Och vad gör jag nu…?

Jag skrev ett ju ett kapitel, en början på en i två avseenden fiktiv Jack Reacher-bok. (Påhittad karaktär, men inte av mig.) Det ligger inte på nätet förstås, det var inte fan fiction, utan jag skickade det till tre killar för underhållning och för att höra vad de tyckte.

En tyckte inget, en hade synpunkter på stilen (mer detaljer, please) och en – ville få reda på fortsättningen! För den var ju spännande. Inge vill veta vad som händer sen.

Men jag kan ju inte skriva en historia med JR, protesterade jag, det är inte min kille ju. Hitta på en annan kille då! blev svaret. Men det där kapitlet är ju extremt byggt på Lee Childs figur, säger jag. (Skitbra kapitel, för övrigt, om jag ska vara ödmjukt ärlig.)

Öh. Har jag tuffa snubbar i mina böcker? Jo, det har jag ju. Men det kan inte bli en Reacher #2 eller beta eller vad man kallar det – JR är unik. Och här härmas inte!

Försommar och märkliga debatter.

Folk sitter och solar, medan jag fortfarande tycker det är en aning svalt. På morgonen går jag runt sjön och gläds åt fågelkvitter och små blommor och tycker det är synd att folk missar så mycket genom att skynda sig, ha lurar, inte titta på något av det helt underbara som händer runt dem.

När de hastar förbi får man en känsla av att de bara ska utföra den där promenaden (eller joggandet) – som en prestation, i stället för en upplevelse. De ser inte rotvältan som ligger pladask i vattenbrynet men skjuter upp nya skott, liksom den optimistiska växtlighet längs stranden på Kungsholmssidan som skulle ”snyggas till” och höggs ner (tämligen vårdslöst), de hör inte en vild diskussion mellan två fåglar, eller fina blommor på rymmen från koloniträdgårdarna. Och (vilket kanske är lika bra) – de märker inte ett hemligt skatbo som fåglarna fått till där man minst anar det.

Det här vill jag vara med om, alltihop, så jag är en stark vän av att lufsa fram! Mera lufsande, är mitt motto. Och jag försöker tajma så att lufsandet ska föra mig till ”det andra Ica” precis när de öppnar klockan åtta. Tidning, bananer och ev (jo!) choklad. (Idag blev jag lite tidig, så jag missade visselpipandet och den lilla klockans klong klang vid Karlbergs slott prick åtta). Sedan hem, duscha, läsa, äta.

SD:s snusktankar kring att två karlar i klänning läser sagor på biblioteket, och visar barn runt på Dramaten, är faktiskt obegripliga. Åkesson pratar om dragqueens ”fantasier” som något som hotar ungarna – som om dessa ”fantasier” (som Åkesson tror sig veta mycket om) är vad sagoläsandet handlar om. De är inte barnens upplevelse, utan Åkessons.

Det finns olika faser i dragqueens vardagar, precis som i Åkessons egna. Han kan själv mycket väl både läsa sagor för barn vid en tidpunkt, och ha ett mer vuxet liv (med fantasier och allt) vid en annan. Att ha just kostym och slips eller jeans och t-shirt gör inte så mycket skillnad. (Förresten är det rätt många småkillar som gärna vill ha glitter, alldeles utan att ha träffat dragqueens.)

Och hur är det med kvinnors kostymer och långbrallor – skadar de…? En gång i tiden var det lite kontroversiellt, men sedan blev det fritt fram – utan skadade barnasjälar. Kläder är kläder. Förresten, varför ser vi ingenting om dragkings? De finns också!

För övrigt förstår jag inte riktigt kontroverserna kring Kajsa Ekis Ekman. Jag har läst hennes bok och hittade ingen transfobi.

Både rörd och lite full i skratt…

Tittar på ceremonierna i London – kröningen av kung Charles III och drottning Camilla – och kan inte låta bli att beundra britternas underbara, fullt medvetna och envisa excentricitet. Som samsas med en djup känsla för att så här är vi, och det tänker vi förbli. De är just envisa – för att använda ett norskt ord, sta. (enligt ordboken, =envis, istadig.)

Och hur mycket måste inte alla dessa människor som medverkar ha tränat? Som de som hade som uppgift att bära fram en väldigt vackert utstyrd skärm att dölja den blivande konungen bakom, jag gissar för att han skulle bli smord med helig olja? Och alla detaljerna – som Camillas tydliga irritation då och då, t ex när kronan satt lite fel så att hon måste stryka undan håret i pannan.

