Snabbinhopp om dagen på Filmhuset igår.

Dagen anordnades av Stêrk Production, och här är programmet.

Tyskland som ovanligt nog var först här idag, har nu fått sällskap av Sverige, Storbritannien, USA och Norge. Och Måns Clausenfilmen på youtube har setts 300 gånger – inte så dumt för en helt oannonserad grej out of the blue – medan ”Peter Gardiner ser skum ut” (12 sekunder) har setts ungefär 125 gånger.

Alldeles nyss roade sig en bekant här på biblioteket med att tussa ihop mig (ateist) med en annan bekant, som är kristen, och log lätt sadistiskt medan jag utstod  omvändelseförsök.

Varför vill vissa kristna (inte alla!)  på död och pina omvända en? Nu fick jag höra allt igen om att kristendom är kärlek, och att ”du tror inte på Gud, men han tror på dig”, vilket jag faktiskt bemötte med ”det är det dummaste jag har hört”, i vänlig och artig ton. Jag orkar inte beata kring den bushen längre. Lev och låt leva! (Han ställde också den konstiga frågan: ”Älskar du koltrastar?”) Det slutade med att jag traskade iväg (till väntande dator!) medan de tu letade efter Södergrandikter som handlade om Gud och tillit.

Efter att ha dystrat omkring hemma ett bra tag – sjukdom och depp – tog jag mig ut i solen, klart fysiskt piggare, och traskade runt Karlbergskanalen (ca 4 kilometer). Undrade hur jag skulle klara Djävulstrappan så otränad. (OK, den är som sagt bara ca 70 trappsteg och en normaljoggare studsar lätt uppför den till Sankt Eriksterrassen.)

Men det är ingen ordning på allting. För åratal sedan tappade jag andan där om jag slöat en halv vecka, men nu susade jag upp som ingenting. Det går inte ihop! Jag kan ju inte bli äldre, ledsnare, passivare OCH i bättre form, samtidigt? I dare min son Peter, som inte heller är maxrörlig just nu, vad jag vet. Joggar du uppför den?

Jaha, det här skulle bli ett snabbinhopp, och nu blev det dagens inlägg #2, helt oformligt på alla ledder. Och mina besökare har läst mycket mer per person än de brukar.Precis som igår. (Och Mats har mailat att han visst fixar att göra film, han lever just nu med sin roll Sigge – ett namn som passar honom perfekt.)

Visst ja – Svenska Akademien. Tre avhoppare vill komma tillbaka, förutsatt att Horace Engdahl lämnar sin stol, eftersom han tycks ha skyddat den s k Kulturprofilen i många år. Men Engdahl har fortfarande inte förstått att det inte längre funkar med överlägset akademi-studentikost bemötande. Att han är rädd att förlora sin identitet är högst förståeligt, men han envisas med att ständigt måla in sig i nya hörn. Samtidigt meddelar hovet att de tio som är kvar som arbetande ledamöter inte kan välja in nya medlemmar förrän de är tolv igen, som stadgarna föreskriver. Och Engdahl kan knappast tvingas ut.- Låst situation.

Och nu har någon hittat min recension av svenska filmen Bröllopsfotografen från 2010. Kul!

 

 

 

 

 

 

Annonser

Här och nu.

Det här är ju pub-bloggen utan kommentarer, men jag ser att en del av dem som kommer in fortfarande  läser om Ulf, kanske några av dem har känt honom och längtar efter honom. Andra läser fortfarande om konstig pennhållning, och idag hittade någon en gammal bild av mig i inlägget ”I Kårsta”. Idag har det hittills varit få här, men de har läst och läst om allt möjligt – särskilt i Tyskland. (Senare: Medan jag skrev det här inlägget, kom ännu en person in och läste om Uffes begravning.)

I början skrev jag mycket om sorgen, om hur universum och all mening dog och allt tog slut, om hur allt blev sorg – träden, husen, gatorna. Och nu vill jag säga att det inte var metaforer, liknelser, inte poem – det var konkret verklighet. Allt var partiklar som blint rusade omkring utan mening, bara fysiska och kemiska processer, och när jag gick längs Odengatan gick jag i sorgen själv.

