Flanös utan blåtå.

Nej, den blev inte blå, tån. Och den höll. Men den är lite öm.

Tidigare har jag berättat hur urusel jag är som shoppare, även om det på senare tid faktiskt har hänt att jag kom hem med den handduk jag ville köpa och inte till exempel en kaktus eller inlagd sill. Ändå, shopping är en av mina sämsta grenar.

Flanerande, däremot! Där briljerar jag, för när man flanerar ska man ju hamna på okända nya ställen. Som igår kväll vid åttadraget, när jag bestämde mig för att gå till Upplandsgatan 48 och leta efter spåren av den lilla biograf som enligt Filmjournalen av 1921 låg där då. Medan jag gick, undrade jag (nyfiken som jag är) varför jag alltid är så otroligt nyfiken, och vad det ger mig att se denna ex-bio, denna bio som har ceased to be? Jag tror det är att jag vill knyta ihop allting, jag vill förena tider och människor och olika sätt att se och olika infallsvinklar.

Så där, nära Odenplan där min mor drogs i barnvagn efter att ha fötts just 1921, hittade jag en dubbelport till en kristet samfund. Det borde vara exbiografen. Tyvärr var den givetvis stängd så dags. Så det blev som när jag åkte till Hollywood för att se på Humphrey Bogarts hus: Jag stod där och tittade ett tag, tog ett par bilder, och så var det färdigt.

Mission accomplished. Så jag fortsatte neråt Sveavägen, såg en och annan veteranbil som tjöt förbi och trodde det var veteranbilskväll, och bestämde mig för att titta på platsen där Olof Palme blev skjuten 1986. (Jo, jag minns var jag var och med vem när jag fick veta det.) Det finns en mässingsplatta där. Så då tittade jag på den, och på det avfasade hushörn där mördaren stod, då butiken Dekorima (man köpte målardukar och färger där).

Hm. Nu var det något annat. Urban Deli, stod det. Jag gick in, och hamnade i en jättelokal med butik, restauranger, kafé och allt möjligt – och hela våningsplanet var en enda öppen plats. Hög ljudnivå, olika sorters bordstorlekar och soffor, relativt ungt gäng gäster. Det har funnits där i tre år, fick jag veta. (Puh, inte femton, i alla fall. Jag, som ju alltid är sist med det senaste, har koll! Nästan!)

En flicka satt i en sorts korridor där det också fanns konstutställning, för att ordna kön till takparken. Takparken? Tursamt nog för mig var det mulet, så publiktillströmningen var närmast obefintlig,  jag kunde åka upp utan att stå i kö. Överallt i stan bygger man takkrogar och takhäng, och jag hade halvt om halvt bestämt mig för att det måste jag ju se – och nu var jag där.

Bredvid mig i hissen stod två trevliga tjejer. Den ena ojade sig glatt över sin ålder – cringe! Hon var tjugo! Oj – om fem år har hon tjugofemårskris. När tjugoåringar är yngre än man själv. Jag minns känslan av plötslig vuxenhet. Tjejerna frågade: Är allting för  ”som om det vore igår?” och det är det ju på många sätt – tiderna lever sida vid sida.

Takparken var glest befolkad och utsikten fantastisk. Träbryggor, hus med servering, spridda grupper med vinglas. Hm igen, jag började tänka på ett wrap party, dvs festen efter att man spelat in sin film.

Så nu har jag sett en takpark (som gärna kunde haft mera växtlighet – och BOKHÖRNA!).

För övrigt tycker jag att L:s Birgitta Ohlsson bär sig ofint åt och att Trump försatt sig i en omöjlig situation, kanske målat in sig i ett hörn, genom att säga att han kan svära ”under ed” att han inte sagt vad Comey säger att han sagt.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s