Och Harry är där, lite ensam, men där. Som han skulle. Och Olena Zelenska, president Zelenskys fru.

Och nu väntar alla på att kungligheterna ska komma ut på balkongen. Att se en kung och drottning med kronor och allt åka i en guldvagn är lite speciellt.

Och nu har alla vinkat till en enorm åskådarmassa, och entusiastiska små pager hjälpt kung och drottning ut.

Allt finns på youtube, förstås. Och BBC.

Nästa bok…

…blev en resa till barndomen. Det var Jules Vernes ”En världsomsegling under havet”, som jag fick av min pappa när jag var åtta. Han skrev på innerpärmen att det var i Helsingfors, där han jobbade några år som revisor för Price Waterhouse. Och där han mötte sin amerikanska fru och fick sin dotter Nina, nu FB-kompis med Peter. Jag minns natten när hon föddes, för jag hade kommit till Finland för att fira jul och nyår.

Så där låg jag på min nutida soffa och läste om Vernes förvånansvärt korrekta tekniska fantasi om en undervattensbåt, innan de ännu var uppfunna. Det är en helt och hållet manligt kodad bok, där den enda person som kallas ”vacker” är en man som bokens ”jag” (en professor) möter i kaptens Nemos ubåts salong.

Boken kom 1870, och Jules Verne dog fyrtio år innan jag föddes. Det är inte så enormt många år. När man tänker i sådana termer, blir tidsbegreppet lite annorlunda än till vardags. (Verne levde ju för länge, länge sedan!)

Jag kan bara inte köpa fler böcker. Jag har alltför många. Och slänga böcker går ju inte. Och hela tiden skriver de förtuskade smarta och kreativa författarna fler! Den enda bok jag verkligen, verkligen ska köpa är Peters! Och den som något av hans brorsbarn kanske skriver. Eller om hon eller han gör musik, så vill jag ju höra den. Eller om han eller hon spelar teater? Då vill jag gärna komma! För det vet jag en som tycker om att göra.

Så blandat det kan bli.

Jag försöker hitta en krage att ta mig i och stövelstroppar att dra upp mig med.

(Just nu sitter jag på biblioteket och hör en entusiastisk publik heja på Majgull Axelsson. Bort med tassarna från kulturen, SD! Biblioteksfolket är experter på att ordna sina program.)

På tal om stövelstroppar: Jag behöver nya gympaskor. (Har redan köpt sommarens fladderbrallor. Ingen sommar utan fladderbrallor.) Tydligen kan man dock klampa sig genom sommaren i kängor, det tycktes vara grejen i fjol. Men jag älskade mina gympaskor, bar dem tills de bokstavligen föll sönder i bitar.

Träffade gamla kompisen Inge för ett litet tag sedan, och det var riktigt roligt. Våra föräldrar var vänner. Nu berättade han att han läst mina böcker (vilket var en glad överraskning), utom Buttle, , så jag hittade en Buttle-pocket åt honom i garderoben, och nu har han läst den också! Den fick godkänt vilket var skönt att höra, man blir alltid lite nervös – tänk om ens trevliga bekanting blir besviken. Nu visade jag Inge en ungdomsbild av honom, på den tiden han ofta bjöd på middag, och alltid med samma rätt: Curry. Man fick hjälpa till genom att hacka grönsaker. Han och hans bror Kaj hade stora trevliga fester i sina föräldrars atel´jé (båda var konstnärer, Liesl Frick som var utbildad sådan, och Nisse Frick, som var en glad nybörjare.)

Pugh Rogefeldt är borta. Liksom Harry Belafonte, som kom som en uppenbarelse i ens ungdom – liksom Dylan, Joan Baez, Beatles. Pughs ”Nu kommer natten” fastnade i oss för alltid. Tjejen i kassan på Coop hade aldrig hört om Pugh förstås (youtuba! rådde jag) men mannen bakom mig i kön log och mindes Natten, han också.

Man kan känna sig ensam med sina ungdomsminnen – tills det slår en att det faktiskt finns tusentals sådana som en själv. Men vilka är tjugoåringarnas ”Beatles”? De stora, genomgripande musikerfarenheterna?

Och vilken bok ska jag läsa härnäst?

Skyddsrum och nästan bortsprunget kort. Och små blommor.

Nu är jag förstås intresserad av skyddsrum, efter att ha läst krishäften från 1961 och 2018. Det finns i ett grannhus, och det var fint att få visas runt i ett – som har (borttagbara) källarförråd, men också ventilation som kan stängas av, någon sorts papptoalett och vattenkran. Man ska kunna förbereda det på ett eller ett par dygn. (Man måste ju ha mat och madrasser.)

