Lucia, och artiklar om M/KD:s servettbudget.

Över Odenplan ljuder kurdiska sånger, det var lite frost på taken i morse, och busschaffisen har glitter och blommor i håret och spelar lite julmusik på låg volym. Jag har plockat fram min röda porslinstomte som har en vas bredvid sig där man kan stoppa ner någon julaktig växt. Nu en hyacint, för jag hade glömt hur hyacinter hemma hos mig växer till enorma stänglar som lutar som tornet i Pisa, och avger en enorm doftsensation.

Om man vill se hur fästa svenskar är vid Luciafirande, skulle man komma till Stadsbiblioteket idag. Det var knökfullt när ljuset sänktes och en kör ungdomar från Adolf Fredrik kom in som Luciatåg längs ena galleriet som löper längs Rotundan (30 m i takhöjd). Jag var lite sen, som många andra, och två bibliotekarier hänvisade oss till den långa trappan upp där vi fick stå vid kanterna (brand- och personsäkerhet) och lyssna. Hela tiden strömmade nya åskådare in. De två tillfälliga ordningsvakterna i trappan – jag är glad att de inte använde de ordinarie uniformerade biffarna, som kanske inte varit helt diplomatiska de gånger stollar mer eller mindre boxade sig upp – klarade jobbet fint.

Så sakteliga kunde vi  kliva upp några trappsteg i taget och se Luciatåget som bar levande ljus och sjöng som änglar, och de sjöng länge. Och jag fick dra ner solglasögonen för att dölja tårar, för Uffe och Peter som barn dök upp i minnet så konkret, och sorgen över att inte ha fått bevista ett enda Luciafirande (eller födelsedag, eller jul) för och med barnbarnen varken på dagis eller i skolan eller hemma, föll tung över mig.

När kören hade slutat brakade en rungande applåd loss. Vi gillar Lucia, sångerna och ljus och stjärnor och vita nattlinnen och alltsammans. Allt som saknades var kaffe och pepparkakor. Och de tålmodiga vakterna började lotsa folk uppför och nerför den svarta trappan , och här står jag nu och har hämtat mig lite.

För ett tag gav jag ärligt talat attan i allting som inte är konkret och fysiskt och personligt, det som egentligen utgör livet, gav attan i korkade och makthungriga politikers intriger, t ex. Men det har vi ju inte tid eller råd med. Så här är en binge artiklar om  det senaste skeendet, M/KD:s servettbudget – så kallad av Löfven därför att den bara är en tunn pappersbunt med 27 punkter och inget att utgå från i verkligheten, en riktig budget har tusen sidor och kan användas för att skriva regleringsbrev och annat.

Vad man lägger märke till är, förutom ojämlika skattesänkningar (en pensionär som har 12 000 i månaden får 67 kronor mer, de som tjänare betydligt mera får närmare 800), är nonchalansen inför miljösektor och klimathot. 2 miljarder mindre till det. (Borde inte KD tro att Jesus tycker vi borde förvalta jorden bättre, och ge till fattiga och faderlösa?) De som jämför V med SD, kan konstatera att V fattar vad miljöjobbet kräver, medan SD glatt röstar på servettbudgeten (eller -reservationen). Vad vi gör i Sverige spelar ingen roll, nämligen. Anser de. Och Åkesson har åkt till Thailand, troligen inte med båt.

Sjöstedt https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/yvBzGR/sjostedt-pressa-tillbaka-fossilbolagen

Lövin  https://www.aftonbladet.se/debatt/a/jPyld0/loofs-budgetsvek–ett-drapslag-mot-miljon

Nyhetsart  https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/4d4oxR/mp-hundratals-miljoner-i-klimatpengar-forsvinner-i-m-budgeten

Ledare Expr  https://www.expressen.se/ledare/m-och-kd-ar-obegripligt-tondova-i-klimatfragan/

https://www.expressen.se/ledare/sverige-bor-inte-styras-med-en-servettskiss/

(Sorry, hinner inte göra tjusiga länkar.)

