Gå kall kalkon på plast.

Vi vet att vi inte ska använda plast. Alls. Innerst inne vet vi alla det. Precis som vi vet att vi inte ska spy ut gifter i luften och förorena jorden. Alls. Frågeställningen borde inte vara: Hur kan vi minska x och y, till exempel genom att propagera och höja plastkassepriser? utan: Hur gör vi för att inte använda x och y överhuvudtaget?

I det lilla: I förrgår blev jag plötsligt tvärtrött på plast. Jag har börjat använda papperskassar för vanliga hushållssopor – de tål mer väta än man tror, definitivt sådant som potatisskal  till exempel (men hur är det med limmet, hur farligt är det?). Nu plockade jag åt mig lösa potatisar och lade dem i min tygväska.

Himlen föll inte ner. Ekonomin gick inte i botten.  Väskans inre tygklädsel (går att dra ut) torkade över natten. Så igår gjorde jag likadant. Frukt och potatis rakt i väskan. Och stan står fortfarande kvar.

Nu ska jag inte ha en plastpryl kvar, vad det lider. Väljer ketchup o dyl i glasflaskor, inte plast-dito – som dessutom släpper från sig kemikalier till innehållet. Finns tandborstar som inte är gjorda av plast? Finns vaxat papper eller liknande för fisk?

Jag såg att en butik har börjat sälja alla sina varor i lösvikt. Bra. Jag vet inte hur hygieniskt det är att gå tillbaka till att hämta mjölk i en spann, som vi gjorde i Sandefjord när jag var barn (nu pratar vi mindre emballage över hela linjen), men jag tror inte vi blev sjuka av det. De plastbyttor vi redan har kan vi ju fortsätta att köpa te i tills de (byttorna) kroknar, men vi behöver inte köpa fler. Kalla Biff Lindström förvarar jag redan i glasskålar i kylen (ärvda små dessertskålar).

När plasten kom hette den plastik (med betoning på ”a”). Låt oss nu säga adjö till plastiken! För gott!

Tack, det var praktiskt så länge det varade, men nu får det räcka med alla de ton plastskit som sedan länge gungar i havet och förorenar stränder och förgiftar djur (och därmed oss) och som vi inte kommer att bli av med. Alls.

Jag undrar också – vilken guldkant?

Här en intressant krönika som jag håller med:

https://tidningensyre.se/2017/nummer-158/en-guldkant-varden-2/

Tvärtemot vad politikerna i Peters motartikel säger, försöker man spara in även på den adekvata vården. Och då tänker jag dels på Försäkringskassans jakt på sjuka, dels just nu på att nyblivna mödrar skickas hem efter sex timmar, eller en dag. Det är på tok för tidigt, eftersom amningen inte kommit igång, vissa sjukdomar och missbildningar som baby kan tänkas ha inte hunnit upptäckas. Dessutom är mamman nyförlöst med ett gigantiskt inre sår som lätt kan infekteras, med svåra följder.

På min tid låg man inne en vecka. I mitt fall blev den  två veckor, eftersom jag fick barnsängsfeber. Rummet för sex kvinnor där jag var tömdes snabbt på övriga mödrar, och där låg jag ensam med frossa och hög feber, fullproppad med sulfa och penicillin.

Det tog ett par dagar innan denna feber, som var en klar dödsdom före antibiotikan, visade sig.  Hur hade det gått om jag skickats hem? Barnsängsfeber var i våra ögon en utrotad nästan medeltida farsot, det fanns inte på kartan att jag kunde få den, så hade jag hunnit under behandling i tid? Eller hade barnen fått växa upp utan mamma med en ledsen pappa?

Jag minns att det enda jag tänkte på (18 år gammal) var: Jag får bara inte dö! Jag har två små barn, de behöver mig! Jag FÅR inte dö!

Barnen kom in för amning, de måste också ha varit fullproppade med antibiotika. En gång försökte jag gå tillbaka till spädbarnssalen med min ena lilla baby i famnen – alla rusade till och tog honom från mig, rädda att jag skulle falla (över 40 graders feber) eller smitta någon. För de ljög för mig, man gjorde det på den tiden. Ibland tog jag mig till en telefon som hängde i entrén och ringde min man. Det var en ensam, ensam tid.

