Trevlig midsommar! Och ett par böcker.

Glad midsommar, önskar jag det lilla pubgänget som tittar in här. Hoppas vädret blir fint för er! Här fick jag höra i morse att det (idag) skulle bli varmt, soligt, samt hemska oväder med hagel stora som golfbollar. Men SMHI var inte helt säkra på vad som skulle ske var. Just nu är det i alla fall riktigt varmt och soligt i Stockholm.

Jag hamnar offline de kommande tre dagarna. Tänker gå till Uffes grav i morgon. Han skulle ju ha varit i livet och uppe i Jämtland nu med barn och blomma och bror och kusin som alla andra midsommartider, men nu är han med sin pappa, farmor och farfar och andra anfäder och -mödrar på kyrkogården.

Nej, det går inte över. Nej, jag mår inte bra. Men till min stora förvåning knallar jag fortfarande omkring. De senaste två åren känns inte som två år. När världen gick sönder och sedan lappade ihop sig (nödtorftigt), var det inte med samma molekyler. Det är andra träd, andra hus, en annan lägenhet än förr. En annan Annika.

Igår hamnade jag nere på Rörstrandsgatan där bekanten I satt på en bänk och såg sömnig ut. Gatan är nu avstängd för trafik för sommaren och en rad restauranger har flyttat ut och folk sätter på sig fina eller roliga kläder (vi såg en tjej som kom iklädd bara en stor vit herrskjorta, högklackade sandaler och med en troligen dyr plastväska i handen) för att ha skoj och äta och dricka och flamsa och känna sig lite turistiga. Rörstrandsgatan gör inte ont, jag har inga Uffeminnen därifrån, och den här stojiga sommarversionen är kul att ha som vardag.

I och jag pratade på om världen och livet och brast till slut ut i (diskret) sång där vi försökte få min alt och hennes mezzosopran att sjunga i stämmor, men det ville sig inte riktigt. Inte kunde vi samma låtar heller. Jag sjöng Horgalåten för henne (utan text). Och ”Brother, can´t you spare a dime”. Hon drog en rad som jag aldrig hört. Vi funderade på att stiga upp och börja dansa i fri stil, men avstod.

Dammsuger all dagspress och har just läst dels Fredrik Virtanens bok Utan nåd (om hur han anklagades offentligt för våldtäkt flera år efter att den ska ha skett och reagerade på det drev som följde), dels fysikern och lingvisten Sverker Johanssons På spaning efter språkens ursprung.  

Beträffande FV kan jag ju säga att hans extremt självupptagna bok – där han, vilket man är tacksam för, inkluderade hela förundersökningen, Fuppen – inte övertygade mig. I en krönika för länge sedan skrev han att han som yngre trodde att kvinnor inte vill ha sex och därför måste övertalas. Och både som han beskriver sig själv under de knark- och spritdränkta Stureplansåren som nu ska vara över – han är gift och barnafar – och hur hon beskriver i fuppen vad som hände den gången, tycks det vara exakt på det sättet han betedde sig. Ett inledande nej som han väntade sig, och sedan en strategi. Och eftersom hon inte slogs (många män tror att kvinnor som inte vill ha sex börjar slåss vid närmanden) och de hade kontakt senare, kan han inte tänka sig att rubriceringen kan vara våldtäkt. Lite samtycke måste det väl ha funnits?

När saken inte ledde till åtal när den först anmäldes, betraktade han sig som ”friad”. I verkligheten är det tyvärr så att han mycket väl kunde ha undgått åtal även om händelsen varit grövre, bara hon inte hade slagits blå och gul och rusat ut på gatan naken och skrikande. Men som kvinna känner jag igen de dubbla känslorna och förvirringen hos CW, kvinnan som nu gått ut med händelsen offentligt (han kallar henne ”Instagramkändisen” och hennes väninna ”den feministiska väninnan”) och nu har anmälts för förtal. Han skriver ingenting om hennes känslor, eller motiv.