 

 

Annonser

Flyttkvinnan som kan dra en pirra.

För ett tag sedan var jag på en grej på Författarförbundet, och hamnade bredvid en översättare (som hade en vansinnigt snygg klänning, för övrigt). Nu beundrar jag översättare något enormt, för de har ett säkert spännande men hopplöst jobb – språk är ju inte bara olika i största allmänhet, de använder ord på olika sätt, har olika talesätt och idiomatiska uttryck, hur får man med stämningar och – när det gäller lyrik – metern?

Jag gav uttryck för min beundran, men hon svarade att hon hade ju alltid ett färdigt, förstklassigt material att arbeta med – hitta på nytt måste vara mycket svårare! Icke, sa jag, hitta på och sjunka in i en berättelse är så enkelt, men översätta?

Och så skröt jag om mitt livs enda perfekta översättning (hm, i princip min ENDA översättning, eller kanske en av tre-fyra). Jag skulle skaffa en inledningsgrej  till Morden i Buttle och hade två timmar på mig, berättade jag, och hade den rasande turen att få till det. Två timmar? sa hon. Bara två timmar?

I själva verket hade jag bara ett par minuter när jag väl hittat rätt dikt, ser jag nu när jag går tillbaka till blogginlägget om hur jag översatte en dikt för en bok.  Inledningsvis handlade det om en dedikation, så jag fick leta också, och bråttom var det. Det där kommer jag aldrig att lyckas med en gång till!

En översättare jag träffade för länge sedan var Sonja Bergwall, känd för sitt fina jobb. Hon översatte bland annat den brittiska författaren Dorothy Sayers kriminalromaner om lord Peter Wimsey. Hon berättade hur hon fick uppgiften att översätta boken The Nine Tailors. Dessa ”skräddare” var egentligen kyrkklockor, och ordleken var att de var tailors that tell tales, (skräddare som berättar historier) – alltså alliteration, med samma begynnelsebokstav. (Klockorna, som drogs i rep av församlingsmedlemmar för att ringa, spelade en roll i intrigen.)

Hur få över det till svenska? Det var ett problem. Men hon fick en genial idé – grundtanken var ju hantverkare, så hon översatte titeln till De nio målarna – målare som ”mälde”, dvs berättade. Det ni! Jag hoppas hon belönade sig själv med en klapp på axeln och tårta.

Igår var det en ny Författarförbundskväll som jag gärna ville till, men den var en sådan där orkeslös dag. Sviter från helgen, måhända. Så idag var jag tvungen att skärpa mig. Vilket jag gjorde. Fixade och donade på morgonen, hittade en bra dator i lugn och ro, fick en del skrivet, mailade svar till en amerikansk advokatfirma som skickat mig info och domstolsutslag om en undersökning av min pappas testamente, där vissa små landområden han lämnade efter sig inte nämns (jag har inget med saken att göra), och drog så småningom vidare till flyttfirman så där tre kvart innan de stängde.

Lånade en blytung pirra, åkte hem och lyckades pilla in en kudde under den blytunga golvdatorn och låsa fast den med scoutknop (har aldrig varit med i scouterna) och drog iväg till Victor. Där stod redan en liten papplåda på golvet, så pirran fick nästan inte plats. Men vi lastade av, och pirran var tillbaka hos firman tio minuter innan de skulle gå. Perfekt! (På tal om knopen, en dubbelknut som inte kan gå upp, är det säkert mänsklig kunskap sedan sisådär sjuttio tusen år, men folk hittar förstås på den om och om igen över millenierna, om de inte är med i scouterna. Eller dylikt. Och alla känner sig lika begåvade!)

Vad jag vill är att få loss allting ur datorn, vilket Victor försäkrar kommer att få plats på en liten 32 G minnessticka.  Där finns massor av texter, uppslag, foton som jag kan använda och inte vill förlora. Sedan skaffar jag något nytt, begagnat och mindre i datorväg.

