This it is – Michael Jackson-filmen

(AS-tillägg: PÃ¥ förekommen anledning är det väl bäst att tala om att Michael Jackson inte är min ”idol”. Jag har aldrig köpt en skiva av honom, har inget behov av att ha hans autograf eller nÃ¥gon tröja han haft pÃ¥ sig vid nÃ¥got tillfälle. Om vi stött ihop hade jag inte börjat hojta eller bett om att fÃ¥ ta en bild av oss tvÃ¥, det kan jag lova.)

Jag såg den igår kväll, och en av de saker som värmde mitt hjärta var den lilla åttaårs kille som gick framför mig med sin mamma på väg till tunnelbanan efter filmen. Han var helt fascinerad och stannade hela tiden för att göra Michael Jackson-steg. En annan sak som gladde mig var att publiken i den fullsatta salongen var så ung, medelåldern var säkert inte högre än tjugofem. Med den här filmen når Jackson sin barnbarnsgeneration!

Före filmen kom tio flickor mellan 11-14 år upp på scenen och gjorde en helt fantastisk dansshow med Jacksons sånger och danssteg. Publiken, redan förväntansfull, blev eld och lågor, skrek och applåderade.

Så hur var filmen? Ja, till att börja med kan jag försäkra att det inte fanns en rad standins i den, som pappa Jackson påstod (efter att ha sett 12 minuter) och som togs upp i den svenska dagspressen helt okritiskt som den ENDA bevakningen före denna premiär. Jag har sett hans bästa imitatörer (tack, Matilda för rätt ord på svenska) och det här var inte någon av dem. Jackson hade en mycket speciell kropp med långa armar och ben, vilket nästan bara människor av afrikanskt eller nordiskt ursprung har, och en karakteristisk böj på övre delen av ryggen. Se bild nedan med Ortega. Dessutom hade han ett omisskännligt kroppsspråk och sätt att dansa. Det här var han.

Man behöver inte vara rädd att se honom stappla omkring pÃ¥ scenen. Han hade allting kvar, bÃ¥de dansstegen, energin och rösten, trots att han höll igen eftersom det bara var repetitioner. Han sjöng Earth song helt fantastiskt, till exempel. Man fick se en rad helt otroliga nummer som hade gjort succé i sitt fulla utförande inför en jättepublik pÃ¥ O2-arenan i London. Där är en 3Dfilm för Thriller-avsnittet, där är Jackson inkopierad i gamla fyrtiotalsfilmer med Rita Hayworth och Bogart, där är han uppe pÃ¥ sin kran igen, där dansar han med en ny ung gitarristtjej (”spela en riktigt hög lÃ¥ng ton nu, här ska du glänsa!” säger han Ã¥t henne) Han springer, dansar, sjunger, regisserar. Och man tittar bara pÃ¥ honom. De unga dansarna har inte en chans att överglänsa honom, trots att de är hälften sÃ¥ unga, och starka och vackra.

Det som gjorde mig beklämd var att se hur utmärglad han faktiskt var. Det gjorde också att all hans forna skönhet var borta. Ansiktet var inte bara vitt av hans hudsjukdom, det var också grovt och påverkat av tusen olika procedurer och insjunket av undernäring. Istället för att besöka den tvivelaktige doktor Arnold Klein under våren för 179 olika procedurer för att försöka bli vacker igen, borde han helt enkelt gått upp tio kilo och löst problemet den vägen. Det hade fungerat.

Nu kan man känna att han inte riktigt står ut med att visa upp sig. Trots att han jobbar så hårt och hejas på av tio beundrande unga dansare, är han inte helt och hållet där. Jag vet att i det säger jag emot både regissören och en rad entusiastiska kritiker, och kanske är det bara jag som känner så. Troligen hade han blommat upp senare när han mött entusiasmen från en fullsatt arena. Jag tror det.

Dessutom är han tydligen inte riktigt säker på kraften i sina gamla dansrutiner, trots att de fortfarande är häpnadsväckande, för han har hittat på en rad fåniga och tillgjorda handrörelser som han lägger till. Ortega borde haft modet att be honom skippa det där. Dessutom har han (MJ) i några sekvenser en ful och larvig damjacka med uppbyggda axlar. Som den skådis han är agerar han feminint varje gång han har den, och det tar bort en hel del sexighet när han ska sjunga om kärlek ihop med en sångerska.

Det som inte finns med är givetvis hela den mörka sidan av den här tiden, den som ledde till hans död. Ingenting av långa tystnader, frossa, depression, förtvivlan. Efter de här repetitionerna kom han hem till en tom säng, ångest och ruelse, det livsfarliga narkosmedlet Diprivan och en klant till doktor. Filmen är gjord för att visa det fantastiska med honom, hans begåvning och det arv han lämnar efter sig. Som sådan är den hedervärd och välredigerad av en gråtande Ortega. Det är inte en dokumentär.

Det jag får en känsla av när jag ser filmen är att som sakerna stod i maj och juni, hade Jackson kört sitt lopp. Han kan allt det här, han har gjort det tusen gånger förr, och han skapar inget nytt som han t ex gjorde med den otroliga dansen till Dangerous. Frågan är om man inte bara hade kunnat rädda hans liv genom att via en domstolsorder tvinga in honom på sjukhus i tre månader (det hade man förstås, precis som man räddade Whitney Huston), utan också kunnat återuppväcka hans glädje och kreativitet? Det är jag helt övertygad om. Kreativitet försvinner inte bara för att man fyllt femtio. Hade han tagit sig så långt som till konserterna, hade han troligen kommit tillbaka helt och hållet och fått igen sin fingertoppskänsla.

Media spelar en enorm roll i Michael Jacksons död. Efter 1993 har i princip ingen skrivit eller sagt ett gott ord om honom. Det spelade ingen roll hur fantastiska saker han gjorde, han fick aldrig något erkännande igen. Han var helt banbrytande, en stor konstnär, men möttes av småaktighet och dumhet.

Ska man se filmen? Jag tycker det, även om man för tillfället riskerar att tappa bort den unga Michael Jackson som man kanske älskade att höra eller se på scenen eller i otaliga youtube-klipp (eller om det bara är jag som reagerar så, som sagt). Det är en enorm musikfilm.

Michael Jackson med sin regissör Kenny Ortega.

UPPDATERAT. Washington Post har en recension där de säger att filmen inte gör Michael Jacksons magi rättvisa och att han troligen inte skulle vilja att vi såg den, eftersom den som repetitionsmaterial inte är perfekt. Fans kommer att vänta på att få gåshud som de brukar och det händer inte, säger recensenten.