Att förlora sina barns far är fruktansvärt, det är ju den andra personen i tillvaron som förstår att barnen är det viktigaste i världen. Man har delat något absolut fundamentalt med honom, man har sett barnen i hans famn. För mig var det den största sorgen, tills i juli i fjol. Att förlora ett barn är inte bara värre och djupare (vilket man inte trodde att något kunde bli), det är också något annat. Det går inte. Man kan inte ta in det. Det finns inte. Hela ens kropp och psyke och hjärna vägrar. Och det dödliga såret sitter fast i mellangärdet som en kniv , eller också kramas mellangärdet – hjärtat, magen – ihop.

Det har funnits ögonblick då det släpper, då ens primitiva organism plötsligt (som ett barn själv!) blir glad över någon liten grej. Men nu är nästa fas: Tröttheten, uppgivenheten. För ingen finns vid ens sida. Det händer att man knappt orkar flytta fötterna. Och det enda man kan göra då, är att tvinga sig.

Igår tvingade jag mig till Filmhuset. Det var en stor, bra grej där om inkludering av kvinnor och olika etniciteter på film, ambitiöst till tusen, och så många var där i olika paneler: Agenter och rollsättare, skådespelare, dramachefer från SVT och TV4, SFI-chefen Anna Serner, Eva Hamilton.

Jag klarade inte ens att betala en biljett på nätet. Hjärnan och fingrarna vägrade fungera. Men jag vet hur man sätter sig på en buss, så jag åkte till Filmhuset ändå, och fick betala kontant, och det fanns platser på bio Victor. Där satt jag sedan gömd bakom solbrillorna och ömsom lyssnade fascinerat – t o m yttrade mig som hastigast, om det lite uppmärksammade faktum att om folk castar en svart person i en film kan de inte casta ännu en, och om man ändå gör det, får de inte ha bärande scener ihop  – ömsom retade mig på allt och alla (förhoppningsvis tämligen omärkligt). Sluta staka er! Cut to the chase! Tål så lite. Inbillar jag mig. Men när jag gick därifrån, hade jag fått ut så mycket av dagen lik förbaskat. Organismen vill överleva, och den har mer energi och sans än man tror. Så tack för initiativet med denna dag. (Visste ni till exempel att kvinnor i en lång rad Oscarsbelönade filmer inte ens har hälften av talartiden – de har kanske en tiondel…? Nu vet vi det, för någon har gjort sig besväret att kolla.)

Så nu mailar jag med Mats om kortfilmen: Fixar vi…? Han är krasslig och jag – ja, ni ser. Och ändå, ändå var det en ren glädje att skriva med kameran när vi gjorde testet på Stadsbiblioteket.

PS. I bloggen finns länkar till bokrecensioner jag skrivit på sajten dagensbok, men de verkar vara borttagna.

 

 

 

 

Värme, liten kall vulkan, fultidningsskvaller och roligt prinsbröllop. /Senare. Något annat. Ulf.

Råd från spalten ”fråga Bryn!”: När du ställt en plastflaska med is i (fryst i frysen) på nattduksbordet och vaknar av att den tjuter som en liten katt, öppna den inte! För den är egentligen en väldigt kall liten vulkan. Det vatten som tinat (och som troligen är vad som gnällt när det tryckt mot kapsylen) börjar av outgrundlig anledning strömma ut över flaskhalsen, ner på bordet, och på dig. Och på väckarklockan som bor i en trasig skinntoffla på golvet för att inte hålla mig vaken med sitt tickande.

Det är nämligen nästan omöjligt att sova. Man har för mycket kläder, för lite kläder, man svettas eller kallsvettas, man vädrar och kojar igen. Och somnar slutligen för ett par timmar när man till sist plockat  fram den frusna plastflaskan, som man har redo utifall att man kommer sig för med att faktiskt avsluta avisningen av kyl och frys, och då behöver något att kyla känsliga matvaror med. Dvs, man sover tills den börjar väsnas.

Bortklemad av värmen i lägenheten blir man också. Tjugoen grad ute känns plötsligt som femton. Tack och lov har även några få andra hämtat fram en kofta, så jag känner mig inte helt som byoriginalet när jag kommer i ylletröja och luvjacka.

På tal om trasig skinntoffla: För länge sedan skrev jag ett blogginlägg om det märkliga faktum att bara den ena av mina fårskinnstofflor, den vänstra – och det gäller varje par jag köpt! – går sönder med tiden. Stortån tittar ut. Och det händer märkliga saker också med alla diskhandskar som passerar min tröskel. Där är det högerhandsken som inte pallar. Jag har nu fyra kvarvarande vänstergummihandskar. Jag har försökt använda en av dem på högerhanden, men det blir inte bra.

