Kulturprofilen.

Det kan bara ta någon dag till innan namnet är ute, men det finns överallt på nätet. Han är gift med en akademiledamot och har ett kulturforum – som ligger rätt nära där jag bor – där dagens föreställning är inställd. Han har alltså haft legal tillgång till Akademiens lägenheter där en del av övergreppen skett, han har mottagit massor av bidrag från den och andra, han är riddare av Nordstjärneorden (utdelad av en säkert ovetande Alice Bah Kunke) och känd för tafsande och övergrepp sedan åtminstone tjugo år. Redan för ett par år sedan twittrade en kvinna om honom, och redan 1997 skrev Expressen en artikel om vad han sysslade med.

Men ingen – INGEN – har gjort ett dyft för att stoppa karln. Inte ens när övergrepp skett rakt framför deras näsor. (Heder åt Gabriella Håkansson som gav honom en saftig smäll när han grabbade tag i henne mellan benen vid ett sådant tillfälle.) Istället har alla som är något inom kulturen varit där, umgåtts, deltagit i program. De har slätat över, sett åt andra hållet, och gett fullständigt tusan i de unga kvinnor som varit hans offer.

Till Svenska Akademien: Sexuella trakasserier och våldtäkt är brott. De är kriminella handlingar. Så vad gör man nu åt denna ärorika institution som utser nobelpristagare i litteratur med mera, där det är en ära att få vara medlem, och som ska styras av ”snille och smak”? Här syns vare sig snille eller smak, eller ens vanlig anständighet. (Akademien har krismöte.)

Jag tror få av oss haft en aning om hur absolut kompakt och grav tystnadskulturen varit, trots att åtminstone vi kvinnor ju stöter på den ett antal gånger under vår levnad. Tystnad i medierna, på teatrarna, i filmstudioerna, på arbetsplatserna. Överallt.

Den skam som historiskt lassats över på offren har varit en enorm bromskloss. En högt uppsatt kvinna  kan inte tala om att hon våldtagits eller slagits (eller båda delar) av en man eller pojkvän, då tappar människor respekten för henne. Och icke högt uppsatta kvinnor kan uppleva att de inte blir trodda, och möta aggressivitet i stället för stöd. Till och med i sin egen familj.

Patrik på Stadsbiblioteket sa nyss till mig att han känner en sådan befrielse av #metoo-rörelsen, att en fönster öppnats, att man börjar kunna andas lättare. Han ska ha en paneldebatt med män om manskulturen – och han kommer INTE att ta med en kvinnoföraktare för att ”nyansera” så där som medier gör ibland, ni vet att bjuda en rasist och en antirasist samtidigt för en ”debatt”. Ebba Witt-Brattström kommer också att återkomma med en programpunkt.

Det är lite patetiskt att vissa män tycker att ”det har blivit för mycket”. Det ÄR så här mycket. Och det är också ledsamt typiskt att de blir så rädda och försvarsinriktade, trots att så vitt jag vet inga av de tusentals kvinnor som nu vittnat gått till fysisk hämndattack.

Det verkar som om man äntligen slagit en bräsch i muren kring förövarnas revir och pressens tystnad. Heder åt alla som ställer upp, som berättar, som forskar, som lyssnar, som ger röst, som förhåller sig professionellt pressetiskt, som inte uppammar lynchstämningar. Det räcker med att säga som det är, för att samhället ska se något det inte velat se under så lång tid.

 

 

 

 

Annonser

Snö och grejor.

Snö har fallit över Stockholm, det är halt och blaskigt, himlen är grå och massor av förvånade gröna blad hänger kvar på massor av träd. Mina tankar när jag tittar ut genom fönstret på morgonen är följande:

1. Jaså det är dags att komma nu, den första snön ska ju falla på KG´s födelsedag den 11?

2. Det finns inga spår av små fågelfötter i snön på brandbalkongsräcket. Var ÄR alla fåglar?

3. Nu gäller det att undvika Odenplan!

Jag undviker Odenplan. Men måste ju dit vid tillfälle och plåta halkande människor. Hur kan man bygga ett sprillans nytt Odenplan utan dränering och helst värme under stenläggningen? Och man MÅSTE alltså ta sig över de snöiga och våta vidderna om man kommer från Odengatan.

