När kammen karvades. /Uppdat.

Rättelser – kammen är från stenåldern, och det fanns inga höns i Sverige under bronsåldern.

Medan allt möjligt händer – det t ex kommer ny påve som antingen heter Franciscus, Frans eller Francis, beroende på var man bor, och som är konservativ men snäll och anspråkslös men vågade han sätta sig upp emot den argentinska diktaturen och ska han kunna stävja sexorgier, intriger och ekonomiska brott i Vatikanen? – sitter jag och grunnar på den där roliga förhistoriska tvåhövdade kammen av ben från förra inlägget.

Vad jag roar mig med är att föreställa mig situationen när kammen faktiskt gjordes. Kanske ca 1800 f Kr. Begynnande bronsålder, tänk er byar med långhus av trä eller vidjor med vasstak, jakt och fiske och lite åkerbruk, och man höll sig med hästar. I husen bodde alla tillsammans, dessutom spankulerade förmodligen höns omkring, och man kunde ha en kätte för smådjur i ett hörn och en eldstad mitt på golvet.

När jag kikar in i rekonstruktioner av sådana hus slår det mig hur tryggt det måste vara för små barn att växa upp så där med alla omkring sig, med ett ständigt pratande och berättande och skrattade, med allt som de vuxna gjorde som man kunde sitta och titta på och försöka sig på själv, och på natten sov allihop i olika snyten och hörn. Det måste ha skapat en rent fysisk känsla av välbefinnande.

Nu tänkte jag mig att när någon satt och kretade fram den där kammen – flicka eller pojke, man eller kvinna, det bör ha varit någon över tio – elva år i alla fall – satt med all säkerhet några ungar och tittade på.

Och frågade. Och frågade.

– Varför är det två huvuden?
– Är det där vår häst?
– Varför ser det ut som om gubben kommer ut ur stjärten på hästen?
– Är det en gubbe eller en gumma?
– Är det hälften häst och hälften människa? Åt vilket håll går den i så fall? Och hur ska den kunna bajsa och kissa och få barn?
– Hur gör du så att inte tänderna på kammen går av?
– Får jag försöka! Lite? Bara lite?

Jag kan mycket tänka mig att det blev två huvuden bara för att det var två knölar på benbiten som kammen gjordes av, eller bara på grund av snidarens fantasi och Monty Python-humor. Arkeologer vill gärna tro att det ligger myter och sagor bakom alla namnlösa förhistoriska figurer man hittar, och så kan det förstås vara, men det måste inte vara så.

För vad har vuxna frestats att göra i alla tider när ungar frågar och frågar? Jo, berätta sagor, hitta på. Jag undrar om inte i alla fall en del myter har uppkommit helt enkelt för att någon skämtsam vuxen hittade på en kul historia som förklaring till något, och den storögda ungen sedan bar med sig den genom livet och förde den vidare till sina barn.

– Alltså, den första människan var en tant som föddes av en häst, och det är därför hästar hjälper människorna och människor tycker om hästar!

De två figurerna kan också ha representerat två stjärnbilder, eller namnen på några i familjen. Det kan vara precis vad som helst. Men jag gillar bilden av en leende snidare som sitter och pratar och skojar med barnen som tittar på när han/hon karvar fram kammen. Kanske var den en present, kanske tog den bara någon timme att göra och var för eget bruk, kanske var den en gravgåva, kanske krigsbyte eller betalning för något. Ingen vet.

Den 25 ska jag prata med en bronsåldersexpert på Historiska Museet (9:30 på förmiddagen!) så jag läser in mig lite mer på ämnet. Och ser till min förtjusning att kammen ovan hittades på södra Gotland redan i slutet av 1800-talet nära Sigsarve Näs (en fårgård), nästan intill den ena stora vägen söderut. Jag gick in på hitta.se och tittade på åkerlapparna där utgrävningen skedde. Bronsåldern kom plötsligt väldigt nära.

Ungefär 2000 f Kr gick vattenlinjen 25 m högre än nu (tänk Västerbron). Här i Stockholm var Gamla Stan en liten grynna som kikade upp ungefär där Storkyrkan ligger, Kastellholmens högsta del var en aning högre, Skansenberget var en bergig ö liksom stora delar av Söder och områdena kring S:t Eriksplan och Fridhemsplan. På Stureplan och Norrmalmstorg, däremot, simmade fiskarna omkring.

Jag läser mig till att när inlandsisen började dra sig tillbaka flera årtusenden innan dess gick det fort, 250 meter om året. (Benkammen hittades på ett område på Gotland som ligger bara 10 meter över havet. Landhöjningen sker tydligen inte likartat överallt.)

Jag undrar om jag kan få hålla i den där kammen när jag besöker museet. Det vore speciellt.

Uppdaterat. Hm – och nu när jag tittar på kammen en gång till tycker jag den ser vikingatida ut, dvs. järnålder.
Hästhuvudet i sig, och gubben som man kan tycka har en toppig hjälm.