Det har varit prinsbröllop i London, och näthatet på skvallersajten mailonline har fullständigt exploderat sedan flera månader. Det är den nya hertiginnan som ska hudflängas. En artikel om henne kan dra upp till sju tusen kommentarer, varav mer än 90% är inte bara negativa, utan förolämpande, hatiska och ofta mer eller mindre öppet rasistiska. Någon borde göra en psykologisk-sociologisk studie av fenomenet. Harry klarar sig däremot, han betraktas som en stackars oskyldig pojke som manipulerats av ondsint falsk kvinna. (”Run, Harry, run!”). Här får kvinnohatet fritt spelrum, och det får det alltid. Ännu har jag inte sett något liknande drabba någon manlig varelse.

Bröllopet kikade jag som hastigast på i efterhand i A:s telefon, och det var underbart att höra en entusiastisk amerikansk präst och gospel, se den oerhört förälskade prinsen och  brudens mycket stilfulla (tårögda) mor i sobert ljusgrönt med liten slät elegant hatt över sina bakåtsvepta diskreta dreadlocks. När man skulle lämna kyrkan, hade hon och prins Charles placerats mittemot varandra så att han kunde bjuda henne armen och gå ut med sin fru på ena sidan och henne på den andra. Den bilden, av dem alla tre, har jag tyvärr inte sett någonstans – i Aftonbladet fanns Doria Ragland inte med alls, dvs, de hade Charles och Camilla på väg ut, men allt som fanns kvar av den bortfotoshoppade Doria var hennes hand i Charles armveck!

Det tycks överhuvudtaget vara en elegant dam med humor. När hon  skulle åka till flygplatsen i LA  kom hon ut ur sitt hus klädd i beige vida byxor, figurskuren svart kavaj – och en vit t-shirt med en enkelt tecknad rolig bild av en seriehund.

Det som gladde mig med det här förstås helt vansinniga bröllopet, med alla sina märkliga traditioner (t ex beslöjad brud vars slöja nu skulle dras bort från hennes ansikte av den nya äkta mannen som symbol för att nu får han titta på henne och det är fritt fram i bingen, helt barbariskt) var just blandningen av amerikanskt och brittiskt, av ursprung, social ställning och hudfärger – och här också av klädsel. Korsa gränser och gör det på ett bra sätt! Gospeln gjorde mig, ateisten, direkt glad.

/Senare. Nu blir det en tvärvändning.

När jag skrivit ovanstående, läste jag Expressen. Och där finns en stor intervju med Gustav Fridolin, ena MP-språkröret, om hans uppväxt och tankar och liv. Och där dök Ulf  upp i några rader om läget för ett år sedan, som Gustavs bästa vän, döende i cancer.  (Men, som Gustav sagt i en annan intervju – de hjälptes åt med Almedalstalet på sommaren, inte långt före hans död.)

Min baby. Vars sjukdom jag inte fick veta något om, men kände på mig. Jag kämpar ju hela tiden med två delar av mig: Den som tycker man ska överleva och får idéer, och den som (alltmer) inte sover, inte bara pga värme kanske,vill lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet och bara somna. Igår satt jag i vardagsrummet – ibland kan jag bara bli sittande där, utan att göra något – och såg för min inre syn Uffes urna på stolen bredvid mig. Samtidigt som jag såg honom i soffan som vuxen. Och som barn.

Jag blir mer och mer passiv. Många människor har låtit mig prata ut, utom fyra. Den hand jag sträcker fram tas inte, jag får inte ens svar, och ingen förklaring till varför. Jag var beredd på att stötta mammorna (varav ingen känner mig, eftersom Uffe  höll oss i sär), jag ville finnas för mina barnbarn, krama dem och berätta för dem om Uffe, jag stöttade Peter. Jag samlade ihop material för en minnessida och bad Peter vara med. Allt med den rastlöshet som är första fasen i en enorm sorg. En Ulfsk rastlöshet.

Men när tiden går och man inte får svar, sjunker handen ner. Det är där jag är nu. Varje dag undrar jag varför jag traskar omkring här, och varför i hela friden jag ska göra en film. Det finns så många filmer. De fickor av entusiasm som fanns där – var är de?