Det här hör ihop med en hel kultur. FV var fräck och påstridig, pratade om att ”klämma pattar” (det gör han fortfarande), gjorde folk med barn och följde med till aborten, vid ett tillfälle sa han till sin tillfälliga älskarinna när hon ringde och berättade att hon blivit gravid: ”Rätt i fittan på första försöket!” Hon ska ha skrattat.  Han kunde också gå fram till ett bord med tjejer och fråga om de hade hormöte (för att vara rolig), och få svaret: ”Nej, men det kan vi ha – slå dig ner”.

Jag hade aldrig ens tittat på någon som talar på det viset, men det stämmer väl överens med vad jag hört om Stureplanskulturen från både manligt och kvinnligt håll: En konkurrensartad manlig råjakt på ligg, kryddad av skryt, sprit, sextonårsmentalitet och sextonårsprestationer i sängläge. ”Åka till hans lägenhet, få fem minuters uselt sex och sedan åka hem”, som en ung kvinna berättade för mig.

Så varför tar de skiten, istället för att skratta ut töntarna? Den enda förklaringen jag kan se, att det här är den sortens killar som dessa tjejer har att välja mellan. 

Språkboken handlar om det mänskliga språket, hur det kom till och varför och hur det fungerar, och SJ börjar pedagogiskt med forskarnamn och grundläggande grammatik. Alla nya insynsvinklar är välkomna här, men vi är för det mesta rätt överens. Han är tvärvetenskaplig redan från början, vilket ju behövs i ett ämne som spänner över så många fält. 

Vi hörs!

 

 

 

 

 

Annonser

Sandefjord, finhotell, chockrosa silvertejp och signalfel.

Så åkte vi till Norge för snabbvisit i finfint väder, Evy och jag. Tåg, förstås! Skojade med söt liten tjej i sätet framför, beundrade naturen och åt smörgåsar som Evy hade med sig.

Evy har chefat tidigare och är en född logistiker. Det liksom bara föll sig så att hon fixade allting, för denna skribents tidigare fullt fungerande logistiska förmåga tycks ha lagts på is ett tag här. Exempel: -Vi kanske ska ta med baddräkter, hotell Park har nog en pool, mailade jag innan vi åkte. -De har pool, jag har kollat, kom svaret direkt. Och det hade hotell Park, en stor en som vi förstås använde. Varm och skön, med glasdörrar ut mot en trädgård.

I Oslo har sedan länge lilla Östbanestasjonen förvandlats till en Sentralstation som ser ut som en flygplats. (Gamla stationsbyggnaden med välvt tak finns lyckligtvis kvar – minnen! – full av serveringar nu.) Vi måste byta för att komma till Sandefjord och Evy begrep sig på biljettmaskinen. Jag försökte lägga mig i – med fel råd – och om blickar kunnat döda, hade jag absolut fått en finne på näsan.

Och så var vi där. Det gula stationshuset som en gång mötte min farmor 1914 står kvar, och Jernbanealleen som går rakt genom centrala (lilla) stan ner till fontänen med Hvalfangstmonumentet nere vid vattnet ligger där den ska. Gångavstånd till Park. Farmors hus (kulturminne) står också kvar, men uthusen, planken, porten och den stora gården där vi hängde tvätt på långa linor och satt och spritade ärtor i solen – farmor, jag, tante Bertha och damerna i hennes delikatessbutik i bottenvåningen – är borta. Huset skuggas nu av närgångna hyreshus i nutida mörkgrått. Vi traskade genom smala mellanrum ner till vad som kallas Hjertnespromenaden framför den stora Badeparken mot vattnet, och jag pekade ut var alla de stora patriciervillorna stått – två står kvar, en i varje ände.

Hotellet, en liten skyskrapa (nu utbyggd)  står i denna park. Nära till allt! Vi var fyllda av vördnad när det byggdes 1959, så självklart ville jag gärna bo där. Och vi fick ett litet ordinärt helt OK sovrum, men frukostbuffén var värdig en Finlandsfärja. Den hade allt. Vi tog en fin kvällspromenad i skymningen, och på morgonen presenterade jag Evy för norska vafler med brun-ost (brun mesost). Så där, tyckte hon.

