Igen, Meningen med livet – nu som Lasse Berg formulerar det.

I morse lyssnade jag till ett ”Tankar för dagen” i P1, som faktiskt fick mig att applådera där jag stod i vardagsrummet. Talaren var Lasse Berg, han som i en bok berättat  vilken miljö han som en homo sapiens, en människa, kände att han var skapad för: Savannen. Jag känner mig som en själsfrände där (även om jag inte kommit närmare savannen än liknande miljöer).

Och likaså till det han säger idag, som liknar mycket jag skrivit i den här bloggen. Jag skrev att när man ligger sömnig intill dem man älskar grubblar man inte över meningen med livet, för då är man där. När man är tillfreds, när man känner att man behöver inte vara någon annanstans, att allt är som det ska.

Lasse Berg talar om hur vi är gjorda för att känna empati och samverka, därför att det är egentligen enda sättet att överleva som en inte särskilt snabbspringande apa som saknar både klor och vassa tänder. Vi mår bra av att skydda varandra, vi mår bra när vi håller oss intill varandra och delar på maten och det vi har, och olyckliga när vi inte gör det, och när vi är ensamma. Ensamheten, att vara utesluten, och kanske också att utesluta, är något människan inte riktigt klarar, vi är inte gjorda för det. Vi känner för varandra, därför att det är så vi är skapta. Kort sagt – att vandra tillsammans, hela den lilla gruppen, mot horisonten är meningen med livet.

Annonser

Retro och nutid.

Kul att se vilka inlägg folk hamnar på. Igår var det t ex ”Flera modeord och…” från 2015.

Morgnar: Natten till igår vaknade jag halv två av att jag inte hade gått och lagt mig. Dvs jag fikade och läste, halvsov någon timme på det där sköna sättet på min vansinnigt bekväma pinnstol (som jag sagt är paradiset för folk med sömnbesvär) och bestämde mig sedan för att lägga mig och läsa ett tag innan det var dags för supé och riktigt sänggående.

Varpå jag somnade, förstås. Och fick kliva upp och ruska på mig och liksom börja om. Någon supé blev det inte.

I morse var det en sådan där konstig morgon. Halv nio var det tungt molnigt och ett märkligt gulaktigt ljus över stan.  Utifrån hördes enstaka röster och ett återkommande, liksom klagande tjut, som lät som om det kom från en grinig dinosaurietonåring. (Det var någon sorts såg.) Jag hamnade vid datorn, kikade genom alla fotona i den faktiskt tematiska samling jag just sätter ihop (det första är från sjuttiotalet och det senaste från Hötorgets loppmarknad, där jag var med Lill i söndags)och gick sedan till den nya Davidsson-deckaren. Den är synnerligen nutida, och här dyker det upp trakter som Vasastan och Södermalm. Jag ser väl Söder som min födelseort, tillsammans med Abrahamsberg, vilket gör att den person jag just skrev om förstås är född på Söder men nu bosatt i Birkastan och inte det minsta imponerad av i vilka områden det är trendriktigt att bo.

Den här gången kom jag vidare till Margareta Davidsson, som tillsammans med vad som är kvar av hennes grupp har det marigt med vad de tycker är idiotiska omstruktureringar inom polisen. Jag hade rätt kul när jag skrev om en kaxig nykomling. Men behöver definitivt prata mer med polisen.  Det är säkert redan arton fel i de få sidor som finns.

Hissen fortsätter att trassla. Den går upp och den går ner, men nu har den börjat gnissla, och på nerfarten i förmiddags lyckades den gunga till 42 gånger. Hack, hack, hack.

Om en timme eller så ska jag träffa en gammal vän – sedan barndomen, faktiskt – som ska ha en tavla. Inte en som jag gjort, utan en som troligen hans far målat, och som jag upptäckte på baksidan av den tavla som hängt på min mors vägg i åratal. Och den är finare än framsidan.

 

 

 

En fransk general ni garanterat inte känner till.

Peter kör på: nu har skrivit en ny krönika om en fransk sjuttonhundratalsgeneral som hade en svart mamma (slavinna på Haiti) och en vit fransk markis som far och gjorde militär karriär i Frankrike. Detta mot bakgrund av att vi så sällan framhåller framgångsrika släkter (typ Rotschild) där svarta personer ingår eller dominerar. Och vem var släkt med denna general, om inte Alexandre Dumas?