Förtal är ett gift. Det är, bokstavligen, livsfarligt. Det dödar den det drabbar, och på något vis även dem som står för det.

I min situation kan man också möta så helt oväntade reaktioner som krossar en. Jag har fått flera märkliga erotiska propåer som folk borde haft vett och empati nog för att avstå från, och explosiva vredesutbrott från mer än ett håll har kastats i ansiktet på mig. Jag menar inte vanliga oenigheter i gräl (jag grälar för övrigt inte med någon, det finns ju inte i mig nu), jag menar (verbala) knytnävsslag i ansiktet. En gång från någon jag aldrig ens talat med på tu man hand, och inte talade med nu heller.

Ja, det blev långt och något annat. Och nu sitter jag bara några kvarter från Surbrunnsgatan, där jag bodde med Ulf och Peter, de som senare tog släktnamnet Bodach, och som så vitt jag vet alla deras flickvänner och barnen (kanske även minstingen Otis?) fått vallfärda till – eftersom tiden där var så fin, något som fanns kvar i oss alla tre. Jag önskar att mammorna kan se det, och tänker på det, och förstår att det var verkligt och att det finns mera sanning än den de hittills sett.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

26 grader plus viktig nyhet om uranbrytning / Ulf / Vanity Fair-artiklar.

”Det är 26 grader varmt, du kan lita på mig, du kan lita på mig…” mumlar en tokig termometer. Den jag fick av värden för att bevisa att jag inte fryser.

Det är så att det har varit himla varmt. Inne, alltså enligt denna temp, 26 grader. Saken är bara den är det är likadant i alla utrymmen och vid alla tidpunkter. Badrummet, köket under matlagning, vardagsrummet. När jag har vädrat med svalare luft är det fortfarande just 26 grader. När jag varit ute i timmar och kommer hem till böljande hetta (stängda fönster mot väst) …. ja. När jag vaknar på morgonen… ja!

Kan termometrar haka upp sig? Jäkla grunka! fnös jag och slängde in grunkan i kylen. Då vaknade den till och kröp ihop till åtta grader. Ute på fönsterblecket i morgonväkten idag: 17 grader. Men f ö. 26.

Den viktiga nyheten är att regeringen nu beslutat att förbjuda uranbrytning i Sverige. Från och med i höst, vad nu det betyder. Ingen prospektering. Ingen brytning. Folk, som i åratal vaktade sin hembygd mot hotande brytning (jag vet inte hur länge de höll på), behöver alltså inte oroa sig mer. Och inte vi andra heller.

Regeringspartiet fick genom detta med hjälp av V och Centern. Moderaterna, Liberalerna och SD röstade emot, liksom 14 från KD. Motivet: Kärnkraften behöver ju uran. Från M (som ville ha 32 kärnkraftverk, så vitt jag minns) väntade jag mig noll förnuft, men L orsakar ett mindre hjärtesår. De, dåvarande Fp, lade sig helt veligt i mitten under kärnkraftsstriden och förordade att vi skulle ha 11 kärnkraftverk.

S begick ett av sina historiska svek under en märkligt oresonlig Olof Palme, samarbetade med M och stödde kärnkraften. Jag träffade många förtvivlade socialdemokrater då. Centern var ärligt emot, men vek sig slutändan – dock under vånda och protest.

Men L? Hur tänker de?

Min son Uffe kände sig både grön och liberal (i en grundläggande mening, där jag ju instämmer i mycket), men vi hade en grej om den saken, eftersom han i förbifarten påstod i en artikel att han kom från ett liberalt hem (i en L-tidskrift). Jag läste och blev lite häpen. När i all världen röstade jag på Fp? mailade jag alltså med ett lol på slutet. Med deras kärnkraftsåsikter? Som aktivist?

Det var bara en liten sak och kunde ha slutat med att han sa hoppsan, det blev visst ett litet misstag där, men tyvärr blev det en hetsig maildiskussion där jag fick höra att han hade rätt och jag själv fel.  Datorn praktiskt taget ångade, och till sist skrev han argt att jag förnekade hela hans intellektuella utveckling!

