Amerika på väg in i mörkret. /Kväll- händer något nytt…? /Melanias märkliga tweet.

 

SEPARATED CHILDREN BEING HELD IN ‘TENDER AGE SHELTERS’ The Associated Press reported Tuesday night that infants and toddlers separated from their families at the U.S.-Mexico border as a result of the White House ”zero tolerance” immigration policy are being held at ”tender age shelters.” The AP reports that the shelters are filled with distraught children who are “hysterical, crying and acting out.” 

Koncentrationsläger för barn.

Jag såg ett klipp där Donald Trump försvarade sin politik. Han avslutade med att gå fram och krama – en flagga.

Det här är som ett avslöjande litmustest. Republikanen Anne Coulter, som alltid sagt märkliga ting, skämtar om att de gråtande barnen är ”skådespelare”. Var får de sin utbildning? undrar hon skälmskt. Så kan bara en person helt utan empati uttala sig. Jeff Sessions flinade när han sa att det är bibliskt att följa lagen.

66 barn om dagen skils från sina föräldrar. Papperarbetet fungerar inte. Föräldrar hittar inte sina barn, ett antal skickas tillbaka till Sydamerika utan att ha fått tillbaka barnen.

Flera stater vägrar att sända militär personal till gränsen. Samtliga presidentfruar i livet protesterar.

Kan man göra så här mot barn, öppet och offentligt och utan förskoning eller förståelse för protesterna och upprördheten, finns det snart inga gränser alls.

Kväll. CNN meddelar att Trump har lovat att skriva ”någonting” som ska stoppa att barn tas från föräldrar, och samtidigt göra gränserna ”säkrare”. När och hur och vad sägs det i skrivande stund inget om. Presidenthustrun Melania Trump och Kirstjen Nielsen, boss för nationell säkerhet (nyligen utbuad på en restaurang för att hon stödde separationsordern) ska verka bakom kulisserna för att få Trump, mannen ”som aldrig har fel”, att ändra sig.

Vi får se. Det är bara att hoppas. Varje minut som barnen tillbringar i dessa förvar blir de, enligt den Amnestyrepresentant som gästade P1, torterade. De måste ut så fort som möjligt.

Den lilla puben här har idag fått besök från bl a Storbritannien, USA, Frankrike, Europeiska Unionen (?) och Österrike. (Helmi…?) Och Finland.

PS. Melania har twittrat på ett minst sagt olyckligt sätt idag. Och fått arga svar.

Annonser

Barn i burar. /PS

Det här är klippt ur en  artikel i Huffington Post:

”Many of the immigrant children are being held in juvenile detention centers where they are kept in chain-link cages, sometimes with 20 or more to a cage, according to The Associated Press. Some of them appear to be in extreme emotional distress, according to harrowing audio published Monday by ProPublica, a nonprofit news organization, in which detained children can be heard crying out for their parents at a U.S. Customs and Border Protection facility.”

Barn till immigranter, barn som tagits från sina föräldrar, hålls i en sorts fångläger i burar, vissa så många som tjugo i en bur. Många (alla, skulle jag gissa) är extremt stressade. Om man klickar på länken i klippet, kan man höra barn som gråter i en inspelning. En vakt hörs skoja: ”Oj, vilken orkester. Det enda som behövs är en dirigent.

Republikaner i partiet hävdar att denna brutala kidnappning är fel, men de vägrar att vidta några direkta åtgärder. Trump själv är helt oberörd. Ännu ett tecken på att han troligen är en djupt störd person.

Kan man (hypotetiskt) ställa honom inför riksrätt för denna misshandel? (Hypotetiskt, eftersom kongressen inte har den sammansättning just nu som behövs.) De lagar han stöder sig på lät inte vara avsedda för den här tillämpningen.

Som vi har sett även i svensk press har amerikanska kyrkor (och de är inte direkt ömskinnade) och även Laura Bush, f d presidentens fru, protesterat starkt. Liksom amerikanska läkare.  Under tiden sitter Trump, som enligt många älskar konflikt och drama – det ska hända något, annars blir publiken uttråkad –  på sin breda bak och rör inte ett finger.

