Jo – jag ska skriva om Ulfs begravning, som jag såg den,

och jag ser att ni väntar på det, och jag började – men det kom av sig när barnbarnen kom in i texten. Så jag får be er ha tålamod till imorgon, när jag hunnit skriva hemma i lugn och ro.

Jag vill bara snabbt säga att vi var ett par hundra i kyrkan, att barnen var där, att min vän Kerstin ställde upp som stöd (att hon är reko har jag alltid vetat, nu såg jag hennes varma hjärta också), att vi hamnade rakt bakom mammorna och barnbarnen, och att Ulfs tidiga stora kärlek S satt bredvid mig och vi höll om varandra, när hon inte lugnt och fint helt enkelt tog min hand i sin. Och att Peter och Uffes bandmedlemmar dök upp och hälsade på mig och att vi var en liten grupp som tittade på foton på kyrkbacken efteråt, att vi tre kvinnor gick och fikade tillsammans.

Men det kommer i morgon.

Inte längre på Alpha Centauri.

Det är en mörk dag idag. Imorgon begravs Ulf. Det är mörkt inom mig och utom mig, himlen är mulen. Något bildinlägg idag blir det inte. Jag är inte längre på Alpha Centauri, världen är hopklistrad, men jag är ledsen, ledsen in i själen.  Det är bara sorg.

Har via mail frågat prästen och Peter om Ulf kommer att bli kremerad och läggas bredvid sin pappa i familjegraven, men ingen av dem har svarat. Nu har jag förstås inga åsikter om saken, även om jag tog det för givet – jag antar att Uffe och Anneli planerade tillsammans, eller att han lämnade det åt henne att besluta, och det är helt OK för mig. Hon är hans fru, det är hon som är boss för begravningen, den ska bli som han ville ha den.

En som hört av sig är Fernström. Jag mailade honom om hans minnesord och han svarade och beklagade sorgen, och jag tackade för hans svar och skrev att det där om mig inte var ju hela världen, det var bara det att det blev en grej för mycket, och att det gläder mig att folk som läser min blogg klickat på hans artikel, och önskade honom allt gott.

En annan som hör av sig är George (USA) som vill att jag ska delta i ett bok-, dataspels- och TV-projekt han har om ett slags superhjältedrama med klimatförändringarna som bakgrund. Han vet vad som har hänt och att jag inte riktigt hänger med i vad som pågår, så nu skriver han lugnande mail om det ena och det andra, det är en tröst.

En tredje är Akan, som råkade vara på 7-Eleven igår när jag tittade in, och ber mig komma och prata, vart har jag tagit vägen? Jag har ju inte som självupptagen sörjande velat hänga mig på en vänlig tjugotreåring som jag inte ens känner, men det visar sig att han har läst allt i bloggen om Ulfs död och är fascinerad av sättet att skriva – jag antar för att i ungas värld idag skriver man mest korta tweetar, sms och FB-inlägg. Han tyckte om den långa texten, alla detaljer som lät honom förstå hur det känns, om tröjan jag tvättade som plötsligt bara bestod av grundämnen i min sorgvärld. (Kanske blir det en oväntad väg in i bokläsande för honom…?) Så jag  stannade tacksam ett tag och vi pratade och hade trevligt.

Jag tänker på Peter, på barnen, på Alma och Caroline som jag velat ringa till, men inte orkat eftersom jag inte vet vad jag får för svar.  Jag tänker på Ulf och hans sjukdom och hans känslor. Och allting är  ledsenhet.

Så det kanske blir av.

Jag vill ju göra ett fint och roligt Uffe-blogginlägg, men kunde inte tänka mig det utan en underbar bild av honom och äldsta sonen Louie i Observatorielunden när vi sågs där 2013 . Uffe ringde och jag kastade mig förstås iväg, efter att först ha hittat en fin röd leksaksbil åt Louie i cigarrbutiken, för han hade fyllt år ett par veckor innan (fick inte uppvakta honom då) och cigarrbutiken för alltså cigarrer + små bilar.

Bilden föreställer Louie som kör med en fjärrstyrd båt i plaskdammen, medan Uffe storskrattar vänd mot mig, vi måste ha sagt något roligt. Problemet var bara att fotot var inlåst i den icke riktigt  fungerande gamla datorn. Som dock någon gång ibland faktiskt vaknar till.

Så, alltför nere och bedövad och lamslagen för att orka gå och få den gamla iMacen lagad, har jag nu tryckt och tryckt på startknappen varje dag i flera veckor – och så plötsligt, vid midnatt i natt, startade den! Som om ingenting hänt. Och jag rusade till med ett USB-minne och laddade ner Bilden och fler därtill.