Ni minns den outgivna boken? Den som utspelas i San Fransisco och som jag skrev när ni fortfarande var unga och vackra? Igår tog jag mig samman, plockade fram måttbandet och en amerikansk trade av Sara Paretsky (trade=en häftad bok i formatet ca 15×23 cm), och räknade ut hur många sidor min bok, som ju nu ligger i ett vanligt manusdokument, skulle få i tradeversion.

Hm. 640 sidor. (Eller något kortare, mitt radavstånd är en aning större än Paretskys.) Vill ni ha en kluns på 640 sidor? De senaste månaderna, när jag tidvis varit kriminalromansberoende, har jag pendlat mellan att längta efter korta, koncisa deckare utan utvikningar och beskrivningar, och klunsar som jag kunnat grotta ner mig i.

Och så har jag fått reda på att f d amerikanska vicepresidenten Joe Biden (till barack Obama) förlorade sin fru och sin lilla dotter i en bilolycka 1972, och nu för något år sedan sin vuxna son Beau i hjärncancer. Så han kämpar också med sorg över en död son. (My beautiful son. Beau. Beau. Beau. Det där med att man säger namnet gång på gång. Hur man känner igen det.)

Och nu undrar alla om Biden tänker, och orkar, ställa upp i nästa presidentval. Han kommer att vara lika gammal som Reagan var när han avslutat sin andra period. Men i form, vi börjar ju nu för tiden bli lite osäkra på det där med ålder, folk håller längre. Men, som han säger själv, kommer hans omdöme, han har blivit mer lättretlig av sorgen, att återgå till det normala till 2020? Samtidigt – han är en av de få som har mycket goda kontakter och riktiga vänskaper ”över mittgången”, dvs med ledande republikaner, t ex John McCaine. Joe Biden förstår sig på ”bipartisan” förhandlingar och beslut. Och han har en stor stöttande familj runt sig. Mitt tips, om hans hälsa inte försvagas, är att han ställer upp.

Var just inne på mitt bankkontor efter flera år. Attans vad det förändrats. Jag skulle hämta en blankett för att äntligen betala min kvarskatt, men det fanns inga giroblanketter, och informationspersonen har ersatts med en kunddator, och kontanter kan man inte ta ut här längre. Så en kvinna fick skriva ut en åt mig!

Inte har jag någon ID-handling heller. Jag skulle skaffa en för flera år sedan, men då var den för ögonblicket verksamma infopersonen på denna bank så otrevlig att jag bara gick ut igen. (Föregångare till kunddatorn.)  Nu har jag alltså inget ID från denna bank, och mitt pass har gått ut. Får man pass utan att ha giltigt pass…? Idel bekymmer. Kanske måste jag ha med en levande person, med ID, som kan peka på mig och högtidligt säga att jag är jag, som när jag var temporärt statslös ett tag när mitt medfödda norska medborgarskap gått ut (skedde när jag var 18) utan att jag visste det? Då gick jag med KG in på polisstationen i Vallentuna, och han pekade på mig och sa att jag var jag, och så blev jag (efter ansökan) svensk!

Wish me luck. Och de halkande stockholmarna.

 

 

 

Lite ovanlig födelsedag.

Saker och ting är som de är och har varit det alldeles för länge och jag har bara suttit och varit moloken över det, men nu tänkte jag igen att jag skulle göra något åt det så där i alla fall lite grann, så jag kontaktade K1 och L i torsdags eller fredags och frågade om de ville fika med mig på Ritorno i all anspråkslöshet igår.

-Uh… jag fyller år på lördag, mailade jag alltså till K1.  -Uh… jag fyller år på söndag, svarade hon. Ridå! Som ni hör har vi inte varit birthday buddies förr, det har inte fallit sig så. Så nu ska vi till Ritorno på tisdag i stället, och fira varandra.

Men L var game! (Hon är mycket äldre än jag, hon fyllde ju i våras.) Hon antydde att en liten drink kvällstid på krogen kunde vara en option, men det blev fika, och efteråt skrev jag i min  almanacka ”trevligt tramsiga timmar”.