Sandefjord har förändrats, men i mina ögon på ett varsamt sätt. De nya husen är sällan högre än sina gamla grannar, och Hvalfangstmuseet (som väckte Evys förtjusning) finns kvar.  Porten flankeras av två hiskliga kanoner att skjuta harpuner i valar med, och inuti hänger i taket en enorm modell av en blåval (i källaren finns ett skelett). I glasmontrar finns fortfarande de uppstoppade djur som jag såg som barn, placerade i synnerligen icke-PK actionscener (t ex en isbjörnsmamma som just ska slå ihjäl en liten sälkut). Dem ska man bevara som de är, tycker jag. Ändra gärna vad vi gör nu, men ändra inte historien om historien.

Jag pratade på för en tålmodig Evy om Sandefjord i min barndom och pratade med alla vi mötte i princip och fick veta massor av intressanta saker – mitt bidrag! – och vi besåg Bjerggata, vars gamla låga vita träpanelade hus ju liknar dem i Norrtälje – ursprunget till idén att åka hit. Vi åt hemska hamburgare på ett ställe och drack vin och åt sallad på torget, och en natt kunde jag inte sova utan traskade runt i korridorerna och frågade  mannen i receptionen (klockan var tre på natten, men han var ju ändå där och hade inget att göra) om var badplatsen Ula egentligen ligger.

Först såg han helt perplex ut och började peka genom dörrarna för att visa hur jag skulle köra. Har ingen bil, sa jag. Men hur ska du då komma dit? frågade han. Jag ska inte dit, jag vill bara veta var det ligger, sa jag, och det kom något brustet i hans blick inför denna konstiga människa som kom travande mitt i natten i luvtröja och började diskutera badplatser. Jag minns Ula från min barndom, lade jag till för att förklara. Så han gav upp, bad mig komma bakom disken och knappade fram Ula på datorn. Det ligger bortom Kjerringvik, visade det sig. Så nu vet ni det!

Och en eftermiddag hittade jag revygänget som repeterade sin sjuttonde lokalrevy i hotellteatern och lät mig titta på första akten. De var helt fantastiska. När de var klara kunde jag inte låta bli att applådera.

Men det finns en aspekt av det moderna Sandefjord som få gillar: Hamnen. Den är helt förstörd. Den hamn där en gång valbåtar lade till och senare vi ungar fiskade och köpte nykokta räkor i ett stånd och rederierna låg i 20- och 30-talshus, har helt demolerats till förmån för enorma kryssningsfartyg. Vidsträckta områden har reserverats för väntande bilar – tomma när vi gick där på en smal sträng konstgräs förbehållen fotgängare – och en landstigningsarm sträcker sig tröstlöst ut mot vattnet.

Så om ni kryssar till Sandefjord från Strömstad – lämna hamnen bakom er så fort som möjligt! Kolla in kaféerna och husen och bykyrkan i vitt och tegel, där min farfars namn (Leif Andreas Bryn) står på ena minnestavlan av två över fallna i världskrigen, i entrén. När vi kom, satt en äldre dam utanför kyrkan och matade duvorna – hon var guide och högg lyckligt tag i oss och berättade allt om kyrkan och glasmålningarna och den spektakulära altartavlan i reliefbilder uppdelade i fält, som en seriesida.

Redan första kvällen gick min ena sandal (med breda vita remmar) sönder. Jag efterlyste häftstift eller vad som helst i receptionen, men kammade noll – tills jag nämnde duct tejp. Visst! Receptionisten dök ner och upp igen med en knallrosa rulle. Fungerade fantastiskt, det klistrigaste jag träffat på efter silvertejp. Eller faktiskt bättre. Så nu går jag fortfarande runt med vita sandaler med starkt rosa inslag. (På något sätt hade jag även lyckats få hallonsylt inuti skon. Hur gör man det?)

Jag hade kontakt med min avlidna väninnas bror (mailade honom efter att jag sett att hon är borta), bosatt inte här utan i Oslo, och vi tittade på hans barndomshem där Inger och jag satt en gång och lyssnade på Barnetimen, eller lekte med deras lilla hund Burre, eller kom på att ”bläre” (blåsa, varifrån fick vi den idén?) är ett bra ord för dumma saker. Det ligger högt uppe på en ås med fantastisk utsikt över stan. Så först tog Evy en bild med tumme i, och sedan jag en av henne vid utsikten med tumme i. (I bilden, alltså.)

