnor ursäktar sig för ofta, tycker vederbörande. När det kanske inte riktigt behövs, utan man kan formulera sig lite mer frejdigt. Som till exempel istället för ”förlåt att jag kommer för sent” säga ”tack allihop för ert tålamod, nu börjar vi med en gång!”

Ligger något i det!