PS/ Ser att artiklar och klipp om detta nu kommit i flera svenska medier.

PS 2/ 75 tidigare amerikanska domare har  skrivit ett öppet brev till justitieminister Jeff Sessions. Brevet fördömer aktionen och säger att den kan återkallas omedelbart.

 

 

Lite på landet. Och Söder och Trump.

Trump, mannen utan omdöme, inlevelse eller känsla för demokrati och mänskliga rättigheter, internerar och traumatiserar 2000 mexikanska barn vars föräldrar illegalt invandrat för att försök rädda dem från fattigdom och brottslighet i Mexico. Detta i ”avskräckande syfte”. Han håller med andra ord barn fångna som gisslan – i förvaringshus, och med hot att sätta dem i tältläger – för att tvinga vuxna att göra som han  vill. Mexikaner att stanna i Mexico, och chockade demokrater att gå med på att bygga muren. ”Demokrater, ni kan fixa det här!” har han sagt.

Låter det bekant? Är det inte så maffia och gangsters gör? Kidnappar barn och gömmer dem?

Vad händer med dessa barn, nu och senare? Kom 2000 troligen hyfsat harmoniska barn med sina föräldrar till USA, bara för att med våld slitas från sin dem, låsas in av främlingar och efter obestämd tid skickas tillbaka till Mexico, nu skräckslagna och psykiskt störda? Bortsett från orättfärdigheten – smart sätt att värna USA.s säkerhet.

Sverigedemokraternas Björn Söder, till vårt lands skam riksdagens vice talman, ska vi bara inte tala om. Så nu gör vi det. Han har gett ordet ”nation” en alldeles egen tolkning som han låtsas är den allmänt erkända, och sedan ger han ordet ”minoritet” en snyting. Judar och samer, anser han, tillhör andra ”nationer”, vilket är anledningen till att de kallas ”minoriteter”. Varpå han blir chockad, ja CHOCKAD och kränkt över att folk inte förstår att han vill ”värna” dessa ”nationer”, utan – hu! – kallar honom rasist.

Söder smyger in detta ord, nation, och smutsar i hemlighet ner det med SD´s märkliga resonemang om ”essens”. Klura ut vad det betyder – det är inte så svårt som det ser ut. Att han inte anser att ens människor som bott i Sverige i generationer är svenskar, säger allt. Tydligen är det deras ”essens” som är i vägen.

Minoritet betyder bara en mindre del av en helhet. Rödhåriga, till exempel, är i minoritet. Likaså stockholmare, fågelskådare, yogatränare, surströmmingsälskare och, tack och lov, Sverigedemokrater. Hur det står till med de senares essens vete fåglarna.

Man kan raljera, men det här är allvar. Det visar återigen den nazistiska grund som SD står på.

Två dagar på landet. Evy bjöd på frid, värme, god mat och vänskap i sin hemtrevliga stuga utanför Norrtälje. Hennes två underbara systrar kom också, och vi försökte ta en selfie under mycket skrattande. På en såg Evy ut som om hon hade jättehuvud och badmössa, medan Ingegerd försökte vika upp brättet på min solhatt så att man skulle se min nuna. Men E gav sig inte, hon hämtade paddan och tog två bilder där vi alla ser ut som om vi vore med i varsin intressanta film. Evy ser mot himlen, jag är blek och flinar, och mellan oss står Astri och Ingegerd och ser själfulla ut.

Evy är minstingen. Ingegerd är nu 87, men har precis köpt nya häftiga brallor och är i färd med att måla alla sina köksskåp på insidan. Evy hade bakat himmelska bullar och en stor fet rulltårta, som hon skar trecentimetersklabbar ur – gudomligt. Vi fikade och åt baconinlindad kyckling och tittade på TV och löste korsord, gick promenad i skogen och åkte till Sättra, deras barndomsgård som jag inte sett sedan jag var ungefär åtta år. Som väntat såg allting mindre ut nu än då.

Vilken skön paus.

 

 

Tokigheter.

Läste en artikel i Metro om hur chefer ska ta hand om sina nya anställda som är ”millenials”, dvs födda runt detta sekelskifte.