Så idag har jag fipplat med bilder, men fick det inte klart, annars hade det varit läge att publicera det här ikväll. Begravningen är ju i övermorgon. Men jag har ju samma drag som Uffe: De som ska läsa ska få veta ALLT! Vilket ju inte går, och inte ens är önskvärt här, för vem orkar det? Egentligen vore det här ett jobb för Peter, som är sin ursprungsfamiljs sammanfattningssnille.

Jag ska försöka få till det i morgon – men förr eller senare kommer det i alla fall.

 

 

Minnesord. Länk

https://tidningensyre.se/2017/nummer-185/minnesord-ulf-bodach-soderstrom/

Det är fina minnesord, det är så mycket Ulf och jag blir rörd. Tack Lennart, som jag hört mycket om förstås, men inte känner, som aldrig varit hemma hos mig och jag såvitt jag minns aldrig pratat med.

Men för ordningens skull: Ja, pappa KG kom från borgerliga kretsar, men han var politisk tecknare för Expressen och illustratör till många böcker. Och nej, mamma kom inte från ”intellektuella hippiekretsar”. Inga ”romantiska” cannabisorgier, drickande eller allmänt slashasande. Jag har aldrig varit hippie – eller avgrundsvänster, för den delen – utan demokrat in i märgen.

Uffe växte upp i ett hem med böcker, med en frilansjournalist (feature, samhällsdebatt, medverkan i diverse veckopress för att försörja barn och hus) och miljöaktivist (antikärnkraft) som läst film-, litteratur- och teatervetenskap och sociologi, och han växte upp i ett hem där många seriösa diskussioner pågick. När vi inte gosade eller lekte.

Vi bodde ordentligt i en vanlig lägenhet, tills vi byggde om ett gammalt hus i Kårsta, Vallentuna, där vi bodde ett antal år.  Vallentuna nämns inte på hans FB, men bygget av det huset hörde till de roligaste faserna i våra liv.

 

 

Något annat ett tag. Igår – afghansk demonstration på Medborgarplatsen.

Man kan sitta och lösa sudoku och sörja, eller läsa en bok och sörja, eller tvätta golv och sörja. Jag tar fram Uffes bok och börjar läsa om den. Den har en rolig dedikation till mig som slutar med ”Kram!”. Den är mer rappt välskriven än jag minns, men den börjar med att någon är död och hur huvudpersonen (jagform) känner kring det, och jag måste göra en paus.

Så istället bestämmer jag mig för att åka till Medborgarplatsen (aj, det var där jag gick med Ulf för några år sedan och pratade om anfadern ”gubben” Bodachs vin-och tobaksagentur, eventuellt även cigarrfabrik, som låg någonstans på Götgatan) för att se hur de afghanska unga killarna som demonstrerar mot utvisningarna har det. Det är väl fem-tio stycken där, tror jag, och sen kan jag promenera hem genom stan.

Men de är inte fem-tio stycken. Båda trapporna upp till det rätt mäktiga Medborgarhuset är fulla med folk, flera hundra människor, och ett bra område framför också. Därnäst kommer en hel gård belagd med konstgräs, sedan en bred, bred gångväg, och så uteserveringarna med musik och buller och bång i södra änden av det öppna torget. (Fredagskväll!)

Min vana trogen ger jag mig rätt in i röran och börjar prata med folk. De sitter i de branta trapporna, de ligger på liggunderlag med filtar, de läser böcker eller fipplar med telefoner, och samtliga är vänliga och många kan hyfsad svenska. När jag tar bilder gör de segergester. 99% är unga män. ”Mellan 15 och 25 år?” frågar jag, och de nickar. Här och där sitter några enstaka svenskar, flera äldre kvinnor, och stöttar. I utkanterna ett par polisbussar och poliser.

I ena trappan finns volontärerna i sina neonvästar, bland dem några tjejer med och utan hijab. De jobbar som illrar med vattenflaskor, chokladaskar, högar med sovsäckar och filtar, pumptermosar, matlådor. Jag har sällan sett ett så snabbt och välfungerande gäng.