Man hör inte ihop med ett särskilt skyddsrum, säger MSB, utan ska gå till det närmaste. Nu tror jag inte att vi inte hamnar i den situationen, men det är ju sådant man ska veta.

För övrigt har jag tillbringat säker en timme med att leta efter betalkortet. Varför, varför glömmer jag alltid var allt är? Fanns det i rockfickorna? Nej! Letade t o m nere i fållen, och hittade faktiskt nio kronor. (Hål i fickan, gammal herrock.) I skrivbordet? Nix.

Hu, jag vill inte hålla på och spärra av och beställa nytt och faderullan och hens mormor!

Visst dök det upp. Och var låg det? Fyra centimeter från platsen där det skulle vara.

Husfirmans killar har kommit och planterat de mest söta små blommor i stora rostiga grejer. Rosa bellis, tror jag de heter, ljusblå förgätmigej (betyder ”glöm mig inte”, ungdomar!) och några små gula saker. Hur gulligt som helst.

Men inte kan det mäta sig med granngården, som har en stor underbar trädgård där bostadsföreningen just höll på att försommarstäda. En skrubbade stenmuren. De har gräsmatta och små träd och pergola och lekplats och what not. Suck.

Men vår är det!

Pust.

Sliter med en artikel, som kan bli bra.

Är, som ni vet, väldigt, absurt trött. Det är då man svarar en journalist i telefon som undrar om man har något att anteckna på (inte telefonen, journalisten!)

-Ja, jag har peppar och panna!

Lovar ju gott.

Schulman och romaner – sant och osant.

Det har skrivits om huruvida Alex Schulman i ”Bränn alla mina brev” inte hållit sig till sanningen om namngivna, verkliga personer, sådana som levt men inte gör det längre. En del är påhittat, eller något han gissat sig till, eller antagit. Försvaret för honom lyder: ”det är ju en roman!” Och det vet ju alla att romaner och biografier inte är samma sak.

Jag har inte läst boken eller forskat i personernas historia, så jag kan bara yttra mig generellt. Men det gör jag gärna med emfas.

Det är för det första oerhört att skriva helt sanningsenligt om någon alls – inklusive sig själv. Vi är alltför mångfacetterade. Men skriver man om namngivna reella personer, måste man göra det så sanningsenligt som man kan – man kan inte använda dem som romanråvara. Det är fusk och det är inte rättvist, hur snygg romanen än kan bli.

Någonstans i gråzonen finns den s k nyckelromanen, som mer eller mindre beslöjat rör sig om en skribents uppfattning om ett skeende och dess aktörer. (Nyckelromaner vill för det mesta avslöja något dittills okänt om välkända personer – okända händelser, okända vinklar. ”Den jag kallar Kalle Pettersson är EGENTLIGEN statsministern!”)

Jag tror inte AS skulle uppskatta att någon skrev en bok som till hälften eller ens en tredjedel består av hur skribenten föreställer sig ex-vis AS’ samtal med sin fru i laddade lägen, hans förhållande till barnen eller föräldrarna. Vilket han själv skrivit en hel del om. Inte ens om skribenten faktiskt utgår från någon Schulman-krönika och tänker sig in i resten. ”Det där skulle jag ALDRIG säga! Eller göra!” skulle förmodligen AS tänka åtskilliga gånger.

Bodach-uppdatering. Vad hände egentligen?

Jag blir mer och mer tveksam till den här mannen, Carl Johan. För att inte säga förbannad.

Han hade alltså tre döttrar som togs ifrån sina mödrar. (Liksom sönerna, vad jag förstår.) Vilka svar fick de här flickorna när de längtade efter mamma? De ser inte glada ut, det är inga kramar precis. Vilka var deras mödrar, och varför fick de barn med honom alls? Var de tjänstefolk eller anställda?

”Döttrarna kommer sedermera att bo hos honom.” Sedermera? Hur lyckades han med det? Första tanken är förstås: Det handlade om vem som var rik nog att bestämma. Modern/mödrarna var fattiga och hade inte råd att bygga ett eget liv med sina barn. Och de hade knappast samhället på sin sida.

Träffade de sina barn alls efter flytten till pappan?

Det här är ett av de tillfällen man skulle vilja göra en tidsresa. Med ett bagage av väl varlda ord och fruktbara förslag.