Resan hem gav en ny erfarenhet: Signalfel.  Vi stannade. Vi körde en bit, vi stannade. Vi stod stilla i natten. Ett tag regnade det. Sverige verkade öde runt oss.

Stilla var det också i tåget, alldeles tyst. Ingen sa något. Tålamodet var kompakt. Bistron (icke att likna vid forna tiders välrustade restaurangvagnar) serverade vatten till alla och lovade att betala vad vi köpte. Då och då hördes en obruten Linda i högtalarna: Kan någon översätta till arabiska? Lite senare: Vi har fått hjälp med översättning. Eller föraren: Snart kanske vi kör. Eller: Tråkiga nyheter, nu blir vi stående igen. Eller (Linda igen): Ni som ska till Linköping, vi har beställt taxi till er och betalar.

De flesta toaletterna fungerade. Den toalett vars dörr inte gått att stänga – den stor helt öppen – vid utresan, kunde fortfarande inte stängas. Nu hade det tillkommit hindrande tejp för att ingen skulle använda den i alla fall.Men måste dassen vara så trånga? Jag har rest i modernare tåg med vettig storlek på toaletten.

Alltnog: Vi hade trevligt sällskap av gulliga barn. En treåring höll små föredrag för oss, en liten ettåring övade sig på att a/peka och b/vinka. När vi aldrig kom fram tröttnade ettåringen. Hans tålmodiga föräldrar turades om att bära och vagga honom i en sele. Vi vande oss. Ibland sov han, ibland fick han faktiskt nog. Linda tackade oss per högtalare får vårt tålamod. Långa män knycklade ihop sig på trånga säten och sov. Jag kunde inte knyckla, sätena och det uppfällda armstödet tryckte för hårt på min korsrygg. Men man kan liksom luta huvet mot kanten av huvudstöden.

Sent på natten kom vi till sist till Stockholms Central. Jag gick fram till Linda med det okuvliga goda humöret och sa att hon hade också varit tålmodig, och hon tryckte mig till sin yppiga barm och gav mig en björnkram. Evy hämtades av Stockholmsbaserad dotter som även körde mig hem.

Så nu vet jag hur Sandefjord mår och hur signalfel känns. Och hur rosa silvertejp ser ut. Och tackar varmt Evy för fint ressällskap till en liten norsk småstad. Vi hade så kul!

 

 

Sommar, sommar och det var då ett jäkla liv på Memory Lane.

Först: Tidningsartiklar som passar för nationaldagstider. Om nya judiska museet i Gamla Stan, om hur landsbygden försummats och får tas hand om av invandrade och flyktingar (och lösningen på det är inte stängda gränser, utan att de facto se till att byar och bygder och småstäder satsas på och blir sådana att folk inte känner att de måste flytta in i trånga storstäder utan att det blir en blandning), om svensk kultur och historia (svåra att sätta fingret på, till ultranationalisters förtret, eftersom mycket är glömt och annat nyare  än de tror).

Den goda nyheten är väl annars att den Danske Folkeparti, som SD betraktar som sin modell och sitt syskon, gick bakåt i valet.  En mindre nyhet, men också god, är att man tycks anpassa tig till värme. När det är knökvarmt ute och man kommer hem till sin lägenhet, känns den sval och skön – bara 25 grader!

Vilken fin idé! tänkte jag förra sommaren när jag läste att en gammal kunskap var att blöta ner gardinerna i fönstren för att kyla ner luften inomhus. Och så hittade jag ett blogginlägg från 2011 där jag kommit på just detta alldeles själv – med bild av mitt fönster där jag hängt ett vått påslakan med stora röda hjärtan på. (Se upp med elkontakter inom dropphåll, lade jag till förnumstigt.)

Nu vetter mina fönster åt väster, så jag har förmiddagarna på mig för förberedelser. Dvs, än så länge räcker det med att hänga upp kläder framför rutorna. (Varje år tänker jag komma på en snofsigare lösning, innergardiner på snygga stänger och så, men det verkar så jobbigt.)