Mödrarna måste få stanna ett antal dagar i lugn och ro. Dessutom måste man se till att et finns tillräckligt många BB, att man tar med i beräkningen att mödrar med de starkaste smärtor man kan ha och i en risksituation, för egen del och för babyns del, ska kunna föda i en bil, är fullständigt absurt.

Till sist – vi behöver guldkanter. I vården, i åldringsvården, på det hem där min mor bodde sina sista år där jag fick kämpa för hennes liv, och där jag har svurit att jag aldrig ska sätta min fot mer. Vi behöver ett avstressat land på många plan. Det skulle löna sig i livskvalitet, och det skulle löna sig i reda pengar.

HÄR en helt annan sorts artikel av PBS:

https://tidningensyre.se/2017/nummer-128/det-har-med-slips/

Kan bara hålla med. Skapar helt i lössittande saker med en kofta runt magen. Men diskuterade igår möjliga inköp av nya snyggkläder med Supergrannen, som visade mig sin Hugo Boss (mycket välskräddad.)

Finnes en kompromiss? Imponerande kläder som ändå fungerar som träningsbrallor, för stor tröja och kofta kring magen?

 

 

 

Kevinfallet.

Ringde journalisten Oisin Cantwell på AB och tackade honom för hans måttfulla och övertänkta rapportering av programmen om Kevinfallet. Det finns så mycket sensationalism och snabba känslor, så varje person – speciellt en journalist – som håller huvudet kallt och inte rusar iväg, är guld värd. Och då ska han/hon ha lovord och cred för det. (Hans namn uttalas förresten Å-shinn, med betoning på å, fick jag veta. Hans pappa är irländare.)

Nu kom han förstås fram till detsamma som de flesta andra : Det var en usel polisutredning med förhör av två små barn, fem och sju år gamla, som övergick i rena övergrepp. Vad jag förstår fanns noll teknisk bevisning mot dem, inga spår av pojkarna på den pinne som polisen fick för sig var ”mordvapnet”, noll bevisning för att lilla Kevins död överhuvudtaget gick till som de ville tro, och bara tanken att en femåring ska ha ett färdigt koncept för död och mord, förstå att en kamrat är död, och dessutom tillsammans med en sjuåring släpa fyraåringen till en lastpall för att gömma honom (dessutom fullt synligt, och utan släpspår) är helt absurd. Polisen i sin teoribildning reagerar som om det gällde planerande tonåringar eller vuxna.

Polisen tog inte heller med i beräkningen hur två små barn känner inför två vuxna som tydligen vill att de ska säga något speciellt – förvirringen: Vuxna ska ju veta saker? Har de rätt, minns jag fel? Varför säger de så här? Och varför ljuger de?

Vad jag kan förstå är det inte på något sätt säkert att något mord alls ägt rum.  Kevin kan ha legat på lastpallen hela tiden (såret på hans hals tycks vara ett avtryck av pallens kant) och trycks ner av ett större barn, som inte ens behöver ha känt någon ilska (”kroknat”) som LGW så känsligt uttrycker sig. Eftersom lösa tankar väger minst lika mycket här som polisens teorier, kastar jag fram en – det större barnet kan ha velat skoja: ”Säg det eller det, så släpper jag!” – utan att förstå att Kevins hals trycktes mot kanten. Upptäckten att han var medvetslös kan ha kommit som en chock.

Polisen tog fram en dagbok som skulle ha skrivits av småpojkarnas pappa samma dag, men som egentligen skrevs nästan tre veckor senare, och som pappan inte minns. Enligt den kom den äldre brodern, sjuåringen, hem våt och sa att Kevin låg i vattnet, och ritade en bild. Om det är sant, måste han ha gjort det för att få föräldrarna att hjälpa till, därför att en liten kamrat var medvetslös. Oavsett om det är sant eller ej (det kan också ha pressats fram av polisen, vi vet inte) passar det inte på något sätt ihop med polisens idéer.