Man baxnar. Dessa unga är nämligen kreativa och passionerade, vilket är fina fisken, men inte tålmodiga, och eftersom de är uppfödda som individualister, ”väntar de sig” att chefen ska tänka på och diskutera deras ”mående” och kompetensutveckling i realtid (alltså bums!) och gärna digitalt. T ex genom likes på en plattform. En firma har nu konstruerat ett verktyg för detta.

Dvs, de ska fortsätta sina näsan-i-telefonen-liv, nu på arbetsplatsen, och få respons omedelbart. Dvs, chefen ska vara en blandning av kompis och förälder, dutta och dona och ta hand om. ”I realtid”.

Om man börjar bry sig mer om mobbing på arbetsplatsen och dylikt är det ju bara bra, men jag undrar i mitt stilla sinne: a/ vem ska curla och gosa med chefen? och b/ när ska chefen egentligen leda och organisera företaget? På den tid som blir över efter kollen av kanske tio anställdas mående precis när det mås, och likandet av glada utrop i stil med ”Halva redovisningen klar! Mår toppen!” eller lessen emoj under ”snyft. Gräl med flickvännen.” Allt det där, när vi gör det på vår fria tid, går ut över privatlivet, och nu ska det genomsyra hela arbetslivet också? (Vilket det ju redan delvis gör, genom att chefer ”väntar sig” att ständigt kunna få tag i sina anställda.)

Nästa tokighet är vuxna slöjvurmande muslimska föräldrar (alla muslimska föräldrar är förstås inte slöjvurmande) som kräver att förskolelärare och lärare ska tvinga deras småflickor att bära slöja på dagis. KRÄVER. Personalen ska med våld hindra småflickor från att ta av sig slöjan eftersom den är obekväm, eller eftersom de vill leka frisör. De ska också ta bilder som bevis.

Förvånansvärt många dagis kan tänka sig det, men svaret på de kraven ska vara NEJ. Gärna som lag. I annat fall blir barnen diskriminerade, utpekade, och utsatta för övergrepp. Slöja och fotsida dräkter som hindrar rörelsefriheten ska vara helt förbjudna på dagis och i skolan. Alla skolor. Om föräldrarna (när det gäller skolan, vi har skolplikt) reagerar med att hålla barnen hemma, ska de åtalas för det.

När religiösa krav på barn – och det gäller även kristna och andra sekter där man utövar våld, psykiskt och fysiskt,  förbjuder normala aktiviteter som teater, musik och simning samt adekvat undervisning byggd på fakta, och kontakt med omvärlden – uppstår, måste man rädda barnen från detta. Deras rättigheter kränks.

För övrigt är nu ”kulturprofilen” Arnault åtalad för våldtäkt, och jag såg Horace Engdahl på 7-11 igår. (Jag var där för att titta på folk och andas, lgh är fortfarande 27 grader varm). HE, åtföljd av ett ungt väldigt långt par, var klädd i skrynklig off white (eller isabellafärgad) kavaj till skrynkliga brallor i liknande kulör. Han såg sur och överhettad ut, och det enda jag uppfattade av konversationen var att han läser utländska tidningar på nätet. Mer skvaller än så kan jag inte få ihop i min hörna av skogen.

Siffrorna rasar i höjden.

(Som en del skulle uttrycka det…)

När jag gick ut för att handla, såg jag faktiskt en humla bland de törstiga rosorna i pergolan, en liten jätteseriös tjockis som försökte pilla in pollen i sina små benväskor. Så antalet humlor har stigit med hundra procent sedan igår! Och när jag kom hem med glass och tidning och bananer, såg jag en humla till. En liten nybörjare. Fick en stark impuls att hälla ut mer vatten i rostlådorna, men behärskade mig. Kanske det regnar?

Utanför affären stod en damcykel prydd med massor av blommor. På styret, på pakethållaren, under sätet, överallt. Den såg ut som en glad somrig installation, men den tillhör en dam som tydligen alltid gör så där.

Några dagars lojhet med Val McDermid, korsord och filmerna Brev till en seriemördare och Vad döljer du för mig har rensat skallen, och nu har jag fått en idé om hur jag ska fixa saker och ting. Inte en idé från något av dessa verk, men jag tror på att lämna synapserna i fred och låta dem grunna över sakerna på egen hand.