Köpte en glass på det. Och kom på hur skönt det var att komma hem svettig och trött till ett kök där disken var gjord, eftersom jag faktiskt gjort den. När man mår pyton av tragiska händelser – jag säger det igen – och känner att man inte får ihop livet som tycks överväldiga en och spreta åt alla håll (man vill x men har inte lust, man vill y men det gååår inte, man borde göra z men har noll motivation och det slutar med att man bara vill sova), hjälper det att få koll, alltså bli chef över, när och hur och varför och om x, y och z alls ska göras. Inse man är den som faktiskt bestämmer,  och börja med det fysiska. Och med enkla planer där det som är intressant för en är viktigast. Man tror det inte innan, och det håller inte hela vägen, men det funkar.

Ha det gott, och trevlig Lucia i morgon!

Quo vadis? Vart går C – och Lööf? /Uppdaterat /Igen.

Återigen måste jag ge Anders Lindberg rätt.

Jag hörde Panelen i P1 – AL (Aftonbladet), Anna Dahlberg (Expressen) och en dam från Skånska Dagbladet, C.  (Tyvärr hörde jag inte namnet.) Dahlberg vill ha en S-M-regering som i alla fall kan enas om en del stora frågor som polisresurser, Lindberg är som man kan se irriterad på Annie Lööf svårbegripliga taktik som torpederar regeringsförhandlingarna, och C-journalisten var – obehagligt berörd av hela situationen. Hon försvarade Lööfs agerande med de väntade argumenten, men hon lät inte bekväm.

Jag börjar undra om C så sakteliga börjar vakna till och kanske glida ur Lööf-bubblan. Det tycks finnas en sorts kult kring Lööf, om man ursäktar ordet, och den martyrgloria hon fått på C´s hemsida (hon har jobbat dag och natt) förstärker intrycket. Och nu visar det sig att det inte håller. Man gör henne uppenbarligen inte någon tjänst genom att dyrka och beundra henne, om det är vad som händer. Jag börjar tro att Lööfs dagar som partiledare är räknade.

Partiet måste, tror jag, fundera över sitt fundament. Det Lööf har verkat för innebär att alla människor måste ha Gnosjöanda (individualism och stark företagardrift som i Annie Lööfs hemtrakter), annars får de, tyvärr, skylla sig själva. Devisen ”var och en sin egen lyckas smed” kan inte upphöjas till allmän mall in absurdum.

Enligt C´s nuvarande inställning ska pigga Gnosjömänniskor ska ha råd med höjda hyror – om de är av någon annan sort får de väl bo i vad som blir över. De ska vara starka och krya nog att förhandla fram sina egna löner, kunna fixa de böcker de vill läsa utan tillgång till allmänna bibliotek, och kunna betala skyhöga priser för opera och teater och film, eftersom staten inte ska lägga sig i konstens finansiering. Vill man producera kultur får man väl skaffa sponsring, och vill man avnjuta kultur får man väl se till att ha råd. Klimatförändringar ska motas med nya uppfinningar, inga indragningar av någonting.

Jag tror, som Lindberg i paneldebatten, att folk börjar tröttna på nuvarande C. Kanske tror jag det ännu lite mer.

/Uppdaterat. Analytikern Ewa Stenberg i DN ser som en av Centerns planer att manövrera fram Lööf som statsminister a la Macron, spränga sig in mellan S och M (trots partiets 8,6 procent), medan Carl Hamilton – också DN – skriver att hon ”spelar korten rätt” för att uppnå just det. En plan i flera steg. Är det så, handlar det helt om makt.  Inte övertyga, utan manövrera.

All politik handlar mer eller mindre om spel, men hur mycket gillar vi att hållas i mörker om olika partiers strategier för att tvinga sig på oss?

/ Talmannen tänker ha en omröstning om Löfven.