Det har varit nationaldag, och jag åkte faktiskt till Sofia på Södermalm (T-bana till Medborgarplatsen, sedan buss 2 på Folkungagatan) för att titta på gamla tassemarker. Inte bara min mammas barn- och ungdom och några år av min barndom susar där, utan också en del av KG:s barndom  lite längre ner i Bondegatsbacken (han kände inte mamma då) och en del av Uffes och Peters ungdom, när MP höll till på Erstagatan. (Vilket nummer, Peter?)

Bondegatan 67 där vi bodde är som sagt rivet, men allt det där gröna som såg så fint ut runt de nya husen på Googlefotot syns inte från gatan – det är en sorts upphöjda trädgårdar. Besvikelse.  Skolan är sig lik, och backen där jag en gång när jag var så där åtta år och klev ut på gatan från Kvinnohuset högre upp dit vi flyttade, mamma och jag, från 67:an när hon och pappa skildes, och tänkte: Det här ögonblicket kommer jag att minnas resten av mitt liv. Några duvor spankulerade omkring på gatan och i hörnet snett emot fanns en bensinstation. Och nedanför den ett kondis med gott vetebröd. Och längre ner bodde Le Klint med sin dotter, Le som gav namn åt den veckade Le Klint-lampskärmen (familjeföretag).

Men jag märkte – till min lättnad – att jag har blivit för gammal för nostalgi! Ungdomar, ni har något att se fram emot. Då är då, stadigt på plats, men märkligt levande mitt i nuet, upptäckte jag.  Det blev ingen stilla vandring med en vemodig tår i ögonvrån. Så jag traskade vidare till lekplatsen, och där fanns minsann plaskdammen renoverad och full av badande småttingar. Till och med lagunen som skils från den större delen av en liten bro finns igen- men utan den trolska, vackra stämningen från när jag var tre år. Den var mindre då, och skuggades av en stor pil, och det verkade som om bara jag gick dit i vattnet under bron. För allt är lite större, kantigare och luftigare nu.

Småbarn är väldigt påpälsade i plaskdammen. De har brallor, baddräkter, våtdräkter, what not. Vi var nakna eller hade möjligen småbyxor. Det var dels en mera oskuldsfull tid, dels var man inte rädd för sol. Att se en treårig liten tjej i bikini eller hel baddräkt känns inte helt OK. Visst, inga små barn ska bränna sig, men det kan inte vara bra att aldrig få vara naken i solen. (Och apropå det lider jag med alla hijabtjejer just nu. Det måste vara enormt obekvämt – och än värre för dem som har en hel östafrikansk dräkt, långklänning med capeliknande lös kapuchongdel överst. De där dräkterna är vackra och stilrena, men säkert ett litet helsike i värme.)

Traskade vidare längs en smal brant stig upp mot kyrkan genom ett koloniområde (anlagt 1906, tror jag) som jag glömt. Tät, vacker grönska överallt, som en minidjungel med höga träd, doftande rosenbuskar, små röda staket och pyttestugor.

Tittade på kyrkan och de röda stugorna på Åsögatan och Åsöberget, såg berget Fåfängan på avstånd där min frysande unga mor firade Valborg (man måste ha tunna silkesunderbyxor och klänning då, hur svinkallt det än var) på trettio- och fyrtio-talen, och fortsatte neråt Folkungatan för att hitta mitt gamla dagis. Förmodligen fanns det i hörnet av Borgmästargatan, och hade i bottenvåningen ett konditori där vi fick se hur man monterade en pinsesstårta. Jag var fyra eller fem och glömde det aldrig. Fortsatte helt utan hjärtesår till Katarinavägen och sällade mig till ett brittiskt turistgäng som beundrade den fantastiska utsikten över stad och vatten och öar och båtar.

Och vandrade ner mot Slussen. Och svor över den enorma förstörelsen och den fullt synliga, onödiga miljonrullningen av pengar. You fuckers, you fucked up, muttrade jag för mig själv med adress Stadshuset.