Och så får jag syn på familjerna. Männen i en grupp och kvinnor och barn, många av dem små, på filtar på marken. Jag börjar prata med kvinnorna – en av dem har uppehållstillstånd med sin familj, men de andra har fått ett, två eller tre avslag. De kommer från Gotland, från Klintehamn och Fårösund där de inte bor bra (fem människor i ett rum) och är här för några dagar. ”Vi kan inte vara i Aghanistan”, säger Maryam Husseini, som har tre söner, varav den minsta bara var tre månader när de reste hit. ”Det är för farligt, barnen kommer att dö.” Flera av de andra barnen är födda i Sverige.  Hade det varit i USA, hade de (än så länge) automatiskt blivit amerikanska medborgare.

Det här måste med i nyheterna, tänker jag, som ju inte har en fungerande TV och inte har en aning om ifall det redan kommit med eller ej. (Någon har i alla fall varit där och filmat för en dokumentär, säger Maryam) Expressen, Aftonbladet, TV-kanalerna. Jag behöver en filmfotograf!

Spanar i folkmassan och hittar en sådan, med hyfsad kamera. Han heter Kristoffer och är frilans, säger han. Kom och filma, kvinnor och barn, killarna har vi redan sett massor av, säger jag. OK, kanske, ska försöka hitta en kompis som kan hjälpa till, säger han och greppar telefonen. Jag kan hjälpa till, säger jag och glömmer att jag just nu inte är vid mina fulla fem.

Till sist sitter vi på filten och fotografen filmar. Jag intervjuar och gör det verkligen inget vidare, det blir bättre när Maryam själv tar initiativet och berättar och, på fotografens uppmaning, riktar sig direkt till Stefan Löfven.

Det blev toppen! Stick iväg och sälj! säger jag. Måste ha mer, det här är dyra grejer, säger han.

Först efteråt slår det mig att jag ju inte har en susning om vem han är. Jag kan vara hoppas att klippet hamnar i ett bra sammanhang.

Medan vi håller på kommer volontärer och lämnar matpaket. Inget småprat, snabbt jobbat. De kommer också med leksaker till barnen, lika snabb leverans där. Langar ut dem på filten och försvinner.

Ser ett gäng åskådare som sticker ut. Fyra-fem unga män med en air av Sverigedemokrater runt sig. Jag kan förstås ha väldigt fel. De går runt och tittar. Försvinner till sist.

Traskar vidare. Något händer: Någon kommer springande i full fart i riktning mot det runda höghuset vaddetnuheter, följd av afghaner med eller utan väst som smidigt sprintar mellan människor och av stora svenska poliser som nästan knuffar sig fram. Fotografen visar det sig sedan, har också försökt kuta med, medan han filmar. Fler och fler följer efter, men ganska snabbt kommer andra volontärer och manar till lugn och schasar tillbaka folk, fysiskt. På nolltid bildas en kedja som driver tillbaka alla mot trapporna. En polis kommer på gräsmattemuren med en kvinna som tydligen är kontaktperson, hon har en praktfull stentorsstämma som ledigt hörs över hela torget, hon ger order om samling runt trapporna och alla lyder omedelbart. (Stentor, inte Sten-Tor, var en gammal grek med imponerande röst.)

Jag är där i tre timmar i för tunna kläder. Plåtar och pratar. Det som hände tycks vara ett någon stal något och sprang, och en ung man blev så stressad att han föll och bröt armen. En polis undersöker honom och ringer efter ambulans, som inte dyker upp så länge jag är där, men han har hela tiden fyra-fem människor runt sig.

Ännu en incident – två unga män verkar ha hamnat i dispyt. Omedelbart bildas en ring av volontärer lite längre bort, dit tycks också de diskuterande ledas. Jag frågar någon bredvid mig vad som händer. Han har svårt att hitta rätt ord, men svarar till sist: ”Kram.”

Kram? Jag traskar bort och försöker se vad som händer. Tjugo killar och så jag som inte fattar ett ord. Ett antal, inklusive de disputerande, sätter sig ned i mitten av cirkeln. Man ser ingenting utifrån. Det pratas ett tag, och så utdelas kramar och axelklappar och gänget skingras. Jag känner mig som en sådan där oinformerad etnolog på artonhundratalet som reser ut i världen och ser en hel del men inte fattar just mycket.

Jag är full av beundran för alla som är där. Volontärerna städar kontinuerligt. Ingen är berusad. Flera hundra unga killar och ingen är berusad (islam, antar jag). Poliserna har i princip ingenting att göra utom att hålla utkik efter högerextremister, som de i så fall tänker lotsa till Fatbursparken eller Björns trädgård. (Hoppas det förstnämnda, för i Björns trädgård finns moskén.)