Jag fattade inte hur han kom fram till det, eftersom jag hela hans uppväxt och efter det hade följt och glatt mig åt den – och åt mycket fler och viktigare saker hos honom, för allt fint jag skrev om honom i min minnestext är ren och skär sanning. Men Uffe var, precis som hela sin ursprungsfamilj, en dramaperson som dessutom var vansinnigt envis. Ett mänskligt drag som en gång innebar kommunikationskrockar av guds nåde, men sedan, när katastrofen slog till, växte till en tragedi ovanpå den oändliga tragedi som hans sjukdom var.  Och nu kom sig mitt hjärtesår av Liberalerna av att jag inte vill att ett parti som min älskade son sympatiserade med ska säga så dumma saker. (Ni ser var ens känslomässiga fokus ligger.)

En lugn och eftertänksam Uffe sa så mycket klokt. Nu när jag såg Backstageläsningen hade jag gärna haft Peter och honom där, för jag mindes vad han sa när vi för många år sedan såg Thorsten Flinck i Misantropen (efter att vi gjort kortfilmen med honom): ”De låter Thorsten dra hela det tunga lasset, så att de andra skådespelarna får mera frihet i sina spelsätt.” Han hade helt rätt.

Det är så mycket jag skulle vilja höra hans åsikt och tankar om, så mycket jag velat prata om. Om barnen, om politik och inte minst om hur han såg sig själv, för han hade börjat fundera kring det, och han ville tala med mig om det. Men jag kan inte ju återskapa det, och inte heller hans halsbrytande roliga kommentarer om allting. Men sjukdom, sorg och djupa kommunikationsmissar kom i vägen – det var det, inte oenighet eller brist på kärlek, som  satte stopp för den återförening  som vi båda ville ha. Vi släppte aldrig kontakten.

Och nu efter hans död är mitt liv i hjärteroten fullständigt meningslöst, eftersom  mina barn är  mittpunkten. Men här är jag ändå, och i meningslösheten dyker det upp idéer och ögonblick. Kanske var inte Uffe ensam om sin envishet, kanske delade han den med sin pappa (definitivt med honom!), sin bror och mig, kanske med sina barn? Kanske är vi människor gjorda av granit? Det finns en berghäll någonstans inom en, jag kan känna den.

I frågan om kärnkraft är det så att den är ännu mer farlig nu än tidigare, eftersom vi i tillägg till reaktorerna har en mängd utbränt bränsle, varav en del kommer att vara riskabelt radioaktivt långt efter att de kulturer vi som människor har på jorden idag, har försvunnit eller ändrats till oigenkännlighet.

Ni märker att jag tycker om att prata om Ulf. Nu hade jag egentligen tänkt skriva om en varm lägenhet och en av mina fasta punkter, tidskriften Vanity Fair, men han finns ju där hela tiden och kommer att dyka upp framöver också.  Men jag ska försöka med Vanity Fair. Den kom till stan igår, och jag fick vänta till halvelvadraget igår kväll innan jag hade fyllt kortet och kunde åka till Centralen och köpa den.

Jag rekommenderar en lång artikel om den franska presidenten (Macron)  som mest handlar om hans övertygelse att kultur – högkultur, klassisk konst, klassisk musik! – måste föras ut till alla i folket, speciellt nyinflyttade och de som tror att de inte är intresserade, för att öka deras livsupplevelse och deras förmåga att förstå livet och andra människor, och för landets sammanhållning. (vanityfair.com).  Det finns också långa artiklar om Meghan Markle (och hennes TV-serie och feminism) inför hennes bröllop med prins Harry imorgon, om brittisk rasism som enligt en skribent handlar mer om klass än hudfärg, om en blivande brittisk markisinna som råkar vara mörkhyad (nigeriansk pappa, brittisk överklassmamma, uppvuxen i Londonsocietet), och mer.

Vad gäller Macron är han fascinerad av VF-fotografen Annie Liebovitz som också har tagit bilderna till artikeln. Vidare söker han alltid upp dels ”vanligt folk”, dels allehanda konstnärer i alla länder han besöker, och frågade VF till råds om vilka han borde träffa i USA. ”Om man inte har fysisk kontakt med folk vet man inte hur de tänker och känner”, säger han. ”Och det är bra att träffa dem som avskyr en, för de väntar på något.”

Det där sista är ju en positiv syn. Delvis har han kanske rätt?

 

 

 

 

 

Heia Norge!