Vi fikade. Jag fick lite roliga presenter. ”En broderad tvålkopp” föreslog jag inför ett av paketen, ett litet ett (L är ju i textilkonstbranschen), och lo and behold, en gammaldags Gahn tvålkopp var det, dock icke broderad. Hon har varit hemma hos mig och sett en klar tvålkoppsbrist. (Jag har flytande gästtvål också). Det här var en rolig liten grej där man ska ställa tvålen på högkant.

Så vi tramsade på, skrattade högt, blev också känslosamma, och sedan gick vi till biblioteket för att L ville låna mina böcker och vi tog en dator och kikade på youtubeklipp av skojiga papegojor (Peter, var är din musikvideo, inte apropå fåglar men apropå Youtube?!) och tappade mina vantar, och åt glass och hittade vantarna, och satt till slut i bibliotekets kafé rätt trötta och tittade på en tjej när hon ordnade sin knut-på-skulten-frisyr. Vid det laget stormvärkte mina ögon, eftersom jag glömt solhatten och suttit i timmar i Ritornos kristallkronemiljö.

Det är ju inte så dumt att träffa folk, ju. Jag gick hem i mörkret, köpte en SvD som jag lusläste och mådde klart lite bättre. Även L har en del att stå i nu och har ett visst tramsbehov.

På vägen hem gick jag in på nyrenoverade Coop på Tomtebogatan för att inhandla sagda tidning och två bullar. Den renoveringen har verkligen gått på rekordfart, men självscanningen har inte blivit någon succé. Alla stod i den nu enda vanliga kassakön, och när den trevliga långa killen där sa något om att inget vågade sig på scanningen, utbröt en medelålders kvinna temperamentsfullt bakom mig: ”Det är inte det att vi inte vågar! Jag HATAR självscanning! HATAR!”

Jag delar känslan. Jag kan köpa en banan och scanna själv på Odenplan, men det är inte kul alls, och på mitt lokala Coop finns bara kortsjälvscanning. Om de någon gång tar bort kontantkassan helt och hållet på mitt hemmacoop, kommer jag inte tillbaka (tyvärr, för det är en mysig butik och man blir liksom bekant med alla där).

Och nu finner jag mig plötsligt på jakt efter riskkapitalister. Och jag har grunnat på Margareta Davidson 5 igen, den där polisens omorganisation tagit fart, och när jag skrev om ett möte i sektionen (rotlar har blivit sektioner) kände jag plötsligt hur det kändes att vara i den situationen, och med ens dök en helt oplanerad ”Mona” upp, en ny bekantskap för MD i hennes nya gruppkonstellation, och enligt vad jag skrev är hon (Mona)  en pragmatiker som har förmågan att samla ihop till synes osammanhängande skärvor av info och skapa hyggliga scenarios av dem (hade jag ingen aning om fem minuter tidigare).

Det är en av de saker som gör det roligt att skriva: Personer och deras karaktärer och känslor, och miljö och situationer tar form medan man håller på. Det är som att läsa en helt ny bok, även för författaren.

Lite söndagsgodis: Minns ni  den här ?

 

 

Till och med Al Franken.

Luften går ur en. Här har man suttit och hållit med komikern och demokraten Al Franken om det ena och det andra, och köpt en bok av honom – och så visar det sig att till och med han – se komikern  Stephen Colberts knivskarpa nedtagning av honom  (spela videoklippet!) –  har kört samma aggressiva sexuella maktspel som alla de andra.

Var är de goda männen? Finns de? Stand up and be counted! De som inte hånar, förminskar, ler nedlåtande, förklarar självklarheter, blir aggressiva, hindrar kvinnor från att tala – och inte tafsar och våldtar.

Huvuden rullar i #metoo´s spår. Märkligt nog verkar en mängd karlar fortfarande inte begripa vidden av företeelsen ”män trakasserar kvinnor”. En sajt där jag hängde rätt länge är nu helt prisgiven åt flinande manliga mähän som jämställer rasism och feminism. Jag vill se äckel bli avslöjade, men framför allt vill jag se män som – utan skelett i garderoben – KRAFTFULLT ställer upp för kvinnor och flickor! Försvarar dem verbalt, hindrar övergrepp fysiskt, stoppar jargongen, river ner tjejbilder från arbetsplatsväggar. Vågar ta fajten mot sina bröder.