Förresten, ta de fina projekten som dyker upp här och var och kallas ungefär ”Förstår du orden?” (ett ord med tre tolkningsförslag, varav ett är riktigt) med en liten nypa salt. Väldigt, väldigt bra idé, men svaren är inte alltid helt kosher. För ett tag sedan såg jag att SUPERLATIVER skulle vara synonymt med BERÖM. Visst kan superlativer som bäst, snällast, snabbast vara beröm, men det kan inte superlativerna värst, elakast och fegast. Superlativ är en böjd adjektivform, ingenting annat. Och igår skulle GUDSFÖRGÄTEN vara detsamma som ÖVERGIVEN. Vederbörande hade tydligen tänkt på en gudsförgäten plats och lite slarvigt sett den som just övergiven, men ordet gudsförgäten betyder ordagrant ”glömd av gud”. Ett övergivet barn i en novell, t ex, behöver inte vara ”gudsförgätet”. Kanske är istället, enligt författaren, Gud den enda som bryr sig? Så människor som försöker lita på de där testerna och skriver gudsförgäten när de menar övergiven, kan hamna helt fel.

Kanske borde man skriva små förklaringar? Så får icke så ordkunniga läsare veta att förgäta betyder glömma, och att den lilla blomman förgätmigej alltså heter ”glöm mig inte!”

Flera har kommit in och läst om Ulfs begravning och minnesordet. Den som vill, kan söka på ULF och få se fler blogginlägg. (Vad det står i dem vågar jag inte kolla, allt var så nytt när de skrevs.)

Varje morgon vaknar jag till ett hugg i magen av sorg och saknad och tänker mycket som jag inte skriver om. Väldigt lite förändras där, men en förändring är det här med fotona. I början berörde de mig märkligt nog inte, det var som om en skyddande dörr stängts om hjärtat (när det gällde just bilderna, inte något annat). Nu känns de starkt. Allt väller över mig, det är som att resa i tiden och se och höra honom fysiskt, hans iver och glädje. Men i morse när jag steg ur sängen seglade ett varmt och fint minne upp inom mig av honom när han var i tjugoårsåldern, och det  fick mig att le för ett ögonblick. Ändå: Det går fortfarande inte att acceptera. Att Ulf är död finns inte. Det är omöjligt. Jag önskar jag hade kunnat byta med honom, det hade jag gjort ögonblickligen om möjligheten funnits. Skulle någon dö, var det min tur. Inte hans.

En konstighet är att jag blivit så förundrad över att kunna vandra runt i en tredimensonell värld. Vad betyder det?

Nu måste jag göra något vardagligt, hitta någon sorts fladderbyxor i någon sorts affär i närheten. Och skor. Kommer väl hem med en ny tvål eller så i stället. Har inte blivit bättre på att shoppa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev lite ändringar.

Som kunde ha kostat tusenlappar (men inte gjorde det pga schyssthet) och som ingav blandade känslor – förvåning och, faktiskt, lättnad. Förklarar vid senare tillfälle. Hur som helst, här stod jag med en oväntad frihet, och bestämde mig för att göra exakt vad jag ville precis när jag ville. (Dvs, jag fick behandla mig själv som ett barn när det gällde disken. Så där, Annika, nuuu tvättar vi frukostskålen – ser du så lätt det gick?)

Vad gör man då? Jag fikade och lufsade iväg till datorn och ägnade mig åt lingvistik. Sedan försökte jag hitta något lätt att sätta på mig, men är man shoppingresistent, står man där en vacker dag – eftersom kläder åldras i olika takt – med plagg som inte passar ihop. Så nu har jag knallröda capribrallor med en uråldrig konstig elastisk ärmlös klänning över (kan se ut som ett linne) som har mönster av blommor och blader i grönt, blått, gult och ROSA. Hemskt. Till det jättebumlingar till skor.

Sålunda klädd hälsade jag på mannen som bossar för 7-11, grattade till hans nya lilla dotter, och satte mig i solen med en tidning och glass. Kaféliv, ju. Och folkliv. Varm sol, slaka ungar i vagnar, leende folk i shorts eller klänningar.