 

 

I förväg…

… vill jag önska en trevlig nationaldag! Lagom varm och soligt – ska vi säga + 25 grader, max? – och lugn och ro med en bok och kall dryck, eller fest och glam någonstans.  Möjligen tittar jag ner på Smedsuddsbadet där det nu blivit förbjudet att fira den mångnationella nationaldagen, eftersom den var så stor och rörig (när jag var där, var det knökfullt men totalt ofarligt) och en polis tyckte att ”det inte var vanliga familjer där”. (Läs ”det var en massa utlänningar där”.) Han kände kort sagt inte igen sig från sina egna nationaldagar och midsommardagar. Vad jag såg, var det många nationaliteter, kläder och färger, hög musik och väldigt roligt.  – Eller också sitter jag i solen och läser. Eller röjer lägenheten!

Jag är inte uppkopplad i morgon. På fredag ja, men sedan är det stängt här lördag och söndag. (Det är pingst, en högtid som jag alltid är helt oförberedd på. Vi firade den aldrig när jag var liten, så det beror nog på det.)

Alltså – allt gott!

 

 

Pyttipannablogg dagen före nationaldagen. /PS – skriv under på Stoppa nedläggningen av Internationella Biblioteket!

Ursäkta, men kan ingen prata lite med Annika Strandhäll om hennes ögonbryn? Hon ser  alltid chockad ut, som om hon just sett en en stor elak grävling äta upp en söt liten mus. Man kommer liksom av sig.

(Vad beträffar Försäkringskasseaffären är den förstås en skandal hela den. Minister Strandhäll gav generaldirektören i uppdrag att ”minska sjuktalen”, vilket GD gjorde på enda möjliga sättet, eftersom folk inte blev friska bara så där – genom att helt enkelt inte ge dem den ersättning de har rätt till. Varpå GD fick sparken, eftersom folk rätteligen blev arga och förtvivlade och FK därmed dåligt rykte och ett huvud måste rulla. Nu skulle AS få på tafsen för det i KU. Hur det går med själva Kassan och de sjuka, vet man däremot inte. Utom att det inte blivit färre sjuka. Men de som mot lagen gav avslag fick beröm och champagne.)

Det är sommar och sol i Stockholm och den ena flaket med det andra med studenter i tjoar iväg ute på Odengatan. Den roligaste banderolltexten såg jag igår – ”Vi klarade oss tack vara Wikipedia!”

Män! Vem förstår sig på deras riter? På Kristi Himmelfärdsdag traskade jag runt Karlbergssjön och mellanlandade på en bänk – (hjälp, nu tutar de som vansinniga också!) –  alltså en bänk utanför Karlbergs slott. Jag satt fint och tittade på en sidengrå himmel och den snygga husraden på Kungsholmssidan. Klockan hade just slagit på slottet.

Då hördes plötsligt en liten spröd klocka klinga. Jag vände mig om. Där ute på den stora tomma sandplanen stod en grönklädd karl, det var han som plingat i klockan som hänger för sig. Och nu blåste han i en visselpipa. (Stramt och djupt allvarlig, det här är seriösa ting. Kanske ett hedersuppdrag.)

Jag tittade spänt på och väntade att en massa grönklädda kadetter skulle myllra fram ur dörrar och snyten och vrår och runt knutar, eller något – men inget hände. Så han plingade en gång till. Och blåste i visselpipan. Och sedan gick han.

Ingen hade kommit, ingen hade ens kikat ut genom ett fönster. Men det måste väl ändå ha varit grötklockan? Upp och hoppa, det är frukost? Hur den visselpipan nu kan ha hörts för dagens kadettungdom som väl är kopplad till sina lurar från tidig morgonväkt. Fast deras telefoner kanske ringer.

Idag kom jag äntligen ihåg att plocka med hårt bröd till kaninerna under järnvägsbron vis Karlberg. Och vad hände när jag stod där? Jo, den svarta duvan Ensamma George kom flaxande från sitt ventilbo i betongen! Han har sett lite piggare ut ett tag, suttit därinne och putsat fjädrarna. Nu var han uppenbarligen våldsamt hungrig. Jag smulade sönder bröd åt honom och han pickade som en galning. Och han är blyg – så fort jag rörde mig, hoppade han till.

