Tvärblogg mot en Icabutik. Och en till. Och 7-Eleven. Och sedan en bra film.

I need a fix. Närmare bestämt vaniljglass. Av ett bestämt märke, Hägendaszszz. Jag behöver verkligen ett paket vanijglass.

Går till en Ica-butik som för detta märke. Frysen är nyfylld. Men icke en enda med vaniljsmak. Bailey, Bailey, jordgubb, kakdeg (hu!), Bailey, Bailey. Lyfter paket efter paket tills knogarna vitnar av kylan.

Har bett dem ett par veckor att beställa hem just vanilj, för uppenbarligen vill ingen ha Bailey. De unga tjejerna tittar på mig som om jag inte vore klok. Ska kunderna ha åsikt om vilka varor de ska ta hem nu också? Jag blir sur på denna dumma affär.

Sneddar över till närmaste 7-Eleven. Just det – Bailey, Bailey, kakdeg, Bailey. FrÃ¥gar tjejen i kassan, som är upptagen med att flörta. ”Vi har bara de som stÃ¥r där”, säger hon. Hon tänker inte gÃ¥ dit och försöka leta fram en vaniljglassburk. Nu tycker jag illa även om 7-Eleven.

Klockan är en minut över tio på kvällen. Och I need a fix!

Travar vidare till nästa Ica där jag minsann varit stamkund i tjugo år. De stänger tio, men nöden har ingen lag. Glasdörren är låst. Där står jag som Flickan med svavelstickorna och tittar in. Vid en kassa står en yngling och räknar pengar. Vid en annan betjänar en annan yngling en senfärdig dam. Jag gestikulerar, lägger huvudet på sned, knäpper händerna, faller praktiskt taget på knä. Ena ynglingen tittar på mig och skakar på huvudet. Räknar vidare. Det går fem minuter. Den senfärdiga packar och packar och grejar och närmar sig dörrarna. Och de går upp! Och där står den huvudskakande ynglingen.

Han säger att han har loggat ut (jo, jag såg när han gjorde det). Och nu vill han hem. Vårt samtal tar ungefär lika lång tid som om jag skenat in efter min glass.

Jag tar det med humor. UtÃ¥t. InÃ¥t är jag pÃ¥ det där ”Aldrig mer denna butik!”-humöret. Never! Dumma grabb!

GÃ¥r till nästa 7-Eleven. Yes. You guessed it. Bailey, Bailey…

Utan snus försmäktar jag nu framför denna dator och svär över att ingen har någon serviceanda nuförtiden. Den försvann någon gång på tidiga åttiotalet, kommer jag fram till, kanske lite svepande. Det var nämligen då jag en dag gick in på Svanströms vid Stadsbiblioteket och tittade på skrivmaskiner (som datorer fast utan skärm och det man skrev kom ut på papper direkt). Jag hittade ingen skrivmaskin med utropstecken och började fråga en ung manlig expedit om detta.

Han blev, till min stora häpnad, otroligt chockad av att jag förutsatte att han visste något om sortimentet. Han flinade halvt försmädligt, halv generat åt den konstiga tanten (då omkring fyrtio) och det gick upp för mig att jag just bevittnat ett paradigmskifte.

Jag backade ut. Det kändes som ett historiskt ögonblick och susade sorgset. Som ni ser har jag aldrig glömt det.

Jaha, och hur ska jag nu fÃ¥ upp blodsockernivÃ¥n…?

FÖR ÖVRIGT ber jag att få rekommendera Ett öga rött! Det är inte ofta jag ser en svensk film som jag tycker är bra, men den här var det. Fin regi, en rad fina skådespelare, fint foto, underbar arabisk musik, och den är inte rädd att blanda humor med mycket allvarliga inslag. Större delen av den är faktiskt vemodig. Se den!

(Nej visst, nej. Jag är ju inte här…)