Uffe och Peter, och Alma – barn, bildning, bilder och brunnslock.

Fr v Ulf Bodach Söderström och Peter Bodach Söderström på Furusundsgatan 8.

Gossen till vänster på lilla bilden ovan är glad som en speleman och gossen till höger, som tycks studera sina tår med eftertänksam min, börjar också skratta stort några minuter senare. Ni ser hur små de är – jag fick lägga små filtar under dem.

Det var då (dvs på sätt och vis i förrförra veckan), men nu har det gått rätt bra många år och gossarna har födelsedag idag. Grattis från mamma, som varje år den här dagen får en varm känsla i magen.

Pojken till höger är frilansjournalist och den till vänster nuvarande barnafadern, två barn på det tredje. Och i söndags kom lilla barnbarnet Alma, som fyllde sex år förra måndagen, hit med sin pappa för andra gången i sitt liv för att få presenter och glass och leka och kramas lite. Det första hon gjorde var att springa runt och kolla att allt var precis som förra gången, och det var det, så nu kände hon sig både lugnare och tryggare och friare.

Hon lekte och nynnade lite för sig själv medan hennes pappa och farmor pratade, sedan satt hon i knäet, eller mellan oss i soffan och höll bådas händer, eller drog med mig i kittelleken där sängen i sovrummet och soffan var platserna där man inte får kittla henne. Det är elva meter mellan dem och hon for som en liten raket fram och tillbaka, skrattande, med mig efter.

Hennes liksom sin far turbopratande pappa berättade om släktforskning, och gick sedan från bokhylla till bokhylla och dammsög varje titel med blicken och reconnectade med böckerna han vuxit upp med.

”Varför står den ena Lyn Gordon (norska Blixt Gordon) i den här hyllan och den andra i den andra?” ville han veta. ”Förresten, din norska kompis som du lånade dem av slängde hela sin hylla med gamla sådana här böcker, och då bestämde du dig för att behålla de här.”

”Hur kunde de slänga dem?” sa jag upprört. ”De hade ingen pietet!”

”Pietet?” ekade en liten sexårig röst bredvid mig. ”Vad är pietet?”

Wow! Jag tittade ner i ett litet nyfiket ansikte, så likt två andra små nyfikna ansikten för länge sedan (alltså i förrförra veckan) och försökte berätta.

”Grekiska sagor!” utbrast sonen, nu vid bokhyllan intill skrivbordet, där han hittade nämnda bok. ”Jag kommer ihåg att du läste dem för oss, jag minns bilderna. Du läste Iliaden också!”

”Sjung, oh gudinna…” började jag, och sonen föll in och vi deklamerade i kör: ”Sjung, oh gudinna, om vreden som brann hos peliden Akilles…”, medan den lilla sexåringen lyssnade med stora ögon. Det är inledningsraden till det antika grekiska eposet Iliaden, som tillskrevs Homeros, diktat eller i alla fall framfört ungefär 600-700 år f Kr, men byggt på gamla muntliga berättelser om krig mellan små statsstater runt Egeiska havet. (Jodå, både sonen och jag hade glömt fortsättningen.)

Och så försökte jag berätta för lilla A om grekiska gudavärlden (Vilka var Zeus och Heras barn? ville hon veta och fick höra en del om Pallas Athena och templet på Akropolis, Afrodite och Hefaistos) och om hur man deklamerade historierna på vers för att det är lättare att komma ihåg om man inte har böcker att läsa i. Men var börjar man förklara mytologi och (versmåttet) hexameter och tidsrymder och antika Grekland för ett litet barn vars referensramar man ännu inte har koll på?

”Jag har glömt hur man förklarar saker för sexåringar!” sa jag missmodigt.

Då tröstade sexåringen, som satt i mitt knä: ”Jag förstår.”

Och så sa sonen, vilket var musik i ett modershjärta: ”Jag märkte att när den antika grekiska historien och mytologin är välbekanta för en, förstår man en väldig massa annat också, för hela klabbet [i europeisk kultur] bygger på dem.”

Alma i farmor Annikas famn.

Igår var det en sådan där dag när tiden tycks sträcka ut sig. Jag gick till Coop på Tomtebogatan och köpte lite matsäck för eftermiddagens id och fortsatte bort till tatuerarstudion Carneval som jag fått korn på via en tatuerad ung man just på Coop (kontakter, kontakter!), en varm och välkomnande tatuerarstudio med trevliga killar. Nu gick jag runt och tog bilder, tittade och funderade och pratade. Det tog en stund.

Imponerande väggmålning av Håkan. Killen på högra bilden heter Dodde, jag hoppas jag stavar rätt.

Fortsatte till videobutiken med två filmer och stannade där ett bra tag, eftersom expediten A och jag brukar prata om filmer. Fortsatte med T-banan till Hötorget och traskade hela vägen bort till Vattugatan, som ju inte alls ligger i närheten av Hötorget, för att titta in på Camrent och prata med Micke och bonda med en kamera jag ev kommer att använda. Det tog rätt lång tid, för dels hade jag massor av frågor, dels skulle jag ju känna efter om vi kan bli kompisar, kameran och jag.

Sedan upp på Drottninggatan igen i strålande solsken (hade missat att ta på solhatt för att skydda ögonen, det gör jag inte om) och stötte på Obamabesökförorsakade trafikhinder. Inga SUV skulle kunna fara nerför gatan och svänga mot Grand Hotel idag. Jag knatade vidare, kollade i butiker olika bildkort som kunde tänkas behövas, och tog mig genom hela Kungsträdgården till det avspärrade området runt hotellet, där poliser vimlade lite lojt, säkerhetsfolk i svarta kostymer skymtade, och världspressen dokumenterade hur brunnslock svetsades igen.

You guessed it – jag stannade även här ett bra tag. Mest fascinerad blev jag av de hundar som patrullerade området med sina tränare. Jag har aldrig sett så uppmärksamma hundar. De hade blicken nästan oavvänt på tränarnas ansikten så fort de inte sniffade på omgivningen. När tränaren beordrade dem att ligga ner lade de sig, och rörde sig inte ur fläcken även om han gick iväg för att prata med andra poliser. Det ryckte lite i en av hundarna av lust att följa efter, men den låg kvar. Jag undrar om man och hund sover i samma rum, för det såg ut som om hundarna inte skulle stå ut utan sin tränare alldeles i närheten.

Gick uppför Hamngatan, åt en glass, tittade in på NK och åkte hem. Och såg att allt detta hade tagit två timmar och en kvart. Ju mer man har att göra, desto mer tid får man, uppenbarligen.