Idag är det norsk nationaldag, och jag tycker vi alla firar genom att kolla in Aftenpostens förstasida, bara för att få lite norsk atmosfär, kungliga på balkong, glad tjej i bikini som hoppar i sjön med en norsk flagga i handen, med mera. (Förlåt! Måste ju ha med Verdens Gang också!) Det är alltid kul att läsa norska.

Och så har Norge en nationalsång, som er en utmaning. Ja, vi elsker… har en massa höga toner, till skillnad från Du gamla du fria som liksom bara lufsar på. Man tänker sig den gamla och fria med käpp. Att däremot höra en rörd norsk allmänhet modigt pipa fram fram Ja, vi elsker är så fint.

Det är något särskilt med Norge. Luften är annorlunda. Bergshällarna är annorlunda. Stränderna känns annorlunda. Och fjällen! Minns när ungarna, Björn och jag var på Norgebesök i en fjällstuga (finns ett antal blogginlägg här om detta, för det var så kul) och Peter och Ulf SPRANG uppför en fjällsluttning med 45 graders lutning. De bara försvann. Och återfanns på toppen, när vi vuxna med möda tagit oss upp. När vi senare skulle gå åtta kilometer längs en beskedlig landsväg, klagade de i högan sky. Trötta! Ooooorkade inte! Det var helt enkelt för trist.

Så varför är man inte i Norge oftare? Norge hälsar ju på här (velkommen)! Här måste jag ju hedra Sandefjord, via Sandefjords blad också, min mysiga norska hemstad. Leta rätt på videosnuttar och direktfilm från barnetog och marching bands (korps) och allt på tidningssajterna! (Nu har jag själv tittat. Jag blir så rörd. Finklädda, nationaldräkter, ungar som spelar musik… jag känner igen varenda gata – och solen skiner!)

 

Backstage – pjäsläsning på teater Giljotin. /Plus PS om Hedengrens bokhandel.

Teamet Inger Edelfeldt, Kia Berglund och Emerson Berglund skriver just en pjäs Backstage, som i kölvattnet av #metoo handlar om relationerna mellan skådespelare, demonregissör, teaterchef och en journalist just efter att de avslutat en Lysistratepjäs (en ”feministpjäs” enligt regissören)  och nu ger sig i kast med Shakespeares Richard III.

För att få input har de publika läsningar på teater Giljotin igår, idag och imorgon. Åskådare och skådespelare (Jacob Eriksson, Hannes Fohlin, Mikaela Knapp, Angela Kovács, Ann Petrén, Julia Sporre, Josef Säterhagen, Björn Wahlberg och Åsa Widéen) sitter blandade på stolar i en cirkel. Ingen musik, ingen rekvisita utom ett par klädesplagg, egna kläder.

Jag gick dit igår, och det var en häftig och inspirerande upplevelse. Det skrivteamet vill ha hjälp med i det här skedet är främst texten och om man tycker något är för långt/saknas, så det är en läsning, inte en föreställning – men en föreställning blir det förstås ändå, och den var enormt engagerande. Jag har sällan sett något så infamt välskrivet. Samtidigt som man satt och hatade rollfigurerna ”demonregissören” och ”geniskådespelaren” (Eriksson och Wahlberg), njöt man av hur perfekt deras repliker var skrivna, och med vilken total tonträffning de satte varenda poäng utan att tveka. Och samtidigt som jag satte fingrarna i öronen  när de Dramatenskrek djupt nerifrån magstödet, något jag är allergisk mot, kände jag hur just detta gapande fungerar som maktdemonstration och nästan fysiskt nedtystande av kvinnorna och mer försagda manliga uppstickare.

Man behöver inte ha erfarenhet av teatervärlden för att känna igen varenda skicklig manipulation de två herrarna ägnade sig åt – vi har alla sett och upplevt dem alla. Och vad som visades så tydligt var hur deras personligheter präglade, för att inte säga VAR, kulturen på den teater Kovács hade att handskas med (i rollen) som chef. Handlingen utgörs av att en av skådespelarna (Widéen), som ska spela lady Ann i Richard III, har varit utsatt för ett övergrepp av en annan manlig skådespelare (Säterhagen) och nu plågas dels av det är outrett som något som faktiskt skedde på teatern likaväl som av henne själv, dels att hon  tvingas blotta och förvrida sin sexualitet för att regissören ska få vad han vill ha. Hans och demonskådespelarens ”argument” för att tvinga henne (ömsom uppskattning, ömsom krav, ömsom förakt) är djävulskt väl skildrade.