Jag har under dagen grunnat på Lööfs bevekelsegrunder, och kommit fram till att hon kan tänka sig att provocera fram en sexpartiregering med alla utom V och SD. Eftersom varken Löfven eller Kristersson vill ingå i en regering där de själva inte är statsminister, väljer man som kompromiss en från det största småpartiet – C. Dvs Annie Lööf. Och hon blir statsminister utan att någon egentligen vill ha henne där – men började inte, bland andra kvinnor, Angela Merkel som kompromisskandidat, och manövrerade hon inte skickligt från den positionen till att bli landsmoder? Det kan vara Lööfs tanke och plan.

Lena Mellin undrade nyss i AB över vad Lööf egentligen vill, så jag skickade henne det här – vet inte om hon tar emot mail, hon lär få rätt många, men i alla fall.

 

 

 

Mitt oinstagrammiga liv. Fast utan bilder. /Uppdatering regeringsbildningen.

Det här med datorbrist är ett problem, när man MÅSTE skriva – dels av lusta, dels därför att man vill jobba och allt ligger i datorn, dels av andra seriösa överlevnadsskäl. Så jag sätter mig på biblioteket där man kan boka.

Men man är ju inte precis ensam – oftast helt OK, men rätt vad det är brister en arg yngling ut bredvid en: ”Vad fan! Man kan väl inte ha en kvinnlig statsminister! Jävla skitland!”, eller också traskar tre biffiga karlar med den där tvärsäkra, farliga atmosfären runt sig – slavisk-macho, inte amerikansk-macho – och tar plats bara genom att finnas. De ska bara komponera ett dokument med telefon och under slaviskt muttrande, men man kommer av sig igen.

Så idag skulle jag egentligen föra min kluns till datorpatient till Viktor, som har en liten trivsam Mac-verkstad så där en halv kilometer från mitt hem (jag upptäckte den eftersom han har en gammal mysig iMac i fönstret), och till den ändan för transport skulle få låna en stadig pirra från det lika trivsamma flyttföretaget Säkra Händer (bara 250 meter från mig. Drivs av far och son, amerikaner).

Och så blir jag illsjuk på lördagskvällen. Magen. (Jag SA ju att det var icke instagrammigt!) Låt oss säga att jag förlorade en väldig massa vätska. Det tog fem vändor, och sedan började jag frysa. Så där står man två på natten i tröjor och morgonrock och mjukisbrallor i sitt lilla kök och skakar okontrollerat medan man kokar vatten, emedan man fattar att man behöver vätska och kranvatten litar man just då inte på.

Till sist somnade jag. Och min sista, väldigt roliga dröm innan jag vaknade var att jag lekte kurragömma med min sondotter Alma, i lite yngre upplaga, i tjusig miljö i bland annat stora bad- och någon sorts omklädningsrum med vackert koboltblått kakel. Min mamma var med, dock i form av en liten glad schimpans, vilket kändes helt naturligt. (Jag hittade nyligen oanvända grytlappar som hon virkat och tog fram dem, med en känsla av ömhet). Mammaschimpansen försökte gömma sig mellan ett gäng badrockar, men hennes fötter syntes under dem.

Så det blev frustrerad hemmavistelse och intensiv tidningsläsning hela söndagen, och inte är man i form idag heller. Jag har kokat tråkig buljong på en kvarts paprika och en centimeter purjo och åtta räkor. Och vågade mig på lite lax och potatis senare. Har hittills överlevt.

Traskade på darriga ben och trött hjärta och lite slöa lungor till pirraföretaget och Viktor och sköt upp det hela. Och nu sitter jag här, efter att ha kalasat på en banan, och grejar med ett av de dokument som finns på minnesstickan.