Det blir mörkt, folk tänder ljus. Familjerna gör sig beredda att gå till lånade kvarter och sova. Fotografen svischar förbi: det blir fina bilder. Jag köper en grillad korv, fryser och åker hem.

Björnberget och kyrkan och samtalet.

En gång för länge sedan var stora Björn, sönerna och jag på Skansen. Sönerna var små. Vi tänkte oss att gå in till avdelningen med björnar, och stannade vid ett enkelt vändkors för att betala entré.

Dvs Björn, Peter och jag stannade. Inte Ulf!  Han smet under vändkorset, rusade fram till björngropen, kravlade sig upp till räcket och hängde i princip på mage på det för att titta ner till björnarna.

Jag höll på att bli vansinnig av skräck, försökte en sekund förhandla med biljettmänniskan för att komma in, struntade i biljettmänniskan, lämnade en chockad Björn att försöka förklara brådskan och störtade för att rädda min vingliga son. Såg för min inte syn hur han trillade ner, hur björnarna anföll och där var han alldeles ensam och skräckslagen och ropade på mamma, såg för mig hur jag hoppade efter för att skydda honom med min kropp eller i alla fall hålla honom, vara hos honom.

Hade jag vågat? Jag vet inte, men det hade varit nästan omöjligt att låta bli. Lyckligtvis hann jag fram och tog tag i honom. Ulf själv var glad och hade förstås inte alls tänkt trilla ner, men han var alldeles oerhört impulsiv. När de fick cyklar bröt jag alltså gladeligen mot lagen och sa att barnen BARA fick cykla på trottoarerna.

Ens barn finns för en i alla sina åldrar. I förrgår överfölls jag av en explosiv rädsla för att Ulf, om han kremeras, ska glida in där i elden alldeles ensam. Jag ville följa med och hålla om honom. Det låter helt galet, men det var så ytterligt verkligt. Jag bara gick fram och tillbaka och grät floder.  När mitt hjärta började hoppa omkring lite tänkte jag att om jag skulle dö nu, kanske man skulle hinna peta in mig där med honom?

Så småningom lugnade det ner sig lite. Jag tänker förstås inte dö, och jag har själv alla kloka svar på det som hände, men de fanns inte i känslan just då. Det var en våg av vild beskyddarinstinkt. Den som ska hålla ens barn vid liv när de lever, och som inte bara försvinner när den inte är till hjälp längre.

Igår träffade jag prästen (Camilla) som ska officiera vid Ulfs begravning nästa torsdag. Jag är säker på att han blivit helt nöjd med att begravas av henne. Hon är stor och trygg och lugn och lyssnade på alla sorger som jag egentligen bestämt mig för att hålla för mig själv, utan att försöka ingripa.Det som är så svårt att göra. Men jag hade också med mig mängder av foton på Peter och Ulf som barn och tjugoåringar, den period som Gustav och Anneli (som mötte henne dagen innan) inte vet så mycket om. Jag ville att Camilla skulle få en känsla för Uffe som människa. En älsklingsbild  av Uffe är den där han sitter hemma hos mig med utsträckta armar och ser glad ut vid middagsbordet, det är under den tid de drog i gång Grön Ungdom, och bakom sig har bokhyllorna med en röra av böcker.

Dessutom hade jag med mig hans roman (1996, ”Detonerade drömmar”) och bad henne läsa baksidestexten, som säger en hel del om honom, och jag visade roliga serier som han ritade för Grön Ungdoms tidning Nisse Hult – där skrattade hon, fint, hon fick se hans humor! Jag undrade också om hon orkade se den mycket fina och respektfulla bild jag tog av honom på bårhuset (lite snett bakifrån) och har i kameran, och det ville hon gärna. Så nu vet hon mer om vem hon kommer att prata om. (De bilderna ligger i min dator med en varning i mapptexten. Och dem har jag visat för ytterst få – en som hjälpt mig med min sorg, en som kände oss redan när ungarna var småpryttlar, och så Camilla. Och sedan är det stopp.)

Idag är världen inte längre en kall svart rymd med blinda partiklar som susar runt, den sitter nästan ihop igen. Men meningslösheten är kvar. Ändå: jag fortsätter att lita på naturen.

 

Den småttiga verkligheten hinner ikapp. /Senare. /Bild.

Gör mig i ordning. Ska ge mig iväg. Tar en stor soppåse som ska kastas och håller en hand under den, för säkerhets skull. Låser ytterdörren, åker ner i hissen, går genom gathuset, låser upp soprumsdörren – lika jobbigt tung som vanligt – och morrar över att närmaste sopcontainer står längre in, så att jag måste tända och släppa dörren.