En praktikant på teatern ser att något har hänt och försöker få teaterchefen att reagera. Chefen hamnar i en besvärlig sits: Hon förstår, men ser själv inga möjligheter att göra något substansiellt åt situationen, och skådespelerskan velar mellan sin längtan efter att få spela rollen och att få upprättelse både som kvinna, människa och skådespelerska. Man kanske kan – ja – liksom glömma alltihop? För varken regissör eller manliga skådespelare går ju att kritisera – ”det vet du väl hur de blir då!” Eller…?

Det är helt uppenbart att  kulturen på den fiktiva teatern, dominerad av de s k alfahannarna, låser hennes händer – det enda som skulle ändra något är att man faktiskt ger sig på dem, och om de inte begriper, sparkar dem.  Vilket ju runt om i världen är precis vad som har hänt på många håll. Men som för teaterchefen där och då är ett högt spel, och hennes ekonomiska resurser är knappa. Hennes tankar och försök att tackla situationen utan att egentligen tackla den, stötta utan att riktigt stötta, lappa och laga, var en genialt spelade och skrivna – man kunde nästan se in i hennes huvud.

Det var ljuvligt att se skådespelarna, bara att höra Ann Petréns röst var en lisa. Det blev en livlig diskussion mellan publik, författare och skåsespelare efteråt, många hade mycket att säga, bland andra Chatarina Larsson som var åskådare här, en annan skådespelarfavorit.

Det här kommer att bli en bra pjäs. Jag gick hem upplyft och fylld av idéer för egen del. Så i morse öppnade jag Mannen som frös igen.

***

//PS – det kom ett mail.

HJÄLP!
Om du handlar din sommarläsning och dina presenter hos oss på Hedengrens
ökar chansen att vi finns kvar i höst.

Mvh
Familjen Björkholm med personal

Hedengrens
I litteraturens tjänst sedan 1897

Så om du ändå ska köpa lite böcker inför sommaren och befinner dig i faggorna – gå gärna till anrika Hedengrens bokhandel på Stureplan och handla där. De har allt!

 

Indisk filminspelning, bok (mina och annans) och vad ni läser här (som t ex ett anti-antisemitinlägg). /PS: Al Gores uppföljare.

Det första jag gör när jag kommer till den lilla pub som denna blogg är, är att titta efter vilka inlägg folk har läst. Sedan läser jag om dem själv, av ren nyfikenhet. Vad skrev jag?

Här har vi två, ett om en virrig artikel av Jessica Zandén (skådespelerska som jag gillar, annars) och Cecilia Gyllenhammar  om kvinnors dragning till våldsamma män,  med diskussion i kommentarerna. Och en om tokigheten i tron på en judisk världskonspiration, en fördom som trillar ihop så fort man ägnar den en förnuftig tanke. Tusan, folk kan ju inte ens enas inom Israel!

Den indiska filminspelningen stötte jag på på Stadsbiblioteket, och det var den stillsammaste inspelning jag någonsin sett.  Skillnaden mellan den och t ex Östlunds på Odenplan (The Square) var verkligen enorm. Indierna hade en fin kamera som gjorde mig avundsjuk, men de var så diskreta att de knappast märktes. Inga ljus, inga speciella arrangemang. Vem som var regissör gick inte att utröna. Runt kameran samlades fem tystlåtna män, det fanns en ung tjej som sprang runt och mobilfotade, och en annan kvinna som ev var skådespelerska (om hon inte var regissör).

Jag frågade vad filmen handlade om, och de svarade blygt att det handlade om en far och hans dotter. Så var de plötsligt uppe på ett av gallerierna, där en smal skådespelare i svart kostym bläddrade bland böckerna. Jag tror att de filmade. Ingen klappa, ingenting. Det såg så kul ut med denna indier bland de norska och danska böckerna, och jag (nere på golvet) kunde inte låta bli att ge honom lite repliker så där på avstånd på engelska med indisk brytning (”Yes, I am so very aquainted with Danish  literature”, osv) vilket fick en närsittande ung tjej att fnittra (sommarvikarie, tror jag.) Det visade sig att hennes släkt hade rötter i Pakistan, men hon tog inte illa upp. Det finns något väldigt tilldragande i engelska med indisk brytning, det låter rart för västerlänningar. Vad det nu beror på.