På tal om fåglar har de annars ett jäkla humör. På Odengatan håller ett gäng måsar till, och de är konstant ovänner och slåss. Om en sitter på en gatlykta kommer en annan skrikande, i vild fart, och jagar bort den. Det är MIN gatlykta! Finns det mat på marken, bråkar de och sparkar varann på smalbenen.  Men det är en fantastisk syn att se dem segla i luften mellan husen, tätt över trafiken.

Senare i sommar ska jag ta en snabbtur till Sandefjord med Evy. Med tåg. Jag frågade henne när jag var i Norrtälje och tyckte husen där ser norska ut, och hon svarade ja utan vidare. Jag blev så överraskad och glatt häpen, för folk brukar ju måsta tänka efter och ha invändningar och så. Icke hon. Så vi ska bo mitt i smeten med gångavstånd till allting, och undrar just nu hur mycket kontanter i NKR man behöver för att kunna köpa kransekake och norska våfflor och sånt. Farmors hus står i egenskap av Kultur kvar på Torvgaten (den heter nu bara Torggata), men hela gården är väck och hyreshus har vuxit upp där vi hängde lakan och de superrena torrdassen stod.

Jag har inte varit där sedan stora Norgeresan 2007, när jag just fått reda på att jag biologiskt hör ihop med en annan släkt än den jag trodde, och åkte runt för att hälsa på såväl de gamla som de nya, och känna efter vem jag egentligen är.

Nu ska det bli spännande att komma tillbaka, och med Evy i sällskap!

På tal om gamla hus tittade jag på nätet på Bondegatan 67 på Söder (mittemot Sofiaskolan) i Stockholm, där min mamma växte upp med fosterföräldrar i ett liten etta och jag och min pappa och hon sedan bodde tills de skildes när jag var sex år. Inget badrum, ingen centralvärme eller varmt vatten vad jag minns – både hon och jag hade örsprång varje vinter som små, och jag kommer ihåg hur hon satt vid min säng i köket med ett varmt lock i en handduk och tryckte det mot det onda örat. Och besöken på Södersjukhuset.

Nu är de husen, med sina bakgårdar, rivna. Istället finns moderna hus och mycket grönt omkring. Och det tycker jag ingalunda är tråkigt. Det var en upplevelse att bo i ett barnrikehus med en ryttargång in och en helt grönsketom gård (Svensk Talfilm spelade in en film där en gång, jag syns som liten en halv sekund), men det här är bättre. Måste åka och titta.

Mera tjoande utanför!

PS. Jag borde ha skrivit att det är Världsmiljödag och mycket annat i samband med det – men här kommer en viktig sak: Skriv gärna under på uppropet för att stoppa nedläggningen av Internationella Biblioteket.

 

 

 

 

 

Bok om Grön Ungdoms begynnelse. / Bilduppdaterat.

Det har kommit en bok om hur Grön Ungdom startade, skriver Peter.  Så här står det på Adlibrissidan:

Sollentuna 1986. Några ungdomar i Miljöpartiet har bestämt sig. De ska skapa ett ungdomsförbund.

Redan från början var Grön Ungdom före sin tid och har kämpat för klimatet, flyktingar, miljön, feminism och rättvisa långt innan det övriga samhället vaknat. Under åren har Grön Ungdom haft stor påverkan på svensk politik genom skarp argumentation, uppseendeväckande kampanjer och oförglömliga politiska förslag.

Den här boken är för dig som vill lära dig mer om svensk politik och finna mod i att vi kämpar tillsammans. Den tar med dig på en resa genom åren, politiken, skratten, kampen och den livslånga vänskapen. Essäerna i boken är personliga berättelser skrivna av flera av de som har präglat förbundets politik och varvas med anekdoter och många bilder som visar Grön Ungdom inifrån. Bokens redaktörer är de tidigare språkrören Magda Rasmusson och Hanna Lidström.

