Plaskdamm, ännu en Tartufferecension, Filmhuset.

Här   kan man se Vi i Vasastans plaskdammsreportage. (Med min snapshot tagen med analog amatörkamera för så länge sedan. Synd att jag inte plåtade medan dammen fortfarande hade vatten i sig och små barn badade där.)

Och   här har vi Leif Zerns DN-recension av Tartuffe. Han får med ett par saker jag också grunnade över, som vad regissören gjorde med sin fysiska teater och med tiggarna som så småningom invaderar huset: Men även fars kräver precision. /–/ Magnus Ehrner hinner aldrig göra en figur av sin snuskhummer till Tartuffe, och som om det inte vore nog borde tiggartemat sätta myror i huvudet på Dramatenpubliken. 

Han nämner dels det jag ofta saknar i både film och teater – musikalitet och konturer, både när det gäller rollerna och hela sammanhanget – och: Vad menar man med de hemlösa alkisar som kommer in? Hur ska man se dem i den här pjäsen? Som störande element, tjuvar, personer som råkat illa ut, eller vad?

Magnus Ehrner är strålande, och han har hittat ingången till sin figur, men inte blivit riktigt klar. Roosman är mer kryptisk, hans roll har ingen riktig form (än?) Dottern är en karikatyr av ”Stureplanstjejer” (i en irriterande lurvjacka som man önskar att hon kunde ta av sig efter en stund). Och man bli rätt perplex av att Tartuffe faktiskt lyckas lägga rabarber på henne – i nutida Sverige? Hur då? (Dessutom, om man ska vara petig, vilket man ju inte behöver vara, funkar inte upplägget. Tartuffe får inte hus och ägodelar enligt kontrakt om han inte gifter sig med flickan först.)

Jag tror det var någon annan – har just nu glömt vem – som skrev att skådespelarna inte behöver rusa genom replikerna; de ska njuta av dem. Instämmer! Man ska inte försöka gömma replikerna, man ska suga musten ur dem som ur härliga chokladbitar. Det hör också till musikalitet och precision.

Men Hulda Lind Jóhannsdóttir är en rätt enastående piga enligt en modell som stått sig sedan antiken: Den uppkäftiga tjänsteanden (slaven, amman) som sätter alla på plats och reder ut herrskapets trassel. Det finns också en scen där Tartuffes nedgångna kompisar sitter i bakgrunden och sjunger, den gillar jag.

Var på Filmhuset i förmiddags. Där blixtrade kameror – vårens nya filmer presenterades –  och efter en stund kom en flod av nya unga filmvetarstudenter in på biblioteket, där jag var. Man blev riktigt upplyft, de har så mycket kul framför sig. De har tydligen just börjat, för blyga kontakter togs här och var (-Var bor du? – I kollektiv på Värmdö. – Känner du någon i stan sen tidigare? – Ja, mina kusiner bor i Gamla Stan. – Oh, SHIT, alltså! – Och var bor du? – På Söder….)

Någon eller några var inne här på bloggen den 10 och 11 och läste och läste – det blev två TORN av visningar i statistiken. Någon som satt på en tråkig tågresa, någon gammal bekant som just hittat mig, eller någon som undrade om jag (efter i somras) är stabil nog att jobba med? (Yes, är svaret på det.)

Alla människor med taskig sömn blir vansinnigt förvånade när de för en gångs skull – som jag i natt – kryper till kojs relativt tidigt (ahum, halv ett), och på morgonen tittar på klockan och ser att den inte är tre eller fyra, utan fem i nio! Jag hann precis sätta på Ekot, medan jag undrade: Vad gjorde jag annorlunda igår…? Åt massor, fattade beslut på kvällen: NU får jag fixa hushållsgrejor till halv tolv, sedan metodiskt börja samla ihop det bästa ur filmdialogdokumenten till tolv, och sedan koja. Jag får inte, säger INTE, öppna en bildfil. Bildfiler är da abyss. Och jag följde mina egna råd.

Var det allt? Hur som haver, fint var det.

Och nu upptäckte jag till min glädje att min beställda film Get Out redan har kommit på Stadsbiblioteket.

(Och kram på dig, Peter.)