Man är glad att fallet tagits upp igen – för Kevins anhörigas skull (man får inte glömma bort att en liten pojke dog här, den verkliga tragedin) och för de två nu vuxna brödernas skull.

 

 

 

 

 

 

Snabbinhopp!

Hej allesammans,

jag lyckades få alla sorters förkylning man kan ha samtidigt, i väldigt rask takt. Pigg på tisdag, helvissen på onsdag, och därifrån gick det bara neråt. Hög feber, bronkit, sedan något kikhosteliknande som höll på att ta knäcken på mig, allt utom örsprång. (Knock on wood!)

Nu börjar det ge med sig – jag kan inte skriva ”äntligen”, för allt har gått i raketfart. Basiluskvirus på återtåg. Jag tänker bli frisk de närmaste dagarna, städa ur lägenheten under nästa helg (har bara gjort det viktigaste, som att diska och tvätta) och hoppa ut igen i världen  fräsch som en nyponros på måndag.

Det börjar också röra på sig med filmen. Hur kan jag inte säga, men trevligt är det!

Allt gott, puben!

Et tu, Bryn.

Läs med försiktighet, så att ni inte blir smittade.

Folk har börjat gå runt och snyta sig igen, och igår kväll var det min tur. Inom loppet av ett par timmar kände jag hur basiluskerna, eller om det var virusar, invadera övre luftvägarna centimeter för centimeter. Halsen värkte, tänderna började värka, bihålorna började värka, och det var bara att slänga in handduken och gå till sängs med toarulle och snytpapperpåse inom räckhåll. (Som påse i dylika fall rekommenderas Icas blompåsar – lagom låga och vida papperskassar. )

Snuvan lät vänta på sig. Jag kände som sagt hur illbattingarna spred sig, men förstås nådde de snytstadiet efter hand. Ni vet hur det är: man drar sig för att svälja alls och när man vänder sig i sängen, måste man se till att få med sig toarullen. Pappersnäsdukar? Pah! De tar slut i ett nafs.

Jag tycker man blir sjuk mer sällan och frisk fortare i den här åldern. Immunförsvaret är som ett stall gamla erfarna hästar, som står och sover och snarkar lutade mot varann. Så händer det något, och de ruskar på sig och galopperar ut i terrängen – och där tar min liknelse slut, för vad gör egentligen hästar för att mota fiender? Platt intet, de flyr! (OK, de kanske sparkas för att försvara föl?)  Jag borde ha dragit till med en flock vakthundar, men  jag blev alldeles hooked på bilden av de sussande hästarna.

Jag mår med andra ord pyton och kommer att vara borta ett par dagar. Just nu sitter jag på biblioteket och mår pyton. Supergrannen är hemma, men jag ville inte störa honom med att be att få kolla min mail.

Nu ska jag skicka ett par sådana, och sedan dra mig hemåt och ladda upp med grapefrukt och mat, och hoppas att basivirusarna gör halt någonstans vid bronkerna. Tänk att jag var så pigg på Polishuset igår, och nu ser jag ut som ett utskitet äppelmos! (Uttrycket är KG:sk folklore.) Jag har feber, tror jag, och så in i helsike ont.

Må väl!

The story continues..

Idag skulle man kunna skalda i Stockholm: Ur led är tiden vriden, vintern (ska ju vara) förliden! Men vi är ännu i den!  

För vädret är fullständigt vansinnigt här den 9 maj. MAJ!  Man vaknar till sol, sedan flyter små snöflingor förbi fönstren från en mulen himmel, sedan åker man till gamla polishuset (byggt 1911) i solsken, varpå det haglar när man kommer ut igen – sedan kommer man hem till Birkastan i sol och ens egen gata doftar regn från den smultna snön, och så går man ut igen och haglet yr över Odenplan!