Nu kan man ju inte kalla detta en svart klan direkt – men Peter pekar på något viktigt. För det första precis det han säger, och för det andra att vi är mer blandade än vi tror, och det är våra kändisar och förebilder också.

Vilka har vi i Sverige? Släkten Tainton, till exempel, tre generationer kändisar inom underhållningsindustrin (Graham, Blossom, David).

Går man till USA – eller Frankrike, eller Storbritannien, där ju London var ”fullt av morer” på sextonhundratalet – hittar man säkert många familjer vars medlemmar kämpat i motvind och ändå lyckats bra och blivit kända, med tur, envishet och skicklighet. Antingen de är kända eller okända, för den delen.

Hur har vi det? Min mamma journalistade och skrev böcker. Jag har gjort detsamma. Peter och Ulf likaså. Vi kunde förstås lika gärna har varit lagda åt snickar-, lantbrukar- eller läkarhållet.

Generalen fick en staty. Som nazisterna rev ner under ockupationen, skriver Peter. De gillade inte generalens hudfärg.

Generalen.

Rätt ska vara rätt.

I min lya brukar det fnysas år journalistspolingar som läser tabloiden Daily Mail och sedan bara översätter rätt av utan att researcha själva. Igår gjorde jag precis samma dumma  sak och skrev att Harvey Weinstein hade rest, eller rent av flytt, till Europa undan anklagelser om sexuella trakasserier och våldtäkt.

Men det verkar helt obekräftat. Idag anser DM att han möjligen är i Arizona. Så låt oss bara säga att vi har inte en susning. Media har dock surrat runt honom med kameror, och i klipp ropar han till journalisterna att han alltid har behandlat dem väl, han har varit en hygglig kille, och nu gör de så här? Möjligen har FBI startat en undersökningen, möjligen har hans dotter ringt efter hjälp därför att han verkar självmordsbenägen. Onekligen måste det ha varit en chock att plötsligt anses som en skurk av hela världen, när han så länge varit framgångsrik och ”bara en av grabbarna” och bara kvinnor som har antastat tyckte han var en skurk. Vilken han inte ansåg vara så allvarligt.

En trist bieffekt är att en del antisemiter vädrar morgonluft – han är judisk – och blandar in det i soppan, som om inte karlar ur alla sorters folkgrupper besvärat och burit sig åt sig skitstövlar mot kvinnor och flickor. Det är faktiskt på sina håll – väldigt många håll – en hel industri.

Idag när jag kikar på vilka blogginlägg folk läser, hittar jag ett om  Bayeux-tapeten och ett annat kallat Vem uppfann fjädern? som handlar om hur enskilda människor då och då under tidernas gång kommit på smarta saker som alla haft nytta av under lång tid framöver. Min blogg gillar numera inte länkar till sig själv, men om ni blir nyfikna, skriv rubrikerna i sökrutan!

Då och då kommer också läsare in och läser om Ulf, och det finns ju ett antal inlägg om min döda son och hans begravning och om sorg, och stycken om sorg fortsätter att komma. Jag vill ju göra ett inlägg om ”unga Uffe” med bilder och texter, många väldigt roliga, och jag har satt ihop en samling och försökt – men när jag satt där och skulle göra det för ett bra tag sedan, försvann alla kunskaper om hur det går till. Plötsligt begrep jag ingenting. Jag som ju till sist lärde mig att redigera och lägga in bilder (och texter som jag fotograferat och gjort bilder av) bara satt där. Jag har ingen aning om varför. Jag hoppas det går bättre vad det lider.

Däremot kom jag alldeles oväntat in i gammeldatorn på första försöket och kunde lägga fler Uffebilder på USB-minnet, bland dem glada sådana när Alma var tre månader. Det finns ett fint foto av honom, Caroline och Alma i randing tröja och randiga små byxor, som Caroline och Alma bör få, och ett av Uffe och med sin lilla dotter i famnen. På den har hon tröttnat och skriker, och en lycklig Uffe sa, minns jag: ”Jag brukar ta skrikskiftet!” Han bodde då ihop med Anneli, som senare födde två söta söner, men han åkte till Caroline och Alma varje dag. Han ville inte missa något av sin lilla baby. Han fick inte barn för att strunta i dem eller dyka upp när han råkade få tid, utan för att ta hand om dem och njuta av dem. (Får jag för säkerhets skull än en gång påpeka att Alma inte kom till genom någon ”affär”, utan planerades och väntades på med glädje utan att de blivande föräldrarna levde tillsammans, och först i den vevan möttes Uffe och Anneli. jag vill inte att någon ska få fel uppfattning).