Sedan bar jag ner vatten i PET-flaskor till flämtande rosenbuskar, de som ska slingra ihop sig till en pergolagrönska. ”Gör det ikväll”, sa en manande inre röst, men jag ska ju följa impulser idag. De små vita rosorna har slagit ut, men ännu inte EN ENDA humla. Förr om åren var det svärmar, förra året hade de minskat till hälften – hur blir det nu?

Lena Andersson, som hävdat att alla Akademikritiker hatar högre kultur (när de i själva verket försöker plocka upp guldet och pilla tillbaka det), dök upp i P1 apropå det borttynande folkhemmet och sa att folkhemmet gillade hon inte (”jag har ju varit med”), för det hade en konstig syn på mänskliga rättigheter som vi nu tar för självklara, och på övergrepp. Så vi har utvecklats från det till något bättre. Återigen blev jag häpen –  det hon tyckte illa om var ju själva epoken, tidsandan som ärvts från en hårdare tid, medan folkhemmet i sig ville främja just jämlikhet. Det var ett projekt, om man kan kalla det så, för ökad inkludering och frihet på olika områden. Det LA klagade på var rester från förr, som vi ju fortfarande kämpar emot, inte ett mål för folkhemstanken.

Funderar starkt på att gå och bada imorgon bitti. Förra året blev det inte av. Lyckades inte shoppa baddräkt. Det får bli som på Lesbos – bikininederdel och matchande rött linne. Och i veckan ska jag sticka näsan ut på landet litegrann och hälsa på Evy i hennes sommarstuga. Det ska bli riktigt fint.

Och så gillar inte Ola Wong i SvD vad Historiska Museet har för sig . De går SD:s ärenden, fruktar han.

 

 

 

 

 

 

Det ligger något i… (Uppdatering)

vad Joel Halldorf, åttiotalist, säger om övergången från folkhem till marknadsstat . Och vad det innebär för vår lojalitet till landet och varandra. ”Att gå ut i krig för marknadsstaten vore ungefär som att dö för sitt telefonbolag”, skriver han.

Vad han inte riktigt inser är att det s k folkhemmet, trots sina många brister och  stundom betonghäckar på maktens stolar, faktiskt till stor del fungerade. Det skapade ett förtroende mellan människor som står i skarp kontrast till den ständiga misstron i exvis USA. Vi åker inte till affären med en pistol på passagerarsätet.

Tyvärr håller det där förtroendet på att förändras. Och folk ser mot SD, men som JH skriver är Åkesson fel frälsare. (Läs gärna deras valplattform med sina märkliga formuleringar, osvenska känns de, och tänk på att de har sina stormtrupper. Dvs nättroll som hotar motståndare.) Om man erbjuds en hederlig svensk vörtlimpa från SD, är det stor risk att det finns en skorpion inuti. De är inte vad de ser ut att vara. Så sök lösningen på annat håll.

/Uppdatering. – Det ligger också något i tanken på tröst. När skådespelaren Peter Sellers fick åtta hjärtstopp på rad på ett sjukhus i Los Angeles, trodde han varje gång att han somnade. Egentligen dog han förstås, men de lyckades få igång hjärtat igen.

Många överlevare och läkare har vittnat om att de där sista minuterna innan man dör ofta känns behagliga. Man ligger skönt, man är sömnig och har just då inte bråttom tillbaka till livet. Ni vet, de där ögonblicken när man hittat rätt ställning i sängen och känner att allt är bra och nu ska det bli mysigt att sova. Jag satt vid min mors dödsbädd, och det var fridfullt, precis som jag fick höra av S att det var fridfullt kring Uffes.

Nu är jag ju inte lagd åt det hållet, men jag har tänkt mig att Uffe somnar och till sin stora häpnad vaknar igen och där står hans brett leende pappa KG med stora famnen  och säger: ”Hörru Snuffe – nu hade du väl lite väl bråttom i alla fall!” Det är precis vad han skulle säga, och det är en skön tanke. (Snuffe kallade vi Uffe ibland när han var en liten parvel.)