Någon tycks i alla fall trivas. Min gamla iMac, som bokstavligen har en skruv lös, har nu vaknat till två dagar i rad. Den låter som ett tröskverk, men felet är förmodligen litet, och den låter mig snällt hämta ut locationbilderna för komedin. Uppmuntrad tar jag kontakt med ComHem (som stängde ner bredbandet trots att det var betalt och trots löften per telefon, och som jag inte trånat efter att prata med sedan dess, skyldiga mig pengar som de är) och  träffar en glad ung kvinnoröst som lovar att försöka fixa saker och ting. Hope lives eternally. Klarar hon det, blir jag så glad.

Och vad gjorde jag i Polishuset? Jo, jag träffade två stiliga äldre poliser, Kjell och Lars, som berättade för mig om polisens omorganisation. Lustigt nog hittade jag igår ett tidningsklipp från AB 1997 där det klagades över DEN omorganisationen som gjordes några år tidigare – folk vet inte var ansvaret ligger! Ingenting funkar! Folk kommer att sluta! K&L log och sa att den artikeln kanske kunde tryckas om idag.

Vi satt i ett stort konferensrum med en numera stängd port, över vars ingång det står att den är till för ”Detektiver”.  Lars hade tryckt ut pedagogiska papper över den nya organisationen, och vi diskuterade vad den skulle betyda rent konkret för min utredare Margareta Davidsson och hennes chef Ahlberg (som jag i någon mån kalkerade på numera tyvärr bortgångna Bo Wide, vilket förstås absolut inte betyder att han skulle ha handlat som Ahlberg i alla lägen).

Den skulle t ex kunna innebära att han, efter trettio års tjänst, fått söka om sitt jobb från noll i konkurrens med nyutexaminerade tjugofem-trettioåringar från universitetet, varvid hans erfarenhet inte vägt tungt. Han kan ha blivit hennes kollega i stället för hennes överordnade, och den balansgången i arbetet kräver en hel del vuxenhet.   Den nya, yngre chefen kan ha kommit från en annan del av landet, och hur blir det då om Margareta fortfarande diskret vill söka råd hos Ahlberg – som för övrigt kanske hamnat någon annanstans? Bäddat för slitningar. Och tacksamt för mig, eftersom mina böcker bygger just på vad som händer mellan människor, mer än på själva intrigen – även om den förstås måste hålla hela vägen och vara intressant i sig.

Det var en trevlig stund på Polishuset, och jag kommer förstås att ringa ett antal gånger och fråga mer.

Och så fortsätter jag att söka upp möjliga samarbetspartners för filmen. Och grunnar på om jag ska göra en kortfilm nu. Mats vill gärna göra film med mig. Jag är lite osäker, helst vill jag kasta mig in i den här med hull och hår, och de idéer som hela tiden kommer upp nu gäller mycket regi och hur scenerna ska se ut rent konkret på duken (i paddan, på TV:n), var jag ställer kameran.

 

 

 

 

Dagen efter.

Ja, tack och lov slapp vi Le Pen i Frankrike, vi har nog av instabila, aggressiva ledare i världen. Vi får se vad Macron gör – han kallas centrist, men tycks vara åt högerhållet. Europa klarar att England håller sig på sin kant, även om det svider, men vad skulle hända om Frankrike gjorde likadant? Vad skulle hända med den gamla animositeten mellan Tyskland och Frankrike då? Men den största lättnaden är att högerpopulismen fick ett bakslag.

Lokalt: Det blåser kallt, kallt väder uppå Odenplan, men nu tycks solen ha brutit fram. Ändå: Munkjacka och halsduk!

Jag fick täcka över gratisböckerna på gården igår kväll innan det började regna – och nästan alla böckerna var kvar! Såvitt jag kunde se, var Snabba cash den enda som någon tog. Läser inte mina grannar? Eller är det en fingervisning – bör jag skriva tuffare? Den sjätte natten var i och för sig tuff, och jag gillade att både skriva och researcha den. Och imorgon ska jag som sagt träffa en polis för att fråga om förändringarna inom polisen.

Komedin är i princip om- och färdigskriven sedan länge, men man får alltid en och annan ny mindre idé, eller ett sceneri i tankarna. En person till som läst men ska vara namnlös är ”försiktigt positiv”, vilken gläder mig väldigt.