Och ser att Lööf nu drar sig ur samtalen med S, tydligen förolämpad, och att MP funderat på att hoppa över till borgarna – men bara om Lööf blir statsminister! (Därav den arga gossen ovan, antar jag.) Funkar det ens matematiskt, med att hålla SD borta? Samtidigt kommer en debattartikel i en kvällstidning där det sägs ungefär att SÅ hemska är väl SD ändå inte, och vi har ju LAGAR mot vad det nu är de anklagas för, kan vi inte behandla dem sakligt? Det är en urbota korkad och oinformerad skribent bakom, förlåt skribenten, och jag hoppas någon skriver en jäkligt bra motartikel.

Och Dagen Nyheter vill i skuggan av klimatförändringarna förbättra Europas usla, icke samarbetande tågsystem, och startar egen tågcharter till våren. Säger bara det, om någon vill haka på. (Bravo!)

/Uppdatering. Enligt Aftonbladet var det packat och klart – S,C,MP,L var överens om ett kompromissavtal och hade skrivit under ett papper – när C (Annie Lööf) i morse drog sig ur. Jag måste erkänna att jag är mycket trött på Lööfs teknik, men för att vara rättvis –  Här förklarar C på sin hemsida vad de anser har hänt.

Den här rörligheten på bostadsmarknaden – ”liberalisering”, ”friare” hyressättning vilket betyder höjningar – innebär att jag får flytta om den genomförs över hela linjen, och att bara vissa kan flytta in i nya bostäder, om den här uppgörelsen gått genom.

Hon må ha jobbat dag och natt, som det står på hemsidan, men det är alltså en kompromiss som efterfrågas, inte en beställning från C. Och nu är vi tillbaka på ruta 1.

Vad mer är att säga för ögonblicket? Kanske att Sara Danius´ märkliga klänning på Nobelprisutdelningen är en enda stor protest, vilket är kul, och att Bah Kunkhes dito är riktigt snygg. Låtom oss festa ett litet tag. Jag tror det var i P1´s Media som kritiska frågor efterlystes från reportrar som bevakar Nobelfestligheterna, men det kan jag inte alls hålla med om. För det finns mer tid vid andra, bättre tillfällen.

För övrigt blir det förstås inte detsamma utan litteraturpris, men Danius gav i alla fall en fläkt av fin Akademiatmosfär, även om det inte var som representant för den hon satt där längst ner på gradängen där på Konserthuset.

Annie Lööfs bok. /Uppdaterat/ Igen, familjeåterförening.

Nu har jag läst ut Annie Lööfs Sanningens ögonblick. Först på sidan 178 får jag äntligen reda på varför hon valde just Centern som sitt parti; hon har goda erfarenheter av den s k ”Gnoösjöandan” i sina småländska hemtrakter – folk startade småföretag vars produkter kompletterade varandra, kände varandra via föreningsverksamhet och fotboll, litade på varandra och uppmuntrade folk att komma med egna förslag, bidrag och konkreta lösningar. (Vilket också gjorde att nyanlända snabbt kom in i samhället, fick jobb och bekanta.) Detta ville hon främja, och tyckte att Centern låg närmast till.

Hon blir engagerad när hon talar om sin egen familj, sin dotter, familjeåterförening för flyktingar. Hon tycker om globalisering. Det som först slog mig – den märkliga tomheten kring henne i skildringen av hur hon (man får kännedom om varje dörr, flygplanssits etc) tog sig hem för att lösa en partikris på grund av ett idéprogram – fortsätter på sätt och vis genom hela boken, även om hon nämner många namn. Hon suger i sig hjälp och kunskap, men det är Annie och hennes ledarskap det handlar om, och hur hon vill att Sverige ska vara som Gnosjötrakten (med förbehållet att omständigheterna förstås är olika på olika platser) utan att egentligen komma med en riktig värdegrund eller analys. Hellre ett aktivt öppet Gnosjö än ett stängt  80-tals Sölvesborg som Åkesson uppfattade det, men det blir märkligt tunt och landade tidigare lätt i rena absurditeter, innan hon lärde sig lite mer.

Det omskakande idéprogrammet (månggifte, slopad skolplikt med mera) skyller hon helst på andra, men journalisten Jan Söderström visar hur hon själv faktiskt deltog med liv och lust. Här en dump av vad hon själv skrivit tidigare.