Gratulerar dystert mig själv till att i alla fall komma ihåg att ta nyckeln ur låset, där jag tidigare glömt den minst tre gånger och fått be dagiset om hjälp med telefon för att kunna ringa låssmed. (Kom ju inte in i lägenheten, och Supergrannen som har extranyckel var inte hemma).

Går fram till containern, slår upp locket, konstaterar att lata soppåsekastare fyllt närmaste delen men inte den bortersta, lyfter min egen soppåse och slänger iväg den med en magnifik gest. Tillsammans med nyckeln.

Jädrans! Eller på nysvenska, och mer adekvat: Shit!

Sträcker mig in för att se om jag kan nå någonting där nere i djupet, varvid det tunga locket slår igen och träffar mig i huvudet med en redig smäll.

Tänker skarpt: jag behöver en magnet. Och en lång person. Eller bara en lång person. Går ut på gatan. Dörren smäller igen efter mig. Nu kan jag varken komma in i soprummet ELLER min lägenhet.

Åker upp till Supergrannen, som faktiskt är hemma, och ringer på. Han vill inte öppna. Jag knackar vilt! Han vill inte öppna.  Men till sist kommer han lunkande, han skulle JUST äta sin nylagade mat och har för ögonblicket noll idéer om just sopcontainers och magneter, kanske när han ätit. Men han ger mig extranyckeln.

OK. Dagiset nästa. De ler lite, de börjar bli vana. Långa Bakvända badebollmössan som jag riktat in mig på jobbar inte idag, men jag få med mig en lika snäll ung man, längre än jag, och han beväpnar sig med ett paraply för att kunna lyfta undan ev påsar med det krokiga handtaget. ”Det här blir något att skriva i din CV!” skämtar jag. ”Mina erfarenheter från dagis. Och om folk undrar vad vi ska med paraplyet en sådan här vacker dag, kan vi säga att vi ska in i soprummet!” fortsätter jag jätteskojigt.

Ja, det funkade. Han lyfte undan två påsar, och där låg nyckeln i sitt nu något smutsiga band. Jag tackade översvallande och gick upp för att tvätta nyckeln. Alla behöver ett fint dagis i sitt hus, det är min fasta tro.

Universum har gått i bitar, och jag tvättar en skitig nyckel med blått ripsband. Så är det. För första gången på nästan en månad tvättar jag golv, vilket känns lika meningslöst som att putsa ljusstakar på Alpha Centauri, men det där golvet som egentligen bara är svart rymd med kringfarande partiklar behöver torkas av mig som är precis det samma, så då gör jag det. Och att ställas inför den råa verkligheten, att tvingas göra saker själv, triggar överlevnaden.

Jag tror det här är vad som händer med sorgen: Sakta, sakta sjunker den neråt i själen, mjuknar och bäddas in och löses upp, och man blir sig själv igen. Till sist. Om man bara låter saker ha sin gång och inte tvingar sig att vara ”förnuftig”, tar naturen hand om till och med det här.

Man kan känna sig stark ena sekunden, för att brista i gråt nästa om någon säger ett vänligt ord (till exempel, ”du behöver inte betala för kopian av Uffes runa i DN”), därför att det ligger så ytligt. Men instinkten att leva, och att leva rakt och ärligt, är så stark.

Och man ska prata. Med många olika människor, som håller tyst och bara lyssnar. Ord är inte bara ett senkommet påhitt av evolutionen som vi inte behöver, för oss är de essentiella. Ord rensar själen, att få prata av sig är som att stå i en vattenfall av rent, friskt vatten. Spänningar löser sig en stund, det är en vila.

Så tack alla, och tack orubbliga köksgolv och tappade nycklar.

/// …Och några timmar senare är man tillbaka i helvetet och vill banka sönder allt som behöver bankas sönder för att komma in den andra dimension där man kan hålla om honom, och reda ut det som vi inte kunde reda ut, och krama honom och säga att allt är bra och han kommer inte att få cancer. Och se honom lättad och glad.

Bus och lek i stugan vi hyrde i norska fjällen, tillsammans med Björn. Uffe i mitten.  Den var den här gången killarna gömde våra kondomer – utan att säga något! Björn och jag som tänkt oss att vänslas medan barnen lekte utanför, letade mycket diskret och mer och mer förvirrade, medan Ulf och Peter fnittrade.

”Vi vill ha syskon!” sa Peter när sanningen kröp fram.