Och – min son har, efter flera månader, äntligen mailat och berättat att han är rätt så frisk. Det var en enorm lättnad att höra. En lång, avslappnad suck – frid i hjärtat.

Rikard Wolff är död. Han är en av dem man inte glömmer. Och jag kanske har helt jättefel, men man fick en känsla av att han gjorde ungefär det han hade lust med och fick ett fint liv. Eftersom han hade sin allvarliga sjukdom gjorde han flera avskedsuppsättningar, om jag förstått det rätt, men levde lite till – och lite till. Och sjöng mera.

Tack för Rikard!

 

 

4 månader.

Och nu är det fyra månader sedan min son och Peters bror och tre barns pappa gick bort, och det är fortfarande lika otroligt. Det går bara inte.

Det är svårt (omöjligt) att acceptera därför att det är han, men också därför att man plötsligt får kastat i ansiktet och hjärtat insikten att varje människas liv, som är så stort och fyllt av känslor, upplevelser och förväntan, ändå betyder så lite i det stora hela.

Universum är på något sätt hopklistrat igen och jag ser att det finns andra människor och att de är av kött och blod och tredimensionella, inte tunna staffagefigurer av papper, och jag går inte längre nerför en gata och känner att den och allt annat är gjort av sorg, men bristen på motivation  och den tunga känslan dröjer sig kvar. Det som håller mig på fötter är ren existens, organismens eller själens, eller vad man vill, envisa vilja att finnas.

En gång sa min son till mig att han inte kände sig älskad av mig. Jag blev fullständigt överraskad eftersom det var så åt pepparn inte sant, och svarade som det var att det här med att få ut en bok eller skriva en artikel inte var någonting, det var något jag utan vidare skulle byta bort mot att få ha mina barn.  Det jag gjorde fanns hela tiden mot bakgrunden av kärleken till dem jag älskade, det var något extra ovanpå det riktigt viktiga, som en rosett på en levande kropp. Och det är precis vad som visar sig nu. Idéer finns, men de har ingen riktig mening längre. Jag kan bry mig en aning, men det är inte på långa vägar som det var. Utan Ulf är det en annan värld, ett annat liv – det som finns kvar av det.

Men det jag sa och kände gick inte in. Det är något av det sorgligaste som finns. Och det blev en backlash som inte går att beskriva här och som jag inte kunde försvara mig mot, och det växte i cirklar till människor som inte vet någonting om bakgrunden. Om jag skrev om vad som hänt och händer i denna familj, inklusive med de tidigare avlidna, skulle det bli en mycket, mycket tragisk bok. En i stora delar dysfunktionell familj med mycket begåvning och – någonstans – en sund kärna (som ofta inte fått en fair chans hos flera av oss). Jag planerade inte Morden i Buttle, men det visade sig att jag skrev den för att visa hur hemska handlingar och misstag i en familj får återverkningar i flera generationer, och den linjen måste brytas. (Just ämnet i Buttle är inte ämnet i min familj, måste jag påpeka – i alla fall inte huvudsakligen.)

Precis som jag inte kan minnas vissa samtal jag haft efter 16 juli, minns jag inte vad jag skrivit och inte skrivit om sorgen. Förmodligen upprepar jag mig, kanske till och med ordagrant – men jag kollar inte. Om jag gör det, hör det också till historien.

Jag vet fortfarande inte om jag överlever det här. Jag längtar efter min andra son och efter mina barnbarn, men de där cirklarna på vattnet är något mammorna fortfarande tror benhårt på. Det gör oerhört ont, därför att det speglar Uffes sorg som gör så ont, och för att det drabbar mig och barnen och kanske även mödrarna.  Jag har gjort ett försök att nå fram, men utan något gensvar alls. Jag måste fortsätta.

Jag mailar min son och frågar om han är frisk, om han mår bra (så bra han nu kan må) men får inget svar. Det gör mig inte bara ensam utan också orolig för honom.