 

 

 

 

 

 

HW, kappa och det viktigaste.

Filmmogulen Weinstein har nu stuckit (med privatplan) från USA till Europa, efter att så snällt ha tillåtit sin fru att lämna honom, för att skriva in sig för ”rehab”. Han har ju ”sexberoende”. Vad han egentligen har gjort, är väl att fly undan rättsligt efterspel (han vill inte hamna där Bill Cosby är) och samtidigt frivilligt så att säga gå i fängelse ett tag, för att blidka allmänheten. Jag gissar att han kanske håller tyst om alla andra maktmän som han vet gör precis som han, i hopp om att få ett handtag när han (eventuellt) återvänder.

Naturligtvis slåss han inte mot ett sexmissbruk, stackarn. Han skiner helt enkelt i hur andra människor känner det. De kvinnor han gett sig på fick ett ultimatum: Gör som jag vill, annars! Så de kunde säga nej och vänta sig repressalier, eller säga ja och genomlida det hela. I vilket fall var det sexuella trakasserier, vilket är straffbart. Och om de sa ja, var det inte en deal mellan likvärda parter. Dessutom tillkommer nu regelrätta våldtäktsanklagelser.

En av dem som gett sig in är det här är Mia Farrows son Ronan (fader antingen Woody Allen eller Frank Sinatra) som öppet hatar Allen för att han först nakenfotade Ronans då femtonåriga adoptivsyster, sedan förförde henne och gifte sig med henne. Vissa TV-nätverk avvisade hans journalistiska program om Weinstein, men tidskriften The New Yorker har tackat ja.

******

Jag försöker ju bli normal här, och igår lyckades jag faktiskt ta mig i kragen och inköpa sockor (har snart inga hela). Fantastiskt. Uppmuntrad av detta gav jag mig ut idag för att reka kappor och klarade av att gå i hela tre butiker. En av dem är Esprit på Drottninggatan, eftersom jag har en vanlig tröja därifrån och den är varm och har hållit i evigheter. (Nej, jag får inte betalt för reklam. är helt okänd för denna firma.) Där vandrade runt kvinnor med mera smak än pengar, dvs som jag, även om butiken också har  sådant som jeansjackor med påsytt blommigt bomullstyg och slafsiga tunna bomullstoppar med slafsiga volanger. Kanske blir det en kappa därifrån. Nästa gång kanske jag rentav orkar prova en. Den jag har är numera direkt nött.

******

Jag längtar efter sonen och barnbarnen, men har ännu inte orkat ta kontakt med mödrarna igen. (Det första försöket efter begravningen fick inget svar.) Jag vill förstås att när barnbarnen och jag ses igen, ska det vara lugnt och fint och utan konflikter i luften.

Snart är den äldsta stor nog att kontakta mig på egen hand. Jag är glad att hon i alla fall har ett par barndomsminnen av mig, om hon minns dem. Om hon läser det här (det slog mig igår att hon kanske har sökt mig på google?) ska hon veta att hon är varmt välkommen när hon vill, och att hennes mamma har mitt telefonnummer, som jag lämnade om någon av dem vill ringa mig, och förstås min mailadress. Men vi måste ordna upp alltsammans så att det blir harmoniskt och vänligt och bra för alla parter, alla mammor och barn.

 

A little entertainment.

Stephen Colbert, pratshowvärd, kallar in Jon Stewart som gäst för att… ja, säga något positivt om Donald Trump. Som ju är himla orättvist behandlad!

Det är kul att de vilka blogginlägg folk läser här, jag går tillbaka och kikar på dem, om jag glömt dem själv. De om Oscarsklänningar och Konstig pennhållning återkommer då och då, och idag och igår hamnade några på Kaffe på sängen? . Ett trevligt ämne! 🙂