Avskaffa public service var som synes en av punkterna. Grunden är Ayn Rands egoismteori – om alla gör det som gagnar dem själva, drar samhället nytta av det. Medan verkligheten har visat att ett sammelsurium av egenintressen leder till enorma samhällsförluster, truster och splittring, och utnyttjande av människor. (Man kan till dels se resultatet i USA, som ändå inte helt anammat Rand). Grunden i det omsusade idéprogrammet lever fortfarande kvar i partiet, och tar sig idag uttryck i förslag som att stora statliga och kommunala institutioner ska ”sponsras” och privatiseras. Vinsttak i välfärden är det givetvis inte tal om. Vad jag kan se är det inga problem för Lööf om någon köper ett hus för en miljon och hyr ut det till en inte så smart och förberedd kommun för tjugo miljoner om året, som bostäder till nyanlända eller vilsna ungdomar, eller om Stadsbiblioteket – som redan skär ner i anslagen – sponsras av företag som har synpunkter på vilka böcker som ska finnas där. Om man alls hittar sponsring.

Vad Lööf missar är att det som kan fungera i en liten miljö, där den sociala kontrollen fungerar bra (det finns sådana där den är negativ också), får helt andra problem i en större region eller ett helt land.

Lööf är modig gentemot rasism och hot och ofta upplivande och uppmuntrande att läsa, man vill genast vara frisk och kry och starta någonting, men samtidigt är hennes bok lätt skrämmande.  Ofta pga det hon inte nämner, t ex kultur.  Det finns ingen konsekvensanalys och ingen fingertoppskänsla för hur hennes spretande program egentligen skulle påverka vanliga människors vardag. Recensionerna har varit milt välvilliga, men en nämner hur ordet jag upptar en rätt stor del av boken. Jag kan nog hålla med.

/ Uppdaterat. Per Sundgren (idéhistoriker och tidigare kulturborgarråd för V) sörjer att Centern tappat sin gröna röst.

/Uppdaterat igen.    ”C, L, MP och V har gjort gemensam sak och kräver bättre möjligheter till familjeåterförening.”  Bra! Man kan inte hålla barn och föräldrar åtskilda a la Trump. Här vill jag faktiskt att Löfven ger sig.

 

Ett dokument och #letsstartnow. /Uppdaterat.

Häromkvällen rasslade gammeldatorn igång igen, och jag passade på att lusgranska det jag hann av hårddisken och kopiera över en hel del. Bland annat hittade jag ett dokument med en mailväxling mellan mig och sonen Peter 2003-2004 – det var på 79 sidor, och åttio procent handlade om helt vanliga saker. Vi skrev t ex om omslag (Peter hade en teori om det som förmodligen stämmer), att Uffe var i Lissabon, och att Peter hade fått höra av en ung kvinna att han bar sig manschauvinistiskt åt efter som han själv skrev om kultur och tyngre grejor i Miljömagasinet där han ev var chefredaktör då, jag minns inte riktigt tidpunkterna där, medan hon fick mera ”kvinnliga” områden som genusteori. Peter hade då sagt att de kunde byta, men det ville hon inte heller, för han var inte kvalificerad att skriva om genus.

Jag vill påpeka att det är Peters version och att jag inte kan ta ställning, eftersom jag inte pratat med medarbetaren eller minns artiklarna, men jag hade inte fått intrycket alls att Peter är manschauvinist.Det var han som sa till mig en gång, när jag kände mig nertryckt av patriarkala strukturer: ”Men den där muren du känner är en mur av harar! Gå rakt genom den!” Vilket är en bra analys och ett gott råd. Hur som helst, Peters reaktion var att skriva en artikel/krönika om genusfrågor i nästa nummer.