Essäerna är skrivna av Hanna Lidström, Peter Bodach-Söderström, Paula Richter, Per Ängquist, Ulf Holm, Yvonne Ruwaida, Maria Wetterstrand, Niclas Malmberg, Gustav Fridolin, Zaida Catalán, Helena Leander, Ellinor Scheffer, Maria Ferm, Jakop Dalunde, Christian Valtersson, Anders Schröder, Linnea Risinger, Magda Rasmusson, Lorentz Tovatt, Sandra Fogelberg och Aida Badeli Rohani.

Och här är en bild som Peter tog vid tillfället när GU bildades. Vi ser Uffe bakifrån, i randig skjorta.

Maria Wetterstrand, Yvonne Ruwaida och Peter finns bland skribenterna. Och Zaida Catalán. Det lär finnas många bilder – jag har inte bläddrat i den än. Men jag minns det där skedet väl. Det behövs väl inget ungdomsförbund, här är alla lika! lär det nybildade MP har sagt. Men ungdomarna stod på sig. Och Uffe var en av de absolut mest drivande.

Frostenson och Arnault: Kärlek bortom allt förnuft?

Karin Olsson skriver i Expressen om Katarina Frostensons bok ”K”. Som alla alla undrar hon: varför lämnar inte Frostenson sin make Arnault, som uppenbarligen tafsat på, våldtagit och förnedrat ett antal kvinnor? Varför står hon vid sin mans sida ”ända in i rättegångssalen”? Förklaringen, säger KO (och det har hon förstås rätt i): Därför att hon älskar denna man vettlöst.

Men det kan inte bara vara kärlek. Jo då, de flesta av oss kan bli ohyggligt kära i totalt olämpliga personer och i det längsta förneka alla eventuella anklagelser mot honom, försöka förstå och stödja och hjälpa honom, framhäva hur fin han är ”egentligen”. Ha ljuvliga minnen av stunder tillsammans. Drunkna i hans blick. Känna att ”det är vi. Vi är varandra”.

Till sist slutar det på ett av tre sätt: Antingen inser man sanningen och lämnar förhållandet, eller också stannar man i alla fall trots att man är medveten om hur verkligheten ser ut, eller också (vilket jag tror är mer sällsynt) vägrar man ända in i kaklet att erkänna att den älskade har några allvarliga, farliga drag.

Det första alternativet är det som inte är vettlöst. Man är kär, man älskar, men man inser att det går inte att förena sitt liv med en djupt störd person som är farlig för andra. Man bryter. Det gör fruktansvärt ont, men man bryter. Självbevarelseinstinkt och klarsyn vinner. Man har egentligen inte den djupa förbindelse med denna person som man trodde. Det är hemskt, men det är sant.

Det andra alternativet, att stanna trots att man inser sanningen, är svårt och tragiskt. Men man försöker skydda sig själv och andra och avdelar en del av tillvaron för sitt sunda jag, sitt sunda liv.

Det tredje är Frostensons. Hon sätter klackarna i. Hon kan inte tänka sig tillvaron utan sin man, och för att klara det (om hon inte direkt deltar i hans otidigheter och brott, vilket hon inte har gjort) måste hon se honom genom sina särskilda glasögon. Och det resulterar i denna våldsamma romantisering av deras landsflykt och att hon (som Karin Olsson skriver) ”drar skamlöst paralleller till judarnas belägenhet under andra världskriget.” Och hon måste baktala och beskylla alla som är emot honom, alla de kvinnor som har anklagat honom (resulterande i två domar för våldtäkt) för lögn och avund. För att få ihop denna idé som aldrig tycks få passera något rimlighetscentrum i hennes huvud, drar hon till med en konspirationsteori som går ut på att DN vill förstöra Akademien och ”hatar kultur”.

Är du inte med mig, är du med i en konspiration av fiender. För det är ju så konstigt många som inte ser det jag ser – det är inte möjligt, alltså är det lögn, illvilja och konspiration. De ljuger.

Precis detsamma som vi hört på andra håll, i andra sammanhang. Och man undrar: Vad står egentligen på spel inom en människa, när hon måste bedra sig själv så till den milda grad, så totalt utan en väg ut?