Jag läste ut Horst Liers bok, Bottenskrap. Den flöt på, men intrigen var för snårig, jag fick vansinnigt ont i ögonen och dessutom är hans polishjälte så enormt tråkig! Han har NOLL intressen. Han träffar sin dotter lite halvhjärtat, nämner sällan sin son, läser inte böcker, följer inte med i politik, säger aldrig något kul, t o m det sex han har (när han orkar) verkar trist. Han följer inte ens klichén att älska klassisk musik! Kom igen, Jörn! (Och sluta med att låta honom pusta och stöna över att han är så ENORMT gammal. Vid 51.)

Annars är det faktiskt så att när jag kommer i närheten av böcker får jag plötsliga ryck av lust och längtan att skriva en igen. Jag har ju hundra sidor av Margareta Davidsson 4 (Mannen som frös), men den är daterad på grund av att bokkaraktären som är halvvietnamesiskt adoptivbarn ska ha kommit till Sverige via Baby lift från Saigon 1975, vilket idag gör honom äldre än han var i senaste boken. Jag gjorde en mängd research runt det där, eftersom han är i Vietnam och letar föräldrar, och nu undrar jag – ska jag skippa alltsammans, eller trolla med knäna och låtsas att 2018 och 2005 är ungefär samma sak? Det är ju fiktion hur som haver, en deckare och en historia om människor. Och så har jag den färdigskrivna, icke utgivna som en hel del människor redan läst. Även den sitter i sin egen tid och kan inte uppdateras hur som helst heller, eftersom den utspelas i USA och vi nu har situationen med Trump.

Att de här böckerna inte har kommit ut har direkt med mitt privatliv att göra. Det blev för tufft, helt enkelt. (Nej, inte jobbig partner. Familj. Vi har alla familj. Ofta finns det konstigheter, oenigheter, svartsjuka, långsinthet, what not. Ibland fastnar bromsen, eller om det är gaspedalen, och mobbingen blir permanent över decennier.) Men böckerna finns ju lik förbannat. Och jag finns, märkligt nog. Ska de ut, får jag nog se till att de kommer ut!

PS/ Höll på att glömma att skriva om Al Gores uppföljare tills hans första slideshow/film om global uppvärmning: Truth to Power. Kan ni hitta den, se den. Den slutar när Trump just blivit vald och strax efter började montera ner allt Obama och tidigare presidenter uppnått när det gällde att skydda naturen. (Inte visste jag att EPA, Environment Protection Agency, grundades av – den vanärade republikanska presidenten Richard Nixon! Nu har Trump gjort det till ett republikanskt projekt att hindra all reglering av miljönedsmutsning därför att det ”hindrar affärerna”.)

Filmen följer Gores föreläsningar, utbildningsresor och förberedelser inför Parisavtalet om klimatskydd genom att sänka utsläppen. Alla sliter som djur för att få det i hamn. Indien tycks sätta sig emot, med det chockerande argumentet ”vi ska ha 400 kolkraftverk! Ni har haft 150 år på er att bygga era samhällen i väst med billigt kol – jag ska börja tänka på miljön om 150 år!”

Man blir (som Gore) stum – tills det verkar som om detta var ett taktiskt utspel för att få tillgång till billigare miljövänlig energi.  Gore (möjligen med flera) får till någon sorts deal, och Indien viker sig och allt fungerar.

Tills Trump, efter sitt tillträde, drar sig ur. För att göra America great. (Great och smutsigt). Nu kämpar de övriga med att försöka fortsätta i alla fall, utan USA.

Sanningen är att miljöproblemen är enorma, och många fler än klimathotet (plast, radioaktivitet, nedhuggning av skogar, för att nämna några). Men klimathotet är verklighet i allra högsta grad, och det måste man helt enkelt motverka NU. Eller snarare i förrgår.

De viktigaste valfrågorna, vad mig beträffar, är en rad miljöfrågor, i kombination med ökad demokrati och där framför allt mer kvinnlig representation i världen. Dessa saker hör intimt ihop.

(Och jo, på en annan bog: jag har sett Donald Glovers video Childish Gambino This is America. 118 miljoner visningar. )