Klimatet går (bokstavligen) åt skogen. Varken företagsledare eller politiska leder har guts och förutseende nog att ta i med hårdhandskarna (nej, jag propagerar inte som Tännsjö för diktatur, vilket Johan Hakelius argt reagerade på med yttrandet att han hellre lever i en förbränd värld än en diktatur). Istället för att snabbt diversifiera t ex  flygbolagsverksamhet och annan skadlig produktion för att kunna starta på annan bog, kör man på.

Man kommer att tänka på hypotesen att många ledare på olika fält har starka drag av felande empati och fantasi  och av sociopati, dvs skadar det inte dem personligen, struntar de i saken. Andra går efter den gamla mallen att ”företag är ingen hjälpverksamhet”.

Annie Lööf tillhör en annan falang, hon skriver i sin bok att hennes parti tänker på miljö och klimat, men det ska åtgärdas med innovationer. För hon är optimist och vill inte ”vrida klockan tillbaka” till en obekvämare era. Saken är förstås att vi inte har tid att vänta på att (och om) det kommer sådana innovationer, inte tid att vänta överhuvudtaget.

En som inser det är Greta Thunberg, 15, som skolstrejkade för klimatet (men pluggade också) och nu blir lyssnad på globalt. Nu inser barn i allmänhet ofta saker klarare än vuxna, men kanske hon också har hjälp av sin aspergersdiagnos – hon sorterar sin mat efter storlek, och kan kanske göra detsamma med samhällsfrågor? Klimatfrågan är störst, alltså kommer den först.

Jag tänker inte flyga en enda gång till. Vi måste gå kall kalkon här, och vad beträffar resor, resa på ett annat sätt – mera sällan, men längre, och låta det ta längre tid. Det går också. Åtminstone en tidning har börjat visa resmål dit man inte behöver flyga.

Och på tal om miljöförstöring – ingen mer frivillig plast i mitt hem. Allt hushållsavfall går i små bruna påsar. Kastas varje dag. De håller förvånansvärt väl.

Har någon startat hashtag #letsstartnow? //Uppdaterat: Jodå, många – och de handlar vad jag kan se inte om klimat utan om träningsprogram och dylikt. Ni vet, så fixar du bikinikroppen! Får tänka om.

 

 

 

En liten rörelse av längtan, och Lööfs bok påbörjad.

Sitter just på biblioteket där några deckarförfattare intervjuas av Marianne Rundström (hon är en stor favorit). Jag sitter inte på scenen, det var tolv år sedan jag gav ut en bok, men det väcker glada minnen av ett par intervjuer som var roliga att göra – en på Gotland, t ex. Jag börjar nästan längta efter att kliva upp på den banan igen.

Annars läser jag som tusan, numera på förmiddagarna, har fixat en ryggvänlig läsplats vid fönstret. I min hand för tillfället Annie Lööfs ”Sanningens ögonblick” som kom i våras. Jag har ju yttrat mig mindre uppskattande om hennes aktuella modus operandi, och då vill jag veta mer om hennes egen uppfattning. Har läst hälften i första vändan, återkommer när jag läst allt.

Allt jag kan säga so far är att jag är innerligt trött på hur mycket hon pratar om sitt ledarskap (”mitt ledarskap”) och omständigheter kring tal och dylikt, respons, hur hon ser i spegeln ”någon som bestämt sig”. Hon tycker om att leda, hon är en vinnarskalle. Ingenting om vad hon faktiskt vill göra – inte ens om varför hon alls gick med i Centern, vilket jag trodde kanske skulle inleda historien. Inget om några ideal,  inget vad hon tyckte om samhället, och inget om upplevelsen att läsa Ayn Rand. Först efter halva boken nämner hon att hon blev jurist för att hjälpa utsatta kvinnor och barn. De första tjugo sidorna beskriver hon bara i detalj hur hon tar sig hem från Thailand till Sverige för att möta upprörda pressreaktioner på ett diskussions program hennes parti tagit fram – ett program som hon inte ens beskriver.

Som sagt – återkommer.