När han var barn var jag ständigt rädd att förlora honom. Inte hans bror (inte för att jag inte älskade båda, utan för att det inte kändes som om han var i fara), utan honom. Jag drömde mardrömmar. Och något hände, han blev överkörd av en backande brandbil i Vanadisparken när han var där utan mig, men hamnade mellan bakhjulen och överlevde. Brandbefälet hämtade mig till sjukhuset dit de förde honom – nästan oskadd men chockad – och där låg han och ropade på mig – ”Mamma!”. Jag var stum av chock.

Min pojkvän och jag gick till parken och såg det som var kvar av det splittrade staketet som han stått lutat mot, ur vägen – trodde han – för brandbilen.

Några år senare hade både han, hans bror och deras pappa kunnat dö. KG körde längs slingrande grusvägar i Vallentuna, fick sladd och voltade så där trettio meter rakt ut på en åker. Han ringde mig från något hus i närheten, och vänner körde mig till olycksplatsen. Det såg fruktansvärt ut, bilen låg på taket och allt i den var kringslängt på marken i en vid cirkel runtom. KG och barnen kom emot oss – Peter sprang före och ropade på mig igen – ”Mamma!”. De hade klarat sig alla tre. Jag kan inte föreställa mig chocken att kastas runt i den voltande bilen.

Sedan, på senare år, var det Uffe jag oroade mig för.

Men jag tror att barnen mår bra. Jag tror att de är friska, och att de mår bra.

 

 

 

 

 

När filmbolaget Universal hade 30 kvinnliga regissörer.

Här  kan man läsa om Universals tidiga era (för hundra år sedan) under sin skapare Laemmle, som förutom de trettio kvinnliga regissörerna – en av dem den kända Lois Weber, även skådespelerska – också hade 45 kvinnliga manusförfattare. Sexuella trakasserier förekom förmodligen ytterst sällan där och då.

Så allt går inte framåt. Enligt artikeln är lite mer än hälften av publiken kvinnor, ändå styrs nutida Hollywood av män, män som producerar, regisserar och distribuerar. Hur ska deras makt punkteras och få en mer normal omfattning – kan vi se början på det nu?

För övrigt: Inte ens Donald Trumps stabschef John Kelly läser hans tweets. Han anser att han har viktigare saker att göra. Strunta i tweeten, är hans råd till alla andra.

Shirley MacLaine och Christopher Plummer – i nya filmer.

Hittade dvd:n Elsa & Fred på biblioteket. Det är en romantisk komedi på det rätt slitna temat ”grinig gubbe förlöses av glad vild kvinna” – men den här står ut eftersom huvudrollerna spelas av de erfarna rävarna Shirley MacLaine och Christopher Plummer. När den här filmen spelades in 2014 var han 85 år och hon 80, och de är i utmärkt form, skickliga och roliga ned till minsta ögonkast, och han dessutom rätt stilig. Så det som hade kunnat bli ännu en klichéfilm, blir tack vare dem väl värd att se.

MacLaine debuterade i en Hitchcock-komedi (Ugglor i mossen 1955) som ung, fräsch och speciell, och nu är hon ansiktslyft över förskräckelsens gräns, men fortfarande så charmig och snabb i repliken att man ger sig. Och båda fortsätter att jobba. De har på varsitt håll gjort fler långfilmer efter den här.

Ett annat bibliotekslån som visade sig vara ett lyckokast var Domen i Berlin från 1988, en rättegångsfilm som hålls just i Berlin efter en flygkapning som egentligen var en flykt från Östtyskland. Martin Sheen är en kompetent domare som utan att förfalla till skrik och oväsen elegant avvärjer statlig inblandning, falska vittnesmål och och ryska påtryckningar (handlingen utspelas 1978 när Berlin var en ockuperad stad delad i tre delar, varav en under amerikanskt överinseende), det är oväntat spännande, och en ung Sean Penn har en fantastisk scen som östtyskt vittne. Rekommenderas. (Kvinnorollerna förstås underordnade. Det HAR skett en viss förbättring sedan 1988).

För övrigt fortsätter SvD att gå i bräschen för teater- och filmbranschens uppror mot